Etikettarkiv: Gökhöjdens Rehabcenter

Solastipendiet & Erfarenhetsdagen 2010

I mitten på november träffades förvaltningen för att samlas kring den årliga erfarenhetsdagen. Där ”Två coola damer” vann här det ärofyllda Solastipendiet. ASP Bladet var på plats och minglade med de flera hundra deltagarna.

 

Efter att god mat har serverats på Elite stadshotell så steg nuvarande ordförande i Arbetsmarknads- och socialnämnden Ingela Wretling upp för att presentera årets pristagare av Solastipendiet. Ingela Wretling avgår som ordförande vid årsskiftet och lämnar över den posten till Daniel Berghel, men än så länge har hon den äran.
– Det känns personligen väldigt bra att tilldela 2010 års Solastipendium till Kerstin Persson och Britta Andersson. De är två coola damer som jag har haft väldigt mycket att göra med genom åren. Framförallt när det är väldigt bråttom och eländigt. Jag tycker att de är väldigt duktiga och personifierar socialtjänsten i Karlstad, säger Ingela Wretling.

När ASP Bladet pratar med pristagaren Britta Andersson är hon fortfarande rätt så omtumlad av utmärkelsen. Vi frågade henne vad hon tror att detta kommer att innebära i hennes dagliga arbete.
– Det känns ansvarsfullt men annars vet jag inte om det kommer att påverka mig så mycket. Jag har inte riktigt fattat detta än, säger Britta Andersson.

”Utvecklingskraften kommer underifrån”
Ingela Wretling passade även på att räkna upp några av de verksamheter som har startats de senaste tolv åren, som är den tid hon har varit en del av Arbetsmarknads- och socialnämnden. ASP Bladet upprepar några av dem: Familjehuset, verksamheten Tunneln, stödcentrum för våldsutsatta, Barnahus Värmland, mottagande av ensamkommande flyktingbarn, Rehabcentret på Gökhöjden, Mediagruppen och många fler.
– Jag är inte en sådan person som tar åt mig äran för det här. För i en organisation som är så kunskapsstyrd som den här så kommer utvecklingskraften underifrån. Jag vill bara tacka er för allt fantastiskt arbete de här åren och önska er lycka till framöver, berättar Ingela Wretling.

Efter en kortare paus så begav sig deltagarna till hotellets konferenslokal för att nu istället lyssna till nya socialdirektören Monica Perssons genomgång av förvaltningens ekonomiska situation med anledning av den nya politiska majoritetens budgetförslag, samt den värdegrundsdiskussion som tidigare avdelningskonferenser har innehållit.
– Vi är till för Karlstadsborna, det vill säga de som är medborgare i Karlstads kommun och inte enbart de som bor i centrala delar. För att vi ska kunna ge service är det bland annat viktigt att vi är en kommun i gott skick och att vi har ordning och reda.  Detta är något som avkrävs oss hela tiden, säger Monica Persson.

Förvaltning med god idé Förutom en satsning på det hemlöshetspolitiska projektet ”Housing first” så innehåller det nya budgetförslaget inga större nyheter för Arbetsmarknads- och socialförvaltningen, jämfört med den tidigare majoritetens budget. Detta innebär att den konsekvensbeskrivning över de nedskärningar som riskerar att drabba förvaltningens verksamheter fortfarande får anses vara aktuella. Men det är oklart vad det kommer att innebära i praktiken när denna artikel skrivs.

Utöver detta presenterade en arbetsgrupp en ny och färskt utarbetad verksamhetsidé som hela förvaltningen kommer att utgå ifrån. Den tidigare idén var en ganska detaljerad skrivelse och den nya är istället mer kärnfull, öppen och kortfattad. Arbetsgruppens representanter presenterade sitt arbete och passade även på att svara på frågor. Den nya formuleringen ska ”kännas i magen” istället för att bara vara en rent intellektuell text, menar Titti Falkenhem.
– Det här ska skilja sig från verksamhetsbeskrivningen. Vi har alla koll på regler och förordningar, men det här ska inbjuda till diskussioner och engagera oss, och inge någon sorts känsla så att vi har någonting att samlas kring och prata om, berättar Titti Falkenhem för erfarenhetsdagens deltagare.

