Etikettarkiv: Handisam

Hjärnkoll på världsdag

monaDet finns många negativa föreställningar om psykiskt sjuka människor. Kan de jobba, är de mindre begåvade, blir de aldrig friska? Fördomar utestänger människor från vardagslivet och arbetslivet. Det har Hjärnkoll jobbat med för att stoppa.

ASP Bladet var på avslutningsfest på Karlstads stadshotell den 10 oktober, då Hjärnkoll hade en avslutning samtidigt som den årliga världsdagen för psykisk hälsa. Firandet av Världsdagen arrangerades i Värmland av Hjärnkoll i samarbete med Karlstads kommun och Värmlands läns landsting.

ASP Bladet passade på att ställa några frågor till Mona Noreklint, som var en av två kampanjledare.
– Hela grejen med Hjärnkoll är att vi vill gå ut och berätta och minska den negativa synen på psykisk hälsa. Du behöver inte alltid ha egna erfarenheter, du kan ha någon närstående som har eller har haft problem med psykisk ohälsa.

Mona Noreklint är även ambassadör med egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Den andra kampanjledaren är Lotta Lagneryd.

Vilka står bakom kampanjen Hjärnkoll?
– NSPH, vilket står för Nationell samverkan för psykisk hälsa. Den drivs också med myndigheten Handisam, berättar Mona.

Du är ju själv en ambassadör, vad gör en sådan?
– Vi berättar om våra eller andras erfarenheter av att ha psykisk ohälsa. De berättar om sina upplevelser, erfarenheter av vården, omgivningens reaktioner och arbetet med att komma åter till ett vanligt, vänligt liv. Många av de 340 ambassadörer som finns utsprida i hela Sverige utgör ryggraden av Hjärnkoll. I Värmland finns det 14 stycken ambassadörer.

Har ni uppnått det ni ville med kampanjen?
– Vi har åstadkommit en hel del av det vi hade tänkt oss. Vi hoppas att människor våga prata i mycket större uträckning idag än förut. En stor anledning till kampanjen var att vi trots psykiska olikheter, ska ha samma mänskliga rättigheter. Vi får hoppas att den negativa synen har minskat. Den är förvisso kvar, men jag tror fler törs ta i frågorna.

Vad gör du idag och vad kommer du jobba med längre fram?
– Jag kommer förmodligen vara en del av kampanjen nästa år 2015. Jag har en tillsvidare anställning på landstinget och sen tror jag och hoppas att jag ska jobba med den nya patientlagen. Det är en lag som antogs av riksdagen 12 juni 2014, och börjar gälla den 1 januari 2015. Syftet är att stärka och tydliggöra patientens ställning samt att främja patientens inflytande av sin egen vård.

Några avslutande ord från Mona:
– Låt oss hoppas vi har rivit ett par murar och att fler kan prata om psykisk ohälsa tack vare kampanjen. Min egen erfarenhet är att många musiker och flera kändisar har gått ut och pratar både på tv och andra tillställningar. Ju fler som kan prata om detta ämne desto mindre krystat blir det. Med mer kunskap så motverkar vi fördomarna. Det finns många förställningar om sånt vi inte vet så mycket om. Man behöver inte vara expert på området för att göra skillnad. Öppenhet är en bra medicin mot mycket. Låt oss börja där.

Text: Christer Adrian
Foto: Per Rhönnstad

Hur bokar du en ambassadör? – Mona Noreklint berättar:
– Vill man boka en ambassadör för att få reda på mer om psykisk hälsa så går man ut på nätet: www.nsph.se och klickar på Hjärnkoll.
Där hittar man information så att man kan direkt boka en ambassadör.

Funktionsnedsättning?

Då är det svårt att få jobb hos myndigheter.

Handisam meddelar i ett pressmeddelande att myndigheten har genomfört en undersökning där de fått svar från 289 statliga myndigheter. Svaren visar att nio av tio myndigheter har bara drygt 16 procent nyanställda som är personer med funktionsnedsättning.

