Låg tillgänglighet till hjälpmedel

Den 26 augusti genomförde FoU Välfärd Värmland på Karlstads Universitet ett seminarium där de presenterade en rapport under bearbetning om kognitiva hjälpmedel. På plats samsades arbetsterapeuter och brukare med personer från både landstings och kommunpsykiatrin. ASP Bladet fanns på plats för att bevaka tillställningen.

Enbart en av tio har idag tillgång till den typ av kognitiva hjälpmedel som de anses behöva, berättade Per Folkesson för seminariets åhörare. Med denna insikt gav Hjälpmedelsinstitutet FoU Värmland i uppdrag att undersöka tillgängligheten till hjälpmedel hos målgruppen.

I centrum för rapporten står brukarna själva, som i ett antal nedskrivna intervjuer får sin röst hörd till följd av det gedigna arbete Per Folkesson och Therese Karlsson har genomfört. Även om saker är i förändring; vilket också rapporten är ett uttryck för, berättar Therese Karlsson att tillgängligheten är starkt beskuren.
– Tillgängligheten till förskrivningsbara kognitiva hjälpmedel har varit starkt begränsad till specifika kommunala verksamheter i ett fåtal kommuner, under den tiden som intervjuerna genomfördes. Kunskapen om psykiska funktionsnedsättningar och kognitiva hjälpmedel upplever vi som personbundna till de arbetsterapeuter som har ett specialintresse kring detta, berättar Therese Karlsson.

De tre huvudfaktorerna som Per och Therese Karlsson lyfter fram varför tillgängligheten är låg är: bristande kunskap, små ekonomiska resurser och att vi talar om ganska komplexa organisationer. Det finns flera huvudmän, med andra ord ska kommun och landsting dra åt samma håll. Men när det gäller stöd för hjälpmedel finns det inget som säger att inte arbetsförmedling, försäkringskassa och arbetsgivare skulle kunna ha ett intresse av att stötta den som är i behov av detta.

Många gånger är också behovet okänt både av personen som skulle kunna dra nytta av hjälpmedel samt av omgivningen. Kopplingen görs inte mellan funktionsnedsättning och hjälpmedel. Förutsättningarna är därför låga att rätt hjälpmedel till slut ska kunna hamna hos rätt person. Lättast att få hjälpmedel förskrivna är de som har kontakt med socialpsykiatrin, som ju har också har arbetsterapeuter knutna till sin verksamhet.
– Man vet inte vilka rättigheter man har och vart man ska vända sig. Det är något som framkommer tydligt i många intervjuer. Får man inte information om vad som finns att få är det också väldigt svårt att få ett brukarinflytande utöver det stöd som ges. Information är en grundläggande aspekt för inflytande och egenmakt, menar Therese Karlsson.

Under seminariet fick även arbetsterapeuten Gunilla Barse Persson och Marit Granberg Eskel, doktorand i sociologi, agera opponenter. Att opponera innebär i universitetsvärlden att man sätter sig in i texten för att kunna komma med kritik som förhoppningsvis leder fram till att slutresultatet blir bättre. Även åhörare kunde under seminariet komma med olika infallsvinklar.

En diskussion som väcktes var skillnaden mellan funktionshinder och nedsättning. En inte helt självklar fråga, då samtal om vilka ord man bör använda ständigt förs överallt i samhället. En annan huruvida en rättighetsbaserad lagstiftning skulle kunna vara en väg framåt, vilket socialpsykiatriskt engagerade Görgen Göstas tror. Therese Karlsson och Per Folkesson listar även förslag på åtgärder i rapporten. Bland annat vill man se spridning av information samt ökad kunskap och kompetens.
– Det anses vara en dold målgrupp och en dold problematik. Vi har hållit på att harva med detta hur länge som helst. Men det är inte en dold problematik utan man väljer att inte se. Det handlar om diskriminering och stigma. Man blundar för problemen, säger Marit Grönberg Eskel, doktorand i sociologi och opponent för dagen.

Text: Robert Halvarsson Foto: Kajsa Jansson

Hjälpmedel till psykiskt funktionshindrade

Catarina Brun, Monica Rydén och Annie Persson träffade Inger Olsson och Gunilla Barse-Persson som är HumanTeknik i Karlstad för att prata om hur dem ska kunna samarbeta.

45 miljoner kronor anslås från regeringen till Hjälpmedelsinstitutet, med uppdrag att sprida kunskap om och utveckla hjälpmedel till personer med psykisk funktionsnedsättning.

Vad är det ni gör här idag? Vi har fått ett uppdrag från regeringen att jobba med samma frågor som HumanTeknik gjorde, rörande hjälpmedel för personer med psykiska funktionsnedsättningar. Det finns stor erfarenhet här, till exempel hos Gunilla och Inger som jobbat i projektet, samt alla deltagare som var med. Vi är här för att prata om hur vi ska kunna samarbeta. Det här projektet kommer att innehålla mycket information till brukare, anhöriga och berörda myndigheter.

