Etikettarkiv: Gemet

På Jobbet: Fredrik Werling

6F6A1734Våningen under ASP-bladets redaktion jobbar vård och stödsamordnaren Fredrik Werling. Imånadens På jobbet berättar han om sitt arbete och vad det innebär för de brukare han möter.

Kan du berätta för läsarna om din bakgrund?
– Jag jobbade på Gemet i drygt sex år som samordnare med arbetsrehabilitering och psykisk ohälsa innan jag började här. Före det var jag på IFA och Jobbcenter i sex år. Jag har hela tiden arbetat med människor som har behov. Jag har jobbat internt i kommunen och är inte utbildad socionom, utan jag har en praktisk och teoretisk bakgrund inom många olika områden. Nu har jag utbildat mig till vård- och stödsamordnare. Nästa år har jag jobbat 25 år inom kommunal verksamhet.

Vad gör en vård- och stödsamordnare?
– Det handlar om att samordna alla insatser från kommunen och landstinget som den behövande personen behöver, få med det som brukarna vill ha, inte bara det som vi som professionella tycker behövs. Det tror jag gör en stor skillnad, att brukaren själv talar om vad den vill ha. Sedan gäller det att styra, så att det inte blir fel insats vid fel tillfälle, vilket är ett resursslöseri. Insatser kan vara alltifrån bostöd, hjälp med den personliga ekonomin eller kontakten med läkare. Insatserna ska vara grundande i brukarnas behov.

Vi är spindeln i nätet som tillsammans med brukarna ska hålla ordning på alla saker. Tidigare har handläggaren varit den personen som höll i alla trådar. Vi tar inte över deras jobb, eftersom vi inte är myndighetsutövare utan vi enbart tar över samordningsrollen Detta är ett nytt sätt att jobba på. Vi använder också något som kallas tidiga tecken och krisplan. Det går ut på att brukaren själv i ett friskt tillstånd i skrift beskriver tecken på insjuknande och återfall för att vi andra ska kunna se i tid om det går åt fel håll, så att man kan möta brukaren i ett tidigare skede. Det sker även mätningar av tillfredsställelse och hur långa vårdtiderna är. Detta görs för att kunna följa upp brukarens utveckling.

Är det några speciella egenskaper som krävs för att arbeta som en samordnare?
– En egenskap är att kunna hålla igång många saker samtidigt. Framförallt, när det gäller att jobba med människor är lyhördhet och empati viktigt, kan du inte vara på samma nivå som den du jobbar för, så kanske du inte ska jobba med det här. Det gäller att få en allians och känslan att vi är två människor som hjälper varandra framåt. Detta är ett nytt sätt och tänka och det händer något i hela systemet nu. Äntligen börjar vi lyssna till vad folk vill och det i sig är ekonomiskt hållbart. Hur mycket insatser har vi inte slösat bort på sådant som ingen velat ha eller kunnat tillgodose sig?

Hur går det till när en person tar kontakt med dig?
– Om du som brukare känner att din situation är rörig, du missar möten, tycker du har för många människor runt omkring dig. Det kanske gjorts flera insatser som inte slutförts. Då kan du ansöka om en vård- och stödsamordnare. Detta bygger inte på ett myndighetsbeslut, utan det är en öppen insats som betyder att man på egen hand kan söka hjälp, eller via en handläggare på kommunen eller landstinget i Värmland. Det krävs dock en kontakt med psykiatrin och kommunen.

Hur ser samarbetet ut mellan kommunen och landstinget?
– Jag och min kollega, Ulf Fredriksson, kommer från varsitt håll, kommunen och landstinget. Det är unikt att ha ett gemensamt kontor. Eftersom det här är riktlinjer från Socialstyrelsen säger man från myndigheten att detta inte är något test eller projekt, utan att det är så här som kommunen och landstinget ska jobba med de här frågorna.

