På Jobbet: Fredrik Werling

Våningen under ASP-bladets redaktion jobbar vård och stödsamordnaren Fredrik Werling. Imånadens På jobbet berättar han om sitt arbete och vad det innebär för de brukare han möter.

Kan du berätta för läsarna om din bakgrund?
– Jag jobbade på Gemet i drygt sex år som samordnare med arbetsrehabilitering och psykisk ohälsa innan jag började här. Före det var jag på IFA och Jobbcenter i sex år. Jag har hela tiden arbetat med människor som har behov. Jag har jobbat internt i kommunen och är inte utbildad socionom, utan jag har en praktisk och teoretisk bakgrund inom många olika områden. Nu har jag utbildat mig till vård- och stödsamordnare. Nästa år har jag jobbat 25 år inom kommunal verksamhet.

Vad gör en vård- och stödsamordnare?
– Det handlar om att samordna alla insatser från kommunen och landstinget som den behövande personen behöver, få med det som brukarna vill ha, inte bara det som vi som professionella tycker behövs. Det tror jag gör en stor skillnad, att brukaren själv talar om vad den vill ha. Sedan gäller det att styra, så att det inte blir fel insats vid fel tillfälle, vilket är ett resursslöseri. Insatser kan vara alltifrån bostöd, hjälp med den personliga ekonomin eller kontakten med läkare. Insatserna ska vara grundande i brukarnas behov.

Vi är spindeln i nätet som tillsammans med brukarna ska hålla ordning på alla saker. Tidigare har handläggaren varit den personen som höll i alla trådar. Vi tar inte över deras jobb, eftersom vi inte är myndighetsutövare utan vi enbart tar över samordningsrollen Detta är ett nytt sätt att jobba på. Vi använder också något som kallas tidiga tecken och krisplan. Det går ut på att brukaren själv i ett friskt tillstånd i skrift beskriver tecken på insjuknande och återfall för att vi andra ska kunna se i tid om det går åt fel håll, så att man kan möta brukaren i ett tidigare skede. Det sker även mätningar av tillfredsställelse och hur långa vårdtiderna är. Detta görs för att kunna följa upp brukarens utveckling.

Är det några speciella egenskaper som krävs för att arbeta som en samordnare?
– En egenskap är att kunna hålla igång många saker samtidigt. Framförallt, när det gäller att jobba med människor är lyhördhet och empati viktigt, kan du inte vara på samma nivå som den du jobbar för, så kanske du inte ska jobba med det här. Det gäller att få en allians och känslan att vi är två människor som hjälper varandra framåt. Detta är ett nytt sätt och tänka och det händer något i hela systemet nu. Äntligen börjar vi lyssna till vad folk vill och det i sig är ekonomiskt hållbart. Hur mycket insatser har vi inte slösat bort på sådant som ingen velat ha eller kunnat tillgodose sig?

Hur går det till när en person tar kontakt med dig?
– Om du som brukare känner att din situation är rörig, du missar möten, tycker du har för många människor runt omkring dig. Det kanske gjorts flera insatser som inte slutförts. Då kan du ansöka om en vård- och stödsamordnare. Detta bygger inte på ett myndighetsbeslut, utan det är en öppen insats som betyder att man på egen hand kan söka hjälp, eller via en handläggare på kommunen eller landstinget i Värmland. Det krävs dock en kontakt med psykiatrin och kommunen.

Hur ser samarbetet ut mellan kommunen och landstinget?
– Jag och min kollega, Ulf Fredriksson, kommer från varsitt håll, kommunen och landstinget. Det är unikt att ha ett gemensamt kontor. Eftersom det här är riktlinjer från Socialstyrelsen säger man från myndigheten att detta inte är något test eller projekt, utan att det är så här som kommunen och landstinget ska jobba med de här frågorna.

