Etikettarkiv: individuella kontakter

Lennart Björk: Eldsjälen och träden

lennart björkOm man ska vara formell så är Lennart Björk legitimerad leg psykoterapeut och behandlingskonsulent, knuten till Avdelningen för socialpsykiatri alkohol- och Narkotika i Karlstad, och är en av fyra som driver en anhörigskola som för anhöriga till personer med missbruk av olika slag. Det är hans jobb. Han får pengar för det. Men jag gillar inte att vara formell. Och det gillar nog inte Lennart heller, det är trist. Efter att ha träffat Lennart så fylldes jag av en stark inre glädje.

Han är förvisso något excentrisk, har en besatthet av att rita träd på blädderblock och fylla hela kontoret med ihoprullade pappersark – men jag fann han otroligt sympatiskt. Lennart är verkligen en eldsjäl. Har jobbat inom missbruksvården sedan 1970-talet, nu är han 67 år gammal, men drivs fortfarande av en otrolig kärlek till sitt jobb. Att hjälpa människor hjälpa sig själva. Det är ”gör-spännande” När han slutligen går i pension kommer han med all säkerhet fortfarande engagera sig på något vis. Rita träd kanske. Träden har en mycket viktig funktion.

Kan vi få en liten bakgrund till vad du jobbar med? Jag är en behandlingskonsulent, och finns kvar här i och med den nya omorganisationen, där ASP och ANA har gått ihop – så fick jag vara kvar i de här lokalerna för att jobba med det jag jobbar med, eftersom jag fyller sextiosju i september. Merparten av mitt jobb, idag, är anhörigkontakter. Under en stor del av 2000-talet så har jag fått förmånen att vara med och utveckla anhörigstöd, i kommunens alkohol- och narkotikaavdelning. Så vi har en gruppverksamhet, en ”anhörigskola”, och den har vi kört en gång, även ibland två gånger per termin. Och sedan är det mycket individuella kontakter, parsamtal, familjesamtal, där det kanske är någon som deltar i verksamheten, det kan vara en mamma en pappa eller ett syskon, som får bistånd genom ANA. Då får de då möjlighet att träffa mig, och så är det då Karin Svensson Retzman som är med i det här jobbet, det är vi som delar på det just nu.

Det som också är spännande är att, här i grannhuset finns ett anhörigscentrum, där det finns anhörigkonsulenter mot äldreomsorgen LSS-funktionen – och där ska vi få flytta in i veckan som kommer, så vi får ett rum där också, och det är ju väldigt spännande tycker jag. Och sen ska vi också utveckla anhörighetsstödet inom avdelningen socialpsykiatrin. Vi har sökt pengar för att utveckla det här. Det har ju förvisso redan funnits ett anhörighetsstöd inom ASP, men av olika orsaker så har det varit projektbaserat. Men nu är det meningen att det ska utvecklas. Anhöriga till missbrukare är, och har varit, under många sammanhang en väldigt bortglömd grupp. Jag har ju jobbat inom socialförvaltningen sedan 1977, och kommer ihåg att på 70- och i början av 1980 talet när vi hade hand om personer med mestadels alkoholproblem, vuxna män som bodde hemma hos sina mammor, och mammorna ringde förtvivlade hit, och man till nöds svarade ”att vad ska jag göra åt det här?”, fick lyssna och ja… du vet ”att om inte han vill så kan vi inte göra någonting”. Så nu idag, är det skönt att kunna säga: ”Javisst, du kommer hit och följer dina behov.”

Det behöver inte vara så att missbrukaren går under behandling? Nej, inte ens det, utan det räcker att du bor inom Karlstads kommun, och har en anhörig eller en bekant som har någon form av missbruk, eller beroendeproblem. Om du har någon närstående eller anhörig som går under behandling, så behöver du inte ens bo i Karlstads kommun, utan du kan bo i Forshaga, Hammarö, ja varhelst du bor i Sverige så kan du få hjälp av oss.

