En inspirationsdag om återhämtning

En inspirationsdag under rubriken ”Återhämtning, inflytande och delaktighet” anordnades 29 maj av FoU Värmland, Inflytanderådet, Brukarrådet och Karlstads kommun. Syftet med föreläsningsdagen var att stimulera och inspirera det framtida arbetet så att det blir mer återhämtningsinriktat.

Inspirationsdagen i Bibliotekshusets sessionssal hade lockat brukare, personal och andra berörda parter till en dialog om återhämtning och brukarinflytande. Inbjudna talare var Mona Noreklint och Lotta Lagneryd, Katarina Grim samt Alain Topor. Topors föredrag behandlas i ASP Bladets skribent Christer Adrians artikeln här bredvid.

Personliga betraktelser
Mona Noreklint och Lotta Lagneryd berättade om sina erfarenheter om återhämtning efter psykoser. Med personliga betraktelser ur livet förklarade de hur psykoserna påverkade deras verklighetsuppfattning och hur återhämtningens olika faser kan se ut.

Mona Noreklint talade om tillfällen när röster i hennes huvud tog över tillvaron. Det började en dag när hon kom hem från jobbet, allt var som vanligt tills Mona såg för sitt inre en liten pinne på golvet. Helt plötsligt gjorde den en snygg parabel eller båge. När hon gick närmare såg hon att pinnen egentligen var henne själv.
– Sedan kommer rösten som säger: så där ska du göra, visst är det snyggt? Gå ut på balkongen och ställ dig på balkongräcket och sedan gör du en lika snygg parabel, berättade Mona.

Rösten fortsatte att dyka upp, men endast när Lotta var ensam, inte i sällskap med andra människor. Den manande henne att hoppa från balkonger både hemma och på jobbet. Vid ett senare tillfälle var det inte bara en röst, utan antalet röster växte och växte, vilka uppmanade henne att hoppa. Men genom att klara av att ignorera rösterna, tystnade dem tillslut.
– Det svåraste för mig är när jag inte kan skilja på vad som är vår gemensamma värld och det som är min alldeles egen värld, sade Mona.

Lotta Lagneryd berättade att hon just nu hade återhämtat sig ganska bra. Återhämtning handlar även om det som sker på längre sikt. Lotta förklarade att den lilla återhämtningsfasen som sker just nu, påminner om den längre återhämtningen fast i mindre skala.

Lagneryd fortsatte sitt resonemang med att hänvisa till en bok om återhämtning. Boken ”Rethinking madness” skriven av Paris Williams behandlar just återhämtning från psykisk ohälsa. Den nämner tre saker som är viktiga i återhämtningsprocessen. Den första är att få kontakt med livskraften. Tillit är den andra viktiga delen som handlar om tilliten till själv, sina nära och kära och personer som man inte känner.
– Den tredje delen är meningen. Att man på något sätt lär sig något, att man får en mening i det. Det här tre delarna påverkar varandra. Om det finns en mening, får man en större tillit och har större tillit till sin kropp. Då känner man sig centrerad i sin kropp och i kontakt med livskraften, förklarade Lotta.

Inflytande, bemötande och återhämtning
Katarina Grim, samordnare för brukarinflytandefrågor på FoU Välfärd Värmland, har också egen erfarenhet av psykisk ohälsa, talade om hur inflytande och delaktighet påverkar den egna återhämtningen.

Inflytande, bemötande och återhämtning är nära inflätade i varandra, sa Katarina Grim. Återhämtning är en personlig process, man kan inte återhämta någon annan.
– Samtidigt är det så att varje möte man har, inte bara de möten man har med läkaren, har betydelse för ens återhämtning. Samtliga möten och interaktioner med alla yrkesroller kan främja eller hämna återhämtningen. Man brukar säga att det går inte lära ut metoder för återhämtning, men man kan ge den en bra grogrund och vårda den som en ömtålig planta, sade Grim.

