Etikettarkiv: humor

Sann glädje är en allvarlig sak

Ofta får jag höra att jag är en glad, sprallig och spirituell tjej/kvinna. Jag är inte bara intelligent och intellektuell, jag är rolig också.

Det påminner mig lite om när jag gick på grundskolan i slutet av 60-talet och början på 70-talet. På den tiden var jag svårt mobbad, utstött och hade inga kompisar. Ändå gjorde jag som judarna under WW II, försökte skoja till det och skämta bort smärtan. Lite grann som klassens clown. Men, den (smärtan) kom tillbaka på kvällen och jag grät mig till sömns ända upp i högstadiet.

Det sägs att det går att skoja om allt, men stämmer det verkligen? Komikern Måns Möllers son fick en autistisk diagnos, vågade han skoja om det? Min pappa har cancer i hela kroppen, är det nåt att skratta åt?

Jag var romare (katolik) i många år och en av mina bästa killkompisar i Uppsalas församling brukade säga att ”det du inte kan skoja om, kan du heller inte ta allvarligt.” Det ligger mycket i det. Ett år hade vi Luciafest i AC (katolska studentföreningen) där han var ordförande och vi skålade bland annat för påvens obefläckade avlelse och hade mer än roligt åt det. Men, min gudson tyckte att det inte var nåt att skoja om..

Jag har tänkt på saken och funderar. Finns det någon sorts universell humor, som alla skrattar åt? Har olika folkslag olika slag av humor? Ofta brukar folk som ramlar/halkar på bananskal, väcka en viss munterhet, men när du själv halkar/snubblar ikull, då är det inte lika roligt längre. (Så, när du ser det nästa gång, kanske du tänker ”Ja, ja, måttligt roligt. Jag har gjort det själv, så jag vet.”

På 60- och 70-talet fanns det ett TV-program/-serie som hette Monty Python’s Flying Circus. (Det skulle egentligen hetat Owl Stretching Time, men cheferna på BBC tyckte att det uppmuntrade till djurplågeri. Bara en sån sak är rolig.) Det är i det programmet den berömda, nästan ökända, eller numera sorgligt välkända, sketchen om den döda papegojan är med. Jag har läst en stor bok om dem, som dessvärre någon stal för mig. Men, i den skrev gänget om den kreativa processen. De hade manusmöte varje måndag och om alla skrattade, eller om ingen begrep något, så spelade de in det. Det är kanske så det är med humor, att antingen tycker många att det är jätteroligt, eller också är det totalt obegripligt.

En av manusförfattarna hette Douglas Adams. I dag är han mest känd för ‘Världens enda trilogi i fem böcker’. Ja, det är, den också numera sorgligt välkända, ”Hitch-Hiker’s Guide To The Galaxy” eller ”Liftarens guide till galaxen” som den heter på svenska. Den vimlar av klassiska citat..

”Svaret är 42, vad frågan är, är betydligt knepigare.”

”Rymdskeppen hängde i luften på ett sätt som tegelstenar vanligtvis inte brukar göra.”

”Det är en konst, eller rättare sagt ett knep med att flyga. Knepet är att lära sig kasta sig till marken och missa.”

”Slartibartfast var den enda invånaren på den obebodda planeten.”

Antingen är sådant jättekul, eller också är det ingen som förstår det. Precis som på manusmötena.

Vid ett tillfälle när jag arbetade i Stockholm, berättade jag en vits som ingen skrattade åt. Jag suckade djupt och sa:

– Nåja, alla komiker kan inte räkna med att bli uppskattade under sin livstid.

Då sa någon:

– Liselotte, måtte du aldrig dö..

Text: Liselotte Frejdig
Foto: Lotta Tammi

Godkänt på Facebook?

Okej Facebookare. Jag har funderat mycket på just Facebook. Inledningsvis vill jag nämna att jag har ett vanligt Facebook-konto samt en Facebook-sida där jag postar egengjorda seriestrippar. För mig känns det här med sociala medier rätt avtändande och, ja… platt.

Men det är också genom ögonen på någon som tecknar satirserier vilka ibland kan vara ganska vågade, och har just Facebook som huvudforum. I teorin är ju detta ett ypperligt ställe att nå ut till folk utan kostnad. Men vad händer om materialet man postar ibland inte är ”rumsrent”?