Text: Robert Halvarsson

BoRe/Hjorten

ASP Bladet har mött upp med Maria Widén enhetschef på Bore/Hjorten för att veta mer om verksamheten och om henne.Bore webbKan du beskriva dina arbetsuppgifter här på Bore/Hjorten? Jag jobbar som enhetschef här på Bore/Hjorten. Jag är även chef på Gökhöjdens Rehab Center, plus att jag är chef över en nattpatrull. Bore/Hjorten är boendestöd med tre verksamheter i en, som utgår ifrån samma hus, Karlagatan 16 A och B. Bore står för boende rehabilitering och är ett så kallat halvvägshus dit man kommer när man är relativt långt gången i sin drogfrihet. Förhoppningsvis har man sysselsättning dagtid. På dagen är personalen ute på boendestöd hos personer som har egna lägenheter. Hjorten är ett boende för äldre missbrukare med vård och omsorgsbehov, det vill säga hemtjänst, och där finns åtta platser.

När startade ni här på Bore/Hjorten och hur många anställda är ni? Vi flyttade hit 2004 ifrån Norra Allén där vi hade verksamheten tidigare, så vi har varit på Karlagatan i fem år. Det är 7,75 anställda här på Bore/Hjorten, men det är åtta personer.

Hur många lägenheter finns det i huset som är till för Bore?
Det finns nio lägenheter, enrummare, i varierad storlek.

Behöver man uppfylla några kvalifikationer för att få bo på Bore? Eftersom vi inte har personal här på dagtid så vill vi ju gärna att man har sysselsättning. Vi kan inte erbjuda behandling då eftersom personalen är ute på boendestöd. Man ska också vara mogen för att klara av ett eget hushåll, som att laga mat, städa och sköta sin hygien.

Hur länge är det tänkt att man ska bo här?
Det finns ingen ram, det är allt ifrån några månader upp till några år. Efter sex månaders drogfrihet här kan man ansöka om en lägenhet med ett så kallat Bostadssocialt kontrakt. Därefter får man stå i kö för att få en lägenhet.

Finns det någon statistik över klienter som flyttat och sen klarat av att leva nyktert och drogfritt? Nej, det har vi inte, inte på papper. Men målsättningen inom ASP/ANA är att man ska göra en ASI-utredning som täcker olika områden i livet, och den ska följas upp var sjätte månad. Där kan man då se hur det gått. Tyvärr så har sådana uppföljningar ännu inte gjorts.

Hur länge har du varit chef här och vad jobbade du med innan? Jag har jobbat som chef sen 2000 och innan det så arbetade jag som socialsekreterare.

Text: Patrik Andersson Foto: Per Rhönnstad

Nätverksträff

Under de senaste åren har det uppstått en ny syn på vård av missbrukare i Sverige och resten av världen. Många nya metoder har kommit fram, och i några kommuner, bland annat i Karlstad, har man tagit till sig en ny behandlingsmetod: ”Community Reinforcement Approach” (CRA), med amerikanskt ursprung, där man mer tar hänsyn till vad brukaren har för mål och tankar. Man utgår från en målformulering, och lägger resurser på att brukaren, med god stöttning, ska kunna ta sig ur drogmissbruket med egen kraft, och skapa mening i form av sysselsättning och tillslut arbete.

Nätverksträff

Med anslutning till detta har man även tagit till sig “Community Reinforcement and Family Training” (Craft), där man lägger resurser för att hjälpa anhöriga till missbrukare, och ge god stöttning oavsett om brukaren går under behandling eller inte. Detta för att även motivera brukaren att tillsammans med sina anhöriga ge mening att återvända till ett nyktert liv. Ett nätverk har skapats i anslutning till detta, där man byter erfarenheter och idéer. Idag var det Karlstads tur att organisera en nätverksträff. ASP-bladet var givetvis där och intervjuade några av deltagarna under lunchpausen.

magnus granMAGNUS GRAN, Gökhöjdens rehabcenter

och en av initiativtagarna till träffen.

