Etikettarkiv: Hårdrock

En skamlös frihet

Hur viktig är grupptillhörighet och dess generella ramar, och vill man vara en del av den? Passar alla in enkelt och smidigt bland alla oskrivna regler och förväntningar? Månadens debattör är skribenten och bloggerskan Julia Gill som bl.a skriver för den nätbaserade hårdrockstidningen ”Crank It Up”, samt sin egen blogg ”Gollums Cave” med samma ämne.

Jag har i tidigare inlägg pratat om mörkret och vikten av att försöka stanna upp och tänka innan man greppar högaffeln istället för lyktan. Har man väl valt lyktan blir det förstås enklare att se sig omkring efter intressanta saker – gärna sådana man kan lyssna på. Så långt är allt frid och fröjd. Man letar, lyssnar och upptäcker den ena skatten efter den andra, glömsk av världens dumhet tills den ånyo gör sig påmind likt en telefonförsäljare som undkommer NIX-inställningen.

Några dumheter som Grottmänniskan träffar på är felaktigt nyttjande av versaler, russin i choklad samt bristfällig vördnad inför Hansi Kürschs röstomfång.* Ångesten som uppstår beror givetvis på graden av dumhet och vid vissa tillfällen slår den inte bara i taket, utan skjuter sig rakt igenom. Det inträffar exempelvis när människor tror att jag behöver förebilder av samma kön för att kunna ägna mig åt något som intresserar mig. Eller när jag förväntas vilja bli en förebild själv…

Låt mig därför berätta något för er: jag har inte ansvar för att representera alla etiketter jag traskar omkring med. Bloggare. Hårdrockare. Katolik. Autistisk. Kvinna. I synnerhet det sista brukar envisas med att klistra sig fast, alltmedan jag pendlar mellan att sucka och ägna osunt mycket tid åt att fundera över om medeltida tortyrmetoder inte hade sin charm iallafall.

Så roligt med en man som gör ditten och datten! Vilken tur att dina speciella och mystiska egenskaper kommer till användning här också! Genom ditt engagemang kommer säkert fler män att våga korsa gränserna – men tänk på att du har ett ansvar för att presentera ALLA män på just det här området, så ta dig inte för stora friheter. Kom ihåg att vi bara stöttar dig så länge du inte blir för självständig.

Hur ofta tror ni att män får höra det där av andra män? Aldrig, gissar jag. Folk uttrycker sig inte så bokstavligt förstås, men till och med jag kan höra budskapet under alla sockrade lager av systerlig omtanke. Jag hade kunnat garva åt det, om det inte vore för att det är så förbannat nedlåtande. Vill du vara en del av vårt stöttande, mysiga systerskap? Håll med eller håll käft! Låt oss hjälpa dig att själv bli den kvinnliga förebild du saknade i tonåren. Den självständiga Kvinnan med stort K, rätt attityd och rätt mängd av vardera könet i skivställ och bokhylla.

Bakom varje kreativ kvinna i en manlig sfär, står nämligen andra kvinnor som är rädda för att en enda individs felsteg ska spoliera ryktet för samtliga människor med tuttar och fitta. Dessa uppfostrare behöver alls inte ingå i sfären själva, utan kan stå och oroa sig någon helt annanstans. Jag kan ha fel, men tror mig vara tämligen säker på att Rockbitch (Ett visuellt utmanande hårdrocksband bestående av mer eller mindre nakna kvinnor. red. anm) inte representerar den sortens frihet och kreativitet som dessa uppfostrare vill lyfta fram. Den här friheten är för ful, för snuskig och därför opassande för den askgråa präktighetens apostlar.

Därmed är vi nu fast i den där djävulska fällan som andligt sett påminner om häxprocesserna. Var foglig och du sviker kvinnokampen. (Erkänn, förlora saligheten och dö socialt.) Var självständig och resultatet blir detsamma. (Stå på dig, förlora saligheten och dö socialt.) Trygga, välkända dubbelbestraffning, vad skulle jag göra utan dig?

Glöm aldrig att vad du än gör så är du först och främst en kvinna. Det andra, det främmande, det mytomspunna könet. Det är bara ett litet problem. Mitt kön är fan inte exotiskt. Halva jordens mänskliga population går runt med det! Jag är ingen kvinnlig hårdrockare, bloggare, katolik eller autist. Jag har inga kvinnliga förebilder, vill inga ha och har sannerligen inga ambitioner att själv bli någon.