Samma undersökning visar också att endast fyra av tio statliga myndigheter har gjort förändringar i arbetsmiljön för att öka möjligheten för personer med funktionsnedsättning att få en anställning.

Carl Älfvåg, generaldirektör på Handisam, säger att det är viktigt för framtiden att flera personer med funktionsnedsättning ska blir anställda.

Arbetsförmedlingen har fått regeringsuppdrag att skapa praktikplatser för personer med funktionsnedsättning, men tyvärr skrev endast 41 procent av de tillfrågade myndigheterna under överenskommelsen att inventera, kartlägga och anmäla platser till Arbetsförmedlingen.

Text: Arpad Bihary
Källa: Handisam

En o-social historia

”Om en människa inte håller samma takt som sina kamrater, kan det bero på att denne hör en annan typ av trumslagare. Låt honom vandra till den musik han hör, oavsett rytm och avstånd.”

– Henry David Thoreau

Förra året besökte jag en konferens om mänskliga rättigheter och funktionshinder. Det hela arrangerades av Handisam och Handikappförbundens projekt Agenda 50. Föremålet för dagen var den nya konvention Sverige har ratificerat, som understryker att människor med funktionshinder ska få vara fullvärdiga samhällsmedborgare och kunna delta i samhället likt icke-funktionshindrade. Självklarheter kan tyckas, men vägen dit är lång.

Likvärdigt samhällsdeltagande är en nyckel för att få till stånd en verklighet som inte bara ser snygg ut i policydokument och högtidliga förklaringar. Och nog är det väl så att myndighetsutövande parter har mycket att lära om brukardeltagande. Dock skulle jag vilja säga att det finns en samhällsaktör vars ansvar ofta negligeras.

Stresstålighet är ett krav

Jag syftar förstås på landets arbetsgivare, både privata och offentliga. Det finns en värderingskultur som minst sagt kan beskrivas som ogynnsamt för människor med brukarerfarenheter. Många arbetsgivare premierar egenskaper som stresstålighet, självständighet, vassa armbågar och flexibilitet; vilket i sin tur har lett till en utslagning av människor som inte förmår klara av en accelererande högtempokultur.

I samtal med en äldre släkting om arbetstempo berättade denne något intressant för mig. Som arbetare inom verkstadsindustrin har han varit med på en resa som inneburit produktivitetsökning, företagsfusioner, utlokalisering av produktion till låglöneländer och en stadig minskning av arbetskraften. Vad som var intressant var att hans arbetsgivare för ett tiotal år sedan faktiskt hade plats för personer som idag är utgallrade.

Det kunde handla om äldre gubbar vars prestation idag skulle anses vara otillräcklig. De fick enklare arbetsuppgifter, men var en del av den normala arbetsstyrkan och fanns kvar i arbetsgemenskapen. Att vi inte befinner oss där längre säger något om vår grundläggande tidsanda. Detta aktualiserar också följdfrågan om vad ett hårdtrimmat arbetsliv kan tänkas göra med de så kallade ”normala” individerna?

För vad lär vi oss när människor i vår omgivning sorteras bort? Kanske att du och jag står jag på tur härnäst… Människor får också sitt intresse som samhällsdeltagande alltmer knutet till att få sin psykiatriska historia dokumenterad i diagnosform. Först då upplever många att dörrar som tidigare varit stängda öppnas!

Men det finns ju lönebidrag och särskilda arbetsplatser för dem som har allvarligare svårigheter, kanske du resonerar. Och visst är det så att exempelvis lönesubventioner kan vara positivt, jag är personligen också stor anhängare av den sociala ekonomins möjlighet att utgöra goda exempel på arbetsmarknaden. Men det löser inte grundproblemet och skapar inte i sig en bättre och mer inkluderande människosyn.

Vi kan heller inte bortse från att vårat o-sociala företagande också har ett ansvar för situationen vi faktiskt har kommit att befinna oss i.

