Det finns en anledning till att människor har djur. Människans bästa vän är trogen, stöttande och ger livskvalité, inte minst till människor som lider av psykisk ohälsa.
Många skaffar hund för de tror de kommer få en bättre livskvalité. Det gör de ofta. Hundägare har lägre blodtryck än dem som inte har hund, och dem som har hund som haft hjärtinfarkt, lever längre än de patienter med hjärtinfarkt som inte har hund. Bland ensamstående och pensionärer är depressioner mindre vanliga bland hundägare.
Personer med hund vistas mer utomhus då hunden behöver längre eller kortare promenader varje dag; fysisk motion är nyttigt, de får ett större socialt nätverk, mycket därför att hundar är en bra och ”ofarlig” ice-breaker. ”Åh! Hund! Vad heter han? Jag hade hund när jag var liten”. Det är svårt att ta kontakt med främlingar utan anledning, men en person med hund kan man tilltala. Barn som växer upp med hund får också bättre social förmåga och lär sig hantera saker som förökning, födelse, sjukdom och död på ett bättre sätt.
Servicehundar
Blindhundar har vi hört om, också hundar som hjälper rörelsehindrade , men det finns också hundar som är tränade att stötta personer med psykiska problem. Hundarna tränas på individuellt sätt, för den hundägare som skall ha hunden. Hunden kan lära sig att larma vid paranoia och hallucinationer, påminna ägaren att ta sina mediciner och att störa vid självskadebeteende, hämta saker, ta med ägaren bort från stressande situationer eller stödja.
Hundarna kan vara i olika raser och storlekar, av de hundar som lämpar sig för ”yrket”. Hunden tränas ofta med både den kommande ägaren och en hundtränare för att få bästa resultat, andra tränas i utbildningsprogram. En tränad hund som beter sig bra, alltså inte skäller, bits, eller stör i övrigt, har rätt att följa med ägaren till alla officiella platser som människor har rätt att gå till, på samma villkor som andra servicehundar. De får även bo på platser där hundar är förbjudna. Hundarna får också flyga inne i kabinen på flygplan, om de följer sin ägare.
Att inte bli trodd
Det finns hundar som inte är tränade för speciella uppgifter utan som är som ett socialt stöd för personen. Dessa hundar har vissa befogenheter men inte alla. Personer som har hundar på grund av psykiska tillstånd möter oftare på problem än personer som är blinda, döva eller rörelsehindrade, eftersom deras funktionshinder är dolt. De blir ifrågasatta och ofta utfrågade om varför de har hund. Stigmat med psykisk sjukdom gör att ägaren kan känna sig illa till mods att ens tala i vaga termer om sitt handikapp. De kan dessutom inte bli trodda då det är en allmän uppfattning att servicehundar alltid är medelstora till stora hundar, något som inte stämmer: beroende på uppgiften hunden skall klara av så kan även små hundar vara servicehundar.
Hundar som terapi
Hundar används ibland på äldreboenden. Personer med afasi som följd av hjärnblödning kan känna kärlek och värme från hundar även om de har svårt att tala. Även dementa har särskild nytta utav att få träffa hundar, liksom personer med obotlig cancer i livets slutskede. Djur har en positiv verkan på gemenskap, psykisk hälsa och fysisk aktivitetsnivå. De positiva effekterna har även visat sig bland personer med autism, Downs syndrom och schizofreni.
Äldreboende
Jag har varit på besök på ett ålderdomshem, där två patienters katt, Hannibal, fick bo tillfälligt medan matte och husse var inlagda på sjukhus. När ägarna blev friska fick katten bo kvar då den trivdes väl. De dementa hade svårt att veta vilken dag det var; flera visste inte om att de var på ett demensboende utan trodde de var unga och ville hem till mor och far – men katten kom de ihåg! De mindes katten och att den hette Hannibal, trots det ovanliga namnet. Efter ett tag gick katten bort, men det flyttade in en ny patient, som hade en liten hund, Tassen. Patienten hade inga närstående som kunde ta hand om hunden, så han fick flytta in på samma demensboende som Hannibal bott på. Både patienterna och Tassen trivs mycket bra där, både hunden och patienterna får kärlek och Tassen är ett självklart samtalsämne som även de svårare sjuka kan tala om.
Text: Maria Lundby Bohlin Foto: Kajsa Jansson
Gilla detta:
Gilla Laddar in …