Etikettarkiv: funktionsnedsättning

Det finns en kraft i att många gör saker tillsammans

Inger Olsson är chef för den administrativa personalen/staben på ASP- ANA inom Karlstads kommun samt arbetar med verksamhetsutveckling.  ASP- bladet träffade henne för att höra hur hennes föreningsintresse har utvecklats.
– Mycket är det slumpen som har gjort att jag har hamnat i föreningslivet. Jag tror att alla människor har en drivkraft inom sig, att de vill ha det så bra som möjligt och leva ett gott liv.


I sitt bagage har Inger statskunskap från Universitetet här i Karlstad. Efter studierna så fick hon jobb i Stockholm på ABF 1987. Där arbetade hon med internationella frågor. 1996 slutade hon på ABF och började arbeta på Handikappförbundens samarbetsorgan i Sundbyberg. Där jobbade hon med ett projekt för att starta en paraplyorganisation för utbildning i bemötandefrågor och sällsynta diagnoser. År 2002 flyttade hon till Karlstad och började i projektet HumanTeknik inom Karlstads Kommun.

Inger tror att alla människor vill ha ett bra liv och att man vill göra något bra med sitt liv, oavsett hur man lever eller om man har en funktionsnedsättning. Alla har kanske inte förmågan att plocka fram detta själv men i exempelvis föreningslivet kan man få stöd och hitta sina förmågor. I Festis exempelvis finns en stor styrka i gemenskapen med de andra medlemmarna.
– Det finns en kraft i att många gör saker tillsammans. Detta utvecklar gruppen och den enskilda människan. Det är lätt att underskatta människors förmåga om de har funktionsnedsättningar. Det gäller att se individen bakom funktionsnedsättningen så att denne får uttrycka sina förmågor. Om man kan stanna upp och lyssna på en människa så möter man en annan person än den man trodde att personen var vid första mötet, säger Inger Granhagen.

Inger menar att människomöten är väldigt viktigt, att man är närvarande och att man lyssnar på vad personen säger. Kärnan i bemötandefrågor är att man är närvarande och lyhörd. Det är viktigt inom föreningslivet att man skapar bra möten mellan medlemmarna i föreningen. Att man går in i ett nytt möte med öppenhet och nyfikenhet och man frågar sig själv vad man kan lära sig av detta möte.

Inger berättar att hon gick med i Festis 2004 i solidaritet med föreningen. Av en händelse började hon att prata bokföring med deras dåvarande kassör och helt plötsligt satt de och bokförde tillsammans. 2010 blev hon så till sist kassör i föreningen. Det hon upplever sig ha fått ut av medlemskapet i Festis är många nya vänner, goda skratt och deltagande i kören.
– Man skall ha kul i en förening. I Festis där man träffas och gör saker tillsammans, berättar hon.

Inger är även ordförande i Handikappförbunden Värmland sedan 2008. En bekant frågade henne om hon kunde tänkas ställa upp som ordförande, efter det så blev hon vald. Hon upplever att föreningar rent generellt är bra på att driva specifika frågor för sina medlemmar, men att större föreningar lätt glömmer bort att ha ett helhetsperspektiv. Just att frågor måste sättas in i ett större samhällsperspektiv. Varje fråga är viktig för den enskilde medlemmen, men skall man skapa en förändring i samhället så måste alla enskilda frågor också få bli till en större enhet där de kommer tillsammans.

Inger upplever att arbetet i staben påminner om föreningslivsarbete. Det finns många olika arbetsuppgifter som skall bli en enhet i form av stöd till cheferna, dessutom precis som i Festis har de roligt på jobbet, avslutar Inger.

Text: Olle Stagnér Foto: Robert Olsson

RUS – Riksförbundet Ungdom för Social hälsa

Under detta år, 2010, har vi en artikelserie här i ASP bladet som vi kallar ”Förening i fokus”. Här tittar vi närmare på olika föreningar, organisationer och nätverk, både stora som små, med den gemensamma nämnaren att man på olika sätt verkar för personer med erfarenhet av psykisk ohälsa. Denna gång är RUS i fokus.

