Hemlöshet

Jag har under en längre tid följt de bostadslösas situation i Karlstad. Föreställ dig att inte kunna gå på toaletten när du behöver, inte ha tillgång till dusch, rena kläder och värme, sådant som vi med egen bostad tar för givet. Numera är det lag på att alla har rätt till bostad, men följs den verkligen? Jag har träffat en av dem som är hemlösa idag, och här följer hans berättelse om varför han inte fått, eller får en chans till ett eget boende.

Hur länge har du varit hemlös?
– Sedan 1991, cirka 19 år.

Hur kommer det sig att du varit hemlös så länge?
– Jag mådde så dåligt efter min motorcykelolycka att jag började ta till alkohol. Läkarna sa till mig att åtta månaders morfinintag inte skulle leda till beroende, men det gjorde det givetvis.

Varje dag kände jag sug efter morfin, och när jag inte längre fick det utskrivet gick jag tillbaka till alkoholen igen, i den fann jag ett lugn som jag tyckte passade mig. På den vägen fortsatte det. Jag började dricka varje dag och socialtjänsten fick upp ögonen för min situation. Jag fick ett delirium och man fick bryta sig in i lägenheten för att ta hand om mig. Det hela slutade med att jag stod utan bostad och var alkoholiserad.

Har du inte fått någon som helst hjälp av socialen för att få bostad?
– Hjälp och hjälp. Jag har pratat med dem, och bott på alla deras boenden. När väl den nya chansen till bostad kom, kändes det som jag bara var en i statistiken de ville ha bort från gatan ett tag. Då hade jag varit drogfri i 10 år och kände att det inte skulle gå. Stället jag erbjöds såg ut som ett bombnedslag. Det var fullt av tomburkar och gamla trasmattor hängde kvar i fönstren.

På vilken grund ger de dig inte egen bostad?
– De bara laborerar med mig och vill ha någon att prata med. ”Men du måste komma och prata med oss”, säger socialen. ”Om vad då? Jag har ju för fan pratat med er i 19 år” säger jag då, och får ju ändå ingen lägenhet.

Ska jag springa där och underhålla dem? Häromnatten var det 24 grader kallt ute och var menar man att jag ska ta vägen då? Ska jag lägga mig på en parkbänk?

Känner du dig mycket orättvist behandlad?
– Nja, orättvist och orättvist, men jag har fan inte gjort någon någonting. Jag menar som igår natt, då jag låg i en trappuppgång och sov. Några som bodde i huset kom, så jag reste mig för att gå. ”Ligg still” sa de, och gick sedan och hämtade smörgåsar och saft. Sedan kommer en granne och gav mig en banan. Men ska jag ha det så? Ligga och sova i trappuppgångar och få mat lite då och då. Har jag inget människovärde?

Vad säger socialjouren, får du ingen hjälp utav dem?
– Vadå hjälp? Jag menar, jag har hållit på med dem i 19 år. Ska jag behöva prata med dem i 19 år till för att få en lägenhet? Nej, det är bara för mycket. Den hjälp jag får kommer från allmänheten. Det är den enda anledningen till att jag inte frusit ihjäl!

Jag avslutade min intervju där. Några dagar senare fick Ingmar åka in med ambulans till sjukhuset på grund av andnöd. Detta har han troligtvis fått till följd av den stränga kyla som varit nu under vintern. Efter fem dygn blev han utskriven och fick en plats på Ulleberg, där han nu väntar på vidare beslut om bostad.

Text: Jane Alsing

Ett besök på Stadsmissionen

ASP Bladet har träffat Britt-Mari Bråby för att veta mer om stadsmissionen i Karlstad.

Stadsmissionen kom hit 1994, och har sedan dess funnits här. Det är på samma adress nu som då, Herrgårdsgatan 7. Vart det har funnits förut ska jag låta vara osagt för det är endast ordförande Maj-Britt Gustavsson som vet det. Men här har det funnits sen 1994 som jag vet i alla fall.” säger Britt-Mari

Så du har vart föreståndare hela tiden sedan 1994? ”Nej det har funnits två tidigare, men nu är det jag som är föreståndare..” Innan 1994 fanns det samma verksamhet då som nu? ”Ja det fanns det men jag är lite osäker huruvida det fungerade då men det vet Maj-Britt bättre för den som drev det var en diakon som dog tillslut, så jag vet inte riktigt hur det såg ut…”
Har du märkt av några andra verksamhetsinriktiningar under tiden du vart här eller har ni samma inriktining nu som ni haft hela tiden? ”Ja tycker vi haft samma inriktining hela tiden…”
Hur är stadsmission uppbygd som verksamhet? ”Vi står under en styrelse som heter AU, Arbetsmarknadsutskottet, och det är Maj-Britt Gustafsson som du kan prata med om det för hon är styrelseordförande och är den som vet mest om det…”
Har ni stått för samma verksamhet hela tiden med mat och smörgås samt den mänskliga varma kontakten ni förmedlar? ”Från början var det bara soppa som vi delade ut, men sen har det blivit mat som delas ut tillsammans med smörgåsar och kaffe. Vi blev ju sponsrade av olika affärer. Som ett exempel så fick vi mycket av Ica ute på Örsholmen men sen flyttade de, så nu får vi mat ifrån en matvaruaffär här i stan. Hagahallen har vart fantastiska i sitt generösa handlande, ditt åker jag varje måndag och onsdag och fredag och får med mig mat till stadsmissionen.