Vad är anledningen till den här dagen? En nationell nätverksträff i CRA och Craft. Det är en behandlingmodell som några personer inom missbruks- och beroendevården/ANA fått utbildning i. Vi har varit på andra nätverksträffar, jag var med tillsammans med Karin Svenzån-Retsman och Ann-Sofie Nordenberg i Stockholm på förra nätverksträffen i december. Och det här är ett sätt att utbyta erfarenhet av andra som jobbar med precis samma sak, på olika platser i landet – så man inte blir enskilda öar, och kanske utvecklar egna sätt att jobba med metoden. Man kanske kan få lite skygglappar, man kommer in i ett visst hjulspår.

Så det här är ett jättebra sätt att få lite input av andra som jobbar med samma sak. Och på den här träffen i Stockholm, så undrade de om det fanns några som var intresserade att anordna nästa träff. Och då räckte vi upp handen, på order av Ann-Sofie Nordenberg… (skrattar) nej, men vi sa att vi var intresserade, och på den vägen är det. Så Ann-Sofie har gått i spetsen för det här, och så har vi suttit på några möten och tänkt till hur vi skulle vilja ha ett nätverksmöte, och så sydde vi ihop det och skickade ut ett e-post till alla som har utbildning inom den här metoden, och som jobbar med det här i Sverige.

Så det är folk från hela Sverige här idag? Nej, inte från hela Sverige, det är lite ”spridda skurar”, de kommer från lite olika platser, Stockholm, Finnspång, Vårnäs, Norrköping, Jönköping.

Är det ett sätt att skapa enhet kanske? Ja, det också… Absolut. Det är väldigt värdefullt när man håller på med någonting, och kan träffa andra som håller på med samma sak, och få snacka ihop sig om saker och ting. Det finns ju allting sånt som till exempel: ”hur gör ni här”, och ”det här funkar jättebra för oss”, och man får alltid lite tips och idéer, som man kan ta till sig i vår egen verksamhet.

Hur tycker du att dagen har varit? Jag är väldigt nöjd, så långt, det är jag verkligen, det känns som att alla, hittills har fått ut mycket redan under förmiddagen här då, det känns som att vi har fått till ett bra upplägg. Vi har nått en diskussion och, folk drar sig inte för att ställa frågor, eller komma med kommentarer. Det känns som att det kommer bli en jättebra dag det här.

Är det något speciellt som du kan dra fram som är särskilt bra? Ja, det är just det här att det varit en diskussion kring olika punkter. Det har inte varit så att det stått en föreläsare och malt, utan det har varit många olika som kommit till tals och berättat om hur de arbetar.

Tror du att det kommer fler sådana här träffar framöver? Jag tror att de har en förhoppning att det ska vara en träff i halvåret i alla fall. Dagens sista punkt är att lämna ”stafettpinnen” vidare, och så får vi se om det är någon här idag som vill arrangera nästa träff.

Vad har ni lyft fram som är särskilt speciellt med Karlstads arbete med metoden? Ja, till exempel vad det finns för olika behandlingsinslag inom Karlstads kommun, och redan där är det många som är imponerade, för de har i regel inte det att erbjuda inom kommunen, utan det är externa insatser i regel. Så det tyckte de var väldigt intressant att vi har det att erbjuda – ett antal olika behandlingsmetoder. Och så har vi berättat också om hur vår utbildning i CRA gått till, och hur vi jobbar som är anställda inom heldygnsverksamhet, hur vi jobbar med CRA i våran vardag.

Var kom idén att ni ska träffas? Det är från den första träffen i Eskilstuna, och det var innan jag hade utbildning i det här. Det här är faktiskt bara fjärde träffen, för det är ju ingen gammal behandlingsform i Sverige.

Vidare ställde vi några frågor till Linda Hultgren, som arbetar enligt CRA-metoden på Ullebergsgården, och är en av de som utformat programmet för dagen.

linda hultgrenLINDA HULTGREN, Ullebergsgården

Hur tycker du att dagen har varit idag? Jättebra. Det har varit många här, någonstans mellan tjugofem och trettio personer. Det är roligt att det kommer så många hit, och att alla pratar, att alla vill dela med sig av sina erfarenheter och de ställer frågor.