Text: Robert Halvarsson

ATT VARA (H)JÄRNKOLLSAMBASSADÖR

Sussie vill att psykisk ohälsa ska vara lika accepterat att tala om som ett brutet ben. Psykiatriska funktionshinder är mycket vanligt och hon vill krossa fördomarna; vi är inte farliga!

Jag har träffat Susanne Mellqvist som är attitydambassadör för Hjärnkoll, vilket är ett regeringsuppdrag vars uppgift är att öka kunskapen kring psykisk ohälsa och psykisk funktionsnedsättning. Utöver sitt arbete för Hjärnkoll är hon både brukare och anhörig och även hjälpmedelsambassadör.

Uppdraget Hjärnkoll har getts till Handisam och NSPH, som gjort ett program. Visionen är att alla ska känna sig trygga trots sin psykiska ohälsa och att det ska vara lika okej att tala om detta som att till exempel tala om ett brutet ben. Människor ska kunna tala öppet utan att mötas av negativa effekter och fördomar från omgivningen.

Sussie har varit med i Hjärnkoll sedan starten i februari 2010. Hon fick information om att Hjärnkoll fanns genom Riksföreningen Attentions ordförandeseminarium i oktober 2009. Hon har varit i Sigtuna och i Karlskoga på utbildning och de har även telefonträffar, det kommer också mejlutskick där de som vill kan åta sig uppdrag. Hon har ännu inte hållit i något föredrag, hon tycker det är svårt att samla ihop vad som är relevant information att berätta om. Däremot bär hon alltid Hjärnkolls T-shirt och försöker sprida information i sin omgivning. Hon säljer också T-shirtar och pins.

De som utbildas i Hjärnkoll kallas attitydambassadörer och det finns nu 200 stycken i riket. Hela Sverige är med i projektet, men extra krut läggs på Uppsala, Västerbotten och Västra Götaland.

Sussie tycker att det roligaste är när hon lyckas förändra folks attityder, när hon får människor att inse att psykisk sjukdom inte är så farligt, att få dem att acceptera att det är något naturligt. Det jobbigaste är när de inte tror på vad hon säger, när de ser ner på dig på grund av ohälsan – och nedvärderar dig när du är sjuk.

Hon tycker att alla frågor är lika viktiga, men hon talar naturligt nog mest om sina egna erfarenheter: huvudsakligen Aspergers syndrom och ADHD. Hon tycker att stödet uppifrån i projektet är både bra och dåligt, mest bra, men hon skulle vilja ha mer push och lära sig hur man presenterar saker i en föreläsning (någonting hon tror delvis kan bero på hennes egna diagnoser).

En personlig fråga hon går igång på är att neuropsykiatriska funktionshinder såsom Aspergers syndrom, ADHD och Tourettes syndrom inte är sjukdomar, utan just funktionshinder. Vid Asperger är inte hjärnan felkopplad, den är bara annorlunda kopplad. De annorlunda kopplingarna kan ibland vara till fördel, till exempel kan de skapa nya lösningar andra inte tänker på.

Det viktigaste som allmänheten borde känna till är att psykiska problem är vanliga. En av fyra har någon form av psykisk ohälsa, därutöver är många indirekt berörda, exempelvis familjen till den sjuke. Det är också viktigt att veta att många återhämtar sig till ett bra liv! Det är viktigt att tala om detta – och var och en kan bidra.

Text: Maria Lundby Bohlin

Funktionshindrade har rätt

Sedan ett år tillbaka har Sverige ratificerat konventionen ”Om rättigheter för personer med funktionsnedsättning” som ska förtydliga att de mänskliga rättigheterna gäller alla. Men de flesta känner ännu inte till att den finns. Konventionen diskuterades i slutet av oktober på en konferens i Örebro. ASP Bladet var där.

