Ett svärmande hem

Det är en varm sensommardag i Överstebostadens gamla trädgård, där människor och djur stretar och gnor. Här finns numera ett par prydliga bikupor omgivna av sina trogna arbetare. ASP Bladet tog sig en närmare titt på dem.

I en rabatt skymtar en kvinna fram vars mål verkar vara att rensa bort vissna blommor. Under ett träd ligger en hund och iakttar några män som befinner sig en bit bort.

Med en vandrande blick söker vi våra arbetsamma vänner. Snart uppenbarar de sig, tätt intill en stor buske. För ett år sedan hade deras närvaro varit skrämmande. De är många, ett samhälle kan bestå mellan 60 till 80 000 invånare. I dessa bostäder är siffran okänd. För en vanlig människa, är detta en svindlande siffra. Trots det är deras situation i vår värld kritisk och hotad. Utan deras hjälp stannar pollineringen upp, växterna slutar att växa och till slut så kommer vi inte ha vår färgsprakande natur kvar.

Bina. Naturligtvis är det dessa hårt arbetande bin vi betraktar. Länge har olika rapporter om deras situation sköljt över oss, men det är först nu ASP Bladet beger sig ut på en upptäcktsfärd, för att få veta mer om deras liv på Sandbäcken. Samt att ta reda på hur de kom hit.

Kärlek till bin
Vi talade med Annica Olsson, handledare för trädgårdsgruppen. Hennes kittlande entusiasm för bina är påtaglig och medryckande. Många andra har också smittats av kärleken till våra vänner. Christina Malmström, kooperatör på Grön Rehab, som varsamt vårdade blommorna mötte upp oss följd av Susanne Lersten, handledare på Kilstad Gård med hunden Molle. Snart var vi samlade i den japanska trädgården, även Petra Reijers, IPS- vägledare, hade tagit sig tid för att delta i samtalet.

Annicas intresse för bin vaknade när hon såg en dokumentär och hennes historia om upplevelsen berör. Bina är viktiga för oss men ibland är vår okunskap om dem ett stort hot. Det behövs inte mycket för att intresse och kamp ska ta fart. Annica berättar:

– Efter att jag sett en film om hur bin i Amerika transporteras genom halva landet i lastbilar, grät jag och blev chockad. De är misskötta och misshandlade. Bina är hotade av sjukdomar och besprutning. En tredjedel av maten vi äter är beroende av att bli pollinerad av bin. Eftersom jag går runt i en vacker trädgård med blommor, växter och vatten, så vaknande mitt intresse och idén dök upp. Även vår chef blev eld och lågor av idén, vilket ledde till att vi fick bikupor.

Lugn vid kupan
Under tiden som bina har funnits på Sandbäcken, har man lärt sig att de kan fungera i rehabiliterande syfte. Många finner ro i att sitta och titta på bin när de arbetar. Hur de flyger in och ut ur kupan. De berättar att det finns utomstående personer som varit utbrända, men att de genom att se på bisamhället har funnit sig själva och hittat inre ro. Petra delar med sig av hur funderingarna kring trädgården har förändrats sedan bikuporna kom:

– Man får ett nytt sätt att tänka. Bina behöver ju hämta pollen och nektar under hela säsongen. Det gör att man tittar på sin omgivning på ett annat sätt. Vad har vi för träd, vad är det för buskar, vilka blommor har vi i trädgården. Vad är det vi behöver odla? Det blir ett helt annat helhetstänk.

På Sandbäcken har man ännu inte pratat så mycket med deltagarna om bina, men alla vet att de finns där. Förhoppningarna är att bikuporna ska bli en del av arbetsträningen och även att deltagarna ska få lära sig mer om hur bin sköts.

Man planerar även för kupor på Kilsta Gård, som är en del av samma verksamhet. De funderar på att försöka producera honung så småningom, den kommer man då använda i verksamheten. Man värnar om att ta hand om bina och deras skörd.

Bin behövs
Glädjefylld entusiasm lyser i deras ögon, liksom hoppet om binas framtid. De hoppas att fler ska ta sig an biodling i sina trädgårdar. Om man inte vet hur man gör så finns det kurser att gå.

– Man håller koll på bikuporna under hela året, något händer hela tiden, berättar Christina glatt.

Trots glädjen i gruppen framför oss finns det ett allvarsamt budskap i samtalet. De tänker mycket på miljö och närproducerad mat i verksamheten. Vilket blir tydligt när vi blickar ut över deras egenodlade grönsaksland. När frågan kommer om de skulle vilja uppmuntra människor att skaffa egna kupor svarar Petra spontant:

– Ska man göra något för miljön kan man skaffa ett bisamhälle, det är världens insats!

