Första linjen har fått pris för sitt samarbete med ungdomar!

Första linjen är ett samarbete mellan landstinget och kommunerna Karlstad, Hammarö, Grums, Forshaga och Kil. Verksamheten har tilldelats den nationella utmärkelsen Psynkpriset 2016 i kategorin samverkan. Priset ges för förtjänstfulla insatser kring barn och ungas psykiska hälsa.

ASP Bladet har pratat med Christina Sand som är avdelningschef för Första linjen. Verksamheten finns till för barn och unga mellan 6-20 år och syftar till att så tidigt som möjligt erbjuda hjälp och stöd till de som har av olika anledningar lindring till måttlig psykisk ohälsa. På mottagningen arbetar två psykologer, fem socionomer, en sjuksköterska, en administratör samt avdelningschef.

– Det här är ju ett samarbete mellan kommun och landsting och att vi i personalen har så olika kompetens gör att vi har större möjligheter att ringa in problemet och ge de unga samt deras familjer den hjälp de behöver och vill ha, säger Christina

Under de snart två år som mottagningen funnits har cirka 1 200 barn och ungdomar sökt hjälp via Första linjen. Christina Sand berättar att det är nästan lika många pojkar som flickor som vill ha hjälp och att det de flesta sökande är mellan 16-19 år.

– Ångest, nedstämdhet, oro och stress är de vanligaste problemen. Många av de negativa känslorna och tankarna är kopplat till skolsituationen, berättar Christina.

Pris för samverkan
Verksamheten fick 2016 utmärkelsen Psynkpriset för sin samverkan med unga. Priset instiftades 2010 och i kategorin samverkan utdelas utmärkelsen till konkreta exempel eller verksamheter där samverkan bidragit till praktisk nytta för barn och ungas psykiska hälsa.Christina anser att de hade aldrig kunnat starta denna typ av verksamhet utan ett samarbete med unga.

– De ser saker ur sitt perspektiv och hjälper oss att sätta fokus på vad som är viktigt för dem. Den här verksamheten bygger ju på att barn och unga ska tycka att det är lätt att få kontakt och hjälp. Då måste det finnas kontaktvägar och en miljö som barn och unga känner sig bekväma i.

Christina berättar att ungdomsgruppen bland annat har varit med och färgsatt mottagningen. De unga har uttryckt ett behov av att personalen ska kunna tillhandahålla självhjälp. ”Vad kan jag själv göra för att må bättre?” De tycker även att skolan bör ta upp ämnet psykisk ohälsa i mycket större utsträckning. Ungdomarna har också haft önskemål på en webapplikation för att kunna kontakta och boka en tid hos Första linjen. En sådan app är i princip klar och Christina tror att den kommer sättas i drift efter sommaren.

– Många barn och unga känner sig inte bekväma med att prata i telefon eller anpassa sig efter telefontider, menar Christina.

I applikationen kommer det att finnas skrivfält och man kommer även kunna använda sig av emoji-symboler om man tycker det är svårt att formulera sina besvär i ord. Det kommer också att finnas kryssalternativ för att på ett enkelt sätt förmedla sitt mående samt behov av hjälp.

Kontakt
Första linjens lokaler ligger på Drottninggatan 1B i Karlstad och har öppet dagligen. Man kan också sms:a på 070-244 95 11 eller mejla forstalinjen@liv.se. På http://www.liv.se finns ytterligare information.

Text: Ylva Alsterlind
Foto: Första linjen

Från kunskap till handling

Det behövs mer kontakter mellan brukare och myndigheter. Det bör skaffas lokalgrupper på flera håll där man kan jobba tillsammans brukare, beroendevård, psykiatri och socialarbetare, i enligt med rådande evidens.

Kunskap till praktik höll i en utbildningsdag i Karlstad 7 mars, angående missbruks- och beroendevården. Den stora kärnan var om, och i så fall hur, man ska jobba tillsammans på regional och kommunal nivå, för att få så bra vård som möjligt. Det talades om evidensbaserad praktik, som är sammanfattningen av brukares erfarenheter och önskemål, professionellas erfarenhet och bästa rådande evidens. Grums jobbar till exempel med aktiviteter, för att brukaren skall kunna må bra en stund.

