Ett rum att växa i

Inre rum är ett kunskapscenter baserat om psykisk ohälsa i Göteborg som finansieras med medel av Allmänna arvsfonden. Ett center som står på flera ben, och arbetar med vitt skilda saker som föreläsningar, utställningar, utbildningar och webbproduktion. De har även en tidning vid namn Inblick. ASP Bladet har pratat med två personer ur redaktionen för att få oss en egen inblick i deras verksamhet.

Linda Weichselbraun är handledare på Inre rum och redaktör för Inblick. Innan hon började arbeta med tidningen har hon bland annat gjort en tv-dokumentär om psykisk ohälsa, i bagaget har hon en journalistikexamen.
– Jag anställdes som handledare på Inre rum när verksamheten drogs igång för tre och ett halvt år sedan, i början av 2007. Mina arbetsuppgifter var att handleda personer med egen erfarenhet av psykisk sjukdom i skrivande och berättande. Dessutom skulle vi arbeta för att göra dessa röster hörda i media. Från början hade vi inte tänkt göra en egen tidning, men allt eftersom att deltagarnas texter strömmade in började tanken ta form och så föddes Inblick, berättar Linda.

Runt sex personer utgör kärnan i redaktionen, men det är flera som författar material. I senaste numret kan man bland annat läsa artiklar av gamla ASP Bladet-skribenten Håkan Kristensson. Tidningen kommer ut i flera hundra exemplar per nummer och finns bland annat att läsa på samtliga öppenvårdsmottagningar i Göteborg. Inblicks skribenter arbetar även med att bidra till redaktionellt material för Göteborgs Fria Tidning.
– Vi är ett forum för brukare att göra sin röst hörd, att berätta om sina erfarenheter och om hur man vill ha det. Tidningen skickas till allt från brukare och andra privatpersoner med intresse för frågorna, till vårdpersonal, politiker och tjänstemän. Även alla som sitter i Göteborgs kommunstyrelse får tidningen. Man kan se detta ur ett demokratiskt perspektiv, vi ger politikerna chans att få ökade kunskaper om hur det kan vara att leva med psykisk ohälsa, vilka problem man har men också vad man önskar och behöver, berättar Linda Weichselbraun.

En av de personer som har varit central i framväxandet av Inblick i Inre Rum är Christian Linde. Han har hängt med sedan starten och har en gymnasielärarutbildning i svenska, engelska och filosofi med sig. Han har även diagnosen Aspergers syndrom och erfarenhet av ett flertal psykoser.
– Skrivandet har alltid funnits i mitt liv. Redan som liten tyckte jag om att skriva berättelser. Men det kan vara ganska ensamt att sitta och skriva på egen hand. Därför är det stimulerande med en grupp människor som jobbar tillsammans, som i Inblicks redaktion. Vi läser varandras texter, ger feedback och kommer med konstruktiva förslag, berättar han för ASP Bladet.

Christian hoppas att tidningen kan fungera som ett verktyg för att påverka folks inställning till psykisk ohälsa. Inre rum vill han med sina egna ord ska vara en tidning ”för alla brukare i samhället.”
– Jag hoppas och tror att det kan leda till att psykisk ohälsa avdramatiseras. Att folk skall få lättare att prata om hur vi mår psykiskt. Och att vi kan bidra till att bli av med skam och tabun kring att må dåligt och vara patient i psykiatrin, berättar Christian.

När jag frågar honom vad han är extra stolt över att ha varit med att producera, lyfter han fram ett av sina arbeten kring en mindre känd sida hos nazismens brott mot mänskligheten. Som tog upp föreställningen att ”mentalt svaga” och handikappade människor inte skulle vara en del av framtidens Tyskland.
– Jag lyfte fram att det inte bara var judar som mördades, utan även psykiskt sjuka och funktionsnedsatta människor. Den artikeln kändes extra viktig att skriva, eftersom det är angeläget att minnas sådant som hänt i historien, berättar Christian.

Om framtiden hoppas både Linda Weichselbraun och Christian Linde på god fortsättning.
– Framtiden är, tyvärr, ett osäkert kapitel. Men om vi får finansiering kör vi på som vanligt med fyra nummer av Inblick per år, säger Linda Weichselbraun.
Christian säger på samma tema:
– Framtiden avgörs – som alltid – av hur ekonomin och finansieringen ser ut. Det gäller att få politikerna att vilja satsa, avslutar Christian Linde.