Du pratade om ”Anhörigskolan”, vad är det? Ja, det började med att vi resonerade om hur vi skulle ta hand om alla sökande, med de få resurser vi har, klarar vi inte av att arbeta med personen individuellt, utan då hittade vi en idé i Stockholm läns landsting, som hade en gruppverksamhet. Och vi började med ett anhörigcafé, där vi bjöd in hjälpsökande. Första gången kom det ett enstaka par, andra gången ett annat – så vi förstod att det inte var rätt sätt att jobba. Och då började vi utveckla ”anhörigskolan”. Det är en gruppverksamhet, sex till åtta personer. Och idag träffas vi åtta tisdagskvällar mellan klockan fem och halv åtta, och så har vi olika teman för de här kvällarna. Första gången så ritar vi ett familjeträd med var och en. Från vilket sammanhang kommer du? (Lennart börjar rita på sitt blädderblock… ett träd.) Det kan bli väldigt stort och brokigt, med barn eller tidigare konstellationer. Man till exempel säga att det är en man som har ett tidigare missbruk och går under behandling, och han har sina föräldrar, som i sin tur har skiljt sig, och fått nya relationer, och har halvsyskon osv. Då är det intressant att fråga: ”Om jag ritar en glasbutelj som markör för människorna i släktträdet som har eller haft drogproblem. Är det då fler som skulle ha en sådan här symbol?” ”Javisst”, säger de då ofta. Man kan då göra en sådan flaskbutelj för alla som har eller har haft problem (ritar flaskbuteljer), och man kan kanske se att ens föräldrar har druckit medan man växt upp, eller ens farfar eller någon annan släkting. Och då kan man se rent släktmässigt hur det ser ut. Och då är det viktigt att den personen som går under behandling att även han kan se det här. Tänka på det när han får barn, och när de växer upp i framtiden att då vet han att sådant påverkar väldigt mycket, och att han kanske dessutom är ett ”vuxet barn” själv (barn till missbrukare), vilket är en ytterligare komplikation. Vi hade som ett exempel, en kvinna här på anhörigskolan som var både anhörig, närstående, hade haft ett eget missbruk, och hon var dessutom ett ”vuxet barn”.

Så hon hade haft problematiken på alla fronter och olika sätt, och då måste man kanske hjälpa henne i flera olika omgångar, med olika saker. Så… – nu hinner jag kanske inte med allt innan jag går i pension kanske – men jag inte kommer överge den här tanken bara för att jag blir pensionär, det här arbetet med ”vuxna barn”. Det finns ju en gruppverksamhet, en frivillig grupp ”ACoA”, där ”vuxna barn” träffas, som finns här i Karlstad. Och dessutom, rent statistiskt, så har man pratat om att det finns mellan 150 000 – 200 000 barn i Sverige som växer upp med en mamma eller pappa som har en viss grad av missbruksproblem. Efter det gjorde folkhälsoinstitutet en stor folkhälsoundersökning 2007. Och i samband med den undersökningen så lade man till tre frågor för att få reda på, och lyfta fram såkallat riskbruk. För det är ju tre faser – bruk, riskbruk, missbruk. Då får man fram en siffra om hur många vuxna som är riskbrukare, och så tar man hänsyn till hur många barn det finns hos den här gruppen, sammantaget med den här gruppen, och då säger man att det finns uppemot 385 000 barn i Sverige som lever med en riskbrukande eller missbrukande förälder.

Detta fick en viss massmedial uppmärksamhet, men det tonade snabbt bort. Om man då tar reda på hur många av dessa 385 000 barn som bor i Karlstad så blir det 3500, ungefär. Och det finns kanske tre, fyra, fem i varje klass. Men vad är då ett riskbruk? Jo det kan vara en mamma som kanske en eller två gånger i veckan köper en ”baginbox”, som fungerar väl på jobbet, och som agerar bra socialt. Men hon märker inte att hon kanske i början köper en låda vin i veckan, och sedan trappar upp till två. Och så helt plötsligt upptäcker hon att det vinet som hon köpte på måndagen är slut redan på torsdag, och då är man inne i det här utvecklandet, på väg in i ett missbruk och beroende. Det kanske är så att man börjar missköta jobbet, och räkningar, och att man tillslut dricker för att överhuvudtaget orka med vardagen. Och hur är det att ha en mamma eller en pappa som är sådär lagom salongsberusad hela tiden?