Vilka utmaningar finns i ditt arbete?
– Den största utmaningen är att min kreativitet sätts på prov, eftersom ingen annan människa är sig lik. Visst har jag en metod att hålla mig efter som med jämna mellanrum utvärderas efter en modell, men det är ju inte säkert att människan passar den. Jag måste också vara beredd att vara flexibel inom modellen. Man har en ram och ska vara programtrogen för det aktuella programmet. Men i programmet krävs en flexibilitet för att kunna tillfredsställa de behov som brukarna har. Just att vara flexibel är också en utmaning. I mitt jobb är ingen dag lik den andra.

Vem kan söka hjälp hos en vård- och stödsamordnare?
– Det kan vara vem som helst från 18 år och uppåt, som upplever sin levnadssituation rörig och har någon form av psykiatrisk och/eller missbruksproblematik. Vi gör en bedömning av brukaren utifrån hur han eller hon har haft det förr, när det gäller tidigare insatser och det som är självupplevt.

Hur ser du på kommunens arbete med utsatta människor?
– Vi har jättemånga bra och kompetenta människor i Karlstads kommun. Men det krävs rätt samordning och rätt insatser för att få det att fungera tillsammans. Det behövs ett större nätverk, så vi vet mer vad andra inom kommunen gör. Då vet jag vart jag kan ringa om jag behöver hjälp.

Text: Henrik Sjöberg
Foto: Per Rhönnstad

Ålder: 47 år
Bor: Karlstad
Favoritintresse: Musik
Bok: Facklitteratur
Film: tv-serien Sons of Anarchy
Drömresa: Skottland

Drogtestmottagningen har öppnat

På Tingvallagatan i centrala Karlstad öppnades första februari 2013 Drogtestmottagning. Ansvariga för verksamheten är Krister Stål och Anna Höög. Tanken är att ge en lättillgänglig urinprovtagning.

Efter önskemål från Familjeavdelningen, IFA och Vuxenavdelningen, nystartades första februari i år drogtestprovtagningen som under ett års tid legat nerlagd. Den tidigare verksamheten drevs av Landstinget i Värmland tillsammans med Karlstads kommun. Nu är det Arbetsmarknads- och socialförvaltningen som ansvarar för den nya mottagningen. Förvaltningsavdelningarna har samarbetat när det gäller kostnaderna, där Vuxenavdelningen står för den största delen av den ekonomiska biten.

Sedan landstinget försvann från scenen för ett drygt år sedan, har det varit svårt att få till en bra provtagning. Det är utifrån detta faktum som behovet av en drogtestmottagning har sitt ursprung ur.

Krister Stål och Anna Höög ska hålla i trådarna när mottagningen nu har slagit upp sina portar. Krister har sedan mitten av 1990-talet jobbat i lokalerna på Tingvallagatan. Han har varit del av många olika konstellationer som under årens lopp passerat revy. Anna Höög har inte lika lång tid i kommunens tjänst som Stål, utan har sedan 2011 arbetat kommunalt. För Annas del är det också en ny arbetsmiljö att bekanta sig med.

– Det är alltid roligt att vara med från början i ett projekt. Man har då möjligheten att forma verksamheten, men samtidigt finns det riktlinjer som man måste ta hänsyn till, säger hon.

Drogtestmottagningen ska i första hand utföra urintester, sedan kan det utökas till utblåstest eller salivtest. Men det vet man inget om idag. Arbetsuppgifterna delas mellan Anna och Krister. Det finns en referensgrupp bestående av representanter från varje avdelning som har det övergripande ansvaret. Förutom referensgruppen är Sigge Säll chef för lokalerna och Ann-Sofie Nordenberg ansvarar för verksamheten och den metod som Drogtestmottagningen använder sig av.

Tanken och ambitionen är att Drogtestmottagningen ska bli en permanent verksamhet. Mottagningen ska till en början vara öppen under en sexmånaders testperiod. Trots det måste Anna och Krister utforma arbetet på bästa sätt. Det gäller bland annat att människor blir testade och bemöta på samma sätt.