Från artikel 3 i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar

Allmänna principer
Denna konventions principer är följande

A)    Respekt för inneboende värde, individuellt självbestämmande, innefattande frihet att göra egna val samt enskilda personers oberoende,
B)    Icke-diskriminering,
C)    Fullständigt och faktiskt deltagande och inkludering i samhället,
D)    Respekt för olikheter och accepterande av personer med funktionsnedsättning som en del av den mänskliga mångfalden och mänskligheten
E)    Lika möjligheter
F)    Tillgänglighet
G)    Jämställdhet mellan kvinnor och män
H)    Respekt för den fortlöpande utvecklingen av förmågorna hos barn med funktionsnedsättning och respekt för funktions-nedsatta barns rätt att bevara sin identitet.

Läs mer om den nya konventionen här: http://tinyurl.com/2w236yn


Myndigheten Handisam och Handikappförbundens projekt Agenda 50 höll i den konferens som skulle väcka intresset för den konvention som sedan 2009 nu gäller i Sverige. För trots allt är det så att funktionshinder är något som kommer att beröra de flesta människor förr eller senare under livets gång. – Andelen personer med funktionsnedsättningar ökar med åldern i befolkningen. Har man inte en funktionsnedsättning idag så kommer man att få det. Andelen äldre i Sveriges befolkning ökar och snart så kommer den äldre delen av befolkningen vara större än den yngre, berättade moderator Anna Fock för konferensdeltagarna.

I artikel 25 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948 går det att läsa följande: ”Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.”

Rätten till liv och bästa möjliga hälsa har alltså ansetts grundläggande i över 50 år. Men de mänskliga rättigheterna har byggts ut och förtydligats, framförallt genom FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter 1966.

– Man såg att i arbetet med mänskliga rättigheter så osynliggjordes vissa grupper av människor.

Man tyckte det var så allvarligt att man behövde ta fram särskilda konventioner för att tydliggöra att rättigheterna gäller; som nu, personer med funktionsnedsättning, förklarar Anna Fock.

Ansvaret för att leva upp till den nya konventionen tillfaller staten. Men staten i FN:s värld innebär inte bara regering, riksdag och statliga myndigheter. Utan även regioner, landsting och kommuner måste visa hänsyn.

Alla har ett gemensamt ansvar för att funktionshindrades mänskliga rättigheter tillgodoses. I utbildningsmaterialet beskrivs det som att staten ska ”främja”, ”skydda” och ”säkerställa” att rättigheterna för funktionshindrade ska respekteras. Detta innebär bland annat att staten bland annat inte får kränka, diskriminera eller utsätta personer för negativ särbehandling.
Andra saker beskriver vad staten ska göra. Som att riva ner hinder, skapa tillgänglighet och möjligheter för tillgång till habilitering och rehabilitering.

Ett dagsaktuellt exempel på när detta inte efterlevs är när personer ”faller mellan stolarna” och därför inte får tillgång till rehabiliterande åtgärder på grund av detta.
– Staten måste även se till att tredje part inte kränker mänskliga rättigheter.

Om man lejer ut vård och omsorg på ett privat företag, så måste man också se till att företaget lever upp till mänskliga rättigheter, berättar Josefine Gustafsson från myndigheten Handisam.

Med funktionsnedsättningar anses bland annat människor med fysiska funktionshinder, förståndshandikappade och personer med kognitiva funktionshinder.

Alla personer med funktionshinder ska få vara fullvärdiga samhällsmedborgare och kunna delta fullt ut i samhället som icke-funktionshindrade. Inte nödvändigtvis på exakt samma villkor, men ändå likvärdiga.

Text & Foto: Robert Halvarsson

Med rätt att förändra

I början av maj månad drog kampanjen (H)järnkoll igång. Kampanjen är en del av ett regeringsuppdrag med syfte att förändra attityderna hos allmänheten. ASPbladet har träffat attitydambassadörerna Mia Carlström (t.h) och Susanne Mellqvist (t.v).


