En torsdagsmorgon den 17 november träffades (H)järnkolls ambassadörer utanför föreningslokalen på Kungsgatan 1 i Karlstad, för gemensam bussresa till en föreläsningsdag i Torsby.
Föreläsningarna hade (H)järnkoll arrangerat i samarbete med Torsby kommun för Arbetsförmedlingen, boendestöd och anhörigsamordnare, med flera. Sammanlagt var det sex stycken kortare föreläsningar av Mia Carlström, Petra Jonsson, Christina Skagert, Heidi Koivumaa, Elisabet Odalen Bjord och Mikael Brunzell.
Det bjöds på både skratt och tårar, och det kändes i luften att åhörarna uppskattade ambassadörerna.
Publiken ville tala med föreläsarna och frågorna var många, vilket ledde till flera intressanta samtal. Eva Lövåker på (H)järnkoll Värmland berättar för ASP Bladet att intresset för att boka ambassadörer var stort och att man upplevde att dagen var lyckad.
Alla är välkomna hit, är orden som kan sammanfatta invigningen av det nya ”Förgätmigej-rummet” för brukare och anhöriga på Psykiatrihuset. Många hade sökt sig till öppningen, där det hölls tal och minglades. En glad Mona Noreklint talade och möttes av frågor.
Mona Noreklint är anställd av Landstinget i Värmland, för att samordna aktiviteter runt och i Förgätmigej.
– Det här är min arbetsplats. Här sitter jag måndag, tisdag och onsdag förmiddag, sen är det beroendecentrum som sitter här på torsdagar. På onsdagar mellan fyra och sju på kvällen, bemannas rummet främst av personer från föreningarna.
De som bemannar är allihopa personer som har en erfarenhet av psykisk ohälsa, antingen en egen brukarerfarenhet eller som anhörig eller vän. Alla är välkomna, om man själv har erfarenhet och att man känner sig så långt kommen i sin återhämtning att man känner sig stadig, eller som anhörig.
– De samtal som mest uppkommer är med personer som är inneliggande och vill berätta. Vi ska vara två öron, och säga så lite som möjligt, säger Mona.
Önskar ännu mer verksamhet
De förmedlar också information om föreningar och om hur det är att komma tillbaka hem efter en period när man har legat inne.
– Det här är exponerat, här syns vi! Det gillar jag! Det är ju vårat hus alltihopa, det är ju våran vård. Vi ska synas också även när vi är återhämtade, det tycker jag är jätteviktigt, säger Mona.
– Jag önskar att det ska bli ett aktivt rum, att man verkligen vågar komma hit och fråga om man undrar över något, och även komma med idéer om vad man vill göra i det här rummet. Jag tycker det vore fantastiskt om rummet var befolkat åtta timmar om dagen eller mer, fortsätter Mona.
Brukare och ambassadör
Karin Skov, som är Hjärnkollsambassadör, och själv brukare, är ibland på Förgätmigej-rummet. Hon är mycket nöjd med det nya rummet.
– Jag tycker det är ljust och fräscht. Det kommer in ljus utifrån och jag tror att folk är lite mer bekväma med att de kan se vilka som sitter där inne. Jag tror det spelar roll.
Anhörigkonsulent och nyfiken
Maria Schnelzer jobbar som anhörigkonsulent inom socialpsykiatrin i Karlstad. Hon tycker att det är spännande med invigningen av Förgätmigej-rummet, eftersom hon själv varit delaktig.
– Det är bra att vara i olika sammanhang, så att man kan visa att man kan ge ett anhörigstöd.
Det är viktigt att rummet känns tillgängligt för personer som behöver det, menar hon. Att anhöriga också kan känna att de har någonstans att ställa frågor, och se att det finns hopp. Även om man har det kämpigt hemma, så finns det faktiskt hopp.
Maria har pratat med många som anhörigkonsulent och tipsat om Förgätmigej, och det är många som har gått dit efteråt. Så det är ett slags samarbete mellan kommun och landsting.
– Jag önskar dem lycka till nu och rummet är ju jättevackert. Jag tror på det här!
I förra numret av ASP Bladet kritiserade Torsten Kindström projektet (H)järnkoll för att motverka sina egna syften. Efter organisationens genmäle till Kindströms ursprungliga debattartikel, publicerar vi här Kindströms slutreplik – som också får sätta punkt för debatten.
”Hjärnkoll har varit ett unikt statligt projekt på så sätt att man redan från början involverat patient- brukar- och anhörigorganisationer i arbetet.” Så skriver Rickard Bracken som svar på min artikel ”Hjärnkoll skapar dimridåer”. Han synliggör därmed sin, statens och ledningens för projektet överhetsattityd. För i själva verket hade ju de organisationer som enligt Bracken ”involverats” under många år tidigare arbetat mot stigma och gått i bräschen för och varit förutsättningar för den attitydförändring som nu möjligen är på väg.
Vad som skett är att staten tagit över styrning av antistigmarbetet från den ideella sektorn, med en försvagad ställning för organisationerna som följd. Det är positivt att det fortsätter att gå åt rätt håll med attityder till psykisk sjukdom men det är gott omdöme att ta de siffror Braken levererar på attitydförändringar med en stor nypa salt.