RUS – ett ungdomsförbund
RUS, RSMH:s ungdomsförbund, organiserar på öppen föreningsdemokratisk grund unga med egen erfarenhet av social och psykisk ohälsa; ytterst de med diagnostiserade psykiska funktionsnedsättningar. Vi är i dagsläget den enda större ”horisontella” organisationen som bedriver föreningsarbete med och för vår grupp utan att exkludera någon pga. individuell diagnos. Våra idag drygt 600 medlemmar är mellan 15 och 35 år; från och med 1 januari 2011 sänker vi – i enlighet med beslut vid vår medlemskongress 2009 – maxåldern för medlemskap till 30 år.

Kamratstöd och intressepolitik
I ett kort perspektiv vill vi verka kamratstödjande och genom föreningslivet aktivt motverka individuella ungas väg mot utanförskap och ett liv – i stort som smått – kringskuret av en accelererande social och psykisk ohälsa förstärkt av omgivningens fördomar.

I ett längre perspektiv vill vi – likt handikapprörelsens övriga ungdomsorganisationer – ta till vara våra medlemmars egna erfarenheter och perspektiv och med dem som grund genom informations- och opinionsarbete bidra till nödvändiga samhällsförbättringar.

RUS arbetar därför mycket med bemötande och är aktiva på ett antal olika arenor för att motverka de fördomar som finns i samhället om psykisk ohälsa.

Vi engagerar oss även i andra frågor som rör studier, boende, vård och arbete m.m. där vi vill motverka utanförskapet och öka möjligheterna till återhämtning för den som drabbas av social eller psykisk ohälsa.

Vi kämpar för att unga människor som mår psykiskt dåligt – genom hjälp i ett tidigt skede och under tillräckligt lång tid – ska få möjlighet till personlig utveckling och ett gott liv på sina egna villkor. Respekten för deras egen upplevelse och dessa unga inte ”objektifieras” i ”professionell” metodik utan tillerkänns verkligt inflytande i beslut och insatser som berör dem är en kärnfråga för RUS.

I ovanstående framträder och illustreras tydligt de två grenarna i vår verksamhet; kamratstöd och intressepolitik.

För den medlem som inte känner sig sedd eller delaktig i de insatser och processer som snurrar med en utsatt ung människa som nav ska det finnas andra unga, med egen erfarenhet, inom räckhåll att prata med och få stöd av. Ett kamratstöd som inte bara främjar förståelse och mående utan även stödjer en i en process där man inte initialt orkat hävda sina rättigheter eller tydliggöra relevanta förhållanden för t.ex. socialtjänsten eller myndighetsutövare inom LSS.

Inom intressepolitiken, i kontakter med beslutsfattare och myndigheter likväl som andra, vill vi tydligt framhäva att de utsatta unga inom vår grupp ofta är de mest insatta i sin ”problematik” och att det i slutänden är de som ska leva med konsekvenserna av beslut och insatser och därför måste få reellt inflytande i utformningen av dessa. Vi vill här komma bort från formalism och läpparnas bekännelser och lyfta bilden av individuella unga som konkreta parter att i praktisk verklighet ge möjlighet till inflytande över sin egen situation. Detta även under vård av tvångsnatur och lagenliga frihetsinskränkningar.

RUS – ett stöd i det offentliga
Vi stödjer därför de unga som öppet och offentligt orkar berätta om sin upplevelse av att drabbas av en psykisk funktionsnedsättning och hur de uppfattat reaktion och interaktion från vården, familj, myndigheter och omgivning i övrigt.

Det är därför med stolthet vi noterar att det är en av våra förtroendevalda i Stockholm som med namn och bild vågade framträda i Handisams kampanj 2009-2011 mot stigma och fördomar det s.k. Attityd-uppdraget; www.attityduppdraget.se (numera Hjärnkoll). Vår förhoppning är att detta och andra tillfällen då våra medlemmar i mer offentliga sammanhang orkar framträda ska bidra till ökad tolerans, förståelse och lyhördhet likväl som ett bättre bemötande för unga patienter/klienter från myndigheter, vård och omsorg.

Vi delar gärna med oss av de erfarenheter och kunskaper våra medlemmar som kollektiv bär med sig och är öppna för samarbete med andra seriösa aktörer som också brinner för ”våra” frågor.