Har ni fått igenom programmet så här långt, eller har ni kommit in på många stickspår? Ja det har varit många som har pratat här på förmiddagen, så vi ligger kanske lite efter tidsschemat, men det har varit bra. De har berättat hur just de arbetar i sina kommuner, och vi jobbar väldigt olika, har jag märkt.

Olika, på viket sätt? Ja, vi i Karlstad jobbar med CRA enskilt. Individuellt med personen, men i många andra kommuner jobbar man i grupp. Vissa jobbar med den här metoden inom öppenvården. Så man kommer dit en gång i veckan. Och en del jobbar inom boende eller på LVM hem. Det är lite skillnad på hur jobbet ser ut, även om man arbetar med samma behandlingsprogram.

Har ni fått ett bra utbyte? Ja, vi sitter och har erfarenhetsutbyte nu, i olika grupper. Och jag kom i en väldigt blandad grupp, där vi arbetar väldigt olika. Så det är mycket intressant att få erfarenhet från de andra deltagarna.

eva magouliasEVA MAGOULIAS, psykolog, jobbar dels på Beroendecentrum Stockholm, men också inom Karolinska institutet som universitetsadjunkt. Eva har en lång erfarenhet av missbruksvård, och har sett hur vården har utvecklats sedan hon började för 35 år sedan. Hur upplever hon CRA som behandlingsmetod, och vad är det som utmärker den från alla andra tidiga och samtida metoder? Vidare, vad tycker hon att de här nätverksträffarna bidragit till, och hur ser hon på CRA:s utsikter som en framtida nationell metod för behandling av missbrukare?

Vad är fördelarna med CRA? Dels är det bra för behandlare att man har en tydlig struktur att arbeta utifrån. Man har en struktur, och man har en planering. Och om det kommer nya saker, så kan man lägga in det i dagordningen, och jobba effektivt. Den andra fördelen är att man som klient, patient, också har en tydlig karta att gå efter. Hur du ska jobba, och att du kan se om du har gjort några framsteg, och att du får formulera målen själv.
Det är också en tidsbegränsad behandling, vilket är bra. Du går in i det och satsar ett antal veckor, och sen är det slut. Man lär sig en del färdigheter, och sen ska man ut och klara det själv.

Sen kan det förvisso krävas andra typer av åtgärder, som sysselsättning och stöttning för att få tag på jobb. Men själva behandlingen är relativt enkel på ett sätt, men ändå anpassad till olika personers behov. Så det är positivt. Jag har en kollega som heter Lars Forsberg, han brukar säga att det finns tre principer i CRA:. Positiv förstärkning, positiv förstärkning och positiv förstärkning. Det är det man jobbar med. Även om det ibland inte går så bra, för patienten, så frågar man sig: vad var det som gick? ”Jo, jag gjorde de saker som jag fick i hemuppgift, men så hände det där…” Ja, men du gjorde det. Du planerade för att göra det, och du gjorde det. Ska vi titta lite närmare på vad som gjorde att det inte gick så bra, den här gången då.” Och så håller man hela tiden fokus på att ansträngningen finns där, ambitionen finns där, och målsättningen är god, och – att du kan väl göra det ännu bättre.

Hur ser du på metodens framtid, och är det en något som kommer spridas till andra kommuner i Sverige? Ja, det tror jag därför att vad som hänt under det här året det är ju att socialstyrelsen har kommit fram med nationella riktlinjer om vilka metoder man ska använda inom missbruksvården. Och då anger de vissa metoder, som de tycker har ett vetenskapligt stöd, och som bör sjösättas inom olika missbruksenheter runt om i landet. Och där finns CRA med. Men CRA har samma svårigheter som i USA och internationellt. Det är att det finns jättefina studier om det, jättebra vetenskapliga resultat, snygga eleganta studier, väldigt tydliga effekter – men av någon anledning har det varit svårt att få folk att börja jobba ordentligt efter det här.