Vad har ni för strategier för att hjälpa de här 3500 barnen? Ja, jag pratar i alla sammanhang runt det här. Jag skulle naturligtvis få ett nätverk och att båda ANA och familjeavdelningen och barnpsykiatrin gjorde något form av nätverk som jobbar med det här, för att bli medveten om situationen. För av de här 3500 barnen kanske barnpsykiatrin träffar ett par hundra, och socialförvaltningen ett hundratal, och vår egen gruppverksamhet som finns inom familjeavdelningen, som möter kanske ett femtiotal om året ungefär, så det är en väldigt liten grupp som syns. Vad händer när dehär växer upp och blir lite större. De är naturligtvis en riskgrupp för att börja med droger. När det gäller ”vuxna barn” och anhöriga över huvud taget, så har vi haft utveckling av det här. Vi har haft kontakt med Norge. Jag var på en konferens, tidigt på 2000-talet, och träffade en psykolog där som jobbade på Borgestadklinikken i Ski i Norge. Och jag blev så fascinerad av henne, så via Region Värmland var vi där på besök, och Borgestadklinikken har varit här. I Norge har man utvecklat det här på ett annat sätt. Bland annat så finns det på Borgestadklinikken ett program, som möjliggör att om du är anhörig eller ett ”vuxet barn” och har lite svårt att få ordning på ditt liv, så kan du ansöka om att få komma till den här kliniken och vara där 12 veckor.

Det är ett ganska gediget arbete alltså, där man kan verkligen få förmånen att jobba med sig själv. Men… dit kommer vi kanske inte i Sverige, direkt, nu på en gång. Men bara att kunna observera och lära är mycket värdefullt. Men vidare kan man säga att många som kommer hit utifrån anhörighetsperspektivet, är ett ”vuxet barn” också. Och det är fler och fler som ringer, som vill ha samtal för att man kanske kommer upp i trettioårsåldern och förstår att det är något som inte stämmer. Att man har arbete, man är omtyckt, men det finns något hos den här personen som han/hon inte riktigt hanterar.

Det är oftast så att man är ett ”vuxet barn”, har vuxit upp i en sådan miljö, och man vet inte riktigt vad som egentligen är normalt. Till exempel så anses det vara normalt att kunna hantera situationer där folk är fulla, berusade – men så är det egentligen inte. Det kan vara oerhört problematiskt. Och det är det som är så oroväckande just nu, att vi går mot en sommar där folk dricker på uteserveringar och i parker, och där berusningsnivån är väldigt uppskruvad. Det finns många människor som har svårt att hantera sådana situationer.

Menar du att du ser en större ökning av alkoholkonsumtionen nu? Ja, och det säger även folkhälsan, och undersökningar som gjorts, att riskgruppen idag är ungdomar. Det är inget ovanligt att du dricker ett sex-pack starköl innan du drar på stan. Och då har du hällt i dig en alkoholmängd som motsvarar en kvarting brännvin. Och man säger: ”Vadå, jag är inte full, men jag är förvisso inte nykter.” Rent statistiskt så finns det ett institut som följer det här åt riksdag och regering, som säger att svensken, från 15 år och uppåt, dricker 9,53 liter 100% alkohol per år. Om man då omvandlar det till öl 5, 2procentig 50 centiliter, så blir det ungefär 350 ölburkar per år. Men så är det ju många som inte dricker alls, och då betyder det att, om vi antar att det bara fanns 5,2:or att dricka, så skulle det finnas många som drack minst ett sexpack om dagen. Och det är ju klart att det är ju fruktansvärt för mycket.