Grums samarbetar Ria, Länkarna och Verdandi. De har flera grupper som arbetar med olika saker. Exempelvis finns det träningsgrupper, samtalsgrupper, känslogrupper, matgrupper och även en målargrupp.

Några av killarna är så fattiga att de får bada i kalsongerna. Det viktigaste är att samlas för att göra någonting tillsammans. Både kommunala och privata bostadsbolag bör hjälpa till, då det behövs bostäder för att klara sig undan missbruk, någon stans att bo, helst inte i missbrukarområden, är ett minimum för att kunna bygga upp ett nytt liv. Det konstaterades att det finns väldigt lite skrivet om missbruk från högre ort, jämfört med exempelvis skolfrågar och psykiatrin. Kanske är detta för att missbruk upplevs som skamligt? Under en period höll Sverige på att supa ihjäl sig, då byggdes nykterhetsrörelsen upp av kyrkan, nykterhetsförbund och arbetarrörelsen.

Att få vara med och påverka  I Grums finns brukarenkäter där brukare efter sin vårdtid får fylla i vad de tycker varit bra och sämre i den vård de fått. Ett problem är att mottagare av vård, så kallade ”brukare”, får vara med i grupper för att förbättra vården, men då de blir utskrivna får de inte det längre. En person som är djupt nere i ett missbruk eller psykisk ohälsa har inte kraft och vilja att jobba i intressegrupper när man ligger nere på botten. Det bör därför skapas lokala råd utan knytning till myndigheter för att kunna påverka politiker direkt, menar en deltagare på föreläsningsdagen.

Definitionen av ordet brukare, är ”en användare av offentliga tjänster”. Brukarinflytande handlar om rätten att påverka sin situation i förhållande till dessa tjänster. Det är viktigt att stå på sig med vårdgarantin, vilken gäller även för missbrukare, även om Socialstyrelsen själva ger delade budskap. Det är viktigt att folk får hjälp med detta, för vem orkar stå på sig och hävda sina rättigheter under en kort tids vård?

I dagsläget ser det så ut att anhörigorganisationer inte får vara med i råden. ”Min mamma ska inte vara med och bestämma hur ofta man ska ta urinprov”. Det kan vara svårt för anhörighetsorganisationer att arbeta tillsammans med myndigheter, då de lätt hamnar i minoritet och blir överkörda. Anhörigorganisationerna bör ha kontinuerlig kontakt med politiker, tjänstemän i vården och ta plats i planeringen och återkoppla resultaten, hävdade en deltagare.

Egen plats vid psykiatrihuset  Brukarorganisationerna har egna rum i nya Psykiatrihuset i Karlstad, dit även beroendeenheten flyttar 4 april, med 12 platser.

”Missbruksvården är ofta som en schweizerost, mer hål än ost”, tyckte en kvinna. En åsikt som dryftades var att anhöriga bör engageras till och med i rekryteringsprocessen av nya läkare till missbrukarvården. Politiker bör också vara välkomna att visa intresse för frågorna, det uppfattas lätt som att det är något fel då politiker kommer på besök, men så behöver det inte vara. Man ska våga pröva nya vägar.

En uppfattning som även togs upp var att det var lättare att få hjälp i början av året, i januari eller februari är det större chans att man får hjälp än i november december. För sent på året har budgeten sinat och små medel finns kvar.

Ett regionalt råd som paraplyorganisation kan vara ett gott val, där organisationer som både är för och emot Subutex och Metadon kan samarbeta utifrån de viktiga gemensamma nämnarna som faktiskt finns. En sådan punkt kan vara att man är överens om att det är svårt att vara nykter om man ingenstans har att bo.

Text: Maria Lundby Bohlin Foto: Per Rhönnstad

Invigning av Samspelets nya lokaler

Kort sammanfattning av Samspelet & Futuro på plats i deras nya lokaler vid stadsträdgården.

Futuro

ASP Bladet har mött upp med Camilla Nykvist, projektledare på Futuro för att få en liten inblick i deras verksamhet.

Vad är Futuro? Futuro är ett tre-årigt projekt för ungdomar mellan 16 till 29 år med psykisk ohälsa och/eller social problematik som behöver stöttning för att komma ut i arbetslivet alternativt börja studera. Futuro drivs av Samordningsförbundet Samspelet som består av fyra parter: Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Landstinget samt kommunerna, Karlstad, Kristinehamn, Hammarö och Grums.