Nätverket uppstod ursprungligen från ett projekt som hette ”Vårdkedjeprojeket” inom Statens institutionsstyrelse, 2005, som de började det här projektet. Och där var ju tanken då att Statens institutionsstyrelse ville ha en metod som bättre fungerade mellan tvångsvården, inom LVM, och den frivilliga vården, för att knyta ihop de delarna bättre. Och då kom man fram till att CRA var en av de metoderna som skulle kunna användas både inom slutenvård och öppenvård, för att uppnå en mycket bättre behandling helt enkelt. Och sen så har vi då fortsatt själva nätverket utan SIS, för att lära av varann, inte tappa metoden och försöka komma ihåg vad det är som är bra med det här, och jobba effektivt med det här. Och jag gillar metoden framförallt för att den ger väldigt mycket utrymme för att missbrukaren själv kan avgöra vad som behövs. ”Det här är min målsättning, och såhär vill jag gå tillväga för att försöka lösa det här problemet.

”Man är mer lyhörd, än vad man kanske traditionellt har varit. Man kan illustrera detta genom en ganska elak bild, säga såhär: att missbruksvården har varit som att gå till frisören och säga: ”jag tänker toppa håret en aning, lite försiktigt. Och då säger frisören: ”Nej, det går inte, du måste ta allt.”, och man säger: ”Nej, men det vet jag inte om jag är beredd på”, frisören säger: ”Jag vet bäst, och dessutom kommer jag låsa dörren, och ser till att du gör det nu, det finns inget att snacka om.” Och så har det varit lite inom missbruksvården att personalen och enheterna har talat om att ”du ska inte tro att du inte har problem, för jag vet att du är alkoholist”, du får en diagnos och man bestämmer vilken vårdplan som du behöver. Sen kan man se att under de sista tjugo åren har det kommit fram bättre metoder, och för det första så att man kan hjälpa folk mycket effektivare, men också att man tillslut begriper att man måste lyssna på personerna. Det är inte så att missburkare är ett annan slags människor som med vett och vilja försöker göra livet så miserabelt som möjligt, utan alla försöker vi på olika vis göra så att vi lever livet så bra som möjligt, och det är bara det att man ibland hamnar i lägen, av olika skäl, där man göra dåliga val – men bland de dåliga valen försöker vi ju ändå vara så smarta som möjligt.

Har ni, under den här träffen, kommit fram till någonting konkret? Ja, dels så har vi nog pratat om att några fler kommer att försöka arbeta i grupp, för att man har fördelar av att göra det, man lär sig av varandra, det blir en bra sammanhållning, det blir tydligare att man tittar på värderingar. Som med patient kan man kanske se att ”den där planeringen kommer inte hålla för dig”. Och man kan hjälpas så. Sen har vi också pratat om fördelarna med att prata med anhöriga. Oavsett om man jobbar med patienten eller inte, så har anhöriga ett stort eget lidande. Och där finns det något som heter Craft. “Community Reinforcement and Family Training”.

Fler siktar in sig på de här anhöriga, med tre syften kan man säga. Det ena är att anhöriga måste få må bättre själva. Det andra är att, med den metoden, kan få missbrukaren att minska sitt missbruk, oavsett om de väljer behandling eller inte. Det tredje syftet är att det är mycket lättare att få en ovillig missbrukare till behandling genom positiva åtgärder, genom att tjata och skrika, och hota och bråka med dem sådär. Det är egentligen grundläggande inlärningsprinciper, att alla kan göra någonting som det kan bli något trevligt av, istället för att bli bestraffad. Så där tror jag också att man mer kommer titta på anhöriga, både som någon som behöver hjälp, men också som resurser.

Missbruksvården har tidigare varit så att anhöriga ska man hålla vid sidan av. Man jobbar nästan mer med tystnadsplikt och sekretess än att man, som exempel, ”Pelles” mamma vet väldigt mycket, och hon oroar sig, – så kan vi hjälpa henne att hjälpa ”Pelle” på ett bra sätt, istället för att ge honom dåligt samvete och hamna i konflikt.