Text: Karl Peter Johansson

Ett tillgängligt Karlstad vinner alla på

Lina Helgerud,
Folkhälsoutvecklare och handikappskonsulent.

lina web

Att Karlstad kommun arbetar för att verkliggöra att Karlstad blir en ny svensk storregion, har väl knappast undgått någon. För att möjliggöra detta krävs stora satsningar inom en rad olika områden. Men är det inte lätt att kvantiteten går före kvaliteten? Att man glömmer bort en stor del av befolkningen? Bland annat med detta arbetar handikappskonsulenten och folkhälsoutvecklaren Lina Helgerud. Att göra ”nya” Karlstad tillgängligt. För alla. Asp-bladet har gjort en intervju.

Vad gör en handikapps-konsulent? Mitt uppdrag handlar bland annat om att jobba övergripande med handikappfrågor, att vara ett stöd åt förvaltningar och att tillsammans utveckla arbetet inom perspektivet. Många gånger handlar det om att lyfta de handikappolitiska frågorna så att det blir en naturlig del i verksamheterna. Det kan handla om bemötande, tillgänglighet och utbildningar som på olika sätt berör perspektivet. Jag jobbar också en del med att ge synpunkter på ritningar, komma med tips och råd för hur man kan förbättra tillgängligheten. Då handlar det mycket om den fysiska tillgängligheten, att man ska kunna komma in och ut och att man ska kunna använda lokalen, byggnader eller utemiljöer.

Gäller det kommunala byggnader? Ja, det kan både vara i kommunala byggnader men också vara i andra byggnader, där man vill ha lite råd och tips. Sen är det inte helt självklart att få det helt tillgängligt eftersom det ofta är det många intressen som man måste ta hänsyn till vid om- eller nybyggnation.

Vilka organisationer har ni samarbete med? Jag har samarbete med många av handikapporganisationer som är aktiva här i Karlstad. I kommunen har vi ett råd som heter ”Rådet för personer med funktionsnedsättning” som är ett forum där det sitter representanter från handikapporganisationer i Karlstad och politiker från de flesta av kommunens nämnder. Syftet med rådet är att informera och diskutera frågor, eller ämnesområden som är berör målgruppen. Det kan vara nyheter inom olika verksamheter, satsningar som är på gång eller andra frågor som man vill diskutera. Ordförande i rådet är Linda Larsson (S), från kommunstyrelsen och jag som handikappkonsulent är sekreterare.

Jag antar att det även kommer upp många klagomål. Vad är det man klagar på? Ja, många gånger handlar det om att man tycker att det inte händer så mycket, att man inte upplever att tillgängligheten blir bättre. Man har också funderingar kring hur kommunen jobbar med att lyfta handikappsperspektivet, målgruppen, personer med funktionsnedsättning, och med att integrera målgruppen i samhället. Det har också kommit en del klagomål eller funderingar kring kommunens styrdokument ”Plan för full delaktighet” och hur vi jobbar för att genomföra det åtgärder som är beslutade i den. Sen är det mycket som är positivt och många som hör av sig kring verksamheter eller satsningar som har genomförts som är väldigt nöjda med det.

Är du involverad i projektet ”Karlstad 100 000”? Ja, men det är vi nog alla.  Vi jobbar bland annat med att planera och för att skapa förutsättningar för att det ska vara möjligt att uppnå det visionen, Livskvalitet Karlstad 100 000.  I mitt uppdrag ingår också att jobba med styrning och verksamhetsuppföljning. Vi samlar årligen in och redovisar till politikerna hur vi i kommunen arbetat med bland annat det handikappolitiska perspektivet och folkhälsoperspektivet och vilka satsningar som planeras att för kommande år. Den här redovisningen är kopplad till den ekonomiska redovisningen.

Det kommer väl bli väldigt kärvt för att prioritera dina arbetsområden? Det ska bli väldigt intressant att se, jag hoppas verkligen att man inte kommer att dra ned på de satsningar, och de verksamheter som är görs idag, som är jättebra. Men det finns ju alltid en risk, nu när det är kärvare tider, att förvaltningarna måste drar ned lite gran och att det påverkar verksamheten. Just nu håller vi på att revidera ”Plan för full delaktighet” och det är en ambitionshöjning, där vi vill bredda handikappsperspektivet, så att det inte bara handlar om fysisk tillgänglighet, utan att det också handlar om att kommunens verksamheter ska vara öppna och tillgängliga för alla, oavsett funktionsnedsättning.