Finns det några kriterier för att kunna få de här stöd-åtgärderna? Ja, när människor ringer så försöker vi att man inom en vecka ska få det första stödsamtalet. Sedan avgör vi då tillsammans vad det är som vi kan jobba vidare med. Då får man alternativ, antingen når man en individuell kontakt, eller så kan man stå i kö för ”anhörigskolan”, eller vi kan tipsa om AL-ANON-gruppen och ACoA och de här frivilliga organisationerna som finns. Så vi försöker tala om vad som finns för möjligheter och grupperingar. Men det viktigaste är att den första kontakten får man väldigt fort. För när man väl har bestämt sig, så har man inte bara snabbt kommit på idén, utan man har funderat och tänkt – och när man väl ringer, så gäller det att ta tag i det väldigt fort, annars är det lätt att det falnar och ges upp. Därför har vi tänkt att det är viktigt när man väl ringer, att det ska gå snabbt till den första kontakten.

Tar ni till er och uppdaterar er inför nya metoder att jobba. Jag tänker, som exempel, på ”Craft” som är en ganska ny metod, och som börjar vinna status hos kommunerna? Ja, vi har faktiskt varit på en utbildningsdag i Stockholm, och tagit till oss materialet. Och vi använder oss till dels av den metoden i parsamtal. Och det är otroligt funktionellt. Man träffar en anhörig, och så träffar man delar av familjen, och så stärker man den anhöriga med ett manualbaserat program. Och då kan man säga till den familjemedlem som missbrukar att, ”jag sitter gärna och tittar på teve med dig, men då måste du hålla dig nykter”. Så jobbar man vidare på det här, för att tydliggöra hur den anhöriga vill att det ska vara, för att han eller hon ska delta. Och det visar sig tydligt att det rent vetenskapligt, när de undersökt ”Craft-metoden” så har man då konstaterat, under en tvåårsperiod att 60-65% av den med missbruksproblem sökt hjälp på egen hand. Och det är ju väldigt bra. Så vi håller på att läsa böcker just nu, och ta till oss det här, den här metoden

Hur ser det ut, är Karlstad mer framstående i anhörighetsarbetet än andra kommuner i Sverige? Ja, det kanske jag kan säga. I en del kommuner så finns det ett stort arbete för anhöriga, men det kanske är så att vi har skapat en bra plattform, en medvetenhet i anhörighetsarbetet, både på tjänsteman-, chefs- och politikernivå. Vi är nog ganska långt framme. Faktiskt. Och det talar ju för att när vi pratar med de som jobbar inom andra säten, som äldreomsorgen, demensvården och LSS: hur glada de blir att vi ska komma, vad kul, säger de, att ni ska komma hit. Dessutom fick vi förmånen att delta i en i en utbildning som Region Värmland arrangerar, en högskolekurs i anhörigstöd. Då var det jag och Karin Svensson Retzman, och Christine Björkman, bland annat, som var med. Men när vi gick den här utbildningen, och redovisade vårt examensarbete för gruppen här i Karlstad, så berättade vi om barn som lever i en missbruksfamilj, och hur man brukar prata om olika roller.

Man pratar om ”Clownen”, ”Professorn”, ”Rebellen” och ”Tapetblomman”. ”Clownen” som liksom skojar och grejar, ofta med lite förtäckt ledsamhet och sorg. Men han kan inte uttrycka det hemma, han blir inte respekterad. ”Professorn” är den som är jätteduktig, fixar allting, ekonomin, hjälper sina föräldrar och blir så otroligt duktig – även i skolan, och tänker kanske att ”om jag är tillräckligt duktig så kanske mamma eller pappa slutar dricka. ”Rebellen”, är egentligen den friskaste, som beter sig och talar om hur eländigt han har omkring sig. Och slutligen ”Tapetblomman” som gömmer sig, syns inte, gör sig osynlig.

Olika strateger alltså för att överleva i en familj med missbruk. Men då, under den här redovisningen, så var det många anhörigarbetare, som framför allt jobbar inom äldreomsorg, som kom fram efteråt och uppmärksammade att de här rollerna känner man igen även hos anhöriga inom äldreomsorgen. När anhöriga som har en mamma eller pappa som behöver stöd: De beter sig likadant. De blir jätteduktiga, eller så försvinner de, och märks inte, eller tvärtom, de kan vara ett gissel för äldreomsorgen, och riktigt besvärliga. Så rollerna känns igen även där. Och det tror jag är mänskligt. Det är olika strategier för att hantera något som är väldigt jobbigt.

