Etikettarkiv: hemlöshet

Kampen om läget

Kompetensprojeketet KLURA hade inbjudit till en seminariedag som fokuserade på Bostad Först. I en fullsatt hörsal i Värmlandsmuseum talade bland annat Marcus Knutagård, lektor och forskare vid Lunds universitet, om sin forskning kring hemlöshet.

Han disputerade 2009 med avhandlingen Skälens fångar: Hemlöshetsarbetets organisering, kategorisering och förklaringar. Marcus Knutagård och lundaprofessorn Hans Svärd var de drivande i implementeringen av Bostad först i Sverige.

Bostad Först är en metod för att skapa boenden för människor som är hemlösa. Anhängare av denna modell hävdar att det är en mänsklig rättighet som inte ska nekas någon. Detta oavsett om personen medverkar i ett behandlingsprogram eller inte. Bostad Först bygger på att de personer som är med, är motiverade att förändra sina liv.

Hemlöshet är ett bostadsproblem. Tack vare Bostad Först kan hemlösa få ett permanent boende med ett förstahandskontrakt, istället för att slussas runt mellan olika typer av boenden.

– Bostad Först är en logisk idé om att människor behöver en fast punkt i livet, för att kunna ta hand om andra situationer i sitt liv, oavsett det handlar om relationer eller något annat allvarligare, förklarar Marcus Knutagård.

Anledningen till att Marcus Knutagård fick upp ögonen för Bostad Först var i samband med att hans avhandlingblev färdig.

Vad är hemlöshet?

Svaret på den frågan kan lättare beskrivas utifrån fyra situationer. Situation ett innefattar: hemlösa boendes på akutboende, härbärgen, jourboenden och de personer som bor på gatan som uteliggare.

I situation två finns hemlösa som bor på institutioner som exempelvis behandlingshem. Dessa personer beräknas bli utskrivna inom tre månader och har ingen ordnad bostad när de lämnar behandlingshemmet.

Den tredje situationen omfattar långsiktiga boendelösningar. Det betyder att man bor i ett boende under en längre tid. Situation fyra innefattar hemlösa som är beroende av tillfälliga boendelösningar. De bor kanske hos släkt, vänner eller hyr i andrahand, och de har på grund av sin situation varit i kontakt med socialtjänsten.

Enligt Knutagård har forskningen konstaterat att hemlöshet inte kan betraktas som något individuellt. Det finns ingen genetisk egenskap som gör att man är mer lämpad för ett liv i hemlöshet.

– Hemlöshet är en situation. Ett tillstånd man befinner sig i, hävdar Marcus Knutagård.

Kampen om läget

Det Marcus Knutagård återkommer till under sin föreläsning är kampen om läget. Var någonstans kan den som inte har en fast punkt i tillvaron hitta sin hemvisst.

Det finns ett antal exempel i Malmö på hur platser förändras medvetet. Detta görs för att det ska vara svårare för hemlösa att vistas där. Knutagård visar på ett antal olika platser från centrala Malmö, där hemlösa och uteliggare har funnit en fristad i staden. Ett tydligt exempel är en viadukt där det finns ett utrymme längs järnvägen där hemlösa vistas.

Med skälet att det var ett farligt ställe att vara på, placerades en hög med sten i det smala utrymmet. På det sättet hindrades uteliggarna att använda platsen som sovplats. Tre lastbilsflak med sten löste problemet. Det finns flera liknande fall i Malmö där kampen om läget leder till att staden kliver in och temporärt anser sig lösa problemet. Men de långsiktiga problemen består trots stadens ambitioner att ta tag i situationen dem.

– Vi flyttar runt en massa problem utan att istället för att ta tag i dem, menar Knutagård.

Det pågår en kamp om staden som tar sig i uttryck av en disciplinering av stadsmiljön. Från myndigheternas sida vill man förhindra att människor bosätter sig på platser som exempelvis viadukten vid järnvägsspåren.

Det finns också exempel på en mer human sida av kommunens agerande. Knutagård berättar om en bänk i en av parkerna i Malmö. Den var hem för en av Malmös bostadslösa som under en grön presenning hade sin fasta punkt i tillvaron.

När Marcus träffade mannen med bänken berättade han att det var hans hem. Han öppnade sin dörr, gick in, stängde och så var han hemma. I Knutagårds avhandling tar han upp mötet med den här mannen.