När vårt möte börjar gå mot sitt slut har många tankar och idéer färdats från mun till öron. Till sist är det dags att ta farväl. Men en sista tanke från Susanne låter sig höras:

– I levande trädgårdar och landskap så behöver vi bin!

Text: Theresia Axelgård
Foto: Stefan Ek

Grön Rehabilitering – ett nytt alternativ?

Under senare år har ”Grön Rehabilitering” diskuterats flitigt. Isabell Axner och Sara Handzic vid Mittuniversitetet i Östersund skrev sin C-uppsats ”Grön rehabilitering – En väg till hälsa?” höstterminen 2010. I den har de talat med tre olika anställda på verksamheter där grön rehabiliteringsträning pågår. De har även talat med några av deltagarna.

Empowerment
Det som genomsyrar verksamheten är Empowerment, vilket på svenska brukar kallas egenmakt, vilket kort kan beskrivas som att alla människor har insikter, färdigheter och förmågor vilka ska bekräftas då alla människor duger som de är. Empowerment uppmärksammar att människan har rätt att själv definiera viktiga problem och lösningar på dessa. Ett annat ord för Empowerment är bemästrande, som används i rehabiliteringssammanhang. En viktig aspekt i rehabiliteringsarbetet är att hjälparen inte ska vara styrande, utan istället verka som en samtalspartner som ger stöd i ett samarbets- och lösningsinriktat samtal samt att möta individen där denne är. Fokus ska ligga på individens resurser istället för på problem och brister. Detta ska bidra till att individen känner att den har inflytande över sitt eget liv.

Känsla av sammanhang – KASAM
Enligt uppsatsen används denna metod inom Grön Rehabilitering för att kartlägga deltagarnas behov och hur de ser på sin situation. Aaron Antonovsky införde begreppet salutogenes 1978. Perspektivet handlar om att förstå hälsans ursprung och vad som gynnar den. Detta kom som en motreaktion till det patogena synsättet där fokus ligger på vad som orsakar ohälsa och sjukdom. Det viktigaste är att identifiera och förklara vilka skyddande faktorer och processer som leder till rörelse i riktning mot hälsa. Antonovsky beskriver med hjälp av KASAM människans rörelse mot hälsa oberoende av hälsotillstånd. Det ingår tre delar i KASAM; begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Det är ett sätt för att försöka tolka individens personlighet, mottaglighet för förändring, hur eventuella problem hanteras och hur meningsfull tillvaron är för individen. En deltagare som har tappat hoppet om att hitta ett nytt arbete tar längre tid på sig att bli bra medan en som är positiv behöver en kortare tid.

Grön rehabilitering i Sverige
Det finns tre olika verksamheter som arbetats fram av Sveriges Lantbruksuniversitet i Alnarp.

Det som är gemensamt för alla tre är att deltagarna är mycket ute i skogen och naturen, både på promenader, svamp- och bärplockning, stavgång, dessutom ingår samtal och deltagarna umgås i största allmänhet.

Upplägg av verksamheten
Inom verksamhet 1 pågår rehabiliteringen i 16 veckor med tre träffar i veckan. Dagen börjar med fika som följs av aktiviteter i skogen, exempelvis promenader och svampplockning. En eftermiddag i veckan får gruppen träffa en beteendevetare. Då diskuteras stress, återhämtning, kommunikation, sömn och konsten att säga nej. Det ingår även övningar i qigong och mindfulness. En eftermiddag i veckan kommer en friskvårdare och talar om motion och kost och berättar var i samhället de kan få hjälp. Ett verktyg som används är mindmapping för att bryta ner sina mål i delmål.

I verksamhet 2 håller rehabiliteringen på under 14 veckor med två eller fyra träffar i veckan. Kärnverksamheten är naturaktiviteter och samtal, både i grupp och enskilt. Naturaktiviteterna kan vara stavgång, qigong och skogspromenader. Dessutom får de lära sig kroppsmedvetande, basal kroppskännedom, medveten närvaro och trädgårdsodling.

Verksamhet 3 har ett varierat program från sex veckor upp till ett år. Tanken är att deltagarna ska träffas totalt tio timmar i veckan, uppdelat på tre dagar. Dagen börjar med fika och avstämning, vilket avgör hur dagen kommer att se ut. Aktiviteterna är väldigt varierande och kan vara promenader, hantverk, avslappningsövningar, yoga, mindfulness, odling. Ibland förekommer föreläsningar eller att gruppen åker på studiebesök. Även i denna grupp förekommer samtal, både i grupp och individuellt. Men till skillnad från verksamhet 2, så är inte dessa samtal schemalagda, utan deltagaren får själv ta initiativ till dem.