Jag väljer mina egna förebilder, det har jag alltid gjort och under min formbara tonårstid bestod de uteslutande av nunnor, manliga hårdrockare och Joakim Thåström. Eftersom man inte spelar hårdrock med det manliga organet utan med händer och fötter, så föll det mig aldrig in att John Norum eller Oscar Dronjak inte skulle duga som inspiration när jag plinkade gitarr.

Istället för att lägga tid på att leta efter kvinnliga förebilder, skulle jag vilja föreslå ett annat sätt att bemöta problemet: vägra ta oss an det. Låt oss sluta upp med att försöka bära hela kvinnligheten på våra axlar och ständigt känna ett kollektivt ansvar för att representera vårt kön i alla lägen. Lägg av med att ”hjälpa” kvinnor med hurtiga hejarop, ge fan i att bli imponerade när man ”släpper fram” kvinnor. Bli förvånad över andras förvåning istället:

”Berätta nu vilken avgörande betydelse mina äggstockar har för min skivsamling och mina skalövningar. Jag är SÅ intresserad!”

Jag behöver inte bli framsläppt. Du ska räkna med att jag tar mig fram för egen maskin och att jag ber om hjälp när jag behöver det. Försöker du få med mig på dina vägar när jag inte vill, så spelar det ingen roll hur mycket vi har gemensamt. Om du framhärdar så tar jag en annan stig eller sparkar undan dig. För varje stöttande kollektiv med goda intentioner finns nämligen en baksida: bristen på förståelse för att den där gemensamma nämnaren inte är lika stor för alla.

Visst, jag är kvinna och jag är hårdrockare. Det gör att jag delar vissa erfarenheter med andra kvinnor som är hårdrockare. Men jag är också autistisk och det gör att jag ofta har mer gemensamt med män. Eller katter. Min autism säger nämligen mycket mer om min person än mitt kön och behovet av en kvinnlig förebild blir förstås därefter. Likaså en eventuell önskan om att själv vara en.

Utgå därför ifrån att jag gladeligen avviker från mitt kön, min kyrka eller andra kollektiv om det passar mig. Tro aldrig att samma bandnamn på våra tröjor, likadana bönböcker i våra hyllor, samma diagnos eller kön automatiskt gör mig till din bundsförvant, din förebild eller omvänt. Att skamlöst korsa alla gränser är nämligen en frihet som jag unnar både dig och mig.

*Hansi Kürsch sjunger i det tyska metalbandet Blind Guardian och har ett röstomfång på fyra oktaver och fyra semitoner. En genomsnittlig sångröst har ett omfång på en till två oktaver.

Denna text publicerades i: Gollums Cave” den 26/8 2014.

Text: Julia Gill
Foto: Privat

Gollums Cave:
www.ingollumscave.blogspot.se

Art Spectaculo – Värmlands ende performanceartist

Magnus Mellgren, eller Art Spectaculo som han även kallas som konstnär, är performanceartist och målare. Det innebär att han utför framträdande som inte är förutsägbara.

Han är utbildad rörmokare, vilket han har arbetet med hela livet. Han arbetade i Norge i tio år men kom tillbaka till Sverige 2007. I Sverige arbetade han fram tills 2011 som rörmokare. rörmokeriet var bara något som gav honom lön, det fanns ingen djupare tillfredsställelse med det arbetet. När han började att få psykiska problem så startade det på så sätt att han började att ifrågasätta sitt liv.

2008 mådde han dåligt och sökte upp en terapeut. Terapeuten frågade Magnus när han hade roligt sist. Magnus svarade att han inte kunde komma på när det var.

– När jag var barn var jag lycklig när jag ritade och när jag var med och spelade i ett band. Men jag tog inte vara på den gåvan som jag fått. Det säger Magnus Mellgren nu som vuxen.

2011 gick han in i väggen och orkade inte arbeta mer. Han hade gått in i en djup depression och blev sjukskriven. På hösten 2011 började han gå på Kognitiv beteendeterapi (KBT) som har gett honom väldigt mycket. Han började arbeta med konstnärlig verksamhet 2009, vilket har förbättrat hans psyke. Nu arbetar han som konstnär och performanceartist.

Konst och hårdrock
2012 hände det mycket för honom bland annat hade han ett samarbete med ett metallband som hette ”Soulmerge”. De hade flera uppträdanden på Arenan i Karlstad där han målade stora tavlor till deras musik. På sommaren samma år började han att samarbeta med andra performanceartister i Kil på ”Tomma rum” som utställningen hette. Han gjorde ungefär tio stycken performanceframträdanden förra året.

På ”Tomma rum” träffade han en person som föreslog att han kunde skriva ett manus till en film om Magnus. Filmen handlar om Magnus utveckling till att bli konstnär, den har premiär i vår.