Det är det enda stället som vi får mat i från just nu” men tillägger vidare att ”under jul och storhelger så får vi extra från andra givare också, vi har företag som ger bort kläder till våra besökare. I Sunne har vi en givare som ger väldigt mycket kläder, som förs bort till Gengåvan och Gengåvan är ju Erikshjälpen och Stadsmissionen och Pingstkyrkan så därifrån får vi pengar till vår verksamhet. När alla löner och sådant är betalt så går resten till vår verksamhet.”
Märker du av en hårdare attityd för missbrukarna i dagens samhälle? ”Ja dom blir ju lite tufft behandlande i dagens läge. Efter behandling så kommer dom till exempel till Trossen och där får de ju supa, sen dom som kommer till Ullebergsgården och där stannar de ett par dagar sen är de åter på gatan igen. Dom skulle öppna någon typ av tillnyktringsenhet, så de kunde få komma till ett ställe och sova ordentligt. Det tycker jag är viktigt. Sen är det svårt att hjälpa våra besökare i bland för vi stänger klockan två, sen kommer inte besökarna åt någon hjälp. Det är många gånger jag fått sitta hemifrån och hjälpa dem, jag brukar inte ge mig mot kommunen och desamma gäller socialjouren. Vi har ju inga resurser att bistå med till hotellrum till besökarna.
Kjell Edvinsson och jag arbetade mycket tillsammans innan han tragiskt nog gick bort, och hade mycket kontakt med dem som var mest utsatta och många gånger fick vi hysa in dom mest behövande på ett hotell i stan där de fick tak över huvudet i den bistra vinterkylan. En gång så fick jag ta hem folk till mig så att de fick tak över huvudet Jag tog hand om en familj, bland annat, som fick duscha och sova och använda köket. Hit på missionen går det inte att ta in folk heller, för det larmar ju halv elva…”

En episod som hon berättar var när en nästan blind gumma hade gjort 20 par raggsockor som Kjell Edvinsson kom hit med som sedan delades ut till dem som behövde. ”Men nu har vi ingen sådan kontakt kvar som Kjell, han var ´görbra´ och var en unik människa i sig, som alltid brydde sig om alla människor. Sådana skulle vi behöva mer av. Sen är ett problem för missbrukarna i dag att alla regler som sätts upp är jättesvåra att följa för de skall infinna sig hit och dit, eller inrätta sig i ledet så att säga…

Kommer de hit och ber om hjälp så brukar jag ordna det mesta säger Britt-Mari.

Hur ser samarbetet ut mellan er och ANA? Både bra och dåligt, de ringer många gånger, men nu har dom ju bytt personal, förut hade dom ju Anita Sandell som jag hade väldigt bra samarbete med och hon var jättebra, hon kunde ringa på mobilen sent på eftermiddagen och fråga om hur det var med en viss individ, så jag kunde åka ner ifrån Skattkärr och titta efter personen, så han/hon var ok. I dag har vi mest kontakt med Margareta Sandeback, och hennes kollegor på ”Uppsökarteamet”.

Har du nåt som speciellt som du vill utveckla runt er verksamhet? Min dröm är att kunna ha ett hus där jag kunde lägga de hemlösa i. Då skulle de få gå ut och in som de ville. Jag bodde ju i hus ett tag och jag hade en del som hjälpte mig med olika sysslor. Alla som är narkomaner och alkoholister är ju snälla mot oss, det är väldigt sällan det blir bråk mellan dem. Sen lyssnar de på om vi säger ifrån. Det finns ju ett stort behov av ett härbärge av nåt slag i denna stad.

När jag intervjuar Britt-Mari så känner jag mig stolt över att få prata med henne på detta vis, för hon tillsammans men många andra gör så mycket gott i denna stad för människor som behöver hjälp av alla olika slag. Jag hoppas att de får sin rättvärdiga uppmärksamhet på ett sådant sätt som dom själva vill ha det. Deras arbete är enormt viktigt för de som behöver, och de som är utsatta i samhället. Sen nämner Britt-Mari denna underbara människa Kjell Edvinsson som under tiotals år lade hela sin själ i att hjälpa andra människor i nöd och han är värd ett kapitel för sig. Då han inte finns med oss i livet i dag finns han alltid med i alla våra själar och tankar hos de som kände honom. Ett arbete på samma sätt som Britt-Mari gör, då hon är i livet guskelov! Det behövs fler sådana människor i samhället som engagerar sig i de utstöttas öden…

Text: Thomas Andersson Foto: Per Rhönnstad