Uppdraget
Regeringen har gett myndigheten Handisam och nätverket NSPH i uppdrag att ge kunskap till och förändra negativa attityder hos allmänheten när det gäller psykisk ohälsa. Det har visat sig i en undersökning som genomfördes hösten 2009, att åldersgruppen 25-45 år är särskilt negativt inställda till personer med psykisk funktionsnedsättning och psykisk sjukdom. En inställning som visar sig exempelvis i att var femte person inte kan tänka sig att bjuda hem någon som är psykiskt sjuk. Sådan attityd resulterar i att människor riskerar att förlora vänner, familj, kollegor och jobb. Samtidigt, lever en av fyra i Sverige med psykisk ohälsa.

Handisam
Handisam, Myndigheten för handikappolitisk samordning, arbetar med att samordna handikappolitiken i Sverige. Man jobbar för att skynda på utvecklingen mot ett samhälle där alla kan delta jämlikt oavsett funktionsförmåga.

Deras arbete styrs av de mål och strategier för handikappolitiken som riksdagen slagit fast. Handisam är en stabsmyndighet som rapporterar direkt till regeringen.

NSPH

NSPH, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, är ett nätverk med 13 patient-, brukar- och anhörigorganisationer som täcker de flesta psykiatriska diagnoser, (se ASPbladet nr 4-2010). Nätverket driver ett brett intressepolitiskt arbete med gemensamma frågor som till exempel bättre inflytande i vård och behandling.

Kampanjen
Utifrån regeringsuppdraget har Handisam och NSPH tillsammans dragit igång kampanjen (H)järnkoll. Kampanjens syfte är att öka kunskapen och förändra de negativa attityderna hos allmänheten rörande psykisk ohälsa.

En viktig del av kampanjen är (H)järnkolls ambassadörer. Vi ställde några frågor till attitydambassadörerna Mia Carlström och Susanne Mellqvist;

Hur ser ert uppdrag ut?
– Handisam och NSPH har stått för utbildningen av oss och vårt uppdrag är att motverka psykisk ohälsa, förändra attityder, ge kunskap, motverka fördomar och slå hål på de myter som allmänheten har.

Berätta om er roll som attitydambassadörer!
– Ytterst så representerar vi kampanjen (H)järnkoll. Det innebär att vi går ut och håller föredrag där vi berättar om vår egen erfarenhet, om vår livshistoria. Vi ger information, exempelvis att alla kan råka ut för psykisk ohälsa.

Hur blev ni attitydambassadörer?
– Det var genom Attention vi fick reda på möjligheten. För Susannes del var det på ett ordförandeseminarium inom Attention och för Mias del var det genom ett nyhetsbrev eller en tidning.

Vad är målet med uppdraget ni har fått?
– Främst att öka kunskapen och förändra attityder hos åldersgruppen 25-45 år samt vård- och stödpersonal, poliser och arbetsgivare.

Något mer ni vill lyfta fram?
– Att det är möjligt för kommuner, landsting och organisationer att beställa en attitydambassadör.

(H)järnkoll
Kampanjen pågår mellan maj 2010 till december 2011 och beräknas kosta sammanlagt 24 miljoner kronor.

Text: Karl Peter Johansson Foto: Kajsa Jansson

RUS – Riksförbundet Ungdom för Social hälsa

Under detta år, 2010, har vi en artikelserie här i ASP bladet som vi kallar ”Förening i fokus”. Här tittar vi närmare på olika föreningar, organisationer och nätverk, både stora som små, med den gemensamma nämnaren att man på olika sätt verkar för personer med erfarenhet av psykisk ohälsa. Denna gång är RUS i fokus.

RUS – ett ungdomsförbund
RUS, RSMH:s ungdomsförbund, organiserar på öppen föreningsdemokratisk grund unga med egen erfarenhet av social och psykisk ohälsa; ytterst de med diagnostiserade psykiska funktionsnedsättningar. Vi är i dagsläget den enda större ”horisontella” organisationen som bedriver föreningsarbete med och för vår grupp utan att exkludera någon pga. individuell diagnos. Våra idag drygt 600 medlemmar är mellan 15 och 35 år; från och med 1 januari 2011 sänker vi – i enlighet med beslut vid vår medlemskongress 2009 – maxåldern för medlemskap till 30 år.

