I fokus: Vuxenavdelningen

I fokus har besökt Sara Josefsson, enhetschef på Vuxenavdelningen, som har ansvar över boendena Gökhöjden och Villagatan.

Sara Josefsson har sedan 2013 varit enhetschef på Vuxenavdelningen. Hon har också en bakgrund inom äldre- och handikappomsorgen. Sara är socionom och har jobbat på Bore, som var ett halvägsboende för personer med missbruk och beroendeproblematik.

Josefssons ansvarsområde är boendena Gökhöjden och Villagatan samt boendestöd inom missbruk. Villagatan är gamla Bore som flyttades från Karlagatan till Strandgården. Strandgården har nu bytt namn till Villagatan.

Idag finns cirka 125 klienter i båda boendena, inberäknat de som har boendestöd. I boendena finns 17 personer på Gökhöjden och två på Villagatan. Det finns fyra lägenheter på Villagatan men just nu renoveras två och man kan inte ta in fler personer.

Villagatan är ett så kallat nyktert utslussningsboende. De klienter som bor där har kommit en bit bort från missbruket, och är på väg till ett eget boende med hjälp av bostadssociala kontrakt.

– Det finns även de som ordnar egna kontrakt som de själva söker, säger Sara Josefsson.

Gökhöjden är ett kategoriboende, även det en nykter boendeform. På Gökhöjden bor personer som kan falla tillbaka i missbruk men som behöver stöttning, så att de kan komma upp på banan igen. Det finns tjugo lägenheter som är utspridda över området.

För att kunna få ett boende måste det finnas ett beslut från en socialsekreterare. Personen i fråga kontaktar socialsekreteraren, och ärendet utreds för att se om det finns en missbruksproblematik. Utifrån det beslutas det om vilket boende som är aktuellt. Det bestäms också vilka insatser som ska sättas in.

För att hålla sig nykter krävs också, förutom boendet, insatser som riktar in sig på sysselsättning.
Detta görs via enheten för sysselsättning och rehabilitering, Kompassen eller behandlingsenheten.

– Det här är olika insatser som man försöker jobba parallellt med klienten.

Målet med verksamheten är att ha ett nyktert och drogfritt boende för klienterna. Det handlar om att hjälpa dem att ha någonstans att bo.

– Boendet är en viktig del i att hålla sig nykter, understryker Sara.

Sara Josefsson menar att det är en stor utmaning att inneha en chefsposition. Man ansvarar för många människors liv, säger hon. Det gäller också att ha ansvar för hur de ekonomiska medlen ska användas, så att de kommer till klienternas gagn.

– Det är ett stort ansvar och en stor utmaning, och man får heller inte glömma att vi är till för medborgarna, tillägger hon.

Den största utmaningen för enheten är att hitta boenden för de personer som redo att gå vidare mot eget boende. Det finns inte så många lägenheter som kommunen förfogar över.

– De boendeplatser som vi har i verksamheten räcker en bit men sedan måste ju klienterna komma vidare, så att de kan stå på egna ben.

Enheten jobbar konstant med att se över vad som kan förbättras. Det här förbättringsarbetet är en viktig del i arbetet.

– Vi försöker lära oss från andra kommuner, tittar på hur de jobbar med sina målgrupper, så att vi kan bli bättre. Det kan vara att hitta utbildningsinsatser vi behöver för personalen, så att de kan få större kunskap om målgruppen, avslutar Sara Josefsson.

Text: Henrik Sjöberg
Foto: Stefan Ek

GÖKHÖJDEN – FÅGELBOET

– Jag står här idag. Jag har fått så mycket hjälp. Jag har gjort misstag, men rest mig upp. Jag är inte misslyckad. Ni är guld värda, ni finns här för mig. Och jag kommer aldrig att flytta härifrån! Den här är till er. Det berättade Rita Byström då hon överräckte blommor till Gökhöjdens personal.

Undertecknad träffade en kvinna som bor på Gökhöjden. Hon lever i en välskött lägenhet i en huslänga, som dock behöver skrapas och målas. Fåglarna sjunger, solen skiner och trädgårdarna är välskötta.
– Jag heter Rita Byström. Det är okej att skriva mitt riktiga namn, för jag har bara gott att komma med. Jag tycker det är viktigt att det kommer fram, för Gökhöjdens skull.

