Etikettarkiv: (H)järnkollsambassadör

Nyinvigning på psykiatrihuset

Förgätmigej
Förgätmigej

Alla är välkomna hit, är orden som kan sammanfatta invigningen av det nya ”Förgätmigej-rummet” för brukare och anhöriga på Psykiatrihuset. Många hade sökt sig till öppningen, där det hölls tal och minglades. En glad Mona Noreklint talade och möttes av frågor.

Mona Noreklint är anställd av Landstinget i Värmland, för att samordna aktiviteter runt och i Förgätmigej.

– Det här är min arbetsplats. Här sitter jag måndag, tisdag och onsdag förmiddag, sen är det beroendecentrum som sitter här på torsdagar. På onsdagar mellan fyra och sju på kvällen, bemannas rummet främst av personer från föreningarna.

De som bemannar är allihopa personer som har en erfarenhet av psykisk ohälsa, antingen en egen brukarerfarenhet eller som anhörig eller vän. Alla är välkomna, om man själv har erfarenhet och att man känner sig så långt kommen i sin återhämtning att man känner sig stadig, eller som anhörig.

– De samtal som mest uppkommer är med personer som är inneliggande och vill berätta. Vi ska vara två öron, och säga så lite som möjligt, säger Mona.

Önskar ännu mer verksamhet
De förmedlar också information om föreningar och om hur det är att komma tillbaka hem efter en period när man har legat inne.

– Det här är exponerat, här syns vi! Det gillar jag! Det är ju vårat hus alltihopa, det är ju våran vård. Vi ska synas också även när vi är återhämtade, det tycker jag är jätteviktigt, säger Mona.

– Jag önskar att det ska bli ett aktivt rum, att man verkligen vågar komma hit och fråga om man undrar över något, och även komma med idéer om vad man vill göra i det här rummet. Jag tycker det vore fantastiskt om rummet var befolkat åtta timmar om dagen eller mer, fortsätter Mona.

Brukare och ambassadör
Karin Skov, som är Hjärnkollsambassadör, och själv brukare, är ibland på Förgätmigej-rummet. Hon är mycket nöjd med det nya rummet.

– Jag tycker det är ljust och fräscht. Det kommer in ljus utifrån och jag tror att folk är lite mer bekväma med att de kan se vilka som sitter där inne. Jag tror det spelar roll.

Anhörigkonsulent  och nyfiken
Maria Schnelzer jobbar som anhörigkonsulent inom socialpsykiatrin i Karlstad. Hon tycker att det är spännande med invigningen av Förgätmigej-rummet, eftersom hon själv varit delaktig.

– Det är bra att vara i olika sammanhang, så att man kan visa att man kan ge ett anhörigstöd.

Det är viktigt att rummet känns tillgängligt för personer som behöver det, menar hon. Att anhöriga också kan känna att de har någonstans att ställa frågor, och se att det finns hopp. Även om man har det kämpigt hemma, så finns det faktiskt hopp.

Maria har pratat med många som anhörigkonsulent och tipsat om Förgätmigej, och det är många som har gått dit efteråt. Så det är ett slags samarbete mellan kommun och landsting.

– Jag önskar dem lycka till nu och rummet är ju jättevackert. Jag tror på det här!

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Public Domain

En överbryggande mål-tid

Den 3:e maj samlades vid lunchtid ett 40-tal personer på Stadshotellet för en överbryggande mål-tid. Måltiden var en manifestation inom ramen för kampanjen (H)järnkoll.

Vilka bjöd in?
De som bjöd in till denna lunch är Värmlands ambassadörer från den treåriga satsningen (H)järnkoll. Satsningen är initierat av regeringen och syftar till att förbättra allmänhetens attityder till personer med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning. Syftet med manifestationen var, att ge ljus åt det speciella samtal som kan uppstå när människor med olika erfarenhet fredligt delar en måltid, och den viktiga överbryggande funktion det kan ha.

Vilka kom?
Hälften, ett 20-tal, av gästerna hade själva erfarit psykisk ohälsa i någon form. Den andra hälften var personer som genom sitt arbete kommer i kontakt med sådan problematik.

På fler platser
Samma dag hade (H)järnkoll manifestationer på 23 platser runtom i Sverige.

Mål-tiden
Inledningsvis minglade man runt efter att ha fått reda på sin bordsplacering. Totalt var det fem bord. Vid varje bord fanns en attitydambassadör, vilka är: Mia Carlström, Pernilla Edberg, Lotta Lagneryd, Susanne Mellqvist och Mona Noreklint. Efter att vi hade satt oss vid respektive bord, hölls ett välkomsttal av Mona.