Bracken kommenterar inte det som är kärnan i min kritik – patientorganisationernas utveckling till serviceorgan för staten och andra delar av det offentliga samhället, just det som projektet Hjärnkoll är ett tydligt exempel på.
Att organisationerna ”hybridiserats” beskriver exempelvis forskarna Urban Bäckström och Mikael Karlsson i en rapport från Ersta Högskola på projektets hemsida (se nedan). Jag kan förstå varför inte Braken vill diskutera att intresseorganisationerna ”lämnar funktionen som intressepolitisk påtryckare…”, men det är sorgligt att ingen vill diskutera hur intresseorganisationerna i praktiken involverats i statsapparaten, en korporativ utveckling som kanske är starkast på området psykisk hälsa.
Det kan nämnas att i Norge diskuteras hur upplyftandet av arbete mot stigma döljer de omfattande problem som finns i själva vårdapparaten som skadar och dödar långt fler än stigma någonsin kan göra.
Bäckström/Karlsson: ”Resultaten visade på att det alltigenom dominerande perspektivet på ”non-profit organizations” var som serviceproducenter i samarbete (konsensus) med det formella vård- och stödsystemet. Ett mindre antal studier uppmärksammade organisationernas roll som ”röst” eller intressepolitisk aktör, och endast några få exempel fanns på aktörer med ett tydligt konfliktperspektiv gentemot vårdsystemet.
Våra slutsatser var att resultaten låg i linje med en internationellt välbeskriven rörelse av hybridisering där civilsamhällets organisationer i allt högre grad kompletterar eller till och med lämnar funktionen som intressepolitisk påtryckare till förmån för att bedriva verksamhet och erbjuda olika former av service till målgruppen. ”
Under rubriken ”Hjärnkoll skapar dimridåer” propagerar Torsten Kindström för att projektet har desarmerat patientorganisationerna till tystnad. Kindström hävdar också att Hjärnkoll sett till att ”hålla kvar de statliga miljoner” som Socialminister Göran Hägglund lovade i valrörelsen 2010. Sanningen är att av de 900 miljoner kronor som regeringen satsade under 2010 gick 4 miljoner kronor till Hjärnkoll för att sedan öka till 10 miljoner kronor per år 2011 och 2012.
Vad har då Hjärnkoll åstadkommit för de satsade medlen under perioden 2009-2014? Vi kan stolt säga att Hjärnkoll har bidragit till att förändra negativa attityder och minska diskriminerande beteenden gentemot människor som lever med psykisk ohälsa. Här kommer några exempel på de förändringar som Hjärnkoll bidragit till. I de första tre län där Hjärnkoll påbörjade sitt arbete svarade 24 procent av befolkningen att man inte kunde tänka sig att arbeta med en person med psykisk sjukdom. Efter 5 års arbete hade andelen i befolkningen som tyckte så minskat till 15 procent.
Det betyder att drygt 40 procent av de som var negativa nu har ändrat uppfattning. På samma sätt har andelen av befolkningen i dessa län som 2009 uppgav att man är motståndare till att psykiatrisk verksamhet finns i ens bostadsområde minskat med nästan 30 procent mellan 2009 och 2014. Kanske är det detta Torsten Kindström kallar för ”positiva inslag”? För oss är det huvudpoängen med verksamheten – att minska diskriminering och negativa attityder.
Vad är det då som har bidragit till denna förändring. Jo det är Hjärnkolls ambassadörer och alla de människor inom och utanför patient-, brukar och anhörigrörelsen som valt att prata om psykisk ohälsa. Och det är nödvändigt, för faktum är att det fortfarande upplevs som skrämmande med psykisk ohälsa, trots att tre av fyra har erfarenhet av det.
Rädsla och okunskap gör att människor isolerar sig, och blir isolerade av omgivningen. Det gör att många blir diskriminerade och orättvist behandlade – i skolan, arbetslivet, vården, socialtjänsten, äldreomsorgen och i beslut som är avgörande för vilket stöd samhället ska ge.
Därför måste vi våga prata om psykisk ohälsa, för att öka kunskapen och få fördjupad förståelse för våra olikheter. När vi vet mer vågar vi också fråga mer. Då kan vi ta död på fördomar och bryta isolering. Det leder till bättre möten mellan människor, professionellare behandling i vården och mindre diskriminering i samhället. Något som kan minska utslagning och rädda liv.
Hjärnkoll har varit ett unikt statligt projekt på så sätt att man redan från början involverat patient-, brukar- och anhörigrörelsen i arbetet. För oss är det en självklarhet att satsningar inom området psykisk ohälsa involverar de människor som har erfarenhet av det. Nu går vi ett steg längre. I och med bildandet av Riksförbundet Hjärnkoll har Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH) tagit över ansvaret i det fortsatta arbetet. Det är en utveckling som samtliga organisationer inom NSPH stödjer. En utveckling som vi menar lovar gott för det framtida arbetet med att öka öppenheten och minska den diskriminering som finns gentemot människor med psykisk ohälsa.
ASP BLADET 