Bemötande vid ADHD och autismtillstånd

Under föreläsningsdagen talade även Immanuel Brändemo, och ASP Bladet passade på att intervjua honom. Immanuel är transsexuell, har Aspergers syndrom, ADHD och en varm utstrålning.

Hens kunskaper om asperger och ADHD bygger fram­för­allt på personliga erfaren­heter – både egna och andras. Hen är mer intresserad av ”hur” än ”varför”, och fokuserar därför hellre på praktiska kunskaper än rent medicinsk forskning.

Det är svårt att generalisera vad som är skillnaden på ASPI och andra föreläsare, men de flesta som föreläser om NPF har inte NPF själva, berättar hen, utan det är ofta någon som står där och talar om ”dem” och ”dem där”.

– Det är ju inte jag särskilt förtjust i kan jag ju säga. Ibland märker man att de har missuppfattat vissa grejer, att de tar för givet att när en person med NPF gör ”så där”, så måste det alltid bero på ”det här”.

PERCEPTIONEN OFTA BORTTAPPAD
Immanuel säger att den forskning som finns om NPF bygger mestadels på att personer som saknar diagnoser har iakttagit dem. Det är svårt att förstå dessa diagnoser med ett utifrånperspektiv.

När Immanuel själv utreddes och fick sin diagnos, upplevde hen att diagnoserna inte diskuterades bland allmänheten på samma sätt som nu. På bara tio år har det hänt mycket. Immanuel vänder sig i sina föreläsningar främst till personal inom offentlig verksamhet, som möter NPF-personer. Men även andra är välkomna.

– Det är rätt vanligt att folk kommer hit i egenskap av personal, men så smiter de in efter föreläsningen och säger till mig; ”Men du, jag tror jag själv har asperger, vågar jag gå och utreda mig?”

DIAGNOS NÖDVÄNDIG?
Att få en diagnos på papper kan göra att det blir lättare att få omgivningen att lyssna, säger hen. I bästa fall kan det funka som ett slags ”Stopp! Jag har asperger eller ADHD. Bara för att saker fungerar på ett visst sätt för dig, behöver det inte funka så för mig.”

– Du kanske tycker det är lätt, men det är kanske mycket svårare för mig.

Det blir lättare att få tillgång till vissa stödinsatser med en diagnos, de blir ett ”bevis” för samhället att problem kan finnas. För andra som inte har stora stödbehov, och har självkännedom, så är behovet av diagnos inte lika stor.

Text och foto:
Maria Lundby Bohlin

Att kunna vara sig själv

Immanuel Brändemo är 30 år gammal, men visste redan som 3-åring att det var något som inte riktigt stämde. Han visste att han inte var en flicka och förstod inte varför omgivningen påstod det.

– När jag var 5 år ritade jag en teckning av en person som bar en klänning och som höll i en jättestor ballong som hade skägg och mustasch, ballongen var min bild av hur jag ville se ur när jag blev vuxen. Jag har alltid velat ha skägg och nu när jag kan ha det känns det alldeles underbart, säger Immanuel i en intervju med Sveriges Radio.

Immanuel har gett ut boken Trollhare där han berättar om sin uppväxt och om hur insikten och tankarna på en könskorrigering började växa fram.

Längtan efter att göra sig förstådd
Han förstod tidigt att människor är annorlunda, att de gjorde så märkliga saker och verkade följa regler som alla kände till utom han.
”Samtidigt som jag ville förstå andra längtade jag efter att själv kunna göra mig förstådd”, skriver han i sin bok.

Immanuel fick vid 25års ålder diagnosen Aspergers syndrom, tre år senare fick han även diagnosen ADHD och han tror att hans diagnoser har gjort det lättare för honom själv att acceptera att han var född i ”fel” kropp.

– Ja, det tror jag, framförallt min Asperger. Jag känner inget behov av att passa in, att hålla på min sociala status. Självklart vill jag bli behandlad med respekt, men jag bryr mig inte direkt om folk stirrar och viskar. Det är nog en Asperger-egenskap och det är en stor fördel, berättar han för ASP Bladet.

Han önskar att hans kropp hade fungerat rätt redan från början, att jag sluppit gå igenom puberteten och utveckla en ”kvinnligare” kropp, för det var jobbigt. Men samtidigt är han glad att jag blivit uppfostrad som flicka.

– Jag ses ofta som en ganska fjollig kille; jag gillar rosa och lila och går gärna i kilt, och uppfattas ofta som en ”mjukis” för att jag gillar att prata om känslor, älskar djur och så vidare. Om jag uppfostrats som kille och haft samma stil, så hade jag antagligen mött mycket transfobi redan som barn. När man ses som flicka har man lite större utrymme att utforska könsroller, Berättar Immanuel.

Du fick kämpa för att få din diagnos Transsexualism, tänkte du någonsin att du kanske bara inbillade dig?

– Ja, det gjorde jag. När jag hade fått höra från flera personer i psykiatrin att det var inbillning, så började jag tro på dem. Så jag försökte övertyga mig själv att jag inte kunde vara transsexuell, att de visste bättre än mig. Att tänka så fick mig bara att må sämre, men till slut insåg jag att det faktiskt var jag och ingen annan som kände mig själv bäst.

Att känna sig hel

– Jag började i könsutredningen i april 2008, och fjorton månader senare fick jag äntligen börja med hormonbehandlingen. Efter det kom jag i målbrottet, fick skäggväxt och så. Sedan opererade jag bröstkorgen (så den blev platt) i september 2010. När det var klart började jag känna mig hel, avslutar Immanuel.

Text: Joanna Halvardsson
Foto: Privat