Hon talade om syftet med tillställningen, presenterade de andra ambassadörerna och berättade att hon själv hade erfarenhet av psykossjukdom. Hon har sedan flera år tillbaka varit symptomfri och det borde vara ett bevis för att det går att bli frisk från psykisk sjukdom, vilket är en av fördomarna hos allmänheten – att det inte går. Sedan var det dags att inmundiga måltiden.

Vid vårt bord valde vi att presentera oss för varandra; det var en präst från Svenska kyrkan, en kvinna som var engagerad i Qvinnoqulan, en psykiatrisjuksköterska, en kvinna med erfarenhet av depression, jag själv med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, en journalist från VF, en man som brukar vara på Futurum-länkarna, en kvinna som jobbar på Patient- och medborgarservice och slutligen Mona Noreklint som är en av Värmlands fem attitydambassadörer.

Presentationsrundan ledde till att vi lättare kunde samtala med varandra kring bordet, och det gav också den överbryggande funktion som var meningen. Vi möttes som människor och inte som patient eller personal. Förutom den goda samvaron och den goda maten, kunde man även avnjuta sång och diktläsning.

Ballonguppsläpp
Avslutningsvis, som en final på denna överbryggande mål-tid, släppte man vid 14-tiden upp röda heliumfyllda ballonger i skyn. På ballongerna kunde man läsa: ”Våga prata om psykisk ohälsa!”

Text: Karl Peter Johansson

ATT VARA (H)JÄRNKOLLSAMBASSADÖR

Sussie vill att psykisk ohälsa ska vara lika accepterat att tala om som ett brutet ben. Psykiatriska funktionshinder är mycket vanligt och hon vill krossa fördomarna; vi är inte farliga!

Jag har träffat Susanne Mellqvist som är attitydambassadör för Hjärnkoll, vilket är ett regeringsuppdrag vars uppgift är att öka kunskapen kring psykisk ohälsa och psykisk funktionsnedsättning. Utöver sitt arbete för Hjärnkoll är hon både brukare och anhörig och även hjälpmedelsambassadör.

Uppdraget Hjärnkoll har getts till Handisam och NSPH, som gjort ett program. Visionen är att alla ska känna sig trygga trots sin psykiska ohälsa och att det ska vara lika okej att tala om detta som att till exempel tala om ett brutet ben. Människor ska kunna tala öppet utan att mötas av negativa effekter och fördomar från omgivningen.

Sussie har varit med i Hjärnkoll sedan starten i februari 2010. Hon fick information om att Hjärnkoll fanns genom Riksföreningen Attentions ordförandeseminarium i oktober 2009. Hon har varit i Sigtuna och i Karlskoga på utbildning och de har även telefonträffar, det kommer också mejlutskick där de som vill kan åta sig uppdrag. Hon har ännu inte hållit i något föredrag, hon tycker det är svårt att samla ihop vad som är relevant information att berätta om. Däremot bär hon alltid Hjärnkolls T-shirt och försöker sprida information i sin omgivning. Hon säljer också T-shirtar och pins.

De som utbildas i Hjärnkoll kallas attitydambassadörer och det finns nu 200 stycken i riket. Hela Sverige är med i projektet, men extra krut läggs på Uppsala, Västerbotten och Västra Götaland.

Sussie tycker att det roligaste är när hon lyckas förändra folks attityder, när hon får människor att inse att psykisk sjukdom inte är så farligt, att få dem att acceptera att det är något naturligt. Det jobbigaste är när de inte tror på vad hon säger, när de ser ner på dig på grund av ohälsan – och nedvärderar dig när du är sjuk.

Hon tycker att alla frågor är lika viktiga, men hon talar naturligt nog mest om sina egna erfarenheter: huvudsakligen Aspergers syndrom och ADHD. Hon tycker att stödet uppifrån i projektet är både bra och dåligt, mest bra, men hon skulle vilja ha mer push och lära sig hur man presenterar saker i en föreläsning (någonting hon tror delvis kan bero på hennes egna diagnoser).

En personlig fråga hon går igång på är att neuropsykiatriska funktionshinder såsom Aspergers syndrom, ADHD och Tourettes syndrom inte är sjukdomar, utan just funktionshinder. Vid Asperger är inte hjärnan felkopplad, den är bara annorlunda kopplad. De annorlunda kopplingarna kan ibland vara till fördel, till exempel kan de skapa nya lösningar andra inte tänker på.

Det viktigaste som allmänheten borde känna till är att psykiska problem är vanliga. En av fyra har någon form av psykisk ohälsa, därutöver är många indirekt berörda, exempelvis familjen till den sjuke. Det är också viktigt att veta att många återhämtar sig till ett bra liv! Det är viktigt att tala om detta – och var och en kan bidra.

Text: Maria Lundby Bohlin