Etikettarkiv: (H)järnkoll

Lyckad föreläsningsdag för (H)järnkoll

 (H)järnkolls ambassadörer
(H)järnkolls ambassadörer

En torsdagsmorgon den 17 november träffades (H)järnkolls ambassadörer utanför föreningslokalen på Kungsgatan 1 i Karlstad, för gemensam bussresa till en föreläsningsdag i Torsby.

Föreläsningarna hade (H)järnkoll arrangerat i samarbete med Torsby kommun för Arbetsförmedlingen, boendestöd och anhörigsamordnare, med flera. Sammanlagt var det sex stycken kortare föreläsningar av Mia Carlström, Petra Jonsson, Christina Skagert, Heidi Koivumaa, Elisabet Odalen Bjord och Mikael Brunzell.

Det bjöds på både skratt och tårar, och det kändes i luften att åhörarna uppskattade ambassadörerna.

Publiken ville tala med föreläsarna och frågorna var många, vilket ledde till flera intressanta samtal. Eva Lövåker på (H)järnkoll Värmland berättar för ASP Bladet att intresset för att boka ambassadörer var stort och att man upplevde att dagen var lyckad.

Text: Michel Lillsund
Foto: Joanna Halvardsson

Nyinvigning på psykiatrihuset

Förgätmigej
Förgätmigej

Alla är välkomna hit, är orden som kan sammanfatta invigningen av det nya ”Förgätmigej-rummet” för brukare och anhöriga på Psykiatrihuset. Många hade sökt sig till öppningen, där det hölls tal och minglades. En glad Mona Noreklint talade och möttes av frågor.

Mona Noreklint är anställd av Landstinget i Värmland, för att samordna aktiviteter runt och i Förgätmigej.

– Det här är min arbetsplats. Här sitter jag måndag, tisdag och onsdag förmiddag, sen är det beroendecentrum som sitter här på torsdagar. På onsdagar mellan fyra och sju på kvällen, bemannas rummet främst av personer från föreningarna.

De som bemannar är allihopa personer som har en erfarenhet av psykisk ohälsa, antingen en egen brukarerfarenhet eller som anhörig eller vän. Alla är välkomna, om man själv har erfarenhet och att man känner sig så långt kommen i sin återhämtning att man känner sig stadig, eller som anhörig.

– De samtal som mest uppkommer är med personer som är inneliggande och vill berätta. Vi ska vara två öron, och säga så lite som möjligt, säger Mona.

Önskar ännu mer verksamhet
De förmedlar också information om föreningar och om hur det är att komma tillbaka hem efter en period när man har legat inne.

– Det här är exponerat, här syns vi! Det gillar jag! Det är ju vårat hus alltihopa, det är ju våran vård. Vi ska synas också även när vi är återhämtade, det tycker jag är jätteviktigt, säger Mona.

– Jag önskar att det ska bli ett aktivt rum, att man verkligen vågar komma hit och fråga om man undrar över något, och även komma med idéer om vad man vill göra i det här rummet. Jag tycker det vore fantastiskt om rummet var befolkat åtta timmar om dagen eller mer, fortsätter Mona.

Brukare och ambassadör
Karin Skov, som är Hjärnkollsambassadör, och själv brukare, är ibland på Förgätmigej-rummet. Hon är mycket nöjd med det nya rummet.

– Jag tycker det är ljust och fräscht. Det kommer in ljus utifrån och jag tror att folk är lite mer bekväma med att de kan se vilka som sitter där inne. Jag tror det spelar roll.

Anhörigkonsulent  och nyfiken
Maria Schnelzer jobbar som anhörigkonsulent inom socialpsykiatrin i Karlstad. Hon tycker att det är spännande med invigningen av Förgätmigej-rummet, eftersom hon själv varit delaktig.

– Det är bra att vara i olika sammanhang, så att man kan visa att man kan ge ett anhörigstöd.

Det är viktigt att rummet känns tillgängligt för personer som behöver det, menar hon. Att anhöriga också kan känna att de har någonstans att ställa frågor, och se att det finns hopp. Även om man har det kämpigt hemma, så finns det faktiskt hopp.

Maria har pratat med många som anhörigkonsulent och tipsat om Förgätmigej, och det är många som har gått dit efteråt. Så det är ett slags samarbete mellan kommun och landsting.

– Jag önskar dem lycka till nu och rummet är ju jättevackert. Jag tror på det här!

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Public Domain

Torsten Kindström: ”Brackens överhetsattityd lyser igenom”

11
I förra numret av ASP Bladet kritiserade Torsten Kindström projektet (H)järnkoll för att motverka sina egna syften. Efter organisationens genmäle till Kindströms ursprungliga debattartikel, publicerar vi här Kindströms slutreplik – som också får sätta punkt för debatten.