Vilka utmaningar finns i ditt arbete?
– Den största utmaningen är att min kreativitet sätts på prov, eftersom ingen annan människa är sig lik. Visst har jag en metod att hålla mig efter som med jämna mellanrum utvärderas efter en modell, men det är ju inte säkert att människan passar den. Jag måste också vara beredd att vara flexibel inom modellen. Man har en ram och ska vara programtrogen för det aktuella programmet. Men i programmet krävs en flexibilitet för att kunna tillfredsställa de behov som brukarna har. Just att vara flexibel är också en utmaning. I mitt jobb är ingen dag lik den andra.

Vem kan söka hjälp hos en vård- och stödsamordnare?
– Det kan vara vem som helst från 18 år och uppåt, som upplever sin levnadssituation rörig och har någon form av psykiatrisk och/eller missbruksproblematik. Vi gör en bedömning av brukaren utifrån hur han eller hon har haft det förr, när det gäller tidigare insatser och det som är självupplevt.

Hur ser du på kommunens arbete med utsatta människor?
– Vi har jättemånga bra och kompetenta människor i Karlstads kommun. Men det krävs rätt samordning och rätt insatser för att få det att fungera tillsammans. Det behövs ett större nätverk, så vi vet mer vad andra inom kommunen gör. Då vet jag vart jag kan ringa om jag behöver hjälp.

Text: Henrik Sjöberg
Foto: Per Rhönnstad

Ålder: 47 år
Bor: Karlstad
Favoritintresse: Musik
Bok: Facklitteratur
Film: tv-serien Sons of Anarchy
Drömresa: Skottland

Bingo med inflytande

Inflytanderådet hade inbjudit både brukare och personal till en gemsam tillställning på Gemet vid Sandbäcken. En god stämning, gott kaffe med hembakade bullar, varmkorv och tre omgångar bingo var receptet för en lyckad eftermiddag. 

Tanken med inflytandedagen är att dela med sig av sina erfarenheter, både brukare och personal, på ett enkelt och avslappnat sätt och träffas över en kaffe för att umgås.

– När man går härifrån ska man veta lite mer om inflytandefrågor. Det ska vara lättillängligt och positivt, säger Sven Larsson Ullebergsgården som höll i trådarna under dagen.

Ett tjugotal personer hade samlats i Gemets hemtrevliga matsal för att delta på den första Inflytandedagen. Det stora dragplåstret för dagen var bingo med flera fina priser i potten. Undertecknad hade inte spelat bingo sedan barn, men efter att ha kommit över den inledande skepsisen infann sig spänningen. Tillslut satt alla i lokalen på helspänn i väntan på att just deras bricka skulle fyllas på rätt sätt.

Stämningen var god och det kändes som alla var med verkligen trivdes.  Det var en öppen atmosfär som smittade av sig.

– Det var väldigt bra och alla verkade ha det trevligt, och det kom en hel del människor också, säger Ingela Gillberg, medlem i Inflytanderådet.

Det var Inflytanderådet som hade tagit initiativet till Inflytandedagen. Rådet har funnits i ett år och består av brukare och anställda inom Vuxenavdelningen. Rådets funktion är att ta vara på erfarenheter som brukare och personal har av psykisk ohälsa.

 Delaktighet och påverkan

Inflytandedagen är ett exempel på vad Inflytanderådet kan vara, ett forum som tar upp inflytandefrågor, delaktighet och påverkan.

– Jag är väldigt glad att få varit med från början i Inflytanderådet. Från början arbetade vi mycket med värderingsövningar och vi har varit med olika projekt som exempelvis referensgrupp i Bostad Först, konstaterar Sven Andersson.

– Det är kul att få utbyta tankar. Det är bra att kunna bolla olika tankar med personal. Man sitter vid samma bord och kommer närmare varandra. Vi som brukare kanske förstår personalen bättre och tvärtom. Det är här är ett bra sätt att få yttra sig på och komma med idéer, tycker Mikael Karlsson som är brukare och är med Inflytanderådet.

Vad framtiden anbelangar finns det goda förutsättningar för en fortsättning i samma anda. Inflytanderådet får utvärdera den första Inflytandedagen, vi får se om det kommer något likande i framtiden. Ett tjugotal personer deltog och trotsade höstrusket, vilket är bevis på att många har ett behov av aktiviteter som Inflytandedagen. Det behöver inte alltid vara så komplicerat, kaffe, varmkorv och bingo räcker långt för att skapa trevlig atmosfär, där angelägna samtal och relationer kan växa.