Hur långt har ni kommit i Karlstad inom handikapps-frågan, om man jämför med riksnivån?
Hmm… det är mycket svårt att svara på… Inom vissa områden har vi kommit ganska långt medan det finns andra kommuner som kommit längre inom andra områden. Det är svårt att säga totalt sätt, men det är klart att vi har fortfarande mycket kvar att göra och många utmaningar att ta oss an. Det här är ett område som hela tiden utvecklas så det gäller att följa med i utvecklingen och se möjligheterna som finns.

På vilka områden ligger ni före? Ja… Humanteknik är ett område att lyfta fram. Vi har kommit ganska långt när det gäller utemiljön, hur man på ett bra sätt ska utforma den. Där är också ett område som vi lagt ganska mycket tid och energi på för att hitta lösningar som är varaktiga. Teknik- och fastighetsförvaltningen har också jobbat mycket med skolor och förskolor, för att de ska vara tillgängliga.

Kan du ge exempel på områden som Karlstad ligger efter i? Ja, det finns väldigt mycket kvar att göra när det gäller utemiljön. För även om vi tycker att vi lagt mycket tid på det, så måste vi jobba vidare med frågorna. Andra områden som vi måste jobba mycket med är bemötande,utbildning och, ja kunskaper inom området i sin helhet.
Men det finns många verksamheter som är bra, som olika förvaltningar har satsat på och utvecklat. Och det är väldigt bra. Jag tycker att det är viktigt att vi jobbar med att skapa förutsättningar för full delaktighet och livskvalitet, för alla.

Jobbar du ensam med de här frågorna? Nej, många gånger så jobbar jag tillsammans med personer inom olika förvaltningar och/eller med representanter från handikapporganisationerna. Det är ju förvaltningarna, eller nämnderna, som äger frågorna, och som genomför satsningarna. Jag kan finnas med som ett stöd, eller bollplank, och komma med lite tips och idéer. När det gäller styrning och uppföljning av kommunens verksamhet så är vi flera på enheten där jag sitter som jobbar tillsammans.

Vad har du för vision? Visionen är att det skapa förutsättningar för delaktighet och livskvalitet och att Karlstad ska vara en stad, tillgänglig för alla.

Är vi långt ifrån visionen? Ja… det är svårt att säga, men det är ju klart att det finns mycket kvar att göra.

Rent statistiskt sett: Var finns de största behoven för en handikappsanpassning? Generellt sett kan man säga att ju äldre befolkning vi får i Karlstad, ju mer krav och behov finns det på att den fysiska tillgängligheten är bra. Att det bland annat finns tillgängliga bostäder och att det är lätt att ta sig fram i sin närmiljö. Det är ju sådana behov som ökar mer och mer. Andra områden som också är viktiga att vi fortsätter att jobba med är möjligheter till sysselsättning/ arbete och en meningsfull fritid.

Folkhälsoutvecklare, vad betyder det? Ja, att jag har i uppdrag att jobba med övergripande folkhälsofrågor. Det finns beslutat om 11 nationella målområden som vi i kommunen ska jobba med. Jag jobbar tillsammans med förvaltningar i frågorna och med hur vi kan få in perspektivet i vår verksamhet och genomföra de folkhälsosatsningar som regeringen har sagt att kommunerna ska göra.  Så det är ungefär som att jobba med övergripande handikappfrågor. Mycket handlar om att skapa förutsättningar för att alla ska kunna ha hälsa och livskvalitet.

Vad menar du med hälsa? Ja, att alla medborgare ska må bra. Vi jobbar med att skapa förutsättningar så att alla medborgare kan känna att jag trivs, att de har en meningsfull sysselsättning och fritid och att de känner sig trygga. …jobbar med att skapa förutsättningar för livskvalitet.

