Etikettarkiv: Ingela Wretling

En fet fråga – vad ska vi äta?

MatLivsmedelsverket ökar kraven för nyckelhålsmärkning. Det ska inte bara vara fettsnålt utan även innehålla mindre salt och socker. Samtidigt rasar en lokal debatt om fettets vara eller icke vara, med flera partier inblandade.

Nyckelhålsmärkningen har haft som ambition att premiera fettsnål mat, nyttigare fetter och mer fibrer. Efter höstens nya näringsrekommendationer vill Livsmedelsverket strama till nyckelhålsmärkningen ytterligare för tillverkarna. Märkningen skall vara ett sätt för konsumenterna att lätt hitta rätt i djungeln av produkter i mataffären, där nyckelhålet skall stå för ett nyttigare alternativ.

Livsmedelsverket har påverkats av fettforskningen som är aktuell i dag, skriver DN. Myndigheten lyfter fram att de lägger vikt vid vilken sorts fett som används och inte att produkten är fettsnål i sig, när märkningen sker.

– Det finns en missuppfattning om att nyckelhålet står för fettsnålt, men det stämmer inte. Sedan tidigare har till exempel raps- och olivoljor som innehåller 100 procent fett fått Nyckelhålsmärkas, eftersom de innehåller nyttiga fetter, kommenterar dietisten Anette Jansson utredningen på Livsmedelsverkets webb.

Något som verket också lägger stor vikt på, är att få svenskarna att minska på saltet. Vi får i oss alldeles för mycket salt i dag, bland annat via färdigrätter. Vi får i oss dubbla mängden salt enligt Livsmedelsverket, gentemot vad som är rekommenderat, flera av produkterna kommer få minska sin saltmängd med 20% för att få nyckelhålsmärkas.

Andra produkter som kommer att få märkas är bland annat fullkornsris, osaltade nötter och laktosfri mjölk.

Hett om fett i Karlstad
Även lokalt, har dessa frågor skapat förnyade frågeställningar, kring vad som är sund mat. I Karlstads kommun styr en kostpolicy allt som serveras i kommunalt anknutna verksamheter.

Tidigare fanns det en möjlighet att välja mellan feta och magra smörgåsalternativ men nu är det endast lättprodukter som serveras och det vill bland annat Socialdemokraterna ändra på. De vill föra tillbaka fetare produkterna till skolan.

Förespråkar ni en LCHF-diet frågar VF:s reporter Frida Eriksson till Ingela Wretling, (S):

– Nej, vi tar inte ställning för en enskild diet, men vi vill öka valfriheten. Debatten just nu är ganska svår, det finns många tolkningar om vad som är bra kost. Vi ansvarar för vuxna som måste få göra egna val.

Partiet menar att det finns en utbredd undernäring bland äldre och vill därför föra in mer fett och även en lågkolhydratkost inom äldrevården. Andra partirepresentanter har också tyckt till i frågan.

Per-Inge Lidén (MP) tycker att man kan äta Bregott och att ”lite fett kan inte vara fel”, medan Niklas Wikström (FP) tycker att vi skall följa Livsmedelsverkets rekommendationer, till VF säger han att striden om smöret är lite av en trendfråga, och ser Livsmedelsverket som en trovärdig utgångspunkt.

Thomas Olsson (C) påpekar en annan viktig skillnad mellan margarin och smör. Det handlar om framställningen, margarin framställs enligt honom i en kemisk process där bensin används för att tvätta olja ur raps. Detta sker oavsett om margarinet är ekologiskt eller ej, säger han till VF.

Det sista ordet lär inte vara sagt, varken nationellt eller lokalt. Fet mat kontra fettsnåla alternativ lär fortsätta att engagera och dela människor även i framtiden.

Text: Johanna Englund
Foto: Kid Overgaard

Kostnad för Internet täcks av försörjningsstödet

Den politiska majoriteten i Karlstad har bifallit en motion av socialdemokraterna Lena Melesjö Windahl, Christian Norlin och Ingela Wretling. Den föreslog att Karlstads kommun ska erbjuda möjligheten att få kostnaden för Internet täckt i normen för försörjningsstödet.