”Hjärnkoll har varit ett unikt statligt projekt på så sätt att man redan från början involverat patient- brukar- och anhörigorganisationer i arbetet.” Så skriver Rickard Bracken som svar på min artikel ”Hjärnkoll skapar dimridåer”. Han synliggör därmed sin, statens och ledningens för projektet överhetsattityd. För i själva verket hade ju de organisationer som enligt Bracken ”involverats” under många år tidigare arbetat mot stigma och gått i bräschen för och varit förutsättningar för den attitydförändring som nu möjligen är på väg.

Vad som skett är att staten tagit över styrning av antistigmarbetet från den ideella sektorn, med en försvagad ställning för organisationerna som följd. Det är positivt att det fortsätter att gå åt rätt håll med attityder till psykisk sjukdom men det är gott omdöme att ta de siffror Braken levererar på attitydförändringar med en stor nypa salt.

Bracken kommenterar inte det som är kärnan i min kritik – patientorganisationernas utveckling till serviceorgan för staten och andra delar av det offentliga samhället, just det som projektet Hjärnkoll är ett tydligt exempel på.

Att organisationerna ”hybridiserats” beskriver exempelvis forskarna Urban Bäckström och Mikael Karlsson i en rapport från Ersta Högskola på projektets hemsida (se nedan). Jag kan förstå varför inte Braken vill diskutera att intresseorganisationerna ”lämnar funktionen som intressepolitisk påtryckare…”, men det är sorgligt att ingen vill diskutera hur intresseorganisationerna i praktiken involverats i statsapparaten, en korporativ utveckling som kanske är starkast på området psykisk hälsa.

Det kan nämnas att i Norge diskuteras hur upplyftandet av arbete mot stigma döljer de omfattande problem som finns i själva vårdapparaten som skadar och dödar långt fler än stigma någonsin kan göra.

Bäckström/Karlsson: ”Resultaten visade på att det alltigenom dominerande perspektivet på ”non-profit organizations” var som serviceproducenter i samarbete (konsensus) med det formella vård- och stödsystemet. Ett mindre antal studier uppmärksammade organisationernas roll som ”röst” eller intressepolitisk aktör, och endast några få exempel fanns på aktörer med ett tydligt konfliktperspektiv gentemot vårdsystemet.

Våra slutsatser var att resultaten låg i linje med en internationellt välbeskriven rörelse av hybridisering där civilsamhällets organisationer i allt högre grad kompletterar eller till och med lämnar funktionen som intressepolitisk påtryckare till förmån för att bedriva verksamhet och erbjuda olika former av service till målgruppen. ”

Text: Torsten Kindström

Vi har nått framgång

12Under rubriken ”Hjärnkoll skapar dimridåer” propagerar Torsten Kindström för att projektet har desarmerat patientorganisationerna till tystnad. Kindström hävdar också att Hjärnkoll sett till att ”hålla kvar de statliga miljoner” som Socialminister Göran Hägglund lovade i valrörelsen 2010. Sanningen är att av de 900 miljoner kronor som regeringen satsade under 2010 gick 4 miljoner kronor till Hjärnkoll för att sedan öka till 10 miljoner kronor per år 2011 och 2012.

Vad har då Hjärnkoll åstadkommit för de satsade medlen under perioden 2009-2014? Vi kan stolt säga att Hjärnkoll har bidragit till att förändra negativa attityder och minska diskriminerande beteenden gentemot människor som lever med psykisk ohälsa. Här kommer några exempel på de förändringar som Hjärnkoll bidragit till. I de första tre län där Hjärnkoll påbörjade sitt arbete svarade 24 procent av befolkningen att man inte kunde tänka sig att arbeta med en person med psykisk sjukdom. Efter 5 års arbete hade andelen i befolkningen som tyckte så minskat till 15 procent.

Det betyder att drygt 40 procent av de som var negativa nu har ändrat uppfattning. På samma sätt har andelen av befolkningen i dessa län som 2009 uppgav att man är motståndare till att psykiatrisk verksamhet finns i ens bostadsområde minskat med nästan 30 procent mellan 2009 och 2014. Kanske är det detta Torsten Kindström kallar för ”positiva inslag”? För oss är det huvudpoängen med verksamheten – att minska diskriminering och negativa attityder.

Vad är det då som har bidragit till denna förändring. Jo det är Hjärnkolls ambassadörer och alla de människor inom och utanför patient-, brukar och anhörigrörelsen som valt att prata om psykisk ohälsa. Och det är nödvändigt, för faktum är att det fortfarande upplevs som skrämmande med psykisk ohälsa, trots att tre av fyra har erfarenhet av det.