Det här är jätteroligt tycker jag, Jag har hållit på i missbruksvården i trettiofem år, vid det här laget, och jag tycker det är lika kul fortfarande. Så det är fantastiska människor man träffar, och jag har nog aldrig träffat någon patient som egentligen inte velat sitt eget bästa. De kan vara förtvivlade, och hjälplösa, och inte veta riktigt hur de ska gå tillväga, men att viljan finns, det är jag helt övertygad om.

ann-sofie nordenbergANN-SOFIE NORDENBERG, metodutvecklare

Till sist frågade vi Ann-Sofie Nordenberg i egenskap av metodutvecklare inom ASP/ANA i Karlstad, vad hennes syfte med dagen har varit, och hur hon tycker att det har utvecklat sig hittills…

Ja, vi har gått igenom och berättat hur vi i Karlstad jobbat med CRA, både hur vi har blivit utbildade och hur vi jobbar med det i realiteten. Så personalen som jobbar ute på boendena, och behandling för anhöriga, har berättat att såhär tänker vi. Och vi har fått många kommentarer direkt ifrån de som sitter här på mötet, att: ”tänk på det här”, och, ”skulle man inte kunna göra på det här sättet..?” Och vidare hade vi några frågeställningar som vi har fastnat kring när vi har utbildat oss – och de frågeställningarna har vi nu suttit och haft ett erfarenhetsutbyte kring, uppdelade i smågrupper och tagit fram vad vi tycker är svårt. Och så är det meningen att vi ska få tillbaka lite då, hur andra kommuner har tänkt kring det här. För det som vi har tagit upp här idag, har vi förstått, är något som samtliga tycker är svårt.

Så då är det kanske svårt att säga, så här tidigt, vad ni egentligen har kommit fram till rent konkret? Ja, det är nog det som händer just nu, tror jag. Men vi har ju åtagit oss nu att vi har skrivit till alla grupper, och att vi ska göra en skriftlig sammanställning som vi skickar ut till alla som varit här. Så det som skrivs i den här sammanställningen, kan göra att det blir bättre. Inte bara för oss, utan för alla som varit här förhoppningsvis. Men det har annars varit mycket att man hjälper varann och tipsar om olika saker. Så det har vi redan vunnit, oavsett vad som sägs här under resten av dagen.

Text: Håkan Kristensson

5 års Jubileum – Gökhöjdens Rehabcenter

morgan webRehabcenter på gökhöjden firar 5års jubileum i Maj. Vi passade på att intervjua Morgan Lindström, behandlingsassistent för att ta reda på vad Gökhöjdens Rehabcenter är för något, hur de skall fira femårsdagen och vad de gör för deras klienter.
Vad är Gökhöjdens Rehab Center för något? GRC är ett boende för människor med beroendeproblematik – där klienten vill förändra sin situation, bli rehabiliterad och återgå till samhället, nykter och drogfri. Här har klienten möjlighet till eget boende med social färdighetsträning. Varje klient har en kontaktperson här på GRC som stöttar och följer klienten i sitt förändringsarbete. På GRC ser vi till den enskildes behov och förmåga – utifrån det skapar vi en ”Genomförandeplan” tillsammans med klienten – som på sikt leder till – eget boende – arbete/försörjning och nykterhet/drogfrihet. För att återta en plats i samhället och ett liv med livskvalitet.

Har ni särskilda program för era klienter? Ja gemensamt för alla som ingår i GRC, är regelverket, bl a:
att – inga droger/alkohol får förekomma i verksamheten eller lägenheterna
att – sköta och vårda sitt boende
att – följa den genomförandeplan som klienten själv varit med och upprättat
att – lämna kontinuerliga alkohol/drogtester
att – inte ta emot/inhysa påverkade personer i boendet

Detta är lite övergripande regelverk som godkänts av varje klient på GRC.

Rent ”programmässigt” så har vi ett schema för veckan som innehåller bl a:
–    Friskvård, såsom promenader, simning, bollspel, gympa m.m
–    Massage och avslappning
–    Tema, diskussioner i grupp, kring ämnen som berör oss i vardagen
–    Social färdighetsträning såsom hjälp med vardagsbestyr m.m
–    Återfallsprevention – Kurs, där klienten lär sig hitta nya strategier att förbli
nykter och drogfri.
–    Kulturella aktiviteter såsom museer, teater, musik, studiecirklar m.m
–    Motiverande samtal


framsida webHur många hus/lägenheter har ni på GRC? Vi har 20 lägenheter.

Hur många klienter har ni? Vi har 15 eller 16 inskrivna för dagen.