Vad ska andra tro?
Vi vet väl alla att många skräddarsyr sina Facebookaktiviteter och därmed bilden av hur de vill att andra ska uppfatta dem. Detta bör då leda till att man i allmänhet blir väldigt feg och selektiv i det man lägger upp, delar och gillar. Man vill ju inte riskera att någon av sina ”vänner”, kollegor eller varför inte chefen ska tro att man gillar nåt som kan vara konstigt, stötande eller tvivelaktigt – fast man egentligen kanske gör det. Det blir ett slags strategiskt gillande och postande. Lustigt, harmlöst och knasigt är okej, så länge det är safe. Inget får riskera att rasera bilden man byggt upp om sitt liv och sina värderingar.

Riktigt trist om det är så att man måste skala bort sådant man tror inte passar sig men som man egentligen gillar eller tycker är intressant, av rädsla för att någon annan ska höja på ögonbrynen på fel sätt. Anpassat, tillrättalagt och rentav torftigt om jag får säga mitt.

Gilla eller inte gilla
Visst kan det kännas otacksamt att lägga ner tid och arbete på egenproducerat material, lägga upp på Facebook för gratis läsning och sedan få förvånansvärt lite respons, när man via ingående statistik samtidigt kan se att väldigt många regelbundet läser. (Detta gäller främst mer vågat material). Kanske är det en liknande känsla för en musiker som spelar för en tyst publik, eller en tidning man läser i butiken men inte köper, nåt i den stilen.

Samtidigt som jag välkomnar Facebook som ett bra sätt att nå ut om man sysslar med kulturellt arbete, är det uppenbart att det finns många oskrivna regler för vad som är okej eller inte bland de flesta användare. Man har ju sin internetimage att tänka på. Sin framgångssaga och sociala kapital. Sitt CV. ”Vågar jag gilla det här när alla andra kan se? Är det här rätt marknadsföring för min person?” Ska man behöva degradera sitt innehåll till en slätstruken, framtvingat positiv, harmlös sörja som är designat att passa alla för att folk ska våga visa att de gillar det?

Detta handlar inte om missnöje, jag tycker det är skitkul att folk vill läsa mina serier, men förbryllas över att det är relativt sparsam interaktion med tanke på hur många som läser. När arbetet inte genererar några pengar blir lönen istället respons från läsarna. Åtminstone för mig.

Är du okej?
Jag är uppriktigt fascinerad av fenomenet Facebook, hur det används och hur det har kommit att spela så stor roll i våra liv idag. Sedan fattar jag ju att det är lite lotteri när man postar något. Det kan försvinna i mängden så man helt enkelt missar det. Kanske blir man bombarderad med så mycket material och uppdateringar att man inte orkar bry sig?

Sedan finns ju de som inte behärskar det sociala spelet, som inte har koll på alla oskrivna regler man förväntas kunna för att föra sig på godkänt vis. Personer som postar spontana, känslomässiga inlägg som på förhand inte är så noggrant kalkylerade. Passar de in i Facebook-kulturen? Det som skrivs på nätet finns ju där för alltid. Ska vi skämmas för och maskera vår egen personlighet av rädsla för att göra ett mänskligt, socialt snedsteg på nätet? Nätet som jag nog vågar påstå är och kommer förbli en hörnsten i våra liv.

Godkänt?
Kan det ligga något i mina spekulationer? Att Facebook-mentaliteten/kulturen inte passar sig för ”socialt osmidiga” och mer vågat material. Material som är okej att gilla hemma på kammaren bland sina nära, men inte okej bland alla bekanta ute på nätet. Vågar man inte visa offentligt att man gillar något som riskerar att vara obekvämt, eller är jag helt ute och cyklar? Vill vi hålla med varandra och tycka lika till varje pris? Vad är vi rädda för?

Jag återknyter till erfarenheterna med mina tecknade serier. Tycker man att de suger är det ju inte konstigt om man inte vill interagera, men många skickar uppskattande, privata meddelanden som förstärker kontrasten. Många läsare – liten interaktion. Inte så Facebookigt. Detta är mina erfarenheter och tankar kring vår tids nya sätt att kommunicera och interagera med varandra.
Hur skulle du beskriva Facebook? Gå in och säg din mening på ASP-Bladet, via vår hemsida eller ja, även på Facebook.