– I avhandlingen skriver jag om kampen om läget. Vi utesluter hemlösa på många olika sätt och det finns få utrymmen som hemlösa kan vistas i. Så fanns den här bänken och jag tänkte att då finns det hopp. Även om detta inte är vad vi eftersträvar, behöver man inte jaga iväg folk, medan vi letar efter andra och bättre boendealternativ.

En dag var bänken borta. Den hade bytts ut mot en modernare variant. Den gamla parkbänken hade utgått och mannen försvann från platsen. Men helt plötsligt en tid senare var bänken tillbaka. Alla var glada utom mannen som bodde där. Han var inte nöjd eftersom han inte hade bett om en renovering. Men trots det stannade han kvar för det var ju ändå hans hem.

Vintern 2010 var det mycket snö. Det var oskottat i parken med undantag av platsen runt mannens parkbänk. Troligtvis hade någon vid kommunen med hjälp av en traktor röjt undan snön. Snöskottningen hade hanterats som vid vilken annan bostad som helst. När det snöar måste man skotta, så att människor kan komma till och från sina bostäder.

– Jag tycker detta är ganska vackert. Det visar på någon form av känsla för det här med var och vilket läge vi befinner oss i, säger Knutagård.

                                                                                                                                            Text: Henrik Sjöberg

Tak över huvudet i praktiken

ASP Bladet har träffat Brita Andersson och Elisabet Nicklason på den kommunala enheten USB (Utredning, stöd och behandling) för att prata om hemlöshet och vilka stöd som kommunen erbjuder dem som saknar hem, när det kopplas till missbruk och hemlöshet.

Brita Anderson och Elisabet Nicklason är ärendehandledare på USB och t.f. enhetschefer. De berättar att USB:s största uppgift är att få folk att leva ett självständigt och bra liv, trots missbruk och psykiska funktionsnedsättningar.

I den målsättningen ingår att klara eget boende och behålla sitt boende. Bistånd ges bland annat i form av boendestöd och behandlingsinsatser och syftar till att människor ska kunna leva med en skälig levnadsnivå och ha ett gott liv.

Idag finns det inte så många hemlösa som saknar tak över huvudet, då det finns en ”tak över huvudet-garanti” i Karlstad. Detta betyder att de hemlösa får hjälp med att hitta en tillfällig lösning eller ett akutboende. Däremot finns cirka 150 personer som inte har ett eget hem.

Det är brist på bostäder i Karlstads kommun och det är konkurrens om lägenheterna. Målgruppen är inte heller den mest attraktiva. Socialtjänsten är också helt beroende av att de får tillgång till lägenheter av bostadsbolagen.

– Det är inte bara en fråga för Socialförvaltningen, utan hela kommunen har ett ansvar för detta. Det måste finnas någon som tar emot våra målgrupper och hjälper oss att hitta själva bostaden, för just den har vi ju inte, säger Brita.

Bostadssociala kontrakt
Det finns i dagsläget en uppgörelse mellan Socialförvaltningen och bostadsbolagen att förvaltningen ska få ett antal lägenheter varje år till definierade målgrupper. Förvaltningen är garant för hyra med mera och brukarna hyr sedan lägenheterna i andra hand, med möjlighet att få ett förstahandskontrakt om allt utfaller väl.
Det skapar så kallade ”bostadssocialkontrakt” för dem som behöver detta.

– Våra klienter tillhör dessa målgrupper. Vi arbetar med missbrukare som genomgått en rehabilitering, eller människor med psykiska funktionshinder. Det ligger till grund för att de ska få ett sådant kontrakt, säger Brita Anderson.

Socialförvaltningen får förstahandskontraktet och klienten får ett andrahandskontrakt som är förknippat med vissa villkor. Men på sikt är det tänkt att klienten ska få ta över lägenheten själv om allt går som det ska.

– Personer med ett långvarigt psykiskt funktionshinder saknar inte i lika stor grad bostad, då vi försöker förebygga att man blir av med den genom att man får hjälp att sköta den, genom bostadsstöd, säger Elisabet.

Trots bostadsbristen kämpar alltså USB på för att förverkliga kommunens vision om att ingen ska behöva gå hemlös, trots försvårande omständigheter i form av allvarliga missbruksproblem eller psykisk sjukdom.

Text: Joanna Halvardsson
Foto:  Per Rhönnstad

Anonyma på avdelningskonferens

I början av december var det avdelningskonferens för ASP-ANA på stadsbiblioteket. Bland annat fanns personer från Anonyma Alkoholister där för att informera om sin verksamhet. ASP Bladet var förstås på plats för att bevaka vad som sades där.

