Etikettarkiv: Handisam

Hjärnkoll på världsdag

monaDet finns många negativa föreställningar om psykiskt sjuka människor. Kan de jobba, är de mindre begåvade, blir de aldrig friska? Fördomar utestänger människor från vardagslivet och arbetslivet. Det har Hjärnkoll jobbat med för att stoppa.

ASP Bladet var på avslutningsfest på Karlstads stadshotell den 10 oktober, då Hjärnkoll hade en avslutning samtidigt som den årliga världsdagen för psykisk hälsa. Firandet av Världsdagen arrangerades i Värmland av Hjärnkoll i samarbete med Karlstads kommun och Värmlands läns landsting.

ASP Bladet passade på att ställa några frågor till Mona Noreklint, som var en av två kampanjledare.
– Hela grejen med Hjärnkoll är att vi vill gå ut och berätta och minska den negativa synen på psykisk hälsa. Du behöver inte alltid ha egna erfarenheter, du kan ha någon närstående som har eller har haft problem med psykisk ohälsa.

Mona Noreklint är även ambassadör med egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Den andra kampanjledaren är Lotta Lagneryd.

Vilka står bakom kampanjen Hjärnkoll?
– NSPH, vilket står för Nationell samverkan för psykisk hälsa. Den drivs också med myndigheten Handisam, berättar Mona.

Du är ju själv en ambassadör, vad gör en sådan?
– Vi berättar om våra eller andras erfarenheter av att ha psykisk ohälsa. De berättar om sina upplevelser, erfarenheter av vården, omgivningens reaktioner och arbetet med att komma åter till ett vanligt, vänligt liv. Många av de 340 ambassadörer som finns utsprida i hela Sverige utgör ryggraden av Hjärnkoll. I Värmland finns det 14 stycken ambassadörer.

Har ni uppnått det ni ville med kampanjen?
– Vi har åstadkommit en hel del av det vi hade tänkt oss. Vi hoppas att människor våga prata i mycket större uträckning idag än förut. En stor anledning till kampanjen var att vi trots psykiska olikheter, ska ha samma mänskliga rättigheter. Vi får hoppas att den negativa synen har minskat. Den är förvisso kvar, men jag tror fler törs ta i frågorna.

Vad gör du idag och vad kommer du jobba med längre fram?
– Jag kommer förmodligen vara en del av kampanjen nästa år 2015. Jag har en tillsvidare anställning på landstinget och sen tror jag och hoppas att jag ska jobba med den nya patientlagen. Det är en lag som antogs av riksdagen 12 juni 2014, och börjar gälla den 1 januari 2015. Syftet är att stärka och tydliggöra patientens ställning samt att främja patientens inflytande av sin egen vård.

Några avslutande ord från Mona:
– Låt oss hoppas vi har rivit ett par murar och att fler kan prata om psykisk ohälsa tack vare kampanjen. Min egen erfarenhet är att många musiker och flera kändisar har gått ut och pratar både på tv och andra tillställningar. Ju fler som kan prata om detta ämne desto mindre krystat blir det. Med mer kunskap så motverkar vi fördomarna. Det finns många förställningar om sånt vi inte vet så mycket om. Man behöver inte vara expert på området för att göra skillnad. Öppenhet är en bra medicin mot mycket. Låt oss börja där.

Text: Christer Adrian
Foto: Per Rhönnstad

Hur bokar du en ambassadör? – Mona Noreklint berättar:
– Vill man boka en ambassadör för att få reda på mer om psykisk hälsa så går man ut på nätet: www.nsph.se och klickar på Hjärnkoll.
Där hittar man information så att man kan direkt boka en ambassadör.

Funktionsnedsättning?

Då är det svårt att få jobb hos myndigheter.

Handisam meddelar i ett pressmeddelande att myndigheten har genomfört en undersökning där de fått svar från 289 statliga myndigheter. Svaren visar att nio av tio myndigheter har bara drygt 16 procent nyanställda som är personer med funktionsnedsättning.

Samma undersökning visar också att endast fyra av tio statliga myndigheter har gjort förändringar i arbetsmiljön för att öka möjligheten för personer med funktionsnedsättning att få en anställning.

Carl Älfvåg, generaldirektör på Handisam, säger att det är viktigt för framtiden att flera personer med funktionsnedsättning ska blir anställda.

Arbetsförmedlingen har fått regeringsuppdrag att skapa praktikplatser för personer med funktionsnedsättning, men tyvärr skrev endast 41 procent av de tillfrågade myndigheterna under överenskommelsen att inventera, kartlägga och anmäla platser till Arbetsförmedlingen.

Text: Arpad Bihary
Källa: Handisam

En o-social historia

”Om en människa inte håller samma takt som sina kamrater, kan det bero på att denne hör en annan typ av trumslagare. Låt honom vandra till den musik han hör, oavsett rytm och avstånd.”

– Henry David Thoreau

Förra året besökte jag en konferens om mänskliga rättigheter och funktionshinder. Det hela arrangerades av Handisam och Handikappförbundens projekt Agenda 50. Föremålet för dagen var den nya konvention Sverige har ratificerat, som understryker att människor med funktionshinder ska få vara fullvärdiga samhällsmedborgare och kunna delta i samhället likt icke-funktionshindrade. Självklarheter kan tyckas, men vägen dit är lång.

Likvärdigt samhällsdeltagande är en nyckel för att få till stånd en verklighet som inte bara ser snygg ut i policydokument och högtidliga förklaringar. Och nog är det väl så att myndighetsutövande parter har mycket att lära om brukardeltagande. Dock skulle jag vilja säga att det finns en samhällsaktör vars ansvar ofta negligeras.