Gäller det, för en anhörig, att aktivt kontakta er, eller är det så att ni försöker nå ut till människor runt en person som missbrukar, eller är under behandling? Det ligger ute information i de olika gruppverksamheterna och boenden. Där är även personalen medvetna om oss. Vi gör ibland olika påminnelser att vi finns. Men vi har inte på något sätt i övrigt varit ute och marknadsfört oss, för då hade vi kanske råkat ut för en anstormning utan like, vilket skulle vara otroligt resurskrävande.

Våra resurser räcker helt enkelt inte till. Istället så är det så att vår verksamhet sprider sig genom att någon, till exempel, gått på ”anhörigskolan” och funnit det positivt, och sedan rekommenderat det till någon annan i samma situation. Så vår verksamhet sprids mest på så sätt. Annars så finns det ju… ja, smärtkliniken ringde för inte så länge sedan, och hade hört att vi fanns, och hade en idé om några som skulle behöva ha kontakt – psykiatrin har gjort likadant. Sen, naturligtvis, så har jag jobbat med människor som har tunga alkohol- och narkotikaproblem, och samtidigt bett de ta med några, det kan vara en sambo eller det kan vara andra personer och familj, och det har varit väldigt funktionellt, och mycket spännande att jobba med det här.

Jag har haft familje- och parsamtal tillsammans med personal från Kompassen. Och det är inspirerande, om du tänker att en man söker till Kompassen, i oerhört dåligt skick, med en lång missbrukshistoria. Och så kommer han in i primär-programmet, och börjar gå där; och hans före detta fru får gå i ”anhörigskolan”, och så initierar vi att de kanske ska börja i parsamtal, och sen bjuder vi in deras halvvuxna barn i övre tonåren, som är där.

Vad har då hänt under resans gång, när vi jobbat med det här? Jo, han har skaffat en permanent bostad, kanske hittat sin fru igen, har flyttat ihop med barnen igen, kanske återtagit sin position i ett jobb som han trivs med. Och det är väldigt spännande att se, att få följa med och se hur människor kan återfå, återta sin kraft, sin egen kraft.

Så man kan säga att ditt jobb med de anhöriga även hjälper missbrukaren? Att det skapar mening, och att det finns något att komma tillbaka till…
Ja, absolut. Jag upprättar relationer. Det är synnerligen viktigt. Det är ju något som missbrukaren drar med sig, skamkänsla och skuld. Vad man har ställt till med.
Ja, man kan säga… Jag ritar ju gärna (säger Lennart och börjar rita på sitt stora ritblock). Jag har nog fått ihop ett tusental familjeträd (säger han och pekar på några stora högar ihoprullade pappersark). Men såhär: man färdas fram på stora vägen (ritar en stor väg), och om man då kommer in i ett missbruk är det som att komma in i en slags gränd (Lennart ritar upp en liten avkroksväg ifrån den stora vägen, och syftar därmed på missbruket – den är lång och kringelkrokig), och under tiden man går här (i gränden) så har man kanske en viss kontakt med den stora vägen, ibland är man långt ute, ibland är man kanske närmare, och så händer det saker och ting under tiden, och tillslut kanske man tappar bostaden, man tappar jobbet och är synnerligen illa ute. Så förstår man: Jag måste göra någonting, för att kunna vända det här…

Måste man tillbaka hela den där kringelkrokiga vägen? Ja, rent fysiskt kanske man inte behöver göra det, men tanke mässigt och utvecklingsmässigt för sig själv, så är det så långt man måste gå tillbaka, man måste städa i saker och ting, ekonomin kanske är åt skogen, relationer osv. Men så vänder det, man kanske får ett bostadssocialt kontrakt, sedan kommer man till KBAB, och så kollar de i sina arkiv och ser att ja, för tjugo år sedan hände det där och det där – och alla människor som man lämnat i missbruket, de är ju kvar med den bilden av honom som missbrukare. Och själv har han gått i behandling och blivit hjälpt i flera år – och så kommer han tillbaka till den personen som inte varit med mig på hans tillbakaresa, hans rehabilitering – och vad händer då, accepteras han? Så att komma ur ett missbruk är inte ett självständigt arbete, utan det rör många olika människor och instanser.