En stor händelse i Magnus konstnärskarriär var när han fick kontakt med Franko Black i november, och blev erbjuden att samarbeta med honom. Franco Black befann sig i London och är en av världens största performanceartister. Uppträdandet med honom var på en pub i London där han gungade naken i 20 minuter.

När han tänker över sin psykiska hälsa och en neuropsykiatrisk diagnos han äger, ADHD, ser han det inte som negativt.

– Jag lider av ADHD och det har påverkat mig på så sätt att jag är väldigt kreativ. Jag är också impulsiv vilket har gjort att jag är orädd och det är positivt för mitt konstnärskap, säger Magnus.

Viktigt med ventiler
Under sin depression kände han att han kunde inte fortsätta med sitt liv på det sätt som det har varit tidigare. Han fick ta tag i sitt liv och utveckla sin konstnärliga gåva. Detta har påverkat honom så att han har kommit över sina djupa depressioner.

– För människor med psykiska problem är det viktigt att hitta något som är roligt att göra. Man måste ha en ventil för att kunna släppa ut sina känslor. Det kan jag göra genom mina performanceframträdanden, som innehåller aggressioner, provocerar, sorg och kritik, säger Magnus.

Han kan leva ut sina känslor genom konsten och kan på så sätt må bättre. Genom att skapa så blir han lycklig och det ger honom ett välbefinnande. Det han är intresserad av i sin konst är skogen, shamaner och vikingatiden, han häcklar dessutom samhället med dess värderingar. Syftet med performanceframträdanden som han utför, är att få fram urmänniskan. Då får han leva ut sitt raseri och sin anarkistiska sida.

Det konstnärliga liv han lever nu gör honom väldigt lycklig och han kan fortsätta med det långt framöver. Hans mål är nu att åka tillbaka till London och jobba vidare med sina performanceframträdanden och sin konst. Vid sina performanceframträdanden kan han krossat glas och stoppat ner huvudet i en burk med målarfärg. Sina tavlor målar han halva tiden med pensel och resten av tiden kastar han färg på dem med händerna.

Text: Olle Stagnér
Foto: Per Rhönnstad

Recensioner: Stephen King, 11/22/63 och Mammas pojkar

Bokrecension:11-22-63
Stephen King, 11/22/63

22 november 1963, dagen då John F. Kennedy sköts till döds i Dallas, har för evigt präntas in i det amerikanska medvetandet. Men tänk om historien kunde ändras. Detta är grundtanken i Kings roman. Jake, bokens huvudperson bor i en stad i Maine på USA:s östkust, har av en slump med hjälp av en bekant upptäckt en spricka i tiden. När han kliver in i sprickan förflyttas han till 1958. Jakes uppdrag i det förflutna är att hindra mordet på John F. Kennedy. Det är lättare än sagt än gjort, men vad har hänt med verkligheten när han återvänder till sin verklighet år 2011?  Det han gör i det förflutna påverkar 2011 som ringar på vattnet.

11/22/63 är en av de mest intressanta, intrikata och dramatiska berättelser han har skrivit. Det är inte skräck, som han är mest känd för, men det är mycket spännande ändå, och väldigt känsligt och mänskligt skrivet, bäst illustrerad av Jakes minst sagt komplicerade kärlekshistoria med Sadie.

Text: Henrik Sjöberg

Filmrecension:
Mammas pojkar6739__590x_mammas-pojkar-poster

Mammas pojkar är Ulf Malmros nya biofilm. Malmros filmhistorier spinner sig kring relationer mellan udda figurer, ofta boendes i småstadsidyller på den värmländska landsbygden. Mammas pojkar är inget undantag, utan den förstärker Ulf Malmros som en bra skildrare av den svenska småstaden, med dess för- och nackdelar.

Värmlandsbördiga Björn Starrin och Johan Östling spelar tvillingbröderna Oden och Tor. Grundpremissen är att de säger upp sig, för att de inte vill sitta i kassan i butiken de jobbar i. I processen förlorar de sin bostad och måste därför flytta hem till sin mamma, utmärkt gestaltad av Lotta Telje. Utifrån detta sker den en mängd komiska förvecklingar. En annan värmlandsbekant är Mia Skäringer som spelar tvillingarnas kärleksintresse.

Filmen har sina poänger, det gäller att vara den man är, men det som saknas är de riktiga stora skratten. Ulf Malmros tidigare filmer känns mer spetsiga och rakt på, men Mammas pojkar duger i väntan på nästa filmskapelse av Malmros.

Text: Henrik Sjöberg