KROSSAD SKALLE
Hon har bott två gånger på Gökhöjden, senast kom hon dit 2 juni 2007 efter att i fyllan och villan ramlat ned för en trappa. Hon klev ur hissen, ramlade och spräckte skallen på två ställen. Hon fick åka helikopter till Uppsala och fick skadorna åtgärdade. Hon visste ingenting. I Uppsala låg hon på sjukhus ungefär en vecka.
– Det var blod i halva högra delen av hjärnan, och jag var nere för röntgen flera gånger per dygn, och hade migrän varenda sekund i en hel vecka.

Därefter fick hon åka till Centralsjukhuset i Karlstad en vecka. Hennes dotter kom på besök och har senare berättat att hon tänkte ”O, gode Gud – låt mamma dö om hon ska ha det sådär.”

GÖKHÖJDENS REHABCENTER
Efter att hon tillfrisknat kom de och hämtade henne till GRC, Gökhöjdens rehabcenter, där hon nu bor.
– Jag är nykter, drogfri och har helt slutat med benso!

Efter hennes far dog så har hon missbrukat i 45 år till och från. Hon hade varit helnykterist i hela sitt liv, men efter att begravningen var över och allt var lugnt satte hon sig i bilen:
– Jag vågade inte gå på bolaget i samhället där jag bodde, utan jag reste till Östersund tio mil och laddade bakluckan full. Och jag var fast direkt.

Hon berättar att hon talat med sina barnbarn om alkoholens faror. Hon säger att problemen beror på vilket arvsanlag man har, man vet inte före man använt. Hon berättar för dem hur det är utan att komma med pekfingrar.
– Jag säger att det finns anlag i familjen. Ni vet inte om ni har problem för än ni provat, och då kan det vara för sent. Så försök att låta bli.

VIKTIGT ATT STÖTTA YNGRE
Rita berättar att det yngsta barnbarnet nu blivit 18 år. Hon vill gärna prova allting, är troende och med i kyrkan, men givetvis lockar alkoholen.
– För mig kan hon komma och berätta precis vad som helst. Jag är hennes mormor och mig ska hon kunna prata med. Den enda jag hade att prata med när jag växte upp, det var min farmor.

Förr var det en sån skam om man gjorde någonting fel. Hennes föräldrar skämdes och vad Rita kände var det ingen som brydde sig om. Hon berättar att man inte fick tala om sådant som var negativt, så hon lärde sig att ljuga. Hon poängterar dock starkt att hennes föräldrar var barn av sin tid och att hon inte klandrar dem.
– Jag hade underbara föräldrar, pappa slet och försörjde familjen. En lycklig barndom har jag haft, jag var mycket på Öland under somrarna. Red på hästar, barbacka. Benen stod rätt ut!

DE DÅLIGA ÅREN OCH DE GODA
Det kom några år då det inte blev någon måtta på någonting. Hon säger att hon tålde mycket alkohol, menar att det inte är något att skryta om, men så var det.
– Jag hade klippkort på avgiftningen i Östersund. Jag var också på familjehem, det var det värsta jag har varit med om.

Därefter flyttade hon till Molkom, där hon bodde hos sina barn tills hon fick en egen lägenhet, från vilken hon dock blev vräkt. Nu bor hon igen på Gökhöjden, och tycker att stället är toppen.
– Jag är så glad att jag har fått komma hit igen och få leva i det här huset. Personalen har tänkt till en del, de vet hur jag är. Att det här kommer jag att sköta. Det skall vara snyggt!

PERSONALEN VERKAR SLUT
Hon tycker däremot att personalen verkar ha för mycket att göra. De som sitter i Karlstad och bestämmer verkar inte ha någon aning om hur hårt de jobbar.
– Jag ser personalen, hur trötta de är ibland – de är helt slut! För de har 20 boende förutom oss, det blir mindre och mindre tid till oss boende. Jag tycker de har det för tufft. Det behövs mer personal, minst två till!

BLOMMOR OCH BÖCKER
Undertecknad frågar Rita hur en vanlig dag ser ut för henne?
– Det är bara att titta! Jag har blommor ute och blommor inne, jag har minst 56 växter här inne! Jag har satt ut några, som jag plockar och tar skott av, köper nya och ger bort. Det är min passion, ett hem utan blommor är inget hem för mig! Och många böcker skall det vara, de har jag i sovrummet!