 

Text: Henrik Sjöberg

Foto: Kajsa Jansson

Ny träffpunkt: Mötesplats Tingvalla

En ny verksamhet inom Vuxenavdelningen håller på att se dagens ljus. Det handlar om Mötesplats Tingvalla och som hade öppet hus den 17:e och 18:e september. ASP Bladet var där och mötte Anna-Greta Wirsén och Vasti Ekholm som berättade för oss om den nya verksamheten.

Vad är bakgrunden till Mötesplats Tingvalla?

– Inom Vuxenavdelningen finns idag möjligheter till samvaro, sysselsättning och arbetsträning genom Spegeln och Gemet. Men det saknas en öppen kravlös mötesplats dit personer kan komma och gå, och vår erfarenhet är att många har en önskan om en sådan. Det finns de som ”bara” vill ta en fika, läsa tidningen, kanske samtala en stund och känner sig nöjda med det.

Hur kommer verksamheten att se ut?

– På mötesplatsen vill vi ta emot människor i en lugn, avslappnad och välkomnande miljö. Vi tänker att verksamheten kommer att formas av dem som kommer hit, och vi vill så långt det är möjligt tillgodose deras behov och önskemål.

Under uppbyggnaden har brukare/klienter kunnat besöka lokalen med värdefulla synpunkter om utformningen och innehåll, stort som smått. Exempelvis har några uttryckt att det vore bra med någon form av samtalsgrupp, en filmvisning ibland, med mera. Lokalerna är också tänkta att kunna användas till brukarrådens och inflytanderådens träffar. Det är möjligt att andra mindre möten också kan äga rum i lokalerna.

Öppettiderna är inledningsvis tisdagar, onsdagar och torsdagar mellan kl. 10:00-15:00.

Vilka hoppas ni kommer hit?

– Mångfald ger liv och energi. Vi hoppas naturligtvis att många människor, av olika skäl och bakgrund, vill komma hit. Men först och främst vill vi finnas till för personer som upplever att de inte riktigt ”passar in” i de sammanhang som idag erbjuds i samhället. Då kan Mötesplatsen vara en väg ut ur ensamheten och kanske början på något nytt.

Hur ser visionen ut för Mötesplats Tingvalla?

– Vår vision är att möten och samvaro mellan människor från skilda sammanhang ska bryta ner fördomar och motverka stigmatisering. Vi hoppas att atmosfären ska kännas tillåtande och uppmuntrande. Det är tillåtet att vara den jag är utan krav på prestation.

Vi hoppas också att lusten ska väckas till att se möjligheter i livet.

 Text: Karl-Peter Johansson

Foto: Stefan Ek

Ska man verkligen behöva vara en kostnad för att få hjälp?

Jag försöker att inte tänka på det. Ibland kryper det dock fram, tankarna på allt jag missat, allt jag inte kunnat göra eller köpa.

Det finns många faktorer som spelar in på de här negativa tankarna. Att hela tiden vara tvungen att avstå från saker och att aldrig kunna spara ihop till något. Känslan av att inte göra rätt för sig, att behöva tigga till sig pengar från staten varje månad, pengar som andra, arbetande människor betalat in i skatt.

Jag har hela tiden försökt att kosta så lite som möjligt, att vara en så liten börda jag kunnat. Jag bodde till exempel hos mina föräldrar tills jag var 28 år för att jag inte ville ansöka om bidrag till en egen lägenhet. Under perioder då jag har mått sämre har jag struntat i att ansöka om försörjningsstöd helt eftersom jag inte spenderat pengarna jag tidigare fått.

Detta är dock ett problem, man skall kosta för att få hjälp. Är man inte en tillräkligt stor ekonomisk belastning blir man lätt bortglömd i byråkratin. Ett konkret bevis på detta framkom när jag deltog i verksamheten Gemet. Där erbjöds jag en bidragsanställning av personalen. Erbjudandet kom vid ett perfekt tillfälle, jag kände mig redo för ett arbete. Jag jobbade redan i stort sett fulltid så det enda som skulle ändras var ekonomin och att det skulle innebära ett lite större ansvar genom handledning av nya deltagare.