Inledningsvis gavs lite allmän information angående de nationella riktlinjerna för arbetet inom förvaltningen, vilka faktiskt inte skiljer sig nämnvärt från dem som gäller för arbete inom hälso- och sjukvården. Vidare återkom avdelningschef Inger Granhagen till ekonomin som ser fortsatt osäker ut. Ett underskott på nära 7 miljoner är ett faktum, men kommer inte som en överraskning utan har funnits med i beräkningarna sedan tidigare.

Inger Granhagen berättade även lite kring den nya politiska majoritetens ”Tak över huvudet”-garanti, som enligt målet ska leda till en insats under vintern riktad gentemot Karlstads hemlösa. Med det är inte det enda som sker i bostadsfrågorna. Mer långsiktigt kommer Teknik- och fastighetsförvaltningen att vara behjälpliga för Arbetsmarknads- och socialförvaltningen i fråga om sociala bostadsfrågor.
– De har fått i uppdrag i samband med nya exploateringsavtal med kommande fastighetsägare att lägga in ett antal bostadssociala kontrakt som förutsättning för exploatering. Det är riktigt roligt tycker jag, berättade Inger Granhagen.

Moderna myter
Maria Hammarström jobbar som enhetschef på Djurskydd & vilt som ligger under Länsstyrelsen. Hon hade med sig sin kollega Karin Gullbring som är djurskyddshandläggare. De passade på att informera om sin verksamhet och vad som gäller kring djurskydd för sällskapsdjur. Detta då brukare av sociala insatser från kommunala verksamheter precis som alla andra människor kan ha husdjur.

I sammanhanget finns en del myter, bland annat att människor med psykisk ohälsa eller missbruk inte skulle få ha sällskapsdjur. Men det får de, likväl som alla andra: om djuret sköts och inte lider skada. Ibland kan det dessutom vara så att även om personen har svårigheter att sköta om sig själv på bästa sätt så behöver det inte innebära att djuret inte tas om hand.
– Det händer faktiskt att det är så att djuret är det de sköter om. Vi har haft ärenden där de inte har kunnat ta hand om sig själva, men man ser till att katten har det absolut bästa. Då konstaterar vi enligt djurskyddslagen att katten har det bra, förklarade Karin Gullbring.

Fokus på alkoholism
Avslutningsvis fanns två medlemmar i Anonyma Alkoholister på plats för att informera om sin verksamhet och även kring alkoholismen som sådan. Ulf och Mia berättade engagerande om sina liv, AA och hur alkoholism kan drabba både den enskilda människan och de personer som rör sig i dennes liv.
– Det här är världens mest demokratiska sjukdom. Vem som helst oavsett ålder, bakgrund eller social tillhörighet riskerar att drabbas. Tio procent av befolkningen utvecklar alkoholism. Om vi gör det enkelt för oss och säger att det bor tio miljoner i Sverige så utvecklar alltså en miljon alkoholism, konstaterade Ulf med eftertryck.

Inställningen är att det är en obotlig sjukdom som finns i ”det första glaset”. Man förespråkar alltså total avhållsamhet från alkohol, men kriteriet för medlemskap är endast en önskan att sluta dricka. Avsikten är att man i gemenskap med andra alkoholister kan få stöd och ett nytt sammanhang där man hittar vägen tillbaka till ett liv utan missbruk. Alkoholism har karaktären av en förnekelsesjukdom menar Ulf.
– Kanske man åker fast och polisen tar körkortet för att man har kört rattfull. Kanske börjar man titta på lämpligheten om den här mamman ska få vara mamma. Men man fortsätter ändå. Det här är nämligen vad man kan kalla för förnekelsens sjukdom. Vi ser inte problemet, berättade Ulf för deltagarna.

Alkoholism är en familjesjukdom som skapar medberoende och som tvingar den missbrukande till dubbelliv. Detta kan leda till ångest och självmordstankar. Missbruket blir till en ond cirkel av psykisk besatthet som Ulf sammanfattade i orden ”bårhus, dårhus eller tillfrisknande”. Risken att missbrukaren manipulerar sin omgivning är i sammanhanget också stor.

Det finns dock hopp om nykterhet och ett värdigt liv. Anonyma Alkoholister kan genom sin fokus på kamratstöd vara en sådan väg.

