Etikettarkiv: Hepatit C

Rena nålar och rent samvete?

I Sverige har debatten om sprututbytesprogram för injicerande narkomaner pågått i tjugo år. Åsikterna är häftiga för och emot. ASP Bladet följer upp debatten för att se vart den befinner sig här och nu.

Gör rena sprutor att färre använder varandras sprutor och på så sätt riskerar smittas av HIV, hepatit och gulsot? Legitimerar fria sprutor droganvändandet? Når hälsa och omsorgspersonalen personer med missbruk, som de annars inte skulle fått tag i? ASP Bladets Robert Halvarsson har tidigare skrivit om sprutbytesprogrammet vilket är en del av skadereduktion, eller så kallad ”harm prevention”; vad har hänt sedan dess?

I Malmö och i Lund började man redan 1986-1987 med ett sprututbytesprogram, i fruktan för en epidemi av HIV bland sprutnarkomaner. Det var osäkert om det var lagligt med en sådan verksamhet, men den socialdemokratiska regeringen lagliggjorde verksamheten så sent som 2006. I Stockholms läns landsting har de rödgröna varit för programmet, medan de borgerliga har varit avvaktande. I juli 2012 sades ja till sprututbytesprogram även i Stockholm, då man sett goda resultat i Skåne, skriver Jenny Stadings för Accent, en tidning om narkotika.

Sverige och flera andra europeiska och centralasiatiska länder skrev 2004 under den så kallade Dublindeklarationen, där länderna lovade att stärka jobbet mot HIV, AIDS och Hepatit. Målet var att man skulle nå 60% av alla intravenösa missbrukare, men som det ser ut nu så nås max 5% av missbrukarna i Sverige, genom programmen i Malmö och Lund.

GENERALDIREKTÖRERNA RYTER TILL

Lars-Erik Holm, generaldirektör Socialstyrelsen, Johan Carlson, generaldirektör Smittskyddsinstitutet och Sarah Wamala som är generaldirektör Statens folkhälsoinstitut menar i en debattartikel att Sverige bör följa Finlands exempel och stärka hälsoarbetet mot de mest utsatta och menar att sprututbytesprogrammen är en viktig del av detta. De poängterar dock att de vill se en vetenskapligt säker utvärdering av programmet så ändringar kan göras om behov finns, skriver generaldirektörerna.

Under 2008 rapporterades 28 nya fall av HIV i Sverige, samt 1074 fall av Hepatit C. I Skåne, där sprututbytesprogrammen finns, rapporteras några få fall av HIV, medan det i Stockholm rapporteras omkring 20 personer som smittats genom sprutmissbruk, en siffra som varit stort sett stabil sedan mitten av 1980-talet. Antalet personer som smittas med Hepatit C är också lägre i Skåne och det sker en nedåtgående trend, men generaldirektörerna påpekar att det är svårt att dra några slutsatser angående Hepatit C.

Sedan 2006 har Sverige en lag som tillåter landstingen att starta sprututbytesprogram som smittskyddsåtgärd, ändå finns det bara i Malmö och i Lund, även om det nu införs i Stockholm, i Skåne har det funnits sedan mitten av 1980-talet. I övriga Sverige så pågår debatten fortfarande om huruvida sprututbyte är en bra idé eller inte. Kan detta bero på alla kringkostnader? Socialstyrelsen skriver om hårda krav för verksamheten; man måste ha läkare för hälsorådgivning, tillgång på motiverande samtal, information hur man skyddar sig mot sexuellt överförbara sjukdomar, tester och vaccinationer. Det är inte bara en person som delar ut sprutor som behövs.

Behandlingsprogrammet är skapat för att motivera personer att sluta missbruka innan de ådrar sig kroniska sjukdomar som HIV och Hepatit C. Även samhället vinner på det, menar förespråkarna, i och med att sjukdomarna och tillhörande behandling genererar stora samhälleliga kostnader.