Text och illustration: Martin Bäckström-Ledin

 Läs gärna mina serier:

www.mblserier.se

Kylskåpsmagneter med sjyssta budskap

Emma Rendel hjärnkoll

Emma Rendel är illustratör, tidigare publicerad av bland andra Kartago Förlag, Galago och brittiska Jonathan Cape. Till kampanjen (H)järnkoll har hon skapat en rad illustrationer, något som resulterat i vykort samt kylskåpsmagneter, vilket den nationella kampanjen tillhandahåller utan kostnad.

ASP Bladet har talat med Emma Rendel kring hennes illustrationer. Hon berättar för tidningen att det var Hjärnkoll som kontaktade henne med förfrågan om hon ville jobba med dem. Detta utifrån att de hade sett tidigare illustrationer hon hade gjort för Agera-guiden, vilket skapats av en organisation som heter Vi unga.

Den gången handlade det om att synliggöra maktstrukturer och normer i det civila samhället. Nu skildrar hon istället arbetsliv och psykisk ohälsa. Specifikt om ett par chefer och hur de hanterar anställda som har eller anses ha psykisk ohälsa, allt på ett humoristiskt och rättframt sätt.

– Det handlar om hur vissa arbetsgivare och chefer kan känna sig osäkra på hur de ska bemöta anställda med psykisk ohälsa. Om deras reaktioner skildrade på ett roligt sätt, tanken var att situationerna skulle kännas igen, men att det skulle vara så tillskruvat att ingen kunde känna sig utpekad.

Med tanke på att denna typ av ohälsa för många är ett rätt allvarligt område, samt att illustrationerna använder sig av en rak humor, undrar undertecknad huruvida det var svårt för Rendel skapa dessa teckningar. Alla har ju beröringspunkter kring det här området, i arbetslivet såväl som privat. Men det var tvärtom möjligtvis enklare, berättar Rendel för ASP Bladet.

– På ett sätt är det nästan så att det är lättare att göra det skojigt när det är ett laddat område. Jag vet inte varför, det kanske beror på att det är många som har beröringsskräck kring det hela, berättar hon.

Och det är ju knappast ovanligt att må dåligt. Hjärnkoll har kampanjat intensivt för att få bort det sociala stigmat kring denna typ av ohälsa, till något man skulle kunna prata om kring exempelvis fikabordet på jobbet.

– Det är ju väldigt vanligt. Därför är det så konstigt att det ska vara så svårt att prata om det, eftersom alla måste ju ha någon i sin närhet som har eller har haft någon form av psykisk ohälsa.

Humor avdramatiserar
Emma Rendel tror själv att humor kan vara ett av de bästa sätten att få igång samtal om psykisk ohälsa. I skrattet eller leendet avdramatiseras möjligtvis det som är svårt och skrämmande, kanske kan det bli till någonting som vi alla kan känna igen oss i.

– Man kan ta upp ämnet på ett sätt som inte skuldbelägger någon eller gör en nervös, för när man tar upp sådana här ämnen blir folk lätt nervösa och vågar eller vill inte prata om det. Jag tror man kan starta diskussioner på ett roligt sätt, det är en bra ingång tror jag.

Tidigare har hon skapat serier och givits ut i ett flertal olika sammanhang. Då har hon bland annat skildrat teman som rör sociala situationer där personer känner att de inte riktigt räcker till. I förhållande till detta ser hon en likhet med det hon har skapats för Hjärnkoll, där chefer skildras som något osäkra, klantar sig eller säger något dumt.

I den bästa av världar är dock inte det klumpigt sagda slutet på en diskussion, utan bara början på ett meningsfullt samtal. Tills dess att detta blir mer regel än undantag kan vi dock roas av Rendels illustrationer, som kan beställas från den nationella kampanjens hemsida. Själv hoppas hon att hennes eget bidrag kan bli något av en ”snackis” ute på arbetsplatserna.

Text: Robert Halvarsson
Illustration: Emma Rendel

Både privatpersoner och föreningar kan beställa Emma Rendels vykort och kylskåpsmagneter via Hjärnkolls hemsida, www.hjarnkoll.se.

Galenskap i konsten

Flera nytänkare i världen har lidit av psykisk sjukdom, konstnärer inte minst.