Text: Helene Westling Brautigam & Robert Halvarsson

FAKTA:
Anonyma Alkoholister grundades i USA 1935, där en alkoholiserad läkare tillsammans med en ”bänkalkoholist” fann en väg för tillfrisknande. ”En alkoholist hjälper en annan” ger hjälp genom identifikation. Man har anonymitetsskydd och stöttar varandra i syftet att skapa ödmjukhet, tolerans och ärlighet.

Aluma – Gatans tidning

Tidningen Aluma i Malmö behandlar frågor som hemlöshet, utanförskap och missbruk Den säljs av hemlösa som får en sysselsättning och en chans att komma in i samhället. ASP-bladet åkte till Malmö för att ta reda mer om Aluma.

Malmö är Sveriges tredje största kommun.  I juni 2010 bodde i Malmö 296 169 invånare enligt SCB. Malmö är med svenska mått en stor kommun och har som en sådan många sociala problem.  Problem som finner sin väg till sidorna på tidningen Aluma.

Redaktionen är belägen i ett äldre hus mellan Stor Torget och St. Petri Kyrka. Där redaktionen nu finns var tidigare än klädbutik. Genom de stora skyltfönstren flödar solljuset in och får lokalen kännas öppen och inbjudande.

Det är här jag träffar Endré Feledjhazi. Han är distributionsansvarig på Aluma. Tillsammans med Henrik Löfgren ansvarar de att tidningarna kommer ut till försäljarna. De distributionsansvariga är länken mellan redaktionen och försäljarna.

En vanlig dag börjar 8.45. Endré brukar göra i ordning allt så att saker och ting är redo klockan nio då försäljarna kommer och köper sina tidningar.  Det fungerar som så, att de köper sina tidningar som sedan säljs för 40 kronor per styck. Försäljarna har sina platser runt om Malmö och på andra platser i Skåne.
Försäljningsplatser är exempelvis stormarknader och ställen där det rör sig mycket folk. Det finns 108 inskrivna försäljare och av dessa är 40 aktiva. De måste följa Alumas regler som säger att de inte får vara märkbart påverkade, våldsamma eller stjäla. Om man bryter mot reglerna och inte förstått vad man gjort blir man avstängd en vecka.

Endré har också hand om vad Aluma kallar uppsökandeverksamheten. Tidningen har en EU-moppe som Endré använder för att distribuera tidningarna till försäljningsställena. Han påpekar också att det finns chans till samtal med försäljarna när han åker runt med tidningarna.

Den sociala biten på Aluma är viktig. Man ska alltid ha tid för en kopp kaffe och att kunna snacka en stund, säger Endré. För alla människor är mänsklig kontakt viktigt men för de som står längst ner i samhället är ett”hej” eller ”hur mår du” en viktig bekräftelse som stärker dem.
– Man ser på de flesta försäljarna att arbetet höjer dem, deras självkänsla, hävdar Endré.

Han säger att hade inte varit för Aluma hade många gått ner sig djupare. Det finns exempel på personer som knappt lyft blicken från marken men sedan efter en tids försäljning har de kanske minskat missbruket. De kan då skaka i hand och möta blicken när man träffas. De känner att Aluma är viktigt och det håller dem på rätt köl, säger Endré.

Att den sociala aspekten är viktig kan Milan intyga. Han har varit försäljare i fem år och säger också att Aluma har betytt mycket för honom. Vi sitter på redaktionen och Milan berättar för mig hur det är att vara Aluma-försäljare på Malmös gator.

Han har tagit sig från drogmissbruk till att ha en tro på framtiden. Från början förstod Milan inte hur avgörande Aluma skulle bli för honom. Han säger att han från början bara uppfattade tidningen som en ekonomisk resurs. Sedan han genomgått sitt metadonprojekt förstod Milan att detta handlade om mer än bara pengar.
– Jag fick klart för mig att jag behövde något att göra för att hålla mig drogfri, menar Milan.

Att vara drogfri kräver en struktur i livet. Milans arbetsdag börjar när redaktionen öppnar på morgonen och avslutas när den stängs på eftermiddagen. Han återkommer flera gånger under intervjun till att det är viktigt att ha en ordnad tillvaro.