Hur kollar ni så att klienterna håller sig ifrån missbruket?
Vi tar kontinuerliga drogtester eller vid misstanke om påverkan. I övrigt så måste klienten själv ta huvudansvaret för att avhålla sig från alkohol/droger. Beslutet om att förändra sin
livssituation kan bara ske om klienten själv är ”motorn” i arbetet.  Vi ”servar och trimmar – motorn”. Självklart behöver vi som personal på GRC, stötta och vara ledsagare i tunga svackor. Förändringsarbetet som våra klienter vill genomföra är inget som går på räls – det pendlar mellan hopp o förtvivlan. Dessbättre vet vi av erfarenhet att i många fall leder det till – succé – klienten lyckas i sin målsättning.

Ni fyller fem år – hur ska ni fira det? Vi har rådfrågat våra klienter – och kommit fram till att – ”Öppet Hus” i mindre skala vore
ett bra sätt att fira 5-års jubileum.Kanske en tipspromenad i området…en enklare förtäring. Eftersom vi alltid har vackert väder på GRC…kan gästerna mingla runt på 9:an och dess trädgård (9:an vår huvudbyggnad). Vi hoppas kunna bjuda in våra ”gamla” klienter som
klarat att återgå till ett fungerande samhällsliv.

Vad är steget efter, för de som bor här? Målet är egen lägenhet och försörjning – nykter/drogfri givetvis.

Har du jobbat här sedan början? Ja. Jag hade förmånen att planera blivande GRC – innan vi startade.

Hur har verksamheten förändrats genom åren? Idag bygger vi mycket mer på individuella lösningar – efter behov och förmåga – som jag nämnde inledningsvis. Vi har dragit ner personaltätheten från 10 till 6 personer.  Trots det gör vi ett fantastiskt jobb – tillsammans med våra klienter, (sa jag ödmjukt)!! GRC har hittat sin nisch och fyller en mycket viktig del – för de människor som vill gå från beroende/missbruk till ett nytt liv, där droger inte upptar vardagen.

Så det har blivit en förbättring sedan förr? Ja! Definitivt! Vi har skaffat erfarenhet och vågat förändra det som varit mindre bra.

Har ni haft många klienter under åren? Ja … nu efterfrågar du statistik som jag inte kan svara på men mellan tummen och pekfingret lär det nog var uppemot 80-100 personer.

Kan det vara så att de vill vara kvar och inte vilja flytta härifrån? Visst – i vissa fall trivs man väldigt bra på GRC och vill bo kvar. Samtidigt ska ny plats beredas för nya klienter – samtidigt som de färdigrehabiliterade ska gå vidare.

Är det några som flyttat till egen lägenhet? Javisst – väldigt många. Det är de ”gamla” som vi hoppas få återse på vårt ”Öppet Hus”.

”Öppet Hus” Gökhöjdens Rehab Center – 27 Maj kl 12.00 – 15.00.
För de som önskar komma, hoppas vi att de ringer 54 25 41 och meddelar, så förtäringen räcker till alla.

britta web”Nu kan jag komma hit och säga: ”vad jag mår bra idag”, men ett tag sprang jag här och sa: ”fy vad jag mår dåligt”. Men jag fick det ur mig, och det var alltid någon som lyssnade, jag har fått hjälp.” – Britta Vikström

Hur trivs du att bo här? Jag trivs jättebra här. Har varit här i två år.

Under vilka omständigheter kom du hit? Jag kom direkt ifrån sjukhuset, hade ramlat och…krossat skallen. Jag har provat på att bo i egen lägenhet, men det funkar inte. Så jag kom hit. Och jag trivs jättebra här, har fått jobba mycket med mig själv.

Vad har du för aktiviteter, vad gör du om dagarna? Jag har en tomt som jag sysslar med, så nu är det att ta hand om den, i första hand. Sen har jag i fyra år jobbat frivilligt på Gengåvan, tre dagar i veckan, i Karlstad, på Våxnäs. Men att jag har struktur så att jag har något att göra, jag orkar ju inte jobba varenda dag, men det är väldigt viktigt att jag får komma ut, träffa folk, och vara del i ett sammanhang. Det är ju så att jag har fått så enormt mycket hjälp här, sedan jag har hjälpt mig att be om hjälp. Så jag har jobbat mycket med mig själv, och jag har fått mycket uppbackning och mycket stöd här. Men det gäller att vara ärlig helt och hållet, och stänger alla bakdörrar. Bara jag ber om hjälp, så finns all hjälp här. Personalen är inga tankeläsare, utan man måste tala om.

