På jobbet: Daniel Berghel, ordf. Arbetsmarknads- och Socialnämden

I månadens ”På jobbet” får vi möta Daniel Berghel. En man som har växlat roll från vice ordförande i nämnden till ordförande.  Med det har han fått en större ansvarsroll, något som han trivs med. Huvuduppgift är att arbeta med förvaltningens framtid.

Hur känns det att tagit över som ordförande i nämnden efter Ingela Wretling? Det är förstås roligt. Har man ett politiskt intresse och drivs av att vara med och förändra vill man jobba i en majoritet och kunna ta beslut. Jag känner också det ansvar som kommer med ett sådant här uppdrag och vill gärna ta det. Jag har redan under den här korta tiden hunnit runt i en del av förvaltningens verksamheter och besökt många enheter. Där har jag träffat och pratat med personal, för att på så sätt få en gedigen bild av vad som sker inom förvaltningen.

Vad blir skillnaden för dig från att ha varit i opposition till att vara en del av den politiska majoriteten? Den stora skillnaden blir att jag nu får mycket mer kontakt med förvaltningens tjänstemän. Jag kommer att vara på fler möten och träffa exempelvis avdelnings- och förvaltningschefer samt personal. Eftersom jag vill fatta kloka beslut vill jag träffa så mycket personal som möjligt för att få en större förståelse kunskap om verksamheterna. Jag tror att de vill träffa mig också för att få veta vem jag är och hur jag ser ut, för då är det lättare att ta kontakt om det behövs.  En stor förändring är också att jag kommer att ha det yttersta ansvaret. Det är ingenting jag får ont i magen av, utan jag ser det som en möjlighet.

Vad fick dig intresserad av sociala och arbetsmarknadspolitiska frågor? Det går tillbaka rätt långt i tiden. Ända sedan jag gick i skolan, i femtonårsåldern, har jag haft ett stort samhällspolitiskt intresse. Det blev då klart för mig att det viktigaste ett samhälle har i uppgift är att hjälpa de människor som av ett eller annat skäl har svårt att klara sig själva. I mitt samhälle vill jag att man får den bästa hjälp som finns att få om det blir nödvändigt. Ekonomin begränsar förstås, men det är här man bör satsa: på människor som exempelvis har trassel i sin familjesituation, missbruksproblem, utsätts för våld i nära relationer eller har ekonomiska bekymmer. Klarar vi inte av att hjälpa de mest utsatta så är det mycket annat som går fel.

Hur ser du på förvaltningens arbete med utsatta människor? Jag tycker att förvaltningen gör ett gediget arbete och ett gott jobb. Man har ett stort engagemang och jag ser det bland den personal jag har träffat. Jag var nyligen på Ullebergsgården och träffade personal där som visste att de gjorde skillnad och vill göra och gör ett gott jobb. Det känns väldigt bra att se. Sen är det så att förändring är ett tillstånd. Vi måste hela tiden försöka utveckla oss och bli ännu bättre. I den här processen hoppas jag kunna vara en del.

Ekonomins roll i förvaltningen har varit på tapeten i flera skeden, vad är din syn på den? Den är central. Vi hade ett mycket stort underskott i fjol. Den budget vi har lagt nu hoppas vi ska gå plus minus noll. Vi jobbar med det som kallas för ekonomiska ramar. Kommunfullmäktige tilldelar oss en summa pengar, en ram, utifrån vilket vi gör det bästa vi kan. Idag är det ca 420 miljoner kronor. En förändring jag har pratat med kommunledningen om är att arbeta med två ramar. En för vår verksamhet och en annan för det ekonomiska biståndet. För när det ekonomiska biståndet ökar, ska vi inte tvingas att dra ner i verksamheten i det löpande och förebyggande arbetet. Det sociala arbetet kostar och här ser jag också ett uppdrag, att jag måste kommunicera mot allmänheten och mot politiken och förklara det viktiga arbete vi gör inom förvaltningen.

Finns det förändringar som den nya majoriteten vill genomföra, som du vill lyfta fram här? Det finns många saker vi är tydligt överens om. Bland annat vill vi införa det som kallas för ”Housing first”. I denna modell utgår man ifrån att människor ska ha tak över huvudet först, sedan kopplar man på sysselsättning och behandling. Det hjälper inte hur mycket vi behandlar en person för missbruk, om hon/han saknar en säng att gå hem till på kvällen. Jag vill även att vi skapar förutsättningar för fler sociala företag i kommunen, samt för brukarkooperativ och personalkooperativ.