När det gäller inflytande, så ska alla ha möjligheten att påverka de verksamheter vi använder. Det rådande synsättet är att det är professionen som ska lösa brukarnas problem. Men nu har det skett en förändring mot att individen ska få mer inflytande över sin situation, att denne tar aktiv del i de beslut som rör hans eller hennes liv.
– Brukarinflytande handlar inte om att det ska ske på professionens bekostnad. Att brukarna får mera makt, behöver inte betyda att professionens status ska devalveras, menade Katarina Grim.

– Jag tror att allt beteende och alla beslut som handlar om att ta rodret i sitt eget liv, det aktiverar och stimulerar de friska sidorna i en. Så även om det är små saker man får inflytande över, är det viktigt, menade hon.

Text: Henrik Sjöberg

Evidens i praktiken

Den 5:e maj bjöd FoU Välfärd Värmland in till ett seminarium under rubriken: ”Evidensbaserad praktik i socialtjänsten” – vad innebär det? Lars Oscarsson, författare till boken Evidensbaserad praktik inom socialtjänsten, talade om hur ett sådant arbete kan se ut i mötet med brukare.

Ett 40-tal åhörare hade samlats i en hörsal på Karlstad Universitet för att lyssna till Lars Oscarsson. Med underfundig humor och passion för sitt ämne gav Oscarsson en intressant inblick hur praktiskt evidensbaserat arbete kan se ut.

Vad är evidens?

Nationalencyklopedin förklarar det på detta sätt: något som ger visshet. I den mediciniska professionen har begreppet evidens blivit liktydigt med evidensbaserad medicin (EBM). Det viktiga är att evidensen står på empirisk grund, dvs. att den är baserad på verkliga erfarenheter. De som förespråkar ett evidensbaserat perspektiv menar att det praktiska arbetet med brukare ska grunda sig på forskningsresultat av empirin.

Det har skett stora förändringar sedan 1970-talet, då socialtjänstens arbete baserades på vad Lars Oscarsson kallar ”Det goda mötet”, där man likt jazzmusiker improviserade fram ett resultat. Det gjordes få effektstudier och det skedde ingen kunskapsutveckling på området.

Efter millennieskiftet skiftades fokus mot ett mer kunskapsbaserat tankesätt. Det pratades om förbättringskunskap och professionalitet i arbetet med brukare och patienter.

– Om det ska skapas en profession inom socialtjänsten, exempelvis inom den somatiska sjukvården, behövs beprövad kunskap, säger Oscarsson.

På senare tid har evidensbaserad praktik fått högre status inom socialtjänstens verksamheter, detta på grund av nya riktlinjer från myndigheterna. Socialstyrelsen menar att samhällets insatser ska bygga på den bästa tillgängliga kunskapen. Det specificeras också att metoderna ska vara till nytta och aldrig skada klienten.

En balans behövs

Oscarsson menar att en viss metod är evidensbaserad på den grupp den är avsedd för. Den specifika metoden är inte lämpad för alla, utan bara dem den är avsedd för. Olika områden behöver olika metoder. Sammanhanget är viktigt och det går inte att utgå från att metoden fungerar överallt, menar Lars Oscarsson.

– Forskningen kan inte ge alla svar, säger han och visar på att arbetet med människor inte bara handlar om teorier och vetenskapliga fakta. Det finns mjuka värden som behövs också. Exempelvis de erfarenheter som brukaren har med sig.

Oscarsson beskriver evidensbaserad praktik (EBP) som integreringen av bästa forskningsstöd med professionell praktisk erfarenhet, och klientens värderingar, förväntningar och förutsättningar i övrigt. Han ­efterlyser en balans mellan metodfixeringen och ”Det goda samtalet”.

Båda sidorna behövs för att skapa en bra vård för patienter och brukare. Metodfixeringen kan gå ut över de terapeutiska delarna, medan ”Det goda samtalet” saknar strukturer för ett lyckat resultat. Det gäller att mötas på halva vägen och finna en balans som gynnar brukare och patienter.

Det viktiga är allt måste hänga ihop, både den vetenskapliga hårdvaran och de mjuka delarna, för att skapa en bra grund för en evidensbaserad praktik. För att detta ska ske behövs stöd uppifrån, och även en vilja i organisationen att implementera detta arbetsätt.