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Lotta Tammi

Att bo på Gökhöjden

I år är det 10-årsjubileum för beroendecentret Gökhöjden. Det firade de boende och alla som har boendestöd, från Edsvalla och Vålberg, med tårta och fika. ASP Bladet har träffat Sara Kjellin som är vård- och stödsamordnare samt Eva Gylling som är behandlingsassistent, för att få reda på hur man arbetar där.

Gökhöjden är ett bostadsområde, ett kulturmärkt radhussamhälle utanför Vålberg. Beroendecentret Gökhöjden som finns där, var ett nytt koncept då det bildades 2004. Det fanns inget liknande boende i Karlstads kommun, vilket var anledning att man startade detta. ASP Bladets reporter träffade Sara och Eva på andra våningen, ovanför kontor och samlingslokal.

De berättar att det har hänt mycket hos dem på tio års tid. I början fanns det sysselsättning på området, de boende hade möjlighet att delta i något som hette Götes firma, där de fick greja, måla och fixa med utemiljön. De hade också gemensam mat, frukost, middag och ibland lunch, det ändrades lite eftersom.

Senare försvann vissa måltider och sysselsättningen. Men det fanns möjlighet att på förmiddagen och kvällen dricka kaffe i samlingslokalen. Sedan tre år tillbaka finns numera boendestöd, vilket innebär att personalen åker väldigt mycket ifrån kontoret ut till personer som har egna lägenheter. I de gemensamma lokalerna har de öppet för kaffe på kvällen.

Det är stor skillnad mellan då och nu.

TIDIGARE MODELLKOMMUN
Tidigare var Karlstad en modellkommun. Det innebar i Rehabcenters fall att de fick bidrag för att göra olika aktiviteter, såsom sysselsättning i hantverk för de boende. Resurserna i dag är lägre än de var tidigare, så det finns inte samma möjlighet att genomföra aktiviteter. Tidigare fick några av de boende laga mat i köket som serverades till de boende på Gökhöjden. Det sågs som stärkande och utvecklande att de boende hade sysselsättning och aktiviteter att göra, under dagarna.

Åldern mellan de som bor på Gökhöjden sträcker sig från 25 år till 72 år. De flesta får sin sysselsättning genom kommunen. Alla städar, lagar mat och handlar själva, mer eller mindre som att ha en egen lägenhet. Varje lördag är det handlingsresor för de som bor på området, då åker personalen med eftersom Gökhöjden ligger lite utanför centrala Karlstad.

– Det är väldigt bra att jobba här, det är väldigt kul, säger Sara och Eva. Personalen gör allting mellan himmel och jord. De följer med som stöd med klienternas myndighetskontakter, tandläkare, läkare, kronofogden, skuldsanering, veckoplanering och stödsamtal. Det är anpassat efter varje individ. De som jobbar på Gökhöjden är behandlingsassistenter och Vård- och stödsamordnare.

KLIENTERNAS DAG PÅ GÖKHÖJDEN
Det finns inget tvång för klienterna att delta i de aktiviteter som anordnas. För den som bor där måste man dock lämna urin- och utandningsprov, för att se så inget missbruk förekommer.

En del har sysselsättning, men det är inget tvång. På samma sätt kan den som vill ta en kopp kaffe med de andra gästerna och personalen. Ibland spelas kortspel, och man kan alltid hämta stöd hos varandra eller hos personalen. Att man har haft ett missbruk är själva grundkriteriet för att bo på Gökhöjden, och att man har varit bostadslös. Många har också haft olika former av psykisk ohälsa. De flesta som kommer hit har haft sina missbruk under längre tid.

DET BÄSTA I ATT VARA ANSTÄLLD
Det bästa med att jobba på Gökhöjden är enligt Sara och Eva närheten man får till klienterna. Att man känner att man hjälper någon i deras vardag. Det sämsta är avståndet till Karlstad. Vart de än behöver åka, om det så är möten med handläggare eller annat, så sker det i stan allt som oftast. Boendet har två egna bilar som de delar på. Samarbete kan givetvis alltid förbättras, men personalen tycker att de har bra kontakt med både handläggare och beroendeenheter.

EN ANDRA CHANS
De boende på Gökhöjden har stor frihet, den som vill dricka kan i dag göra det. Personalens arbetstid sträcker sig inte hela dygnet och de har inte möjlighet att i dagsläget ha kontakt med andra varje enskild dag. Men om personalen kommer på någon med alkohol eller droger så blir klienten utelåst; man tar ifrån dem nyckel eller byter låskolv.