Milan menar att det är viktigt att jobba som på vilket arbete som helst. Man börjar på morgonen, går hem på eftermiddagen, får en struktur på sin dag som i sin tur påverkar livssituationen. Detta är man lätt sätta sig in i, oavsett om man är hemlös eller ej. Det måste finnas rammar annars flyter allting ihop. Milan visar vikten av detta och visar också att det går att sig samman från ett uselt utgångsläge till en positiv framtidstro.

Jag frågar Milan hur han upplever mötet med människor är. Han säger han har fått mycket uppskattning från de han träffar. De ser att han står på samma plats och säljer, kämpar för att göra sitt liv bättre. Uppskattningen har motiverat honom att fortsätta på den väg han nu har valt.

Det finns fortfarande fördomar kring hemlösa och missbrukare. Milan säger att han ibland möter dem. När han missbrukade satte han vikt på alltid vara ren och välklädd och fortfarande är det så. Det finns de som har tvivlat på att han är hemlös pga av hans rena kläder. Han berättar att det förekommit tillfällen när redaktionen fått telefonsamtal från människor som betvivlat om han är verkligen är hemlös.
– Man blir placerad i ett fack på grund av sitt utseende, säger Milan.

Milan berättade om en man han träffade som sa: ”Jag har passerat förbi dig många gånger och du säljer Aluma och är bättre klädd än jag.”
– Att var välklädd är något jag föredrar men det är inget bevis för att man är bättre på något sätt, berättar Milan.

Han menar att nu när han är drogfri kan han använda pengarna på andra saker än droger som exempelvis kläder.

Pengarna han tjänar på Aluma-försäljningen bidrar till en bättre livssituation för honom. Att vara hel och ren är viktigt för Milan eftersom det bidrar till ett bättre liv.

När man jobbar som försäljare träffar man andra hemlösa som sjunkit djupt i missbruk och hopplöshet. Milan säger att han uppmanar dem att försöka fortsätta kämpa. Du kan få hjälp, menar Milan, och många är medvetna om det.

Det är viktigt att det finns någon som kan visa att det går att ta sig ur problemen hemlöshet och missbruk. Milan som nu är drogfri sedan fem år är bra exempel på detta. Det finns också försäljare som inte har kommit lika långt på vägen som Milan. Genom sitt arbete som försäljare på Malmös gator kan de påbörja vägen tillbaka till ett värdigt liv.

Text & Foto: Henrik Sjöberg

”Här får vi en chans”

Sällskapet länkarna är ett samfund som uppkom för 60 år sedan och vänder sig främst till alkoholberoende men även till människor med drogproblematik. De har möten varje vecka och har även olika aktiviteter. ASP Bladet var på plats för att intervjua vice ordförande Lars Boman och ställde några allmänna frågor kring deras organisation.

Hur är er organisation uppbyggd?
– Den är uppbyggd på sju punkter som vi jobbar efter – själva länkidén, säger Lars Boman.

– Erkänn att DU ej behärskar spriten
– Du måste tro på en kraft som är starkare än Din egen
– Ställ inga krav på Dina medmänniskor
– Vi eftersträvar absolut ärlighet, renhet, kärlek till medmänniskor och osjälviskhet
– Erkänn Dina fel och brister för någon annan människa
– Gör upp med alla personer till vilka Du står i något missförhållande
– Såsom Du själv blivit hjälpt skall Du hjälpa andra

Är ni ett religiöst samfund?
– Nej absolut inte.

Hur länge har länkarna funnits?
– Ja, sällskapet länkarna tror jag har funnits sen 1945, här i Karlstad har sällskapet funnits i 60 år – vi fyller 60 år i år.

Hur kommer man i kontakt med er?
– Vi finns ute på nätet där vi har en hemsida, men oftast sprids kunskapen om oss mellan vänner och bekanta. De som bor i Karlstad vet ofta att länkarna finns, men de kanske inte vet så mycket vad det är för någonting. Det enklaste är att gå via nätet.

Vilka vänder ni er till?
– Vi tar helt enkelt emot alla här som har en önskan att bli nyktra och drogfria.

Har ni några aktiviteter?
– Det försöker vi också ha. På torsdagar har vi grillning här på kvällen och på vintertorsdagar är vi och bowlar borta vid badhuset. Vi spelar mycket biljard här i huset – vi har ju ett stort hus det är på 400 kvadrat. Så det finns att göra om man vill.

Hur många medlemmar har ni nu?
– Som det ser ut idag är har vi 35 medlemmar och utöver det 5 stödmedlemmar.

