Etikettarkiv: funktionshinder

ADHD EDDDE!

– Det är bra att vara lite galen, det leder ofta till spännande äventyr och upplevelser! Eric Donell tror på människans inneboende kraft att åstadkomma förändring.

Eric Donell kör verkligen så det ryker i sin späckade tvåtimmars enmansföreläsningsshow ADHD EDDDE! (alltså ”ADHD – är det det det är!”). Han berättar om diagnosen ADHD, som han själv har tillsammans med Tourettes syndrom. Han blandar animationer, musik, sång, roliga röstförändringar och kroppsspråk och lyckas med balansen att visa på de positiva egenskaper som ofta kommer med diagnosen, utan att för den skull backa för de svårigheter som också följer med på köpet.

Många Åhörare
Jag, undertecknad, sitter och slösurfar på Stadshotellets wi-fi i lobbyn när mina kollegor från föreningen Attention Karlstad/Värmland kommer. Vi följer pilar, går upp en trappa, ner en trappa, och upp igen till Franska salen. Eric Donell kramar oss alla tre och vi börjar ställa fram bokbord för incheckning av åskådare. Det är en stor föreläsningssal och omkring 60 stolar står i fyrkant mitt i det, för att rymma alla.

Folk börjar strömma in och jag bockar av dem så fingrarna blöder. Vi erbjuder gratis tidningar och vykort, och folk tittar på böcker och broschyrer som går att beställa. Eric säljer sina filmer och cd-skivor. I bakgrunden spelas snuttar av Erics musik, det är glatt och peppande men även lugnt. Sen blir det tyst. Jag tar min stol och sätter mig längst bak.

ADHD
I föreställningen följer vi bland annat sex personer ur ett inifrånperspektiv. Det är förskola, skola, vänner, kärleksrelationer och anhörigperspektiv. De olika personerna skildrar olika typer av ADHD. Alla personer med diagnosen klättrar inte i gardinerna, några med exempelvis ”ADD” är snarare dagdrömmare. Det finns tre typer av ADHD:
– ADHD-I (huvudsakligen bristande uppmärksamhet) den kallas ibland ADD, drömmare.
– ADHD-H (huvudsakligen hyperaktivitet/impulsivitet) klättrar i gardinerna.
– ADHD-C (kombinerad presentation) både och.

Feel-good show!
Föreläsningen vänder sig till personal inom förskola, skola, vård, omsorg, myndigheter samt anhöriga och inte minst de med egen ADHD. “ADHD EDDDE!” lämpar sig för alla som önskar få en bättre förståelse för ett neuropsykiatriskt tillstånd som omfattar var 20:e person och därmed påverkar även personernas omgivning. I och med att Eric själv har neuropsykiatriska diagnoser ger han en unik inblick i hur det kan vara att leva med dem, och han är en förebild för hur bra man kan klara sig i livet.

När man lyssnar får man en ökad förståelse för ADHD, varför gör han/hon så, tips på bemötande och motivation, samtidigt som det är en föreställning man blir glad av. Man får även kunskap om olika svårigheter, missuppfattningar, fördomar och hur utanförskap kan se ut. Samtidigt betonar han de positiva sidorna som de olika neuropsykiatriska diagnoserna kan ge.

Eric Donell har skapat flera böcker, skivor, filmer och föreläsningar… och tänker inte ”växa upp och skaffa ETT jobb”. Han rör sig ständigt mellan olika arbeten och sammanhang och har haft över 30 olika arbeten. Han sitter även i styrelsen för intresseorganisationen Riksförbundet Attention.

Text: Maria Lundby Bohlin

Glädjen är att leva

12. Photographer Johnny Törnkvist
Foto: Johnny Törnkvist

ASP Bladet var i kontakt med Lena Maria Klingvall, för att få en liten pratstund om livet och karriären som konstnär, sångerska och författare. Samt om stiftelsen ”Lena Marias vänner,” som hjälper handikappade barn ute i världen.

Trots att det är en telefonintervju, känner man av värmen och glädjen från denna kvinna. Hon älskar livet, hennes funktionshinder stoppar henne inte från att pröva på olika saker hon har intresse för eller är nyfiken på.