– Det gäller att utveckla arbetet kvalitativt, så att den blir en rättssäker provtagning, enligt Socialstyrelsens anvisningar, säger Krister Stål.

Text: Henrik Sjöberg
Foto: Lotta Tammi

Ska man verkligen behöva vara en kostnad för att få hjälp?

Jag försöker att inte tänka på det. Ibland kryper det dock fram, tankarna på allt jag missat, allt jag inte kunnat göra eller köpa.

Det finns många faktorer som spelar in på de här negativa tankarna. Att hela tiden vara tvungen att avstå från saker och att aldrig kunna spara ihop till något. Känslan av att inte göra rätt för sig, att behöva tigga till sig pengar från staten varje månad, pengar som andra, arbetande människor betalat in i skatt.

Jag har hela tiden försökt att kosta så lite som möjligt, att vara en så liten börda jag kunnat. Jag bodde till exempel hos mina föräldrar tills jag var 28 år för att jag inte ville ansöka om bidrag till en egen lägenhet. Under perioder då jag har mått sämre har jag struntat i att ansöka om försörjningsstöd helt eftersom jag inte spenderat pengarna jag tidigare fått.

Detta är dock ett problem, man skall kosta för att få hjälp. Är man inte en tillräkligt stor ekonomisk belastning blir man lätt bortglömd i byråkratin. Ett konkret bevis på detta framkom när jag deltog i verksamheten Gemet. Där erbjöds jag en bidragsanställning av personalen. Erbjudandet kom vid ett perfekt tillfälle, jag kände mig redo för ett arbete. Jag jobbade redan i stort sett fulltid så det enda som skulle ändras var ekonomin och att det skulle innebära ett lite större ansvar genom handledning av nya deltagare.

Sagt och gjort, med tal om att det praktiskt taget bara var det administrativa kvar att ordna började jag planera för att kunna hämta ut min första lön. Några dagar senare kom beskedet från IFA att jag inte kunde få anställningen. Enligt beslutet var jag inte en tillräkligt stor ekonomisk belastning. Jag blev helt enkelt bortvald för att jag försökt att kosta så lite som möjligt.

Jag förstår givetvis principen, men för mig kändes det som att straffas för att jag inte sökt allt försörjningsstöd jag kunde. I ren trots ansökte jag om bostad samt flyttbidrag. Jag hade sedan tidigare stått i kö hos KBAB ut i fall att något skulle hända så det dröjde inte länge innan jag skaffat en lägenhet. Jag är fortfarande arbetslös men jag har i alla fall flyttat upp ett par steg i belastningshierarkin.

Missförstå mig inte nu, jag är fruktansvärt tacksam för det sociala skyddsnät vi har i Sverige och skulle gladeligen betala skatt om jag kunde. Vad jag dock skulle vilja efterlysa är det som förmodligen nämnts hundra om inte tusentals gånger, nämligen att se till individen mer.  Det är alldeles för lätt att hamna mellan stolarna i byråkratin. Man rynkar lätt lite på näsan när man läser om cancersjuka som tvingas ut i arbete tillsammans med blinda människor med grav autism. Detta samtidigt som det finns tusentals människor som är arbetsföra och verkligen vill jobba.

Visst har myndigheterna ett ansvar här men de verkligt skyldiga i dramat är bidragsfuskarna som sett till att alla dessa regler och stadgar överhuvudtaget behövs. Även om en väldigt liten andel av de som söker bidrag är fuskare drabbas alla. Dels kostar det skattebetalarna extra men framförallt möts ärliga bidragstagare med större misstänksamhet och vissa faller som i exemplen ovan helt genom maskorna.

Text: Mattias Fahlgren

”Bättre med lön än försörjningsstöd”

Under 2008 ökade kostnaderna för Arbetsmarknads och socialförvaltningen betydligt kring försörjningsstöd för kommunens medborgare. ASP Bladet har träffat Roger Granat; avdelningschef för IFA, för att prata om ett nytt projekt för att stödja 200 hushåll med långvarigt försörjningsstöd.