Om man nu följt den här kringelkrokiga vägen (eftersom jag tydligen vägrar släppa den), och att man är tvungen att gå tillbaka hela vägen för att komma ut på den stora motorvägen igen, har man inte hamnat väldigt långt bak då, om man jämför sig med sina vänner och sin familj? Nej, för då tror jag att man har mycket kunskap med sig, som man samlat på sig. Och man har mycket kunskap om vilket liv man vill leva. Och man har lärt sig hantera situationer som om man köper någonting, om man får en medicin eller så, att man tänker på vad det är, eller vissa maträtter till exempel, om man är ute och äter och det serveras rödvinsås till exempel. Alkoholen är förvisso borta vid tillagningen, men någonting förknippas ändå med det, och då får man säga att: nej, jag undviker det, jag tar någon annan sås istället. Och det låter kanske lite skrämmande kanske…
Eller om man tar steget att börja gå i en AA- eller NA-grupp, så säger jag: Bra! Då har man tänt några gatlyktor längs den här långa kringelkrokiga vägen tillbaka. Så är chansen att du hittar rätt är mycket lättare. Och att du kan få erfarenhet från andra, så att motorvägen inte blir en allt för stor chock, och omställning för dig. Det blir lite symboliskt när jag ritar upp det såhär. Och just det här med att rita och berätta för människor gör att man kan göra det konkret på ett helt annat sätt. Och ibland är det folk som ber om pennan, och börjar rita till detaljer, själv. Eller när man ritar ett familjeträd, så är det helt plötsligt en kvinna i gruppen som säger: ”Du Lennart, nu förstår jag, varför jag tycker att jag är som en spindel i nätet…”

Så det finns en tanke bakom att ha gruppträffar istället för enskilda samtal? Ja, det är ju så att deltagarna blir en resurs för varandra. Den sista gruppen som vi avslutade nu precis, de utbytte telefonnummer med varandra, och bestämde sig för en dag i veckan där de kunde träffas och fortsätta samtalen. Och vi har ju tänkt, vilket förvisso kanske är en svårförverkligplan med tanke på sekretess och så vidare, men vi har ett ganska gediget material, och vi funderar på att i framtiden kanske ordna till en återträff, eller ett uppföljande arbete. Ja, det finns att göra… Jag skulle kunna jobba i trettio år till… (skrattar). Minst.

Kommer du fortsätta ditt engagemang även när du gått i pension? Jag fyller ju 67 i september, men det kommer nog vara så att jag fortsätter på nåt sätt, att jag engagerar mig i något som jag tycker är viktigt. För det här med anhörigarbetet är så, ”gör-spännande”, alltså… Att ställa frågan till en anhörig som söker hjälp att: Vad är det som gjort att du sökt ända hit? Och då börjar de tänka… ” Jag måste ha gjort någonting, jag måste ha tänkt något, jag måste ha skapat en egen överlevnadsstrategi. Vad är det för någonting, vad är det för kraft jag har i mig..? Och sen är det givetvis mycket sorg. Som när en ung kille, 29 år gammal, i en anhöriggrupp, satt och funderade: ”Men du, Lennart, det är nog såhär: Jag har nog aldrig träffat min riktiga mamma… För mamma har varit inne i ett långt tablettmissbruk, hon har hållit på att pillra i över trettio år.” Det konstaterade vi. Och då var hon i behandling. Så han hade i alla fall ett framtidshopp. Att få träffa sin riktiga mamma. För första gången. Och det är väldigt fascinerande, att kunna känna den här dynamiken.

Text: Håkan Kristensson