Text & Foto: Robert Halvarsson

ADHD uppmärksammas koncentrerat

Tomas Andersson föreläser för personal inom Arbetsmarknads- & Socialförvaltningen om ADHD-problematik utifrån sitt eget perspektiv, som drabbad. Han har ett komplicerat liv bakom sej med kriminalitet och droger. Först efter han fått diagnosen ADHD och därmed adekvat medicinering, har livspuzzlet gått att lägga.

”Bilden av mej själv klarnar och jag får äntligen, efter 41 år rätsida på livet”

Varför vill du berätta om det här för personal som jobbar i förvaltningen? Jag tror det är viktigt att dom som jobbar med oss ADHD-människor, får inblick i hur vi fungerar. Det är viktigt att man får en djupare förståelse för vårat problem, och det kan i förlängningen skapa bättre tillit oss emellan. Just tilliten till myndigheter, som personal på boenden och liknande faktiskt representerar, är ett jättestort berg att bestiga för såna människor som oss.

Misstroendet mot myndighets-personer sitter djupt rotat i alla slags missbrukare, och visst är vår egen bild av ”dom”, många gånger väldigt onyanserad, precis som deras bild ibland är av oss, som klienter. Det blir en slags ömsesidig misstro mot varandra, som uppstår genom omedvetenhet.

Om jag bjuder lite på mej nu, så kanske det öppnar en dörr någonstans… möjligen bara på glänt, men det räcker för att ny förståelse ska komma in.  Jag har ADHD först, men sen har jag också missbrukat narkotika! Det finns så starka samband här.

Vad finns det för samband med ADHD och drogmissbruk? ADHD och drogmissbruk går på nåt sätt hand i hand med varandra. Det ena är ett diagnostiserbart tillstånd och det andra är, i mitt fall symptomet. Det kan vara svårt att se skillnaden för den som inte insatt. Människors uppfattning om ADHD blir ändå mer abstrakt i samband med amfetaminmissbruk, eftersom amfetamin är en drog som orsakar precis dom besvär som en ADHD-person har som sitt ”normaltillstånd”. Då undrar man självklart; ”Vad är vad här, egentligen?”

En ADHD-person, reagerar helt motsatt mot andra på amfetamin. Man blir lugn, får struktur och ordning på tankarna. En person som gett intryck av att vara rastlös, irrationell och helt sanslöst ostrukturerad, kan helt plötsligt framstå som den klokaste och lugnaste filbunken i världen, och alla i omgivningen säger; ”Men Tomas, vad lugn och sansad du var i dag då… och vad fräsch du ser ut. Det var väl roligt, och vad glad jag blir…”.  Dom har trott att det är då jag varit drogfri. Egentligen var det ju helt tvärt om!

Det är detta som gjort att andelen ADHD-diagnoser uppmärksammats så koncentrerat just kring amfetamin-missbrukare.

Amfetamin fungerar som lugnande medicin för en spretig och okontrollerbar ADHD-hjärna. Helt plötsligt hamnar alla papper rätt i pärmen!  Men, amfetamin är olaglig narkotika, som kräver illegala pengar, som gör att man hamnar i (ytterligare) ett fullständigt kaos av kriminalitet och missbruk med svåra konsekvenser.

Mot den här betongväggen har många av oss stångat våra pannor blodiga genom åren. Ska man känna sej hel och fungera någorlunda som en människa inuti, så krävs det ofta medicin av något slag. Medicinerar man inte, kan man få leva med ett inre kaos som är fullständigt outhärdligt, även för omgivningen, och livskvaliteten uteblir till slut helt. Man blir en riktigt Jobbig typ.

Självklart finns det grader här också, som med så mycket annat. ”ADHD-Helvetet brinner med olika temperaturer”, kan man säga. En del blir bara lite svedda i skinnet medans andra får koka riktigt ordentligt!

Det är nog det viktigaste jag har att säga; Låt inte människor få ”koka” för länge med dom här problemen. Man kan inte begära att vi själva ska förstå vad som är fel, och själva inse att vi kanske behöver utredning och medicin.  Det måste vårdgivaren förstå åt oss.

För mej känns det som att just den åtgärden räddade mitt liv. Det är jag så otroligt tacksam för idag.

Helena Båtman