Vad sker om någon får ett återfall, är han eller hon välkomna tillbaka då?
– Absolut, det är väldigt viktigt att få komma tillbaka. Det är väldigt sällan någon går raka vägen i Länkarna. Men det är väldigt viktigt att vi är nyktra på lokalen här.

Vilka metoder använder ni er av för att hjälpa?
– Vi har måndagsmöten samt uppladdningsmöten, där de här mötena  i stort sett är samma som AA-möten. Det vill säga, de är så kallade självhjälpsmöten. Sen pratar vi allmänt. Vi är en kamratförening så vi försöker hjälpa och stötta varandra!

Hur orkar man med att bryta med alkohol eller droger när man har blivit hemlös?
– Vi kan ta ett exempel på en kille som heter Christer som flyttade in här. Han grep tag i mig på stan. Då sa jag till honom: kom hit på fredag, för då har vi möten då vi röstar in nya medlemmar. Det gjorde Christer. Vi har fyra boendeplatser och oftast är det sådana som varit hemlösa som vi har fått tagit hand om här. Här får vi en chans. Men det är inget vandrarhem här där man kommer in och ut.

Text: Jane Alsing Foto: Per Rhönnstad

På jobbet: Med hela människan i fokus

Catharina Widén har över 20 års tid jobbat med socialt arbete för RIA/Hela människan. I hjärtat av Karlstad bedriver de ”socialt arbete på kristen grund”. Utrustad med ett personligt engagemang och en tro på människans inneboende förmåga vill Catharina inge hopp för de människor hon arbetar med.

Berätta lite för våra läsare vad ditt yrke går ut på?
– Målsättningen med mitt jobb är att människor ska må bättre, att vi ska kunna hjälpa personer till ett bra liv. Det viktigaste vi vill är att inge människor hopp inför framtiden och stötta i ett sammanhang där det känns svårt. Det finns ingen som är hopplös. Vi tror att alla människor som lever har en mening. Vi vill finnas till som medmänniskor för personer som har tappat en del av sina nära relationer.

Hur ser RIA:s verksamhet ut?
– Vi har haft olika verksamheter under åren. Den öppna verksamheten har alltid funnits där människor kan komma för en kopp kaffe, smörgås, lunch och enskilda samtal. Sedan har vi haft härbärge vissa perioder och ett boende i form av RIA Ro tillsammans med Karlstads kommun under ett antal år. Under de två sista terminerna har vi haft en del kursverksamhet, som fågelskådning: vilket är jättekul! Vi vill väl arbeta mer med studiecirklar och mer med dem som vill vara nyktra. Vi vill ge alternativ till livet på Drottninggatan och livet med drogerna.

Vad finns det för utmaningar med att arbeta människor som har varit nyktra en tid jämfört med dem som lever i aktivt missbruk?
– Vi finns givetvis där för mat, kaffe och för samtal för alla. Men vi vill ju givetvis att de som aktivt missbrukar ska komma till insikt att det finns annat som är mer konstruktivt. Vi vill att de som är inne i ett missbruk ska få upp ögonen för dem som är nyktra som kan fungera lite som föredömen. Sen vill vi inge hopp och förmedla att de som är här är värdefulla precis som de är och lever idag.

Har du någon uppfattning om hur situationen för stadens hemlösa har förändrats under tiden du har arbetat här?
– Det går upp och ner. Vissa perioder är det ganska många hemlösa, sedan är det nästan inga och så blir det fler igen. När det fanns härbärge i Karlstad var det otroligt många hemlösa. Det var som en ström av hemlöshet med många dödsfall. När vi väl stängde RIA Ro var det nästan bra. Så nu i julas har det kommit igen med en del hemlöshet. Det går i etapper det där.

Hur ser samarbetet och stödet ut som ni får ifrån kommunen?
– Vi söker bidrag varje år så kommunen står för en ganska stor ekonomisk bit utöver de pengar vi får ifrån församlingarna. Vi har också kontakt med assistenter och handläggare, alltså de personer som våra gäster har kontakt med. Vi gör givetvis ingenting utan att de ”sitter bredvid”. Men vi fungerar som ett stöd för dem när de söker kontakt med kommunen. På ett sätt är vi ungefär som anhöriga för vi är ju inga kontaktpersoner. Jag tycker vi har ett ganska så avspänt samarbete med kommunen vilket är bra.