Sen får de komma in igen när de visar att de är nyktra, de blir alltså inte utskrivna på en gång. Ofta frågar de anställda om den påverkade har någon vän de kan vara hos, ofta har de det, annars frågar de om det finns platser på Strandgården för kvinnorna. Som på Trossen eller Nordby.
– Vi låser inte ut någon till ingenting, vi ser till att de har någonstans att ta vägen, säger Sara.

ANDRAHANDSKONTRAKT
Kommunen äger husen på Gökhöjden som sedan klienterna disponerar över, så länge som de sköter sig. De har så kallade andrahandskontrakt. De får ha en egen säng om de vill, annars står kommunen för möblerna och husgeråd så som handdukar, lakan, kuddar och så vidare. De behöver bara ha egna pengar till mat, tvål och rengöringsmedel.

I princip ska man kunna flytta in, även om man bara äger de kläder man har på kroppen. Den hemlöse kan oftast betala sin hyra via kommunens försörjningsstöd, eller via pension och sjukersättning.
Det finns ungefär lika många kvinnor och män på boendet och hur länge klienterna bor där är väldigt olika; vissa bor en vecka, andra flera år. På senare år har det bott även barn på Gökhöjden, så den som har familj kan bo tillsammans med dem.

Det är lugnare nu än det har varit tidigare på Gökhöjden. Under tio år har Gökhöjden förvaltat de gamla arbetarbostäderna, som fylls av liv och rörelse. Och faktiskt numera, även hela familjer.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Lotta Tammi

Ropen skalla: bostäder åt alla!

Den tuffa konkurrensen på bostadsmarknaden, och svårigheten att hitta villiga hyresvärdar, har fått till följd att vissa kategorier av medborgare får allt svårare att finna tak över huvudet. Något som borde vara en självklar rättighet.

Hemlösheten är både en socialpolitisk och bostadspolitisk fråga. Ansvaret delas mellan socialtjänsten, som har det yttersta ansvaret för invånare som saknar bostad, och de kommunala förvaltningar som ansvarar för bostadsförsörjningen. Den minskade tillgången på bostäder och hyresvärdarnas allt högre krav på sina hyresgäster gör att ingången till bostadsmarknaden blir allt svårare för många. Sen vet jag av egen erfarenhet att om man någon gång gör något, exempelvis har en fest eller spelar hög musik, så är det inte alltid en rättvis bedömning av hyresvärden eller grannar.

MÄNNISKOR MÄTS EFTER OJÄMLIK MÅTTSTOCK

I socialförvaltningens planering står det att alla i Sverige (enligt hyreslagen) ska ha samma villkor. Ingen ska sakna tak över huvudet när natten kommer. Detta kan tyckas vara självklart för de flesta, Men glöm det, jag vet flera som är utan. Socialnämnden ska ha tillgång till bostäder i tillräcklig omfattning och för olika behov. Att det är svårt för unga att få en bostad är knappast en nyhet. Det är givetvis ännu svårare om personen har ett beteendeproblem. Har man väl blivit stämplad för något så har människor lätt för att fortsätta leta fel och är snara till att döma (en dålig egenskap anser jag).

Jag har själv fått en påkallelse för att någon hade pissat i en tunnel ca 50 meter från min lägenhet. Jag hade ingenting med pissandet att göra, men jag har haft ett socialkontrakt, och med ett sånt kan jag lova att man blir hårdare granskad. Alla har inte samma rättigheter och det är väl tyvärr bara och acceptera. Jag önskar att människor skulle kunna ge varandra både en andra och en tredje chans. Sen är det väl så att om en person har missbrukat droger stora delar av sitt liv, och varit kriminell, så behöver denne ett stort stöd i sitt boende.

MISSBRUKANDE KVINNOR BEHÖVER MER STÖD

I Karlstad kommun finns det ett flertal boenden för dem som har ett missbruk: till exempel Ulleberg, Bore och Gökhöjden. Men idag saknas skyddat boende för missbrukande kvinnor. För att vara exakt tror jag man har 72 platser. Jag skrev i föregående nummer om ett sånt ställe i Örebro, Villa Susanne. Genom att få i gång ett sådant ställe i Karlstad så skulle förvaltningen kunna erbjuda denna grupp ett förbättrat stöd och skapa förutsättningar till ett självständigt liv. För att uppnå denna effekt behöver antalet lägenheter för stödcentrum utökas, även så personalstyrkan.

Text: Christer Adrian