Rädsla och okunskap gör att människor isolerar sig, och blir isolerade av omgivningen. Det gör att många blir diskriminerade ­och orättvist behandlade – i skolan, arbetslivet, vården, socialtjänsten, äldreomsorgen och i beslut som är avgörande för vilket stöd samhället ska ge.

Därför måste vi våga prata om psykisk ohälsa, för att öka kunskapen och få fördjupad förståelse för våra olikheter. När vi vet mer vågar vi också fråga mer. Då kan vi ta död på fördomar och bryta isolering. Det leder till bättre möten mellan människor, professionellare behandling i vården och mindre diskriminering i samhället. Något som kan minska utslagning och rädda liv.

Hjärnkoll har varit ett unikt statligt projekt på så sätt att man redan från början involverat patient-, brukar- och anhörigrörelsen i arbetet. För oss är det en självklarhet att satsningar inom området psykisk ohälsa involverar de människor som har erfarenhet av det. Nu går vi ett steg längre. I och med bildandet av Riksförbundet Hjärnkoll har Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH) tagit över ansvaret i det fortsatta arbetet. Det är en utveckling som samtliga organisationer inom NSPH stödjer. En utveckling som vi menar lovar gott för det framtida arbetet med att öka öppenheten och minska den diskriminering som finns gentemot människor med psykisk ohälsa.

Text: Rickard Bracken,
verksamhetschef Hjärnkoll
Foto: Kjell Persson

Hjärnkoll skapar dimridåer

11Projektet har desarmerat patientorganisationerna till tystnad. Nu är det dags att mobilisera och kräva en mänskligare vård, menar vårddebattören Torsten Kindström.

När jag engagerade mig inom psykhälsa i slutet av 90-talet var det sällsynt i Sverige att människor offentligt berättade om sina psykiska sjukdomar. Det krävdes mod av det fåtal som vågade. Så småningom lotsade till exempel RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa, ut patienter och anhöriga i media.

Det var viktigt att värna om oerfarna intervjupersoner. Efterhand har det blivit vanligare att ”komma ut”. År 2010 tog staten grepp över hanteringen av människor som ville berätta om sina sjukdomar och sin återhämtning. Det skedde genom att via myndigheten Handisam/ NSPH, Nationell Samverkan för psykisk hälsa, skapa Hjärnkollsprojektet. Patientföreningarna fick nu kreera rollen som leverantörer av ”attitydambassadörer” till Hjärnkoll.

Hjärnkoll såg till att hålla kvar på central nivå de statliga miljoner socialminister Hägglund flaggat med i valrörelsen 2010. Efter åratal av mest verkningslösa åtgärder för patienter och personal i psykiatrin från båda de politiska blocken. På det sättet undgick regeringen risken att de efter hand välformulerade ambassadörerna skulle börja använda sin plattform för att systematiskt analysera och kritisera vården i större utsträckning – och använda sina kontaktytor i landet för att föra ut iakttagelserna.

Eller att man skulle använda ambassadörsorganisationen för att mobilisera de hundratusentals drabbade av psykisk sjukdom – patienter och anhöriga – för en mänsklig vårdorganisation. Hjärnkollsprojektet har positiva inslag, fattas bara med så mycket skattepengar – men har i princip fungerat som ett led i desarmeringen av patientorganisationerna; en process som pågått sedan mitten av 2000-talet. Hur kan vi annars förklara att nedskärningarna inom psykiatrin fått fortgå i stor tysthet – till skillnad från protesterna mot nedskärningar av somatisk vård, förlossningsvård, äldrevård…?

Intresseorganisationerna har utan hörbara protester tillåtit den kräftgång för psykiatriskan som politiker och byråkrater ansvarar för. Projektet har fyllt funktionen att dra uppmärksamheten från den på många ställen underfungerande och ibland havererade vårdorganisationen.

Nyligen kom en rapport från Ersta Sköndals högskola som beskriver hur RSMH har förändrats från att bevaka medlemmarnas intressen till att bli serviceorgan för stat, kommuner och landsting, en konsultorganisation bland andra. Nya projekt som nu startar är ofta i tidsandan individuellt inriktade: juridisk rådgivning, kartläggning av diskriminering och så vidare – projekt som når ett fåtal och har marginell opinionsbildande effekt. De är i huvudsak plåster på en sårig vårdverklighet och ändrar ingenting, utom för enstaka individer.

Idag syns många patienter och anhöriga i media utan att många tycker det är konstigt. En del startar föreläsningsföretag och kan leva på sina livshistorier. Öppenheten är viktig av olika skäl. Men den växande frimodigheten ses inte som en möjlighet att mobilisera till gemensamma aktioner för bättre vård.