GRATIS UTAN TIDSBOKNING

Alla länder i Europa har infört sprututbytesprogram idag enligt en debattartikel, det vill säga alla utom Sverige och Grekland, med undantag för mottagningarna i Malmö och Lund. I det drogrestriktiva Finland har det införts så kallade lågtröskelmottagningar, dit personer kan gå för att byta sprutor, få vaccinationer och få tester gratis oavsett om de är påverkade – och – utan att boka tid!

Internationellt är det en i stort sett enighet om att sprututbyte kan hindra HIV-spridning. Bakom det står Världshälsoorganisationen (WHO), amerikanska Medicinska institutet (IOM), FN-organet Unaids och narkotikabyrån UNODC samt EU:s motsvarighet ECNN.

MOTSTÅND

De som är emot sprututbytesprogrammet säger att programmet inte hindrar smittspridning, då även de som faktiskt tar emot rena sprutor fortsätter att dela sprutor, men i samma debattartikel i Svenska Dagbladet skriver man att av de 25 nya smittade av HIV, så fanns bara en person i Skåne, resterande var i Stockholm, där de inte har något program. Detta visar att programmet inte ger någon on/off-effekt, man kan inte förvänta sig att missbrukare slutar ta narkotika dagen man inför programmet, men det visar på att det minskar risken för spridning på ett bra sätt.

FÖR ELLER EMOT?

Debatten för eller emot är skarp. Motståndarna mot sprututbytesprogrammet menar att att det inte minskar smittspridningen, och att inte skattepengar skall gå till olaglig verksamhet.

Företrädarna menar att smitta minskar och att vården kommer i kontakt med denna ljusskygga grupp och kan ge dem vaccin och stödsamtal för att motivera avgiftning.

Nils Stenström, som jobbar vid institutionen för socialt arbete vid Mittuniversitetet i Östersund utvärderar programmet. Han menar på att få får sitt behov av sprutor täckt utav programmet, men att programmet kan vara effektivt genom testning och vaccinationer.

Skånes smittskyddsläkare Hans-Bertil Hansson håller inte med om rapporten. Det går inte går att dra några slutsatser att sprututbyte inte minskar smittspridningen, säger han till TT, och nämner att bara ett enda fall av HIV funnits i Skåne, jämfört med tjugofyra stycken i Stockholm. Han är trygg i överblicken av tunga narkomaner och att testningen av dem är mycket omfattande.

– Här är mörkertalet väldigt litet.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Per Rhönnstad

Avkriminalisera alla droger!

Mot slutet av 1990-talet fanns uppemot 100 000 tunga heroinmissbrukare i Portugal. Situationen var ohållbar. Lösningen? Att avkriminalisera alla droger i landet.

Det här är historien om ett land där missbrukare gick från att vara kriminella till att bli vårdtagare. Louis är en tjej på 43 år, hon har missbrukat droger i nästan hela sitt liv. Huvuddrogen har varit heroin, men hon säger att hon har prövat och gått på så gott som allt som finns tillgängligt. Louis har sin förklaring till varför så många använder heroin i Portugal. Hon tror att fram till att diktaturen föll (1974) så hade landet i princip varit isolerat från omvärlden och de enda resor som tilläts var till krigen i kolonierna.

När en oblodig revolution till sist avsatte den fascistiska regeringen formligen exploderade landet i eufori. Revolutionen skedde i april och redan i augusti var Louis i Amsterdam. För första gången såg hon en kille med en spruta i armen och massor av folk som rökte på – hon menar hasch. Otroligt många experimenterade med droger och ingen hade någon aning om vad de höll på med. Och de tog ingen lärdom av dagen-efter-baksmällorna.

Bortsett från hasch, som i Portugal är en mycket vanligt förekommande drog (det vet jag av egen erfarenhet) hade inte landet någon existerande infrastruktur i att handskas med drogproblematik i allmänhet, eller hur de skulle kunna få bukt med det exploderande heroinmissbruket i synnerhet. Missbrukarna blev bara fler och fler och myndigheterna stod handfallna. Mot slutet av 1990-talet hade Portugal Europas högsta andel HIV-smittade och antalet sprutnarkomaner var runt 100 000 stycken.

