Killstad gård – Gemets senaste arbetsstation

Sedan ett år tillbaka driver Gemet arbetsinriktad rehabilitering ute vid Killstad gård, strax norr om Karlstad. Personer som kommer till Gemets verksamhet kan exempelvis ha erfarenheter av psykisk ohälsa och får här en chans att både återhämta sig och lära sig nya färdigheter.

Här sker arbetsträning för att deltagarna på sikt ska kunna återgå i arbete eller studier. Nio personer arbetstränar, varav en är tjej. Ytterligare åtta personer ingår i annan verksamhet på Killstad gård som centreras kring att man får en yrkesutbildning via Nobelgymnasiet.

I ett stort rött hus finns Gemets lädertillverkning och i ett mindre hus finns också en smedja. Arbetsträning sker även i köket.

Det hela är ett samarbetsprojekt mellan Arbetsmarknads och Socialförvaltningen samt Gymnasieförvaltningen och Individuella programmet på Nobelgymnasiet.

Markus Tempelman, som är utbildad konstsmed, anställdes för ett år sen på Gemet för att arbeta som handledare vid lädertillverkning och smideri. Det Markus gör är att visa hantverket så att deltagarna kan prova på och se om det är något för dem. Man tillverkar till exempel ljusstakar, arbetsknivar och enkla gårdssmiden. – Vi försöker hålla en grundläggande nivå på det vi tillverkar här, säger Markus.

Smedjan – som går under namnet Solasmedjan – tog ett par månader att bygga. Man ägnar sig åt både silversmide och vanligt smide, men silversmidet är i samma hus som lädertillverkningen.

På lädertillverkningen tillverkas armband och man har dessutom renoverat en packväska för motorcyklar. Det man tillverkar säljs på Sandbäcken eller så köps det av eleverna.

Petra Reijers arbetar som samordnare och ser till att rätt insatser finns runt personen. Ingen tidsgräns finns på hur länge man kan vara på Gemet (alla har en individuell planering och rehabiliteringsplan). Man får ingen yrkesutbildning, men man kan använda sina kunskaper som en hobby eller söka till en utbildning.
Vi pratar med en av killarna som kom till Gemet i mars 2007, han var utbränd. Han hade arbetat som kundmottagare på en bilverkstad. Nu har han praktik två dagar i veckan på ett företag i Karlstad och resten på Gemet.

– Arbetsträningen är kanonbra och det är bra kamrater här, säger han.
Han tycker att han har utvecklats mycket på arbetsträningen, speciellt när det gäller dagliga rutiner. Det träningen lär dem är bland annat att skapa rutiner, få arbetsdisciplin och att känna sig produktiva. Och att trivas med det.

Flera säger att de denna verksamhet hade funnits så hade de gett upp. Några menar att detta ger dem en mening med livet, de tror att alternativet hade varit att befinna sig i djup depression. De säger att de är ett bra gäng med god stämning, och påpekar att jämlikhet råder i gruppen.

Text: Olle Stagnér
Foto: Per Rhönnstad

Vägen till konsten har konstiga vägar

Tavlor betraktar man med blotta ögat, men keramik känner man dessutom med sina händer. Något som keramikern Steven Jones tagit fasta på. Steven Jones arbetar i huvudsak med bruksföremål, som tekannor och kaffekoppar i saltglaserad stengods, vid Hembygdsgården i Forshaga.

Steven Jones föddes i Ohio, USA, och kom första gången till Sverige 1970 som utbytesstudent. Han kom till Tingvallagymnasiet i Karlstad där han läste i ett år.

Där träffade han bland annat sin blivande fru. Efter studierna vid Tingvallagymnasiet flyttade Steven tillbaka till USA och läste ett år på Universitet. Sedan blev han inkallad till kriget i Vietnam. Men Steven Jones var vapenvägrare, och fick istället vapenfri tjänst som fritidsledare på ett härbärge för ungdomar i Frankrike. Tjänstgöringen varade i två år.

I Frankrike fick Steven för första gången kontakt med keramiken genom en kamrat som tog med honom till en konstskola. Han läste där i två år. Från Frankrike flyttade Steven tillbaka Karlstad, där han och hans fru hittade en 1700 – tals gård två mil norr om Karlstad.

Steven arbetade på Sätter som vårdare till 1980. Ett jobb som han trivdes med eftersom han gillar social kontakt. Men han höll samtidigt på med keramiken, i huvudsak på fritiden, ända fram till 1980 då han blev keramiker på heltid vid Forshaga Hembygdsgård.

Steven Jones var en av dom första keramikerna i Sverige som kom att bygga en vedeldad keramikugn. 1988 byggde han en verkstad på sin gård vid Samstorp för keramik och textil, och där är Steven Jones verksam än i dag.

Steven Jones arbetar i huvudsak med bruksföremål, som tekannor och kaffekoppar i saltglaserad stengods. Den stora utmaningen ligger i att bruksföremålen skall skapas med all den omsorg som man lägger ner på ett konstobjekt. Det innebär att proportioner, yta, komposition och färgval tillsammans skall ge ett konstnärligt uttryck.

“Tavlor betraktar man med ögat, men keramiken känner man på med sina händer.”

Flera faktorer måste tas hänsyn till när man skapar i keramik. Volym, form och tyngd är viktiga element. Alla dessa delar måste samspela i rätt proportioner i brukskeramik och konstföremål.

När allt stämmer får han en ”kick”. Detta gör att arbetet med konsten är ett värdefullt sätt att leva.

Drivkraften i hans skapande är nyfikenhet, och en önskan att få fram ett ännu bättre resultat än tidigare i keramiken. Steven gillar att improvisera. Det gäller att vara känslig för slumpen och att acceptera den som en del i skapandet. “Det är just avvikelser bland människor och föremål, som gör dom extra intressanta”, säger han.

När han bränner keramik tar det ungefär ett dygn. När ugnen har kommit upp i 1280 grader så slänger han in koksalt i ugnen. Saltet förångas och attackerar leran och då bildas glasyr. Det finns i dagsläget endast sju personer i Sverige som arbetar med denna teknik. Steven Jones arbetar just nu på en utställning med skulpturer som skall visas hösten 2009, på Konsthantverkarna i Karlstad. Till sommaren skall han vara med på en utställning på Värmlands Museum.

Steven Jones har varit med på utställningar i bland annat USA, Japan och Polen, och haft ett flertal utställningar i Sverige. Steven är ibland gästlärare på Ord-bild-form kurser i Karlstad, och är bland annat mycket imponerad av elevernas kontakt med varandra. Där stöder eleverna varandra och dom har stor förståelse för andras problem.

Olle Stagnér