Text & Foto: Robert Halvarsson

Ett hem för alla

Den 24 februari höll Avdelningen Socialpsykiatri, Alkohol och Narkotika en konferens i för avdelningen aktuella frågor. ASP Bladet var på plats för att bevaka tillställningen och väljer här att fokusera på de bostadspolitiska perspektiv som togs upp under dagen.

Housing First eller Bostad Först som det kallas på svenska, är ett för Sverige relativt nytt perspektiv på hemlöshet som under onsdagen presenterades av ASP-ANA:s avdelningschef Inger Granhagen.

Rykande färskt från Lunds Universitet fick konferensdeltagarna ta del av en inspelning där Sune Sunesson; till vardags professor i socialt arbete vid Socialhögskolan, gick igenom detta internationella perspektiv.

– Det är en spännande modell som involverar hela kommunen. Detta eftersom det handlar om bostadspolitik och inte stödbehandling. Det här är inte en individualiserad metod utan en kommunal bostadspolitisk metod, berättar Inger Granhagen.

I den modell som i dagsläget är populär inom landets kommuner vill man ta itu med missbruksproblematik innan själva bostadsfrågan. Det kan handla om att en person får se sig leva i olika härbärgen under tiden som man samtidigt får stöttning för att komma till bukt med alkohol eller narkotikamissbruk.

– Den modellen passar för väldigt många. Men det finns alltid vissa människor som inte klarar av att gå vidare till nästa trappsteg och därför aldrig kan komma till slutmålet. Det har vi sett siffror på, hemlösheten ökar alltmer i Sverige, menar Inger.
Skillnaden mellan den Bostad Först och den ”trappstegsmodell” som har varit praktiserad i Sverige under ett antal årtionden, är att man vänder på begreppen och lanserar boendet som själva grunden för en människodräglig tillvaro inom Bostad Först.

Rätten till bostad betraktas som viktig för att individen ska orka med att ta itu med andra problem i sin livssituation.
– Det är svårt tycker jag; det tror jag de allra flesta av oss anser, att vara motiverad och klara av en professionell behandling om man inte vet vart man ska bo nästa månad, menar Inger.
– Jag tror att om vi själva börjar betrakta bostad som en självklar rättighet, innebär det på sikt att de verksamheter vi har som arbetar med direkt stöd eller direkt behandling kommer att få människor som har förmåga och vilja till förändring. Detta genererar en winwin situation för alla inblandade, fortsätter Inger.

Huruvida man har tak över huvudet blir i Bostad Först på så sätt återigen en mänsklig rättighet och inte något en person kan diskvalificera sig ifrån genom missbruk eller psykisk ohälsa.
– Hemlöshet baseras till skillnad från vad många tror inte på individer och deras levnadsval. För om det vore så skulle inte hemlösheten se så olika ut i olika samhällen, i olika tider och i olika typer av stadsbildningar och i olika konjunkturer. Hemlöshet tror vi visar brister i bostadsförsörjningssystemet, säger Sune Sunesson.
– Det här betyder att vi flyttar fokus från de hemlösa själva till det samhälle som inte tar emot dem, fortsätter Sune.

Hur Stockholm kommun hanterade människor på 1970-talet som skrevs ut från mentalsjukhusen lyfts fram som ett exempel där ett perspektiv baserat som ligger nära Bostad Först praktiserades.
– Det var inte så att det inte fanns bostadsbrist på den tiden. Det här hade mycket att göra med tror jag att det var en självklarhet för Stockholm på den tiden att se till att människor som bodde i Stockholm också skulle ha tillgång till bostad, säger Sune Sunesson.

Kanske kan de som arbetar inom socialtjänsten här och nu låta sig influeras av detta perspektiv i sitt vardagliga arbete menar Inger Granhagen.
– Det som Sune Sunnesson berättar om är en återgång till tämligen självklara mänskliga rättigheter, som vi någonstans på vägen har tappat bort på vägen, säger Inger.

Se konferensen på Lunds Universitet kring ”Bostad Först” här

Text: Robert Halvarsson Foto: Robert Olsson