Sagt och gjort, med tal om att det praktiskt taget bara var det administrativa kvar att ordna började jag planera för att kunna hämta ut min första lön. Några dagar senare kom beskedet från IFA att jag inte kunde få anställningen. Enligt beslutet var jag inte en tillräkligt stor ekonomisk belastning. Jag blev helt enkelt bortvald för att jag försökt att kosta så lite som möjligt.

Jag förstår givetvis principen, men för mig kändes det som att straffas för att jag inte sökt allt försörjningsstöd jag kunde. I ren trots ansökte jag om bostad samt flyttbidrag. Jag hade sedan tidigare stått i kö hos KBAB ut i fall att något skulle hända så det dröjde inte länge innan jag skaffat en lägenhet. Jag är fortfarande arbetslös men jag har i alla fall flyttat upp ett par steg i belastningshierarkin.

Missförstå mig inte nu, jag är fruktansvärt tacksam för det sociala skyddsnät vi har i Sverige och skulle gladeligen betala skatt om jag kunde. Vad jag dock skulle vilja efterlysa är det som förmodligen nämnts hundra om inte tusentals gånger, nämligen att se till individen mer.  Det är alldeles för lätt att hamna mellan stolarna i byråkratin. Man rynkar lätt lite på näsan när man läser om cancersjuka som tvingas ut i arbete tillsammans med blinda människor med grav autism. Detta samtidigt som det finns tusentals människor som är arbetsföra och verkligen vill jobba.

Visst har myndigheterna ett ansvar här men de verkligt skyldiga i dramat är bidragsfuskarna som sett till att alla dessa regler och stadgar överhuvudtaget behövs. Även om en väldigt liten andel av de som söker bidrag är fuskare drabbas alla. Dels kostar det skattebetalarna extra men framförallt möts ärliga bidragstagare med större misstänksamhet och vissa faller som i exemplen ovan helt genom maskorna.

Text: Mattias Fahlgren

Spegeln 15 år

Spegeln fyllde 15 år den 4 november. Carina Karlsson Oslind som är aktivitetssamordnare och deltagaren Anette Zilén har varit med i stort sett helt från starten. Det arbetar sex personal på Spegeln, varav en är kock på halvtid, och deltagarantalet ligger på runt femtio personer.

Carina berättar att arbetet är relativt strukturerat. Som ny deltagare får man första komma på ett studiebesök och sedan gör man upp om personen vill vara på prov en stund eller om han/hon vill gå med i en av grupperna direkt.

Det finns flera grupper att välja bland: kök (som gjort smörgåstårtan ), bageri, väveri där det sys, stickas och vävs, snickeri där man renoverar möbler, bygger fågelholkar och skohyllor med mera, en keramikgrupp, studiecirklar och det finns ett fikarum.

– Man brukar göra upp vad man vill göra mellan deltagare och personal, säger Anette.

De som kommer till Spegeln är personer med långvariga psykiska funktionshinder i Karlstads kommun. Man går genom USB för att komma till Spegeln. USB står för enhet för ”utredning, stöd och behandling” och hette tidigare ASP/ANA.

Det är väldigt olika hur länge personer brukar vara på Spegeln, allt ifrån någon vecka till de som har varit med sedan starten 15 år sedan. Ibland kanske man vill gå vidare till studier och ibland kanske personen känner att det är det här jag vill göra.

Man får själv välja vilken station man vill vara på i mån av plats, man kan vara på fler än en station per dag. I kök och bageri finns det ont om plats, så då kan man lösa det genom att några jobbar förmiddagar, några eftermiddagar och någon bara någon timme. Då deltagarna är färdiga på Spegeln brukar det bli studier och några går över på Gemet. Några har gått till Mediagruppen, klart är att på Spegeln växer man.