Kamratstöd och intressepolitik
I ett kort perspektiv vill vi verka kamratstödjande och genom föreningslivet aktivt motverka individuella ungas väg mot utanförskap och ett liv – i stort som smått – kringskuret av en accelererande social och psykisk ohälsa förstärkt av omgivningens fördomar.

I ett längre perspektiv vill vi – likt handikapprörelsens övriga ungdomsorganisationer – ta till vara våra medlemmars egna erfarenheter och perspektiv och med dem som grund genom informations- och opinionsarbete bidra till nödvändiga samhällsförbättringar.

RUS arbetar därför mycket med bemötande och är aktiva på ett antal olika arenor för att motverka de fördomar som finns i samhället om psykisk ohälsa.

Vi engagerar oss även i andra frågor som rör studier, boende, vård och arbete m.m. där vi vill motverka utanförskapet och öka möjligheterna till återhämtning för den som drabbas av social eller psykisk ohälsa.

Vi kämpar för att unga människor som mår psykiskt dåligt – genom hjälp i ett tidigt skede och under tillräckligt lång tid – ska få möjlighet till personlig utveckling och ett gott liv på sina egna villkor. Respekten för deras egen upplevelse och dessa unga inte ”objektifieras” i ”professionell” metodik utan tillerkänns verkligt inflytande i beslut och insatser som berör dem är en kärnfråga för RUS.

I ovanstående framträder och illustreras tydligt de två grenarna i vår verksamhet; kamratstöd och intressepolitik.

För den medlem som inte känner sig sedd eller delaktig i de insatser och processer som snurrar med en utsatt ung människa som nav ska det finnas andra unga, med egen erfarenhet, inom räckhåll att prata med och få stöd av. Ett kamratstöd som inte bara främjar förståelse och mående utan även stödjer en i en process där man inte initialt orkat hävda sina rättigheter eller tydliggöra relevanta förhållanden för t.ex. socialtjänsten eller myndighetsutövare inom LSS.

Inom intressepolitiken, i kontakter med beslutsfattare och myndigheter likväl som andra, vill vi tydligt framhäva att de utsatta unga inom vår grupp ofta är de mest insatta i sin ”problematik” och att det i slutänden är de som ska leva med konsekvenserna av beslut och insatser och därför måste få reellt inflytande i utformningen av dessa. Vi vill här komma bort från formalism och läpparnas bekännelser och lyfta bilden av individuella unga som konkreta parter att i praktisk verklighet ge möjlighet till inflytande över sin egen situation. Detta även under vård av tvångsnatur och lagenliga frihetsinskränkningar.

RUS – ett stöd i det offentliga
Vi stödjer därför de unga som öppet och offentligt orkar berätta om sin upplevelse av att drabbas av en psykisk funktionsnedsättning och hur de uppfattat reaktion och interaktion från vården, familj, myndigheter och omgivning i övrigt.

Det är därför med stolthet vi noterar att det är en av våra förtroendevalda i Stockholm som med namn och bild vågade framträda i Handisams kampanj 2009-2011 mot stigma och fördomar det s.k. Attityd-uppdraget; www.attityduppdraget.se (numera Hjärnkoll). Vår förhoppning är att detta och andra tillfällen då våra medlemmar i mer offentliga sammanhang orkar framträda ska bidra till ökad tolerans, förståelse och lyhördhet likväl som ett bättre bemötande för unga patienter/klienter från myndigheter, vård och omsorg.

Vi delar gärna med oss av de erfarenheter och kunskaper våra medlemmar som kollektiv bär med sig och är öppna för samarbete med andra seriösa aktörer som också brinner för ”våra” frågor.

Text: Karl Peter Johansson