– Allting bottnar i att man älskar sig själv, att man ser sig själv som värdefull, det i sin tur kommer sig utav att man omger sig med människor man tycker om som familj och goda vänner. Jag hade aldrig gjort det jag gör i dag om jag inte känt mig älskad, säger Lena Maria.

Lena Maria, föddes utan armar och det ena benet var kortare än det andra. Det har aldrig hindrat henne från att göra olika saker genom livet. På 80-talet simmade hon fjärilsim där hon blev uttagen till Svenska handikapplandslaget. Lena Maria blev dubbel guldmedaljör och slog dubbla världsrekord. År 1988 deltog hon även i OS i Seoul. Allt detta grundar sig i att familjen och vänner tror på det hon gör.

15. Sewing, private
Foto: Privat

– Skulle jag bara se på det jag inte har, skulle jag inte göra nåt med mitt liv, istället ser jag alla tillgångar och möjligheter och ser alla människor, då blir det så roligt. Jag brukar säga att jag har två handikapp. Det ena är att komma ihåg namn, det andra är svårt att få tiden att räcka till för allt roligt det finns att göra, berättar Lena Maria.

Musiken
Lena Maria gick i musikhögskolan för att utbilda sig till sångerska. Hennes genre är både jazz, gospel och klassiskt. I september i år, var Lena Maria på turné i Korea. I december åker hon till Japan i två veckor för att hålla konsert. Första gången hon for till USA på turné var 1991, samma år som hon tog studenten från högskolan. Året där på for hon till Japan för att sjunga, sedan har det rullat på med flera resor. Det har blivit cirka femtio turnéer med hundratals konserter i Japan och över tjugo turnéer i andra asiatiska länder samt även en hel del turnerande till USA.

– Varje människa har ett enormt värde, hon är unik och viktig. Ofta ser man det man inte har, i stället för att se det man har. Skulle människan se alla möjligheter man har i livet skulle inte tiden räcka till att göra allt på, så mycket som det finns att göra. När vi börjar tänka på andra och inte bara ser oss själva skulle vi börja ha det så mycket bättre och få så mycket tillbaka, berättar Lena Maria.

17. Organlesson, private
Foto: Privat

Egen butik
Lena Maria äger en butik där hon säljer presentartiklar som keramik, linne, föremål i stål, järn och trä samt fair trade varor. Hon säljer även mun och fotmålarnas reproduktioner som vykort, brickor, pussel, almanackor, böcker med mera. Hon har också sina egna producerade saker i butiken som cd-skivor, böcker och tavlor. Tavlorna målar hon i egna ateljén hemma i huset. När Lena Maria befinner sig ute på turné jobbar hennes mamma i butiken.

– Vi som är handikappade i Sverige, har det bra i jämförelse med många andra länder jag rest i. Jag har rest i länder där man gömmer undan, överger och även binder handikappade hos kreaturen. När jag var ute på turné och mellanlandade i Peking vägrade mannen som körde min rullstol att prata med mig hur mycket jag än försökte få uppmärksamhet. Jag var inte värd ett ruttet öre för honom. Visst finns det saker här i Sverige som kan bli bättre men vi har kommit långt vad gäller människosyn och mänskliga rättigheter. Vi lever integrerade i det svenska samhället.
Lena Maria fortsätter:
– De finns stunder då jag också känner av motgångar. Då försöker jag spendera så mycket tid jag kan med familjen, undviker att vara för mig själv. Jag lyssnar mycket på musik, det hjälper. Jag försöker tänka på allt bra jag har och fokuserar på det. Min tro på gud stärker mig också i svåra stunder.

Lyfta
Det är inte alla praktiska saker Lena Maria klarar av, som att lyfta lådor, åka skidor eller cykla. Men det är inget som bekymrar henne, hon gör det hon klarar av och grämer sig inte över detta. Hon inriktar sig på det hon kan göra så mycket mer i stället.

– Hur man mår beror ofta på hur man fokuserar och vilken inställning man har i vardagslivet. Ser man bara det man inte kan blir man ledsen och och kanske till och med deprimerad till slut. Att kunna vara nöjd och tacksam för det man har ger glädje. Förnöjsamhet är ett ord som jag tycker om, avslutar hon.