– Vi försöker att deltagarna skall kunna utveckla sig, man får bygga på det man tycker är roligt själv och det man kan, att inte göra något som de absolut inte vill, för det är det ingen mening med. Man bygger på det man vill göra eller som man vill lära sig, säger Carina.

– Det är roligt att vara med i bageriet och sedan tycker jag om data, lägger Anette till.

Nu är det två grupper på torsdagar som arbetar med en tidning som heter Spegelbilden, den handlar om vad som sker på Spegeln, till exempel utedagar. Där får deltagarna skriva artiklar.

– Man kan söka information på Internet och samtidigt som man gör tidningen så lär man sig saker och ting. Istället för att man bara går in och gör en viss sak så finns det mycket man lär sig i att göra en tidning, man kan också få sitta hemma och skriva om man föredrar det, säger Carina.

Anette berättar att de gör matscheman och närvarolistor. Deltagarna jobbar individuellt.

– När jag inte gör det har vi en pärm med olika övningar, till exempel datakörkort, det är roligt och inför idag har vi gjort en power point-presentation.

– Från starten till nu har Spegeln utvecklats jättemycket, det har gått framåt, säger Carina.

Spegeln har betytt jättemycket för mig säger Anette. Förut gjorde jag ingenting, jag levde ett dåligt liv, gick bara och drällde och tog till det som jag brukar kalla ”glasapoteket”. Jag har haft återfall, men det går mycket bättre nu och jag går i terapi också.

Till Spegelns 15-årsjubileum var 97 personer anmälda och fler kom spontant, matsalen var fullsatt av nyfikna personer och där bjöds på smörgåstårta och tårtbakelser. Det är en lugn stämning och personerna där verkar trivas mycket bra.

Kuriosa: ASP-bladet startades på Spegeln.

Text: Maria Lundby Bohlin

Foto: Robert Halvarsson

ANN VENDEL – EN POSITIV FRAMTIDSBILD

Ann har haft ett jobbigt liv med sina psykiska besvär. Nu är hon på aktivitetshuset Spegeln där hon trivs väldigt bra med personalen och sina arbetsuppgifter. Men i framtiden så skulle hon vilja komma till Gemet där hon kan få praktik på olika arbetsplatser.

Hennes psykiska besvär började i 15-årsåldern, då hon tyckte att det var jobbigt att ha mycket folk omkring sig. Under gymnasietiden mådde hon dåligt och isolerade sig, då hon gick upp mycket i vikt på grund av hetsätning.

Ann lider av Tourettes syndrom och ADHD, vilket leder till att hon har koncentrationssvårigheter. När hon var 18 var hon på hälsohemmet Tallmogården i Dalarna under en månads tid. Hon fick ekonomiskt bidrag för att vara där och det var en viktig tid för henne.

När hon var 21 träffade hon sin första pojkvän vilket gjorde att hon mådde bättre. Detta gav henne bättre självförtroende. Ann bodde med sin pojkvän i Göteborg i några år, och hon arbetade där också. Efter att det tog slut med pojkvännen mådde hon sämre.

När hon hade flyttat hem igen fick hon hjälp av en psykiatriker i Karlstad. Ann fick medicin och psykoterapi och hon var på Kvarnbergets behandlingshem. Detta hjälpte henne så att hon kunde skaffa en egen lägenhet.

– Det är synd att de lägger ner behandlingshem nu, tycker Ann.

År 2005 började Ann på Spegeln och sedan kom hon till Gemet men hon var inte redo för att börja jobba eller att studera. Hon började på EBL-skolan (på Sandbäcken) i stället. Det betydde mycket för henne och genom skolan fick hon bättre självförtroende.

Hon har även gått i healingbehandling som hjälpte en del. Men hon vill inte rekommendera det, för det hade negativa följder, säger hon.

Sedan drygt två år tillbaka är hon på aktivitetshuset Spegeln. Det har betytt väldigt mycket positivt för henne. Det är den bästa hjälp hon har fått.

Det som har hjälpt henne är samtalsterapi, mediciner, KBT och Spegeln för att få bättre självförtroende.

– Verksamheten på Spegeln har förbättrats de senaste åren. Det gäller både personal och aktiviteter, säger hon.