Vilka deltagare återfinns i de olika verksamheterna
I verksamhet 1 återfinns många som har (haft) en dysfunktionell familj med bland annat missbruk, andra har upplevt problem på arbetsmarknaden med långvarig stress eller en känsla av att inte passa in.

Även i verksamhet 2 finns ett mönster. I denna grupp återfinns till största delen väldigt högpresterande personer som jobbat sönder sig: ”(…) engagerade och driftiga som blir väldigt, väldigt vilsna när de inte längre klarar av att prestera på den nivå de är vana vid. De andra personerna har egentligen aldrig fått fotfäste på arbetsmarknaden och med den stressen som det innebär, ofta blir ganska omfattande social problematik kopplad till det.” Citatet är taget från en medarbetare inom verksamhet 2.

Inom verksamhet 3 är de flesta deltagarna högpresterande och produktiva individer. De har höga krav på sig själva och när de inte längre kan prestera som tidigare uppstår prestationsångest.

Text: Liselotte Frejdig
Foto: Per Rhönnstad

Några röster från informanterna i uppsatsen

* Det viktigaste var att jag blev avstressad. Naturen har inte bråttom, så att det är bara att anpassa sig till det.

* Det var väldigt prestigelöst, eftersom alla hade samma problembild.

* Det var inga problem att komma in i gruppen som ny deltagare, eftersom de andra också hade varit nykomlingar och mindes hur det kändes.

* Vi deltagare blev även ett stöd åt varandra. Eftersom vi hade samma ”problematik” var det ingen som behövde skämmas.

* Det var en helt ny upplevelse att gå ut i skogen, utan att behöva känna stress eller måsten. Precis som när vi fick odla själva och vara med hela tiden, från frö till blomma eller växt.

Ett annat gemensamt drag hos deltagarna var att alla var nöjda med verksamheten och tyckte att den verkligen hade hjälpt och stöttat dom. Men Axner och Handzic lägger in en brasklapp, i och med att de hade så pass få informanter, är det osäkert om de utgör ett tillräckligt representativt urval för samtliga deltagare.

Mediagruppen på kooperativutbildning

Mediagruppen som socialt arbetskooperativ? Tanken har ventilerats en längre tid för att till sist slå rot. Nu går deltagare och anställda en kooperativutbildning på Sandbäcken, som i sin tur kan leda fram till ett nytt kooperativs födelse.

 

Genom ett antal träffar går de intresserade från en idé om ett socialt företag till en färdig verksamhetsplan. När kursen är färdig är det egentligen bara att låta företaget ”födas” om intresset fortfarande finns. Flera deltagare och anställda på Mediagruppen har hittills varit med på två kurstillfällen vid natursköna Sandbäcken – som har gett en grundkunskap om själva den kooperativa idéns kärna.

– Jag ser med spänning fram emot att få lära mig mer om hur ett kooperativ ska fungera, så det verkar vara en intressant kurs. Jag upplever att det har varit lärorikt och jag ser fram emot nästa kurstillfälle, berättar Thomas Andersson.

Thomas är en av de personer som känner sig nyfiken på det här med socialt företagande inom mediebranschen. I dagsläget jobbar han på Mediagruppen och skriver artiklar för ASP Bladet.

Imorgon kan förhållandet vara annorlunda och möjligtvis friare – såtillvida att verksamheten står på egna ben. Men det behöver inte alltid vara en dans på rosor att driva företag, hinder kan dyka upp på vägen. Av denna anledning konfronterades deltagare vid det andra kurstillfället inför olika dilemman som kan uppstå i sådana här verksamheter.

– Hittills har vi bland annat fått pröva på att i skilda grupper försöka hantera olika sorters problem som kan inträffa på arbetsplatsen. Jag tyckte att det var intressanta och givande diskussioner runt de olika frågorna.

Det känns viktigt att ha tydliga riktlinjer, man kan förstås inte ha allt nerskrivet – men en del kan man vara tydlig med från början, tycker Thomas Andersson.

Positiv inställning viktig En annan av de kooperatörer som kan komma att kläckas är Henrik Sjöberg. Precis som Thomas gillar Henrik att skriva och har en del tankar och åsikter kring kursen. Hans intryck är att det har varit en värdefull erfarenhet hittills.

– Det har varit bra. Jag känner att det är en fin balans mellan kursledaren och vi som är deltagare. Vi håller en bra och levande diskussion igång, både inom gruppen och med henne. Om det fungerar som det ska med sammanhållningen så kan nog detta bli av. Men vi måste inse både svårigheter likväl som möjligheter, även om vi bör ha en positiv inställning för att det ska fungera, säger Henrik Sjöberg.