Stresstålighet är ett krav

Jag syftar förstås på landets arbetsgivare, både privata och offentliga. Det finns en värderingskultur som minst sagt kan beskrivas som ogynnsamt för människor med brukarerfarenheter. Många arbetsgivare premierar egenskaper som stresstålighet, självständighet, vassa armbågar och flexibilitet; vilket i sin tur har lett till en utslagning av människor som inte förmår klara av en accelererande högtempokultur.

I samtal med en äldre släkting om arbetstempo berättade denne något intressant för mig. Som arbetare inom verkstadsindustrin har han varit med på en resa som inneburit produktivitetsökning, företagsfusioner, utlokalisering av produktion till låglöneländer och en stadig minskning av arbetskraften. Vad som var intressant var att hans arbetsgivare för ett tiotal år sedan faktiskt hade plats för personer som idag är utgallrade.

Det kunde handla om äldre gubbar vars prestation idag skulle anses vara otillräcklig. De fick enklare arbetsuppgifter, men var en del av den normala arbetsstyrkan och fanns kvar i arbetsgemenskapen. Att vi inte befinner oss där längre säger något om vår grundläggande tidsanda. Detta aktualiserar också följdfrågan om vad ett hårdtrimmat arbetsliv kan tänkas göra med de så kallade ”normala” individerna?

För vad lär vi oss när människor i vår omgivning sorteras bort? Kanske att du och jag står jag på tur härnäst… Människor får också sitt intresse som samhällsdeltagande alltmer knutet till att få sin psykiatriska historia dokumenterad i diagnosform. Först då upplever många att dörrar som tidigare varit stängda öppnas!

Men det finns ju lönebidrag och särskilda arbetsplatser för dem som har allvarligare svårigheter, kanske du resonerar. Och visst är det så att exempelvis lönesubventioner kan vara positivt, jag är personligen också stor anhängare av den sociala ekonomins möjlighet att utgöra goda exempel på arbetsmarknaden. Men det löser inte grundproblemet och skapar inte i sig en bättre och mer inkluderande människosyn.

Vi kan heller inte bortse från att vårat o-sociala företagande också har ett ansvar för situationen vi faktiskt har kommit att befinna oss i.

Text: Robert Halvarsson

ATT VARA (H)JÄRNKOLLSAMBASSADÖR

Sussie vill att psykisk ohälsa ska vara lika accepterat att tala om som ett brutet ben. Psykiatriska funktionshinder är mycket vanligt och hon vill krossa fördomarna; vi är inte farliga!

Jag har träffat Susanne Mellqvist som är attitydambassadör för Hjärnkoll, vilket är ett regeringsuppdrag vars uppgift är att öka kunskapen kring psykisk ohälsa och psykisk funktionsnedsättning. Utöver sitt arbete för Hjärnkoll är hon både brukare och anhörig och även hjälpmedelsambassadör.

Uppdraget Hjärnkoll har getts till Handisam och NSPH, som gjort ett program. Visionen är att alla ska känna sig trygga trots sin psykiska ohälsa och att det ska vara lika okej att tala om detta som att till exempel tala om ett brutet ben. Människor ska kunna tala öppet utan att mötas av negativa effekter och fördomar från omgivningen.

Sussie har varit med i Hjärnkoll sedan starten i februari 2010. Hon fick information om att Hjärnkoll fanns genom Riksföreningen Attentions ordförandeseminarium i oktober 2009. Hon har varit i Sigtuna och i Karlskoga på utbildning och de har även telefonträffar, det kommer också mejlutskick där de som vill kan åta sig uppdrag. Hon har ännu inte hållit i något föredrag, hon tycker det är svårt att samla ihop vad som är relevant information att berätta om. Däremot bär hon alltid Hjärnkolls T-shirt och försöker sprida information i sin omgivning. Hon säljer också T-shirtar och pins.

De som utbildas i Hjärnkoll kallas attitydambassadörer och det finns nu 200 stycken i riket. Hela Sverige är med i projektet, men extra krut läggs på Uppsala, Västerbotten och Västra Götaland.

Sussie tycker att det roligaste är när hon lyckas förändra folks attityder, när hon får människor att inse att psykisk sjukdom inte är så farligt, att få dem att acceptera att det är något naturligt. Det jobbigaste är när de inte tror på vad hon säger, när de ser ner på dig på grund av ohälsan – och nedvärderar dig när du är sjuk.

Hon tycker att alla frågor är lika viktiga, men hon talar naturligt nog mest om sina egna erfarenheter: huvudsakligen Aspergers syndrom och ADHD. Hon tycker att stödet uppifrån i projektet är både bra och dåligt, mest bra, men hon skulle vilja ha mer push och lära sig hur man presenterar saker i en föreläsning (någonting hon tror delvis kan bero på hennes egna diagnoser).

En personlig fråga hon går igång på är att neuropsykiatriska funktionshinder såsom Aspergers syndrom, ADHD och Tourettes syndrom inte är sjukdomar, utan just funktionshinder. Vid Asperger är inte hjärnan felkopplad, den är bara annorlunda kopplad. De annorlunda kopplingarna kan ibland vara till fördel, till exempel kan de skapa nya lösningar andra inte tänker på.

Det viktigaste som allmänheten borde känna till är att psykiska problem är vanliga. En av fyra har någon form av psykisk ohälsa, därutöver är många indirekt berörda, exempelvis familjen till den sjuke. Det är också viktigt att veta att många återhämtar sig till ett bra liv! Det är viktigt att tala om detta – och var och en kan bidra.

Text: Maria Lundby Bohlin