                                                                                                                                                 Text: Henrik Sjöberg

Låg tillgänglighet till hjälpmedel

Den 26 augusti genomförde FoU Välfärd Värmland på Karlstads Universitet ett seminarium där de presenterade en rapport under bearbetning om kognitiva hjälpmedel. På plats samsades arbetsterapeuter och brukare med personer från både landstings och kommunpsykiatrin. ASP Bladet fanns på plats för att bevaka tillställningen.

Enbart en av tio har idag tillgång till den typ av kognitiva hjälpmedel som de anses behöva, berättade Per Folkesson för seminariets åhörare. Med denna insikt gav Hjälpmedelsinstitutet FoU Värmland i uppdrag att undersöka tillgängligheten till hjälpmedel hos målgruppen.

I centrum för rapporten står brukarna själva, som i ett antal nedskrivna intervjuer får sin röst hörd till följd av det gedigna arbete Per Folkesson och Therese Karlsson har genomfört. Även om saker är i förändring; vilket också rapporten är ett uttryck för, berättar Therese Karlsson att tillgängligheten är starkt beskuren.
– Tillgängligheten till förskrivningsbara kognitiva hjälpmedel har varit starkt begränsad till specifika kommunala verksamheter i ett fåtal kommuner, under den tiden som intervjuerna genomfördes. Kunskapen om psykiska funktionsnedsättningar och kognitiva hjälpmedel upplever vi som personbundna till de arbetsterapeuter som har ett specialintresse kring detta, berättar Therese Karlsson.

De tre huvudfaktorerna som Per och Therese Karlsson lyfter fram varför tillgängligheten är låg är: bristande kunskap, små ekonomiska resurser och att vi talar om ganska komplexa organisationer. Det finns flera huvudmän, med andra ord ska kommun och landsting dra åt samma håll. Men när det gäller stöd för hjälpmedel finns det inget som säger att inte arbetsförmedling, försäkringskassa och arbetsgivare skulle kunna ha ett intresse av att stötta den som är i behov av detta.

Många gånger är också behovet okänt både av personen som skulle kunna dra nytta av hjälpmedel samt av omgivningen. Kopplingen görs inte mellan funktionsnedsättning och hjälpmedel. Förutsättningarna är därför låga att rätt hjälpmedel till slut ska kunna hamna hos rätt person. Lättast att få hjälpmedel förskrivna är de som har kontakt med socialpsykiatrin, som ju har också har arbetsterapeuter knutna till sin verksamhet.
– Man vet inte vilka rättigheter man har och vart man ska vända sig. Det är något som framkommer tydligt i många intervjuer. Får man inte information om vad som finns att få är det också väldigt svårt att få ett brukarinflytande utöver det stöd som ges. Information är en grundläggande aspekt för inflytande och egenmakt, menar Therese Karlsson.

Under seminariet fick även arbetsterapeuten Gunilla Barse Persson och Marit Granberg Eskel, doktorand i sociologi, agera opponenter. Att opponera innebär i universitetsvärlden att man sätter sig in i texten för att kunna komma med kritik som förhoppningsvis leder fram till att slutresultatet blir bättre. Även åhörare kunde under seminariet komma med olika infallsvinklar.

En diskussion som väcktes var skillnaden mellan funktionshinder och nedsättning. En inte helt självklar fråga, då samtal om vilka ord man bör använda ständigt förs överallt i samhället. En annan huruvida en rättighetsbaserad lagstiftning skulle kunna vara en väg framåt, vilket socialpsykiatriskt engagerade Görgen Göstas tror. Therese Karlsson och Per Folkesson listar även förslag på åtgärder i rapporten. Bland annat vill man se spridning av information samt ökad kunskap och kompetens.
– Det anses vara en dold målgrupp och en dold problematik. Vi har hållit på att harva med detta hur länge som helst. Men det är inte en dold problematik utan man väljer att inte se. Det handlar om diskriminering och stigma. Man blundar för problemen, säger Marit Grönberg Eskel, doktorand i sociologi och opponent för dagen.

Text: Robert Halvarsson Foto: Kajsa Jansson