Andra sociala arbetskooperativ som finns i Karlstad är: Brillianten, Solakoop (del av internationella Le Mat B&B) och Solatassen. I dagsläget jobbar man inom vitt skilda områden som bed and breakfast, second hand, cykelreparation, caféverksamhet med mera. Just Brillianten kröntes t.om. till årets värmländska kooperativ förra året.
För en utomstående kan denna bredd på verksamhetsområden kanske komma som en överraskning. Möjligtvis får också dessa tappra företag så småningom ytterligare ett tillskott med fokus på media.

Klart är i alla fall att den typ av arbete som utförs hela tiden breddas. Gällande frågan om skapandet av ett mediekooperativ ser Henrik stor potential.

– Det är en utmanande idé, men den är inte omöjlig att genomföra. Den bygger på delat ansvar som alla måste ta del av. Att lyssna på varandra är därför viktigt och ger nya möjligheter. Det kanske också är enklare att testa nya saker som kooperativ, tror Henrik Sjöberg.

Sociala arbetskooperativ bygger på en rad principer. Bland annat består dessa i att man ska fungera som ett företag där medlemmar tar beslut på demokratiska grunder. De inblandade driver det hela tillsammans och skapar strukturer där kooperativets medlemmar kan göra sina röster hörda och påverka verksamheten. Vägledande princip är: en person, en röst.

Framtiden får utvisa huruvida ett nytt socialt arbetskooperativ i form av ett medieföretag kommer att finnas tillgängligt i Karlstad. Om så blir fallet kommer vi garantera att återkomma till ämnet. Räkna med det.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad

Killstad gård – Gemets senaste arbetsstation

Sedan ett år tillbaka driver Gemet arbetsinriktad rehabilitering ute vid Killstad gård, strax norr om Karlstad. Personer som kommer till Gemets verksamhet kan exempelvis ha erfarenheter av psykisk ohälsa och får här en chans att både återhämta sig och lära sig nya färdigheter.

Här sker arbetsträning för att deltagarna på sikt ska kunna återgå i arbete eller studier. Nio personer arbetstränar, varav en är tjej. Ytterligare åtta personer ingår i annan verksamhet på Killstad gård som centreras kring att man får en yrkesutbildning via Nobelgymnasiet.

I ett stort rött hus finns Gemets lädertillverkning och i ett mindre hus finns också en smedja. Arbetsträning sker även i köket.

Det hela är ett samarbetsprojekt mellan Arbetsmarknads och Socialförvaltningen samt Gymnasieförvaltningen och Individuella programmet på Nobelgymnasiet.

Markus Tempelman, som är utbildad konstsmed, anställdes för ett år sen på Gemet för att arbeta som handledare vid lädertillverkning och smideri. Det Markus gör är att visa hantverket så att deltagarna kan prova på och se om det är något för dem. Man tillverkar till exempel ljusstakar, arbetsknivar och enkla gårdssmiden. – Vi försöker hålla en grundläggande nivå på det vi tillverkar här, säger Markus.

Smedjan – som går under namnet Solasmedjan – tog ett par månader att bygga. Man ägnar sig åt både silversmide och vanligt smide, men silversmidet är i samma hus som lädertillverkningen.

På lädertillverkningen tillverkas armband och man har dessutom renoverat en packväska för motorcyklar. Det man tillverkar säljs på Sandbäcken eller så köps det av eleverna.

Petra Reijers arbetar som samordnare och ser till att rätt insatser finns runt personen. Ingen tidsgräns finns på hur länge man kan vara på Gemet (alla har en individuell planering och rehabiliteringsplan). Man får ingen yrkesutbildning, men man kan använda sina kunskaper som en hobby eller söka till en utbildning.
Vi pratar med en av killarna som kom till Gemet i mars 2007, han var utbränd. Han hade arbetat som kundmottagare på en bilverkstad. Nu har han praktik två dagar i veckan på ett företag i Karlstad och resten på Gemet.

– Arbetsträningen är kanonbra och det är bra kamrater här, säger han.
Han tycker att han har utvecklats mycket på arbetsträningen, speciellt när det gäller dagliga rutiner. Det träningen lär dem är bland annat att skapa rutiner, få arbetsdisciplin och att känna sig produktiva. Och att trivas med det.

Flera säger att de denna verksamhet hade funnits så hade de gett upp. Några menar att detta ger dem en mening med livet, de tror att alternativet hade varit att befinna sig i djup depression. De säger att de är ett bra gäng med god stämning, och påpekar att jämlikhet råder i gruppen.

Text: Olle Stagnér
Foto: Per Rhönnstad