Är du engagerad i det kommande femårsjubileet? Ja, lite grand. Såklart man kommer med förslag och kanske hjälper till att ställa i ordning lite, och sådär… För att jag har ju varit här i snart tre och ett halvt år. I tid räknat. Men, jag har varit med om en så intressant resa nu, det här sista året. I fjol var den bästa sommaren jag har haft på tio år. Jag har mått så bra.

Hände det något speciellt? Nej, men jag mådde bra alltså. Jag åkte och badade, ja, bara det där att må bra, så att man känner att man vill leva livet. Det är en gåva.

Kommer du flytta, eller stanna kvar? Ja, så småningom, jag har ingen brådska. En sak jag har lärt mig det är att låta tiden gå, inte stressa, inte jäkta iväg. Och, än så länge, jag vill inte flytta här ifrån än. Jag vill först vara ett hundra procent säker på mig själv. Den som är mest osäker på mig, det är jag själv. För jag har misslyckats så många gånger, man blir väldigt rädd om det här måendet, som jag känner nu. Men det måste få sätta sig, jag måste nöta in och nöta in, låta tiden gå, och se att det fortfarande håller.

Hur är det att vara med andra personer, som har samma problematik som du? Ja, det är ju lite såhär att jag försöker klara mig själv, och ta del av livet som pågår utöver det som sker i våra kretsar. Det finns ett liv utanför det här stället också som jag ska tillbaka till, och inte bara gå som jag brukade.

Deltar du i de aktiviteter som anordnas här? Nej, jag har inte varit på så många aktiviteter här numera, men ett halvår gick jag på avslappningen, två gånger i veckan, och det hjälpte mig mycket, att ta itu med stress och andning, ja, en mental avslappning. Så jag kan plocka fram de bilderna som jag fått på avslappningen, när som helst för att gå ned i varv. Till exempel när jag sitter bussen, så kan jag komma på mig själv att sitta och ta djupa andetag, och få fram bilder som fick mig att må bra just då, och då känner jag att jag varvar ned direkt.

Gengåvan, är det något som du kommer fortsätta med framöver? Ja, eftersom jag är ju där frivilligt, det är ju i första hand för mitt eget välmående. Men sen är jag ju en del av ett sammanhang, och gör något som är bra, all vinst går ju till välgörande ändamål. Det finns ju olika projekt i flera länder, Sudan, och… ja, nu har det byggts ett barnhem till exempel. Så det känns som man gör nytta, och så samtidigt får man träffa människor, ett givande och ett tagande. Det är jättebra. Jag trivs.

Nu har jag haft regelbundna samtal här då. Nu har jag ju kanske inte särskilt mycket här då, men jag vet ju att här finns det folk som jag kan haka tag i, när jag känner att jag behöver det. Nu kan jag komma hit och säga: ”vad jag mår bra idag”, men ett tag sprang jag här och sa: ”fy vad jag mår dåligt”. Men jag fick det ur mig, och det var alltid någon som lyssnade, jag har fått hjälp. Och då vill jag ju dela med mig när jag mår bra också. Jag mår enormt bra, i kontrast till det mörker man har varit i. Det går att jobba med sig själv. Man får jobba med sina tankar, man kan tänka sig till ett bättre mående. Man bestämmer själv. Men det kräver att man går in, och låter tankarna komma, tänka färdigt, och sedan lägga det åt sidan.

Så du tycker det är bra att man själv får jobba, ta sitt eget ansvar?
Ja, och att det är individuellt, vi är alla olika personer här och var och en får arbeta efter sina behov. Så det fungerar jättebra.

Gökhöjdens Rehabcenter 5år

Gökhöjdens Rehabcenter firar 5år och vi har mött upp med Morgan Lindström, Behandlingsassistent på ASP/ANA för att få veta mer om dagen. I filmen möter vi också möta Britta som har sitt boende på Gökhöjden.