Vad har du för personlig drivkraft i ditt arbete?
– Jag tycker om människor, utmaningar och spänning i livet. Sedan har jag en tro på Gud som jag delar med mig och som jag vill att andra ska få uppleva. Att jag får dela med mig av en tro på en Gud som bryr sig om och älskar mig är det som driver mig. Vi tror att den kristna grunden kan förändra människors liv. Vi ser det som att tron gör att vi får extra resurser att använda sig av.

Något ytterligare du vill lyfta fram som inte har kommit fram i vårat samtal?
– Eftersom vi jobbar i en verksamhet där det går ut på att människor ska bli nyktra eller ta avstånd ifrån droger, så tycker jag att det är synd att samhället är så drogtolerant. Drogerna lyfts fram som något positivt i exempelvis reklam, vilket slår oerhört hårt mot dem som är här. Jag vill inte vara en moraltant men det är så många som lider av alkoholen. Vissa tror att det bara är våra gäster som är alkoholister, men tänk så många det är som sitter hemma bakom sina gardiner och har problem.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönndal

Hemlöshet

Jag har under en längre tid följt de bostadslösas situation i Karlstad. Föreställ dig att inte kunna gå på toaletten när du behöver, inte ha tillgång till dusch, rena kläder och värme, sådant som vi med egen bostad tar för givet. Numera är det lag på att alla har rätt till bostad, men följs den verkligen? Jag har träffat en av dem som är hemlösa idag, och här följer hans berättelse om varför han inte fått, eller får en chans till ett eget boende.

Hur länge har du varit hemlös?
– Sedan 1991, cirka 19 år.

Hur kommer det sig att du varit hemlös så länge?
– Jag mådde så dåligt efter min motorcykelolycka att jag började ta till alkohol. Läkarna sa till mig att åtta månaders morfinintag inte skulle leda till beroende, men det gjorde det givetvis.

Varje dag kände jag sug efter morfin, och när jag inte längre fick det utskrivet gick jag tillbaka till alkoholen igen, i den fann jag ett lugn som jag tyckte passade mig. På den vägen fortsatte det. Jag började dricka varje dag och socialtjänsten fick upp ögonen för min situation. Jag fick ett delirium och man fick bryta sig in i lägenheten för att ta hand om mig. Det hela slutade med att jag stod utan bostad och var alkoholiserad.

Har du inte fått någon som helst hjälp av socialen för att få bostad?
– Hjälp och hjälp. Jag har pratat med dem, och bott på alla deras boenden. När väl den nya chansen till bostad kom, kändes det som jag bara var en i statistiken de ville ha bort från gatan ett tag. Då hade jag varit drogfri i 10 år och kände att det inte skulle gå. Stället jag erbjöds såg ut som ett bombnedslag. Det var fullt av tomburkar och gamla trasmattor hängde kvar i fönstren.

På vilken grund ger de dig inte egen bostad?
– De bara laborerar med mig och vill ha någon att prata med. ”Men du måste komma och prata med oss”, säger socialen. ”Om vad då? Jag har ju för fan pratat med er i 19 år” säger jag då, och får ju ändå ingen lägenhet.

Ska jag springa där och underhålla dem? Häromnatten var det 24 grader kallt ute och var menar man att jag ska ta vägen då? Ska jag lägga mig på en parkbänk?

Känner du dig mycket orättvist behandlad?
– Nja, orättvist och orättvist, men jag har fan inte gjort någon någonting. Jag menar som igår natt, då jag låg i en trappuppgång och sov. Några som bodde i huset kom, så jag reste mig för att gå. ”Ligg still” sa de, och gick sedan och hämtade smörgåsar och saft. Sedan kommer en granne och gav mig en banan. Men ska jag ha det så? Ligga och sova i trappuppgångar och få mat lite då och då. Har jag inget människovärde?

Vad säger socialjouren, får du ingen hjälp utav dem?
– Vadå hjälp? Jag menar, jag har hållit på med dem i 19 år. Ska jag behöva prata med dem i 19 år till för att få en lägenhet? Nej, det är bara för mycket. Den hjälp jag får kommer från allmänheten. Det är den enda anledningen till att jag inte frusit ihjäl!

Jag avslutade min intervju där. Några dagar senare fick Ingmar åka in med ambulans till sjukhuset på grund av andnöd. Detta har han troligtvis fått till följd av den stränga kyla som varit nu under vintern. Efter fem dygn blev han utskriven och fick en plats på Ulleberg, där han nu väntar på vidare beslut om bostad.

Text: Jane Alsing