Starten
Lena Maria fick friheten att pröva på att utforska vad hon klarade av med sitt handikapp som barn. Föräldrarnas kärlek och deras tro på henne som en egen individ har stärkt henne. Hon har aldrig fått höra att hon inte klarar av att göra olika saker utan alltid fått stöd i det hon gjort och trott på. Tack vare att hon inte blivit överbeskyddad, utan fått klarat saker själv, har det stärkt hennes självförtroende och självkänsla.

– Det är många i vårt land som mår dåligt i dag, som går till doktorn för att de är deprimerade. Man har ingen lust eller ork. Jag tror vi har det för bra. Man har allt man behöver och man har inga drömmar eller mål. Man behöver inte kämpa för det man vill ha. Jag tror det bottnar i att man inte ser sig själv som tillräckligt värdefull, säger Lena Maria.

Vänner
”Insamlingsstiftelsen Lena Marias Vänner” startade efter hon hjälpt en handikappad kille i Rumänien med pengar till en lägenhet. På sina konserter samlar hon in pengar för att hjälp människor med olika handikapp som behöver hjälp som inte samhället ställer upp med. Dessa människor möter Lena Maria under sina turnéer runt om i värden, eller genom brev som hon får. Insamlingsstiftelsen har bland annat hjälpt en pojke från Uganda med en ”Bodaboda- motorcykel” eftersom han blev för tung att bära fram och tillbaka från skolan. Nu kör hans föräldrar honom varje dag. Hjälpen kan bestå av olika saker, som hjälp till operation för två små flickor i Indien som behövde operera sina knän för att de skulle kunna gå. Stöd går också till ett barnhem i Bangkok där det bor barn med olika handikapp.

Min önskan vore att jag vann massvis med pengar. Då skulle jag vara ekonomiskt oberoende och kunna ägna mig mycket mer åt mänskliga rättigheter och att hjälpa människor.

– Om någon skulle vilja stödja det arbetet Insamlingsstiftelsen Lena Marias Vänner gör, får ni gärna sätta in pengar på kontot som står här nedanför. Hälsar Lena Maria.

http://www.lenamaria.com
Bg. 209-8648

Text: Lotta Tammi
Foto: Privat och Johnny Törnkvist

Barnen från långtbortistan

456456Det finns många barn i världen utan föräldrar som kan ta hand om dem. Det finns också många vuxna som önskar sig att bli föräldrar, men som av olika skäl inte kan eller vill få biologiska barn. De som vill adoptera godkänns dels av kommunen och dels av barnens ursprungsländer.

Det finns många barn i världen utan föräldrar som kan ta hand om dem. Det finns också många vuxna som önskar sig att bli föräldrar, men som av olika skäl inte kan eller vill få biologiska barn. De som vill adoptera godkänns dels av kommunen och dels av barnens ursprungsländer.

En adoption är att få bli förälder till ett barn som redan finns. Ofta har barnet inte bara en separation bakom sig, utan flera, detta sätter höga krav på de nya föräldrarnas lyhördhet och empati. Ibland vet man mycket om barnet, ibland nästan ingenting alls. Det viktiga är inte hur mycket man vet, utan hur man förhåller sig till vad man vet eller inte vet; det kan vara tungt att leva med (o)vetskapen om att mamman kanske var missbrukare, pappan psykiskt sjuk, föräldrarna fattiga, eller att man själv kanske kommit till efter en våldtäkt.
Andra barn kan ha ”special needs”. Några kanske har en arm som inte fungerar till fullo, andra kanske är lite äldre än de av de blivande föräldrarna oftast mer ”önskade” bebisarna eller spädbarnen, eller så kan de ha en orolig social bakgrund. Vad som räknas som ”special needs” varierar kraftigt mellan länder, något man bör vara uppmärksam på där som man önskar att adoptera.

Historiskt
Adoption har förekommit i de flesta folk. Inom den asiatiska delen så var inte syftet alltid primärt att ge barnlösa och föräldralösa en familj, utan de adopterade in barn i familjen för att förpliktiga den adopterade att utföra vissa religiösa riter som var förpliktigade familjen; detta för att de skulle få ro i graven. Detta var vanliga skäl även hos indogermaner såsom hinduer, greker, romare och andra.

