Skulden och skammen – konsten att skilja dem åt

ASP Bladet har haft förmånen att se många skribenter figurera i tidningen. Då och då har vi haft glädjen att någon med sällsynt stora litterära kvalitéer skriver för oss. En av dessa är utan tvekan Håkan Kristensson. Läs därför gärna hans ömsinta berättelse om tio långa år, och en möjlig väg framåt.

Det är svårt att se skadan, såren. Att visa sina sår är ingenting människor gärna gör när den man älskar är sårens upphov; människor som älskar kan låta sig skadas oerhört svårt. Kanske kan skadeverkan skymta förbi lite snabbt och oreflekterat mellan raderna, i tystnaden, ur avstånden och slutligen konkretiserad i en ensamhet. Desertering är i många fall det enda möjliga för en anhörig. Nu under mitt eget tillfrisknande, är det skulden över såren och oron jag skapat som är svårast att bryta sig igenom. Jag vet nu, jag förstår nu. Eller tror mig veta, tror mig förstå.

Att flanera livet, tio gånger normal fart, ovetandes om, eller med självlögner förträngt alla de korkade val man gjort, alla handlingar och uppbrott i livet – med en självdestruktivitet utan ramverk; att detta så oerhört lätt kan skada och såra någon annan än just sig själv – som jag gjort – känns nu såhär efteråt oerhört förkastligt. Det heter ju självdestruktivitet, resonerar man, och borde således rent logiskt vara något alldeles personligt. Jag upplevde full kontroll i det fullt okontrollerbara. När folk runt omkring mig tog en lugnande tablett till natten, så tog jag hela burken. Första gången med lugnande, svalde jag genast en handfull piller, men jag kände ingen ångestlindring, kände faktiskt ingenting alls.

Det var först dagen efter som jag insåg dess verkan. Jag hade förstört hela min lägenhet, bokstavligt och noggrant, tagit ett varmt bad med en brödkniv och sparkat sönder gitarren, tryckt in den i ugnen. Ingenting jag egentligen kommer ihåg; badet minns jag, men endast som ett litet gulnat mentalt fotografi, ett av många i mitt livs brokiga fotosamling. Jag la in mig, och skrev ut mig – allt i kontinuerliga cykler; desperat i brist på vildmark och mening sökte jag frenetiskt djupt i min inre urskog, och där hittade jag saker månitro – herregud.

Mina föräldrar var livrädda, mina vänner oroliga; de såg nämligen något jag inte hade ens hade en tanke på: att fortsätter jag utan förändring så finns det tillslut en gräns, ett något som stavas slutet, död eller bristningsgränsen. Det blev till en saltomortal, måste jag säga, att djupt ur mitt inre kaos, kunna betrakta något så dråpligt konkret som döden. Jag började tänka på den, göra mig bekant och beredd, när som helst kunde den tydligen förenkla mig och mitt liv till knastriga minnen att tugga på tills de slutligen förloras i rymden, långt ovanför stratosfären.

Bilden att kräla omkring på golvet och skrika ut mina livs aber, för ingen, åt ingen, till ingen – men fullt synlig (ur kontext) av de som älskade mig – förfärade av allting, livrädda. Den bilden, insikten fick mig att skruva ned volymen betydligt, återgå till någorlunda normal tidsuppfattning. Att skada mig själv är en sak. Inga problem. Men att indirekt skada andra av mina handlingar, brustna löften och försummelse, var och är något jag verkligen aldrig menade, eller hade för avsikt skulle hända. Det bara blev så. Och med den insikten, lät jag människor runt mig börja få berätta, låta mig känna hur de känt. Betrakta ett liv, som är mitt, utdrag ur deras ögon. En stormlös storm. Tog därmed form.

Så min väg ut ur den här tio år långa destruktiva parentesen med versaler, var snarare att betrakta och behandla den skuld jag känt och känner, kartlägga den skada jag åstadkommit och försöka återfå ett förtroende för mig som en människa, ett barn och en vän. Att hitta konkreta strategier för detta, en enkel väg, var och är fullkomligt meningslöst. Jag är av inre lag tvingad till bevis, men att bevisa tar väldigt lång tid. Skulden – precis som oron och rädslan – är seg och dras ut som tuggummi, sätter sig slutligen under skosulan och följer mig vart jag än går. Däri ligger den välförtjänta misstron, misstankarna. När jag balanserade mellan den oerhörda skuld jag kände och illusionen om en frihet att fritt få förvalta och författa min väg, tycktes det jag balanserade på slutligen lossna i sina fästen och ned föll jag, precis vad som förutsagts. I alla fall bildligt, känslomässigt, psykiskt. Det finns nämligen ingen annan möjlighet. Någon gång faller man, och skulden kommer tillslut dränka en i störtfloden man själv skapat. Ledsamt . Ofrånkomligt. Men tillika nödvändigt. Där kan bevis skapas i trovärdig jord, där kan nya strategier formuleras. Där kan ett bättre liv slå rot, och där kan relationer på nytt förankras.