Det är alltså utifrån folkhälso-målen som ni jobbar mest? Ja, med att skapa förutsättningar för hälsa. Sen kan det se väldigt olika ut, mellan män och kvinnor, och mellan målgrupper, olika åldersgrupper. Och förutsättningarna kan också skilja sig mycket mellan geografiska områden. Men det handlar mycket om att stärka det som är bra och att utveckla det.

Vad händer inom en snar framtid? Jag hoppas väldigt mycket med den nya handikappolitiskaplanen, som vi jobbar med nu, som förhoppningsvis kommer vara helt klar till hösten.

Och den innebär? Ja, det blir en liten nystart för det handikappolitiska perspektivet. Att vi får lite ny energi i arbetet med frågorna och att vi fortsätter att jobba in perspektivet i de ordinarie verksamheterna. Kanske också att vi kan få en lite ny vinkling på arbetet… Och så planerar vi för en kampanj i höst där vi bland annat ska marknadsföra planen, lyfta målgrupper personer med funktionsnedsättning och förhoppningsvis genom olika aktiviteter göra avtryck hos medborgarna.

Vad har du för personliga mål i ditt arbete? Ja, ett mål är ju att ta fram en ny bra plan, och att vara med och skapar goda förutsättningar för att jobba vidare med frågorna och göra det på ett positivt sätt. Sen vill jag ju förstås att det ska hända mycket i kommunen, att man ska kunna se och märka av de satsningarna som görs. Ett annat mål är att öka medvetenheten kring frågorna, visa att det är något som berör oss alla och där det finns så mycket att vinna.  Att lyfta frågan och göra den mer positiv.

Hur länge har det funnits en handikappskonsulent i Karlstad? Det har funnits en tjänst som handikappkonsulent i Karlstads kommun sedan 1999.

Är det du som har gjort att Karlstad börjar fokusera mer på handikappsanpassning? Nej, den äran kan jag inte ta till mig. Anna-Carin, som hade tjänsten innan jobbade väldigt mycket med frågorna och gjorde mycket för att öka tillgängligheten. Jag har kommit in ganska sent, så det var mycket som redan var ganska välplanerat.

Jobbar ni och tar efter handikappsorganisationer för att hitta nya tankar och nya tekniska lösningar? Ja, delvis kan jag säga att vi gör det. Sen finns det olika företag och konsulter som också jobbar mycket med att utveckla nya hjälpmedel och nya material. I kommunen handlar det om att när vi genomför satsningar eller anpassningar att vi vågar testa nya redskap och lösningar, som ofta också blir till förbättringar.Ibland kan det ta lång tid som tillexempel med entrén till stadshuset. Det var en fråga som man diskuterade i många år innan den genomfördes. Men nu när den finns, är det många som får nytta av den och uppskattar den och det är en liten belöning i sig.

Det är väl ganska mycket osynligt arbete också, som kanske inte vi lägger märke till direkt, men som är otroligt viktigt. Teknisk apparatur som måste fungera, jag tänker på ljudsignalerna vid trafikkorsningar. Precis, så är det med de här frågorna. Har ingen funktionsnedsättning är det mycket som man inte ser eller inte lägger märke till. Men får man prova på att sitta i rullstol, att ha en synnedsättning, eller någon annan form av funktionsnedsättning – då får man helt andra perspektiv. Då blir det lättare att upptäcka de här små detaljerna som är så avgörande för många i vardagen. Och det är en ”morot” för mig, att kunna lyfta de här vardagsdetaljerna som betyder mycket för målgruppen, men som många andra inte lägger märke till. När det gäller den fysiska tillgängligheten så kan man ta småbarnsföräldrar som ett ganska bra exempel att jämföra med. Är det lätt att ta sig fram med en barnvagn, utan att stöta på hinder eller andra svårigheter så är det ofta också ganska lätt att ta sig fram med rullstol.

Hur gör ni för att observera de brister som finns? Ja, många tips och synpunkter kommer från medborgarna, via handikapp organisationerna eller via ”Rådet för personer med funktionsnedsättning”. Sen är nog verksamheterna ganska väl medvetna om vilka brister som finns. Det är också mycket som gäller generellt i Sverige, som många kommuner och organisationer jobbar med.

Text: Håkan Kristensson, Foto: Robert Olsson