I den dagliga verksamheten arbetar IFA med dessa frågor hela tiden. Det är så att säga vardag. Anledningen att man nu startat upp vad man kallar för Projekt 200 är att bättre kunna nå personer som har en avancerad behovsbild och att dessa ska få ett långsiktigt stöd. Tanken är att 90 procent av dessa hushåll ska gå från försörjningsstöd till egen försörjning. Ett väldigt ambitiöst mål.
– Hade jag sagt 50 % som under sjuåringsprojektet som vi hade för några år sedan, är det lätt för chefer och handläggare och sortera ut och ta de lätta ärendena. Även utan att ta de svårare och tyngre går man i mål, så att säga. Ambitionen bör vara väldigt hög, berättar Roger Granat till ASP Bladet.

Roger Granat berättar att tanken är att 90 procent av deltagarna i Projekt 200 ska gå till egen försörjning.

Arbetsgruppen som arbetar med dessa hushåll kommer inte att byta ut dem för nya ärenden när saker och ting ordnar upp sig. Det är också ett sätt för att kunna garantera att de som väl är där kommer att fortsätta att vara i fokus under hela projektets gång. Utöver IFA tar man även in stöd från Familjeenheten och ASPANA för att på så sätt ha ett mer komplett stöd att kunna erbjuda projektets brukare.
– Vi har tidigare försökt minska hushåll som är beroende av försörjningsstöd i fyra år eller mer. Då har vi arbetat på egen hand och det har varit ganska lyckosamt. Med det här projektet tar vi hjälp av andra delar av förvaltningen.  Oftast har ju de som en längre tid söker försörjningsstöd en komplex problematik, berättar Roger Granat.

För att kunna nå det ambitiösa målet att 90 procent inte längre ska behöva försörjningsstöd kommer man att satsa på stöttade anställningsformer. Det finns flera olika typer tillgängliga i dagsläget, som trygghetsanställning, lönebidragsanställning och utvecklingsanställning. Gemensamt är att samhället betalar större delar av lönen som incitament för exempelvis kommun eller privat näringsliv att anställa den enskilde.

Tanken är att arbete inte ska finnas uteslutande för friska och högpresterande individer, utan även för personer som exempelvis har varit sjukskrivna, har funktionshinder eller andra svårigheter att hävda sig på arbetsmarknaden.
– Det är mycket bättre att betala ut lön än att betala ut försörjningsstöd. Inte bara utifrån perspektivet från han eller hon som får lönen utan även rent administrativt, säger Roger Granat.

Projekt 200:s fokus ligger på personer som har funnits i IFA:s system två år eller längre. För många som kommer i kontakt med IFA löser sig deras situation efter ett års tid, men sen finns det en grupp som behöver extra stöd. Ett stöttande motivationsarbete som tenderar att bli långvarigt. Det är här Projekt 200 kommer in.
– Att vi gör det till ett projekt istället för att ha det i vår ordinarie verksamhet gör att vi belyser att detta är viktigt. Av den anledningen tror jag också att vi når bättre resultat, säger Roger Granat.

Roger Granat pratar även med ASP Bladet om bostadslöshet. Att sakna eget boende kan vara en stor pusselbit i det komplexa stödbehov den enskilde har, och problemet kan även finnas för personer som inte ser ut som stereotypen gör gällande. Granat är inne på samma linje som det av ASP Bladet tidigare bevakade perspektivet inom Housing First. Det vill säga, att samhället bör betrakta bostad som rättighet man inte kan diskvalificera sig ifrån. Avslutningsvis hoppas han att Projekt 200 kommer att bli framgångsrikt.
– Jag tycker det är spännande och tror att vi kommer att lyckas även om det är höga målsättningar, säger Roger Granat.

Text: Robert Halvarsson Foto: Henrik Sjöberg