Hur och när kommer skammen in? Min strategi var att i reningsbadet låta skammen vara. Den fanns där givetvis, men jag maskerade den och förträngde den, tvingade mig stå rakryggad upp när jag egentligen kanske hellre skulle vilja ligga djupt försjunken under mitt täcke och inte låta världen in ens i form av ljusskimmer genom persienngliporna. Skammen måste separeras från skulden. Först då kan den slutligen upplösas, och skulden mildras i svalt vatten av pånyttfödd tilltro. Där kan man finna grunden att bygga sitt liv. Utan att skada, vare sig själv, eller de man älskar.

Text: Håkan Kristensson
Foto: Kajsa Jansson

”Att skapa är min livsnerv”

Jan Nordström är fotograf och poet. Han har tampats med såväl matstörningar som psykisk ohälsa, men i skapandet har han funnit en plats för hopp och mening. I sitt bagage har han idag ett flertal utgivna diktsamlingar.

När började du att skriva dikter och fotografera, och vad hade det för betydelse för dig då?  

– Jag började skriva dikter i tonåren, men visade dem inte för någon. Där vågade jag skriva om de stora livsfrågorna. Om längtan, såren, oron och drömmarna. Bilderna har alltid funnits. Jag började med att måla och teckna men som barn och tonåring var det utåt sett fotbollsspelare och tuffa seriefigurer, det som jag trodde att en kille måste göra. När jag däremot var ensam på mitt rum målade jag mitt inre. Men det vågade jag inte visa någon. Det var målningar med mycket oro och sorg över att inte duga som kille och man och om tillståndet i världen med krig, miljöförstöring och orättvisor. När jag målat färdigt rev jag sönder det jag gjort.

Det gjorde jag tills 2005 då en vän såg en målning och stoppade mig. Hon ordnade senare min första konstutställning. Fotografera började jag på riktigt med efter gymnasiet. Att fotografera var också ett sätt att våga komma nära andra människor, få vandra en stund med dem i deras värld. Känna samhörighet och dela liv, med både det lätta och det svåra, i glädje och i tårar. Jag har känt mig främmande, men med kameran vågade jag vara nära andra människor.

Har du kunnat använda dig av din kreativitet för att ta dig ur mentala svackor? 

– Att skapa är en livräddare. Jag har kunnat förvandla min smärta till något annat än att göra mig själv illa på olika sätt. Nu är jag exempelvis ute och har måleri-workshops med medmänniskor som bär så mycket ångest att det skadar sig själva på olika sätt. Skär sig och så vidare. Att måla och skära i ett papper är bättre än att skapa ärr på sin kropp. På pappret är det inte kvar för alltid och de som är med på workshopen uttrycker att det är skönt att göra det.

Vad är det du söker efter när du hänger dig åt fotograferande eller skrivande, känslomässigt och resultatmässigt? 

– Att skapa får det att sjunga inuti min kropp. Vaggar mig till liv och får mig att inte ge upp. Det ger en ro och en tröst. Hopp och glädje. En samhörighet. Jag försöker nå känslorna och hjärtat. Att leva nära hjärtat och andra människor. Vi delar så mycket inuti, fast våra liv kan vara så olika på utsidan. Men där inne i oss finns så många liknande känslor av längtan och oro. Drömmar och kärlek. Skapandet lindrar min egen ångest och gör att jag mår bra. Detta gör att jag kan beröra någon annan. Ge dem tröst och hopp. Känna samhörighet och kärlek. Minska avstånd.

Du är ambassadör för kampanjen Hjärnkoll, varför valde du att bli det?

– För att minska fördomar och rädsla för medmänniskor som har olika diagnoser. För att bita huvudet av min egen skam. Jag tror på att berätta. Innan har jag isolerat mig och dragit mig undan. Inte vågat vara nära. Jag vill också berätta och fokusera på det som varit bra inom vården och på det som räddat mitt liv när jag varit inlagd och mått dålig. Och det är kärlek och medmänsklighet. Jag tror på att berätta om det som varit bra, så kan man även göra något åt det som behöver förbättras. Om jag med tre ord ska sammanfatta det jag vill förmedla i mitt skapande, som ambassadör för Hjärnkoll och som föreläsare är det: medmänsklighet, delaktighet och kärlek.

Finns det särskilda ögonblick när du känt att din satsning har varit ”värt det”?

– När andra människor berättar att det jag gjort gett dem hopp, tröst och livskraft. När de säger att det gått in i deras hjärta och deras själ. För mig är det där inne vi kan göra världen bättre i vår kärlek till varandra, djuren och naturen.

Vad har det inneburit för ditt mående att du faktiskt har satsat på att uttrycka dig kreativt? 

– Det är en av de saker som har räddat mitt liv.

Text: Robert Halvarsson Foto: Privat

Jan Nordströms utgivna böcker:

Själporträtt, Jag vilar i din hand, Kärlekheten, Innanför, Mod samt fotoböckerna Frihet och Glöd.

Sagt om Jan Nordström:

”Han är en lysande fotografisk berättare, fullt i klass med dem som alltid nämns när mästarna i genren ska listas.”
– Maria Küchen, Trots Allt, Nr 4 2007.
Från en recension av både frihet och glöd.