Olika typer av adoption
Närståendeadoption är en vanlig typ av adoption. Detta innebär att en ny parter adopterar den förra partnerns barn. Det finns samkönade adoptioner vid registrerat partnerskap eller äktenskap, dessa är dock inte så vanliga då många länder inte vill adoptera till samkönade.

Helt sedan 1917 har adoption varit en juridisk fråga i Sverige, även om det förekom tidigare. Från 1959 är alla adoptioner ”starka”. Detta innebär att beslutet inte kan återkallas, såtillvida man inte adopterar tillbaka barnet, däremot finns inga regler mot sociala kontakter.

Mellan 13 och 23 svenska barn adopteras inom landet per år. Dessa kan endast ske med vårdnadshavarens samtycke; Socialtjänstens omhändertagna barn blir därför sällan föremål för adoption, istället är det de barn som under graviditeten uttryckts oönskade som adopteras bort.

Ensamstående
Chanserna för ensamstående att få adoptera har minskat drastiskt det senaste året, i och med att de flesta adopterande länder prioriterar att ge sina barn en mamma och en pappa. Detta innebär att de barn som är möjliga att placera hos ensamstående, är de barn som har särskilda behov. Särskilda behov är något i och för sig alla adopterade barn kan anses ha, men här syftar man på barn med handikapp, eller äldre barn, oftast uppe i skolåldern. Som ensamstående förväntas den sökande vara en kvinna, att som ensamstående man få adoptera idag är i stort sett omöjligt.

Internationell adoption
Eftersom det i princip är omöjligt att adoptera inom landet så har de internationella adoptionerna ökat sedan de började på 1960-talet. Det kommer cirka 1800 barn årligen till Sverige. De första adoptionerna skedde genom att missionärer tog hem barn i stort behov av hjälp. De barn som först adopterades var från Sydkorea i efterdyningarna av kriget, Indien och vissa länder i Afrika och Europa.

123123Förändringar för barn
Det innebär en stor påfrestning för barnet att byta miljö, där ljud, dofter, smaker och språk med mera kan vara mycket annorlunda. Är barnet i stark stress är det bra att söka hjälp hos en psykolog på Barnavårdscentralen, hellre förr än senare. Ofta verkar barnet på en lägre åldersnivå än födelsedatumet visar, samtidigt som de kan verka äldre på andra sätt, på grund av allt de gått igenom. Vid internationella adoptioner kan gulsot vara vanligt, liksom salmonella.

Adoptionsprocessen
Att adoptera är en omständig process. Först måste man utredas i kommunen där man är skriven. Om man godkänns får man kontakta en organisation, till exempel Adoptionscentrum. Där går man igenom en till utredning. Man måste vara frisk och ha en god och stabil ekonomi för att tas i fråga för adoption. Det är mycket pappersexercis.
När man fått godkänt att adoptera ett eller flera syskon så får man reda på detta via telefon. Man skall själv resa för att hämta sitt barn, men om detta genast sker eller om flera månader varierar, från fall till fall och mellan länder. Vistelsetiden är också mycket varierande.

Efter att man hämtat hem sitt nya barn skall man efter ett halvt till ett och ett halvt år skriva en rapport till ursprungslandet, detta för att underlätta om det skulle bli så att den adopterade senare i livet vill besöka landet de adopterats från.

Lämplighet
Det finns faktorer som kan påverka ett pars chanser att adoptera. Detta kan handla om pågående eller tidigare sjukdom hos den adopterande, eller för hög ålder, övervikt och arbetslöshet. Men det stannar inte där – du kan även få problem om du har utländskt medborgarskap, negativa formuleringar i utredningen, om det är stor åldersskillnad mellan makarna, funktionshinder, psykisk ohälsa, utmattningsdepression och så vidare. En fördel för att få adoptera kan vara att man arbetar med barn eller inom vården, har varit ungdomsledare i fritidslivet, jobbat som kontaktperson eller via fritidshem. Bra också är om man är ung (under 40 år) då processen att få adoptera ofta är lång.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Per Rhönnstad

För föräldrar och familjer
http://www.adoptionscentrum.se
http://www.ffia.se
http://www.bfa.se

För adopterade
http://vuxnaadopterade.weebly.com
http://www.madeinkorea.se/akf

Öppet hus på horisont

SONY DSCASP Bladet har tidigare skrivit om Horisont (nr 6/2013). Det som tidigare var ett projekt, har nu blivit permanent. I mitten av februari hade de öppet hus och ASP Bladet var där. Samordnare för verksamheten är Cecilia Cekestrand och tidningens reporter har träffat henne.