Det ingår också utbildning till alla berörda personalgrupper för det är viktigt att de ska kunna det här. Slutligen har vi fått medel för att utveckla bättre hjälpmedel, metoder och tjänster. Vi tycker att det finns för få hjälpmedel och vissa kan behöva lite annan funktion och dessutom se snyggare ut. Funktion och design för olika hjälpmedel samt metoder för hur man använder dem, men också metoder för att hitta rätt hjälpmedel. Tjänster kan tillexempel handla om att söka på internet, att hantera sin ekonomi, påminnelsetjänster är en del av detta.

Hur mycket pengar kommer att fördelas till Karlstad? Det kan vi inte riktigt svara på idag för det måste först och främst göras en ordentlig plan, och det är också en del av det vi gör här idag. Naturligtvis så kommer en del av de avsatta medlen att gå till Karlstad för vi behöver verkligen ha den här kompetensen.

Vilken typ av hjälpmedel är det som avses? Detta projekt gäller bara för personer med psykisk funktionsnedsättning, men det kan ju vara så att just dessa hjälpmedel faktiskt passar till fler grupper men själva syftet, uppdraget från regeringen, gäller personer med psykisk funktionsnedsättning. Det är det som är roligt med just detta projektet, att själva fokus ligger på personer med psykiska funktionshinder.

Hur mycket fokus ligger på att utbilda personal? Det är en tredjedel av hela projektet och vad de här medlen ska gå till. Det är viktigt att de som berörs verkligen kan det här och vet hur de ska göra.

Det finns en del hjälpmedel redan nu, som ni vill utveckla, har ni hittat några nya behov hos andra grupper? Man brukar säga att den här typen av hjälpmedel, som är kognitiva, handlar om Tid, Planering och Påminnelse. Man kan behöva hjälp med att räkna ut hur lång tid en viss sak tar att göra, planera för veckan vad som ska göras och sen bli påmind.  Det här måste göras och det här vill jag göra och att man sen blir påmind om det. Det är mycket det som är grunden för den här typen av hjälpmedel. Det kan röra sig om allt från en äggklocka till att hantera en handdator. En hel del av dessa hjälpmedel är riktigt fula och en del, som är framtagna av de särskilda hjälpmedelsföretagen, kan också behöva medel för att utveckla och anpassa funktionerna. Om man tänker i nya banor vad gäller hjälpmedel så är ekonomi en sådan del. Hur ska man betala sina räkningar och hur kommer man ihåg att göra det? Hur får man in rutinerna och ser till att jag har pengar till det?

Det vore bra om man kunde hitta någon bra struktur för det som kan fungera för våra klienter. Då kanske några som idag har ”gode man” kan klara av det själva. En annan sådan sak är medicinhantering, där det redan finns en variant av påminnelsedosett som behöver utvecklas och förbättras.

Dessa dosetter är både stora och klumpiga och kan vara svårhanterliga för många. Majoriteten av våra klienter äter ju medicin så där finns det ett stort arbete att göra. Produktmässigt finns det säkert saker som inte finns i dag, men som behövs, och den kunskapen sitter egentligen brukarna själva på. Det är ju först och främst de som kan tala om vad de själva behöver.

Innebär det att ni kommer att fråga brukarna om vilka behov de har? Ja, det kommer vi att göra. Jag tror det är en förutsättning för att det överhuvudtaget ska bli ett bra arbete av det här, att vi tar reda på vad individen behöver. Det ligger en utmaning i att få dessa människor att berätta. Det kommer ju inte fram om vi inte frågar dem det faktiskt berör. Det kan vara det mest enkla saker som förbises och sådant kan vara svårt för brukaren själv att uttrycka.

Kommer ni att anlita speciella företag för att ta fram dessa produkter? Nej, men vi kommer att informera om utvecklingsmedlen på ett antal platser i Sverige och hoppas då att företagen vill komma dit och lyssna, kanske bli inspirerade och söka pengar till nya produkter eller till utveckling och förbättring av redan befintliga produkter.

De platser där information skall hållas är Malmö, Örebro, Umeå och Stockholm under maj månad. Vi håller som bäst på att skicka ut inbjudningar, till bland annat universiteten, kommuner, landsting samt företagarföreningar.

Hur ska brukare/klienter få reda på att det finns sådana här hjälpmedel? Det är min uppgift i projektet att ordna fram den informationen, och jag skulle verkligen vilja ha bra förslag på hur det ska gå till, säger Catarina Brun. Vart någonstans kan man träffa människor som INTE är anslutna till någon brukarförening eller annan organisation. De människor som är anslutna når man ju ändå ganska enkelt via deras organisation…men de andra då? Det behöver jag verkligen hjälp med! Hur ska jag nå dessa människor? Det är min stora utmaning och min huvudvärk just nu, att ta reda på hur det ska gå till.

Hur långt är detta projektet och vad vill ni komma fram till? Projektet löper på 3 år. Vi vill att alla som har behov av hjälpmedel verkligen får det utan att behöva kämpa som ”en tiger” för att få tillgång till något som bör vara en självklarhet.  Jag vill att myndigheter, brukare, anhöriga, och personal är välinformerade i de här frågorna. Kanske kommer det att ta åtskilliga år att nå dit, men vi har i alla fall börjat resan här.

Text: Lena Båtman