I framtiden tänker hon söka till Gemet och vara där en period. Efter det funderar hon på att fortsätta till något kooperativ här i stan för att få arbetsträning. Ann skulle vilja arbeta som hälsorådgivare i framtiden, för efter gymnasiet gick hon en hälsorådgivarkurs. Hon arbetade även som det en period. Men hon tar det lite steg för steg, för hon klarar inte av ett vanligt jobb, utan behöver ett anpassat arbete. Ann tycker att det är lättare att umgås med människor nu, för hon kan få hjälp med det sociala på Spegeln.

Ann försöker att tänka positiva tankar för att påverka sig själv i positiv riktning. Detta gör hon så mycket som hon orkar och kan.

Text: Olle Stagnér Foto: Per Rhönstad 

ARENADAGEN 2011

Torsdagen den 19 maj gick Arenadagen 2011 av stapeln i ett vackert försommarväder. Arenadagen är ett årligt evenemang som arrangeras av Gemet på Sandbäcken. Det har som syfte att visa upp olika verksamheter som alla har beröring med Vuxenavdelningens arbete.

I den vackra trädgården vid Klarälvens strand hade det samlats ett 40-tal besökare som strosade runt och besökte de olika utställarna. ASP bladets utsända fick möjligheten att prata med några av deltagarna.

Jessika Mellqvist från Killstad demonstrerade hur länkning gick till. Det är en teknik där man tar små ringar av metall i material som mässning, koppar och nysilver och fäster ihop dem för att bl.a. göra halsband och armband.

Hon visade med säker hand man tillverkar de vackra smyckena. Jessika berättade att hon trivs väldigt bra på Killstad, där hon vanligtvis arbetar, och sa vidare att det är en underbar plats där det är lugnt och skönt.

Vid ett annat utställningsbord träffade vi Madeleine Nyström, representant från NBV (Nykterhetsrörelsens bildningsförbund).

– Arenadagen är en chans att träffa folk och ta nya kontakter, sa Madeleine.

Detta svar fick vi höra från de flesta vi pratade med, att Arenadagen är ett utmärkt tillfälle att knyta nya kontakter med besökare och andra utställare. En del röster uttryckte dock att det var svårt att nå ut till en större allmänhet. Detta är ju viktigt om ska ändra värderingarna till det bättre när det gäller psykisk ohälsa.

EN NATURLIG RYTM

En annan röst under dagen var Maria Ståhl som har jobbat som sjukgymnast i hela sitt yrkesverksamma liv. Hon gav ett väldigt varmt och genuint intryck, och passade utöver sin föreläsning på att låta åhörarna göra några rörelseövningar. Hon går snart i pension, men passionen för sitt arbete och drivkraften att få människor att förstå vikten av att respektera den egna kroppens gränser var väldigt tydlig.

– Det gäller att lära känna igen sina egna stressignaler, sina kroppsliga symptom. Kropp och knopp kan exempelvis vara i obalans, knoppen vill ofta mer än vad kroppen orkar med. Därför är det fantastiskt att komma ut i naturen, där man bara är, bortom allt vimmel och alla intryck, berättar Ståhl.

Nutiden präglas också mycket av en utpräglad stress enligt Ståhl. Det gäller att hänga med i tempot för att inte bli omkullsprungen! Från tidig ålder fastläggs för unga en prestationsbaserad identitet. Något som hon exemplifierar genom att den unge beröms ofta för vad den gör och inte vad den är.

– Man springer till bussen och jagar till dagis. Äter snabbt och utöver det finns aktiviteter runtomkring. Att leva med naturen borde vara en självklarhet, men nuförtiden är det väldigt mycket yta. Jag blir väldigt beklämd när jag ser alla småflickor som är välsminkade som mannekänger, säger hon.

Maria menade också om man stressar för mycket är det svårare att leva i nuet. Att stanna upp, finna ro i naturen där stressen inte är lika närvarande, kan leda till ett bättre liv, både kroppsligt och själsligt. Man kan då lättare leva här och nu.

Text: Henrik Sjöberg & Robert Halvarsson
Foto: Katarina Gustafsson