En av Norges konstnärer, Lars Hertervig (1830–1902), är en av konstnärerna som led av ”sinnesförvirring och misär”. Edvard Munch (1863–1944) var en annan. Munch skrev: ”Två av människans mest fruktade fiender fick jag i arv – arvet till lungsot och sinnessjukdom. Sjukdom och galenskap och död var de svarta änglar som stod vid min vagga.” Munch led av depressioner, vilka toppades i 45-årsåldern då han redan uppnått framgång som konstnär.

En konstnär jag känner lider i perioder av depression. Han isolerar sig i sin stuga, en stuga utan bilväg fram, och ser bara folk under sina korta besök till mataffären, så sällan som möjligt. Han berättar att han en gång bodde i stugan två år i rad. När han vaknade en morgon fann han att vid matbordet var det dukat för två: honom själv och stolen mitt emot, där han hade ställt en spegel som sällskap. Då insåg han att han måste ut bland människor igen.

Runt 1800-talet betraktades galenskap som, nästan, en förutsättning för att bli en riktigt god konstnär, det man talade om då var melankoli. Varje verk skulle innefatta en gnutta galenskap för att betraktas som bra. Det gällde att balansera på knivseggen av förnuft och vansinne.

Schizofreni har ibland omtalats som en grund för konstnärskap. Men Hans Lind, psykiater tidigare verksam inom Landstinget i Värmland, talar snarare om bipolaritet som den huvudsakliga drivkraften i en intervju med SVT 2008. Alla känner vi till Vincent van Goghs (1853-1890) avskurna öra, som han skickade till en kvinna han älskade. Förmodligen uppskattade hon inte presenten. Han var ”fruktansvärt manisk på ett kreativt sätt” enligt Hans Lind. Kanske är det svängningarna som skapar gnistan, det att känna någonting, vare sig det är depression eller mani. Han säger att 40 procent av alla konstnärer är psykiskt sjuka, och stödjer sig på en amerikansk professor.

Lind säger i intervjun att ”det farligaste av allt är att vara skämttecknare. Humor är inget roligt. Humor är ett sätt att hantera ångesten. Det är en fruktansvärt stor risk för självmord hos självtecknare.”

År 1856 föll Lars Hertervig över kanten och skrevs in på Gaustad asyl i Oslo. På grund av hans konstnärskap sattes snabbt och självklart diagnosen melankoli. För att skydda sin ära skyllde han sitt vansinne på att han tittat på alltför många landskap i solljus. När han nådde gränsen skrev han frivilligt in sig på psyket och ordinerades varmt bad och kall dusch två gånger i veckan, fem tabletter till natten och fyra blodiglar i nacken. Han slutade även måla under sin tid som inlagd, då han antog att det var målandet som gjort honom sjuk och att han skulle bli frisk igen så snart han lade av med målandet.

Efter 20 månader blev han inte bättre och diagnosen ändrades från melankoli till dementia. Sjukdomsorsaken ändrades från konstnärskap till onani och kärleksaffärer. Att en norsk bondpojk skulle kunna få en reaktiv psykos av att hamna i storstaden Düsseldorf utan att ens kunna språket övervägdes inte. Han skrevs ut oförbättrad och var med det utan möjlighet att fortsätta med måleriet. Han försörjde sig som diversearbetare tills han femtio år senare dog av cancer i magen.”

Edvard Munch hade också en svår uppväxt. Vid fem års ålder dog hans mor i blodstörtning och hans favoritsyster dog i TBC, något som återkommer i hans konstverk. Munch var alkoholist och detta ledde till delirium och hallucinationer. Han skrevs in på psyket i Köpenhamn, landets bästa, där han ordinerades varma bad, sängläge, näringsrik kost och ”elektrifiering”, icke att förväxlas med elchockbehandling. Han fortsatte måla, hans rum på psyket blev ateljé och efter åtta månader skrevs han ut botad och fortsatte därefter som en renlevnadsmänniska. I hans konst kan man dock se melankolin, däribland i hans förmodligen mest kända verk ”Skriet”. På den målningen har någon skrivit texten ”Kan bara ha målats av en galning”. Han blev senare åter inlagd för depressioner. Hans syster Laura blev även hon inlagd på ett sanatorium, försjunken i autism.

Text: Maria Lundby Bohlin

Bild: Edvard Munchs målning Skriet kan beskådas på Nasjonalmuseet, Oslo