Hur blir det framöver? När fler och fler representanter för psykiatriska diagnoser och funktionsnedsättningar syns i och ibland utnyttjas av klickmedia? Kommer allmänheten att avtrubbas? Finns det en gräns där medborgarnas empati riskerar att gå förlorad? Kan man jämföra med de ambivalenta känslor många kämpar med inför explosionen av tiggare framför våra fötter? Eller kan de berättartekniker som ”ambassadörerna” använder för att förmedla personliga öden utvecklas, så att medkänslan lever vidare?

När nu Hjärnkoll organiseras om till ett riksförbund finns en chans att tänka över mål och medel.

För om inte patient- och anhörigorganisationerna kan och vill återta sin identitet i förhållande till de överlägset starka aktörerna stat, kommun och landsting kommer de psykiskt sjuka som snart sagt enda grupp att stå utan självständiga företrädare.

Text: Torsten Kindström

Artikeln är tidigare publicerad i tidningen SocialPolitik nr 1 2015. Torsten Kindström är vårddebattör och var tidigare ordförande i det som numera heter Riksföreningen Balans, där initierade han ett projekt med syfte att stötta patienter att berätta om sina psykiska sjukdomar i media.

Hjärnkoll på världsdag

monaDet finns många negativa föreställningar om psykiskt sjuka människor. Kan de jobba, är de mindre begåvade, blir de aldrig friska? Fördomar utestänger människor från vardagslivet och arbetslivet. Det har Hjärnkoll jobbat med för att stoppa.

ASP Bladet var på avslutningsfest på Karlstads stadshotell den 10 oktober, då Hjärnkoll hade en avslutning samtidigt som den årliga världsdagen för psykisk hälsa. Firandet av Världsdagen arrangerades i Värmland av Hjärnkoll i samarbete med Karlstads kommun och Värmlands läns landsting.

ASP Bladet passade på att ställa några frågor till Mona Noreklint, som var en av två kampanjledare.
– Hela grejen med Hjärnkoll är att vi vill gå ut och berätta och minska den negativa synen på psykisk hälsa. Du behöver inte alltid ha egna erfarenheter, du kan ha någon närstående som har eller har haft problem med psykisk ohälsa.

Mona Noreklint är även ambassadör med egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Den andra kampanjledaren är Lotta Lagneryd.

Vilka står bakom kampanjen Hjärnkoll?
– NSPH, vilket står för Nationell samverkan för psykisk hälsa. Den drivs också med myndigheten Handisam, berättar Mona.

Du är ju själv en ambassadör, vad gör en sådan?
– Vi berättar om våra eller andras erfarenheter av att ha psykisk ohälsa. De berättar om sina upplevelser, erfarenheter av vården, omgivningens reaktioner och arbetet med att komma åter till ett vanligt, vänligt liv. Många av de 340 ambassadörer som finns utsprida i hela Sverige utgör ryggraden av Hjärnkoll. I Värmland finns det 14 stycken ambassadörer.

Har ni uppnått det ni ville med kampanjen?
– Vi har åstadkommit en hel del av det vi hade tänkt oss. Vi hoppas att människor våga prata i mycket större uträckning idag än förut. En stor anledning till kampanjen var att vi trots psykiska olikheter, ska ha samma mänskliga rättigheter. Vi får hoppas att den negativa synen har minskat. Den är förvisso kvar, men jag tror fler törs ta i frågorna.

Vad gör du idag och vad kommer du jobba med längre fram?
– Jag kommer förmodligen vara en del av kampanjen nästa år 2015. Jag har en tillsvidare anställning på landstinget och sen tror jag och hoppas att jag ska jobba med den nya patientlagen. Det är en lag som antogs av riksdagen 12 juni 2014, och börjar gälla den 1 januari 2015. Syftet är att stärka och tydliggöra patientens ställning samt att främja patientens inflytande av sin egen vård.

Några avslutande ord från Mona:
– Låt oss hoppas vi har rivit ett par murar och att fler kan prata om psykisk ohälsa tack vare kampanjen. Min egen erfarenhet är att många musiker och flera kändisar har gått ut och pratar både på tv och andra tillställningar. Ju fler som kan prata om detta ämne desto mindre krystat blir det. Med mer kunskap så motverkar vi fördomarna. Det finns många förställningar om sånt vi inte vet så mycket om. Man behöver inte vara expert på området för att göra skillnad. Öppenhet är en bra medicin mot mycket. Låt oss börja där.

Text: Christer Adrian
Foto: Per Rhönnstad

Hur bokar du en ambassadör? – Mona Noreklint berättar:
– Vill man boka en ambassadör för att få reda på mer om psykisk hälsa så går man ut på nätet: www.nsph.se och klickar på Hjärnkoll.
Där hittar man information så att man kan direkt boka en ambassadör.