– Bästa betyget på vår verksamhet är när vi valdes till Årets Vardagshjältar i Karlstads kommun hösten 2013. Det var våra gamla deltagare som hade nominerat oss.

Det säger Cecilia Cekestrand, samordnare på Horisont, vilket är en plats för de som inte går på gymnasiet, de som har hoppat av eller är arbetslösa. Andra krav är att deltagarna ska vara mellan sexton och tjugofyra år och vara skrivna i Karlstads kommun.

Sedan verksamheten blev permanent i slutet av 2013, tillhör de Karlstads gymnasieförvaltning och har enbart upptagning inom Karlstad kommun. De som kommer kan ha fått rekommendation från kurator, psykolog, Arbetsförmedlingen, socialen, kommer på egen hand eller med en kompis. Ibland är denna kompis en tidigare deltagare. Det händer även att en eventuell deltagare har fått en remiss.

– Det första vi gör klart för en tänkbar deltagare är att hon eller han måste vara skriven i Karlstad. Det var en läxa jag/vi lärde oss med en flicka från Kil, fortsätter Cecilia. Många har den uppfattningen att de som kommer hit är stökiga och besvärliga. I stället är det tvärtom, och jag brukar kalla dem för de osynliga barnen. De har kanske ett funktionshinder, har varit mobbade, kommer från dysfunktionella familjer eller har en liknande bakgrund.

Tonvikten ligger på hälsa, att öva upp deltagarnas självkänsla och självförtroende, stresshantering och studieteknik. Vi lär även ut konsten att skriva ett CV, talar om första intrycket och ordnar praktikplatser. Det viktigaste är att verksamheten inte är tidsbestämd, säger hon, olika människor behöver olika lång tid på sig.

– När jag startade upp Horisont, fick jag riktlinjerna att en deltagare skulle vara hos oss mellan fyra och tjugo veckor och sedan gå vidare. Jag backade direkt och sa att det var omöjligt! I bland tar det tjugo veckor eller mer för en deltagare att ens våga öppna munnen!

Varje deltagare gör upp en individuell planering. En person kanske bara vill eller orkar komma en dag i veckan, medan en annan person kanske vill gå hela veckan. Detta kan ökas eller minskas om det visar sig att det behövs. I och med att alla har en individuell studieplan når de flesta deltagarna goda resultat i de många fall.

– Det är tufft, men är värt det i slutändan när de har blivit synliga, avslutar hon.

Text: Liselotte Frejdig
Foto: Lotta Tammi

Idrott och funktionshinder – Går det ihop?

PER_1058_012ASP Bladet skrev i nummer 4/2013 om Helenas dotter Maja som har Aspergers syndrom och tävlar med Kils friidrottare. Men hur ser det ut i andra klubbar? ASP Bladet har talat med IF Götas verksamhets- och sportchef Johan Engberg.

Hur hanterar ni barn och ungdomar med funktions- eller rörelsehinder?
−Har de ett funktionshinder kan de ofta vara med i de andra grupperna, även om tränarna måste vara extra lyhörda för deras behov. Dessutom måste de ofta ha en speciell kompetens för att kunna tillgodose dessa behov. När vi har prova-på-grupper brukar det vara mellan 200 och 250 barn och det blir lätt lite stökigt. Tidigare hade vi en grupp med rörelsehindrade på cirka 20-25 stycken som tränade i Våxnäshallen, men när vi flyttade på dem fick vi kritik och många valde att sluta.