– Varje år byggde vi nya kliniker men ingenting hjälpte, säger Joao Goulao, som vid tidpunkten var ansvarig för landets beroendecenter.

Som en följd av hård press från både nationell och internationell opinion satte regeringen 1999 ihop expertpanel på nio personer som var mycket kunniga inom drogområdet. Joao Goulao var en av dem. Regeringens direktiv var enkelt: Finn lösningen på något som är på god väg att arta sig till en nationell katastrof. Panelen lade fram ett förslag som helt byggde på att missbrukaren var en person som behövde hjälp, inte en person som skulle straffas. Därför avkriminaliserades användandet av alla droger. Samtidigt föreslog man ett helt paket av ökade vårdinsatser för att kunna minska skadeeffekterna från droganvändningen.

Förslaget godtogs av parlamentet och det resulterade i ett flertal nya lagar som trädde i kraft i juni i Portugal år 2001. Det blev ett ramaskri, både nationellt och internationellt. De som var emot förslaget påstod, och trodde, att varenda heroinmissbrukare på planeten skulle komma till deras land och utnyttja systemet.

Men bland människor på gatan var acceptansen och förståelsen mycket större än man kunde drömma om. Många hade familjemedlemmar eller nära och kära som höll på med droger. De visste också att många inget hellre vill än att avsluta sitt missbruk – och få chansen att komma in i samhället.

Efter en tid, när regeringen utvärderat reformen, så visade det sig att det inte kom en massa flygplan fullastade med heroinister, landet blev inte det drogparadis som kritiker varnat för. Tvärtom, efter tio år visade både nationella och internationella undersökningar att Portugals drogpolitik har lyckats. Genom att hellre vårda istället för att straffa narkomaner har nivåerna på landets HIV- och gulsotsepidemi sjunkit dramatiskt.

Det viktigaste med avkriminaliseringen menar Joao Goulao var när alla ärenden gällande drogkonsumtionen fördes över från justitiedepartementet till hälsodepartementet. Detta innebär att den som blir tagen med narkotika (som klassas som narkotika för eget bruk) aldrig kan arresteras eller få fängelsestraff – och slipper då följaktligen att hamna i straffregistret. Däremot måste personen inom 72 timmar inställa sig inför en särskild tribunal som består av en jurist, en socialarbetare och någon från hälsovården.

Tribunalen kan remittera till behandlingshem om personen bedöms vara en missbrukare och i andra fall till att besöka en kurator. I ovanliga fall kan man dömas till böter eller samhällstjänst. När det gäller missbrukare döms de aldrig till böter, även samhällstjänst är ovanligt. Anledningen är att de vill få in så många som möjligt i behandling.

Värt att komma ihåg är att detta sker utan tvång. Förmodligen för det oftast bara kostar en massa pengar att kasta in en omotiverad missbrukare i ett behandlingsprogram, eftersom tröskeln till ett återfall är lägre för dessa. Det kan ju vara så att en person är i början av sin drogkarriär, medan en annan är i slutet av sin. De som är i början har ännu inte hunnit uppleva så mycket av drogtillvarons negativa aspekter, medan de som har hållit på i flera år kan vara mycket trötta på alla negativa konsekvenser. Så jag vill be er att tänka igenom vad som egentligen är bäst: Fängelse eller vård?

Jag vill avsluta med en rättelse. I förra numret av ASP-bladet påstod jag i min artikel om vaccin mot alkoholism att Naltrexon inte används i Sverige, men det stämmer inte. Naltrexon brukas även i Sverige.

Text: Christer Adrian

Källa: Arbetaren

Läs gärna även Scientific Americans text:

5 Years After: Portugal’s Drug Decriminalization Policy Shows Positive Results.