Futuro kom igång november 2008 och deltagarna började tas in i december 2008 så projektet har inte pågått så länge. Just nu är det 11 deltagare inne i projektet. Som mest kan Futuro ha 20 deltagare i projektet, där man så att säga jobbar aktivt med 10 stycken och där 10 kan vara ute på längre praktik osv. Att jobba aktivt med fler än tio deltagare känns inte aktuellt för då försvinner en del av syftet med projektet, att skapa en trygg relation till varje deltagare.

Hur många är ni som arbetar med projektet? Vi är från och med denna vecka två stycken som jobbar i projektet, jag som är projektledare och Sanna Andreasson som är jobbcoach.

Finns det några krav? För att komma med i Futuro måste man kunna se det som möjligt att deltagaren ska kunna komma ut i arbete eller börja studera inom ett år. Ett annat krav är att den av de fyra verksamheterna som har remitterat en deltagare hit, via en handläggare, ska själva ha uttömt sina resurser inom verksamheten innan de remitterar hit.

Hur fungerar det hela? Upplägget brukar vara som så att deltagaren kommer hit ca:1 gång per vecka för enskilda samtal, där jag och deltagaren mer eller mindre kartlägger deltagarens livssituation och därefter gemensamt planerar steg för steg mot arbete eller studier. Under dessa samtal kan vi t.ex. komma fram till att deltagaren behöver en arbetsförmågebedömning, samtalsterapi eller en utredning för att ta sig vidare. Tanken är också att när jag och deltagaren har gjort det s.k. ”grundjobbet” så blir det Sanna i större utsträckning som går in och jobbar med deltagaren för att ta fram passande praktikplatser till deltagaren osv. Det som är viktigt att komma ihåg är att deltagarna själva är aktiva och delaktiga i processen, det är deras framtid det handlar om, inte vår.

Förutom de enskilda samtalen så har vi stående gruppaktiviteter i form av så kallat ”öppet hus” som kan innehålla allt från diverse gruppövningar, till korvgrillning utomhus, spela spel som bidrar till allmänbildning samt föreläsningar då vi bjuder in någon speciell person. Vi har tex haft Thomas Andersson från ASP-bladet här som hade en föreläsning om ADHD, vilket var mycket uppskattat. Vi har även träning en gång i veckan där deltagarna även kan få rådgivning av en sjukgymnast under varje träningstillfälle.

Vad är målet med projektet? Målet är att 50% ska vara självförsörjande genom arbete eller studier inom ett år. Hittills är det en deltagare som har börjat studera, så för vissa kan det gå snabbare än ett år medan det kan ta drygt ett år för någon annan.
Hur trivs du på jobbet? Jag trivs väldigt bra. Jag har alltid velat jobba med människor, speciellt denna typ av målgrupp och i detta jobb får man vara kreativ och komma på nya sätt att jobba på. Man är inte så styrd i sättet att jobba på vilket jag gillar. Dessutom är jobbet både flexibelt och givande så jag är jättenöjd!
Vilken problematik ställs man inför? Varje individ som kommer hit är ju unik på sitt sätt och de har alla sina olika problem och svårigheter i form av psykisk ohälsa, social problematik eller kriminalitet.

Det kan vara en utmaning att t.ex. få en person att börja passa tider och komma hit på bestämda tider om det är något som personen tidigare misslyckats med i alla andra sammanhang. Man får även vara beredd på att ha olika typer av ”samtal”, det passar inte alla att sitta i en fåtölj och lätta på sitt hjärta, för vissa är det lättare att prata när man t.ex. är ute och går. Det gäller att vara beredd på att anpassa upplägget utifrån individens önskemål och behov.

Till sist: Jag tycker att det känns jättebra att ett projekt som Futuro har startats upp. Målgruppen är ju en ofta utsatt grupp och det känns bra att man kan erbjuda dessa personer ett samlat stöd från ett och samma ställe. Dessa personer har ju ofta ”bollats runt” mellan olika myndigheter eftersom ingen har haft ett helhetsansvar för personen, det slipper dem nu!

Text: Stefan Gustafsson