Vad var det som gjorde att ni flyttade på dem?
−Det var först och främst en säkerhetsfråga. Det handlade också om att vi har mycket verksamhet i Våxnäshallen och de var flera ungdomsgrupper som fick tider i gymnastikhallar då. Föreningen har alltid verksamhet i gymnastikhallar i olika hög grad beroende på tillgängligheten i Våxnäshallen.

Hur hittar ni barn och ungdomar? Söker ni upp dem i skolorna?
−Ja, dels är vi ute i skolorna, vi gör reklam för oss under olika arrangemang. Göta arrangerar ju bland annat Vårruset, Karlstad Stadslopp, Tjur- och Kalvruset. På det sättet får vi ut budskapet om att vi finns, även om många redan känner till oss. När vi har tävlingar på Tingvalla brukar vi ha en ”Prova-på”-hörna och det lockar också några ungdomar. Göta var med och arrangerade omsorgs-VM för några år sedan och även det ledde till att några lockades att gå med.

Vet du något om hur det är i andra klubbar? Har ni någon gemensam policy?
−Vi är ju enda friidrottsklubben i Karlstad, men vi har lite samarbete med Kils friidrottare där en av ledarna är aktiv i de här frågorna. Annars skulle det vara givande att tala med andra klubbar, både i och utanför Värmland, hur de hanterar dessa frågor. Vi behöver mer kunskap och utbildning om detta. Det finns även många fördelar med de som har psykiska funktionshinder, eftersom de ofta är mer fokuserade och målinriktade.

Text: Liselotte Frejdig

”Mer respekt och förståelse är önskvärt”

När Helenas dotter Maja, då 6 år, höll på med idrott kom hon i konflikt med sin tränare. Tränaren förstod inte varför Maja betedde sig som hon gjorde. Denna brist på förståelse gjorde att hon kallade Maja bortskämd.

Men Helena visste att dottern inte var bortskämd, utan bara tänkte annorlunda. Detta hade framkommit ganska tidigt, så Maja gjorde en utredning för att se om hon hade Asperger eller något annat neurologiskt funktionshinder. Strax efter incidenten fick Maja, hennes storasyster och deras föräldrar veta att Maja hade diagnosen Aspergers syndrom. Storasystern hade svårt att ta in det, men Helenas systerdotter har också samma diagnos och när de berättade att kusinen också hade Asperger, sa hon:

– Det är ju inget fel på henne!

Sen var det inga mer problem med det.
– Det var denna händelse som fick mig att börja fundera, berättar Helena, får inte tränarna någon utbildning i hur de ska hantera barn med särskilda behov? Det behöver inte bara gälla Asperger, det kan handla om DAMP, ADHD eller något annat funktionshinder.

Har din dotter bara hållit på med friidrott?
– Hon har provat på fotboll och innebandy, men det var friidrotten hon fastnade för. Kanske mest för att hennes storasyster också tränar, även om det är fotboll. Speciellt när jag kom in i klubben och började träna henne, istället för den person som varit dum mot henne.

Tror du att det är likadant för andra barn med neurologiska funktionshinder? Eller passar olika träning olika diagnoser?
– Det är viktigt för alla barn att röra på sig för att må bra, om det sedan sker individuellt i en klubb eller i grupp, till exempel ett fotbolls- eller innebandylag, är inte det viktigaste. Jag tror till exempel att barn med Asperger trivs bäst med ”ensamidrotter”, medan de med exempelvis ADHD söker sig till fotboll eller innebandy. Sysslar de med ensamidrott är det kanske karate eller boxning där de kan få utlopp för sin överskottsenergi.

Har du kontakt med andra föräldrar i samma situation?
– I dagsläget har jag kontakt med en mamma till en son med ADHD som spelar fotboll och innebandy. Hon skulle egentligen ha varit med här i dag, men fick förhinder i sista stund. Trots att våra barn har olika diagnoser, har vi föräldrar samma problematik med våra barn. Vi ska försöka starta ett projekt för att utbilda tränare hur de ska hantera barn som inte är som ”alla andra”. Det behöver inte bara vara funktionshinder, utan kanske sexualitet, annat könsuttryck och andra saker, kanske mer ett fysiskt funktionshinder. Vi hörde att det går att söka pengar via Arvsfonden till det här projektet, så det ska vi göra.