Riksnormen täcker i dagsläget inte denna utgift, men det anser alltså både oppositionen och majoriteten i Karlstad att man lokalt bör täcka.

Socialstyrelsen har redan gått ut och sagt att man anser att ”dator med internetuppkoppling bör ingå i hemutrustning” dvs. att det ska anses ingå i skälig levnadsnivå.” I praktiken har Arbetsmarknads- och socialförvaltningen redan utgått ifrån att låta kostnader för internetabonnemang täckas av försörjningsstödet, skriver Kommunledningskontoret. Därför kommer man heller ej att tillgöra ytterligare resurser till socialtjänsten.

Socialdemokraterna uppger att möjligheten att tillgodogöra sig av information, söka jobb, samt att delta i samhällslivet möjliggörs av en internetuppkoppling – vilket var orsaken till varför de lade den. I och med att det inte täcks av riksnormen ännu, finns det stora utrymmen för skillnader över riket.

Text: Robert Halvarsson

På jobbet: Daniel Berghel, ordf. Arbetsmarknads- och Socialnämden

I månadens ”På jobbet” får vi möta Daniel Berghel. En man som har växlat roll från vice ordförande i nämnden till ordförande.  Med det har han fått en större ansvarsroll, något som han trivs med. Huvuduppgift är att arbeta med förvaltningens framtid.

Hur känns det att tagit över som ordförande i nämnden efter Ingela Wretling? Det är förstås roligt. Har man ett politiskt intresse och drivs av att vara med och förändra vill man jobba i en majoritet och kunna ta beslut. Jag känner också det ansvar som kommer med ett sådant här uppdrag och vill gärna ta det. Jag har redan under den här korta tiden hunnit runt i en del av förvaltningens verksamheter och besökt många enheter. Där har jag träffat och pratat med personal, för att på så sätt få en gedigen bild av vad som sker inom förvaltningen.

Vad blir skillnaden för dig från att ha varit i opposition till att vara en del av den politiska majoriteten? Den stora skillnaden blir att jag nu får mycket mer kontakt med förvaltningens tjänstemän. Jag kommer att vara på fler möten och träffa exempelvis avdelnings- och förvaltningschefer samt personal. Eftersom jag vill fatta kloka beslut vill jag träffa så mycket personal som möjligt för att få en större förståelse kunskap om verksamheterna. Jag tror att de vill träffa mig också för att få veta vem jag är och hur jag ser ut, för då är det lättare att ta kontakt om det behövs.  En stor förändring är också att jag kommer att ha det yttersta ansvaret. Det är ingenting jag får ont i magen av, utan jag ser det som en möjlighet.

Vad fick dig intresserad av sociala och arbetsmarknadspolitiska frågor? Det går tillbaka rätt långt i tiden. Ända sedan jag gick i skolan, i femtonårsåldern, har jag haft ett stort samhällspolitiskt intresse. Det blev då klart för mig att det viktigaste ett samhälle har i uppgift är att hjälpa de människor som av ett eller annat skäl har svårt att klara sig själva. I mitt samhälle vill jag att man får den bästa hjälp som finns att få om det blir nödvändigt. Ekonomin begränsar förstås, men det är här man bör satsa: på människor som exempelvis har trassel i sin familjesituation, missbruksproblem, utsätts för våld i nära relationer eller har ekonomiska bekymmer. Klarar vi inte av att hjälpa de mest utsatta så är det mycket annat som går fel.

Hur ser du på förvaltningens arbete med utsatta människor? Jag tycker att förvaltningen gör ett gediget arbete och ett gott jobb. Man har ett stort engagemang och jag ser det bland den personal jag har träffat. Jag var nyligen på Ullebergsgården och träffade personal där som visste att de gjorde skillnad och vill göra och gör ett gott jobb. Det känns väldigt bra att se. Sen är det så att förändring är ett tillstånd. Vi måste hela tiden försöka utveckla oss och bli ännu bättre. I