Innan din dotter fick diagnosen, hände det att barnen var dumma mot henne?
– Det var speciellt två flickor som var dumma. De skrattade åt Maja när hon hade dålig finmotorik och det gjorde henne ledsen. Det var Maja själv som berättade det för mig, jag såg det inte själv.

Hur har det blivit nu, efter diagnosen? Bättre? Sämre?
– Jag inbillar mig att det har blivit bättre. Men, jag vet inte om det beror på att de har fått en ökad respekt för Maja, eller om de tar sig i akt eftersom jag finns där och ser/hör allt.

Låter ni Maja tävla?
– I början ville hon inte det själv och då respekterade vi det givetvis. Maja blev generad och tyckte att alla stirrade på henne, bara för att hon var annorlunda. Men så kom hon en dag och sa: ”Mamma, jag vill tävla!” och då anmälde vi henne till en mindre tävling. Efter det har skamkänslorna mer eller mindre försvunnit och hon tävlar, ofta och gärna numera. Kanske föräldrarna till de andra barnen som också tittade på träningen gjorde att hon insåg att det var inte så ”farligt” att andra tittade på henne.

Slutligen, har du några tips eller råd till andra föräldrar i samma situation?
– Våga var öppna! Varken de eller deras barn har gjort något fel! Respektera barnens vilja och lyssna på dom! En pappa kanske vill att sonen ska bli fotbolls- eller hockeyproffs, men sonen kanske vill hålla på med något helt annat!

Tack för att du tog dig tid.
– Tack själv.

Text: Liselotte Frejdig
Foto: Lotta Tammi

Du blir inte vad du äter

Att vad vi stoppar i oss för kost har en stor betydelse för hur vi mår är ingen nyhet, och denna insikt är något som är väldigt aktuellt i dagens samhälle. Något som om nu är uppe på tapeten är att man ska kunna bota sitt barns autism eller ADHD genom att ge dem en mjölk- och glutenfri kost.

Den amerikanska fotomodellen och skådespelerskan Jenny McCarthy är en av dem som dragit i gång denna karusell. Hennes son Evan diagnostiserades med Autism 2005 och Jenny gav 2007 ut en bok vid namn Louder than words, som handlar om hennes sons autism. Jenny påstår att vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund skulle ha orsakat sonens symtom, då hon tycker att han gick från att vara en väldigt kramgo pojke till att bli tyst och introvert. Hon saknar dock vetenskapliga rön för sådana påståenden, det hindrar henne dock inte från att påstå att Evan idag är botad från sin autism på grund av ändrad kost.

Jag får ofta kommentarer på min blogg med länkar till artiklar om detta ämne med uppmaningar som: ”kolla in detta, du kan slippa din sjukdom”.

För det första är Aspergers syndrom ingen sjukdom, det är en del av mitt sätt av vara. Och för det andra, varför skulle jag vilja ändra min personlighet? Jag trivs bra som jag är, jag är jag och jag vill fortsätta att vara det.

Jag förstår om föräldrar med barn med svår ADHD/autism vill sitt barns bästa och desperat testar alla metoder som finns, men jag är kritisk mot att man ska testa metoder som inte ens läkarna tror på. Jag kan gå med på att ändrad kost kan dämpa symtom vid ADHD/autsism men jag tror inte att det ska kunna ”bota” ett personlighetsdrag. Det finns i dagsläget inga läkemedel som kan dämpa autistiska symptom. Och även om det finns mediciner mot ADHD så kommer du aldrig att kunna ”bota” det.

Jag är rädd för att denna karusell ska göra så att barn far illa till följd av sina föräldrar, att de plockar bort mediciner som är livsviktiga för att barnen ska fungera bra i samhället och få ett bättre mående. För i dag finns det ingen vetenskap på att koständringar botar dessa neuropsykiatriska funktionshinder.

Och sen känner jag: varför ska vi förändra allt hela tiden? Varför kan vi inte bara få vara som vi är? Alla människor är vi unika oavsett om vi har en diagnos eller ej.

Text: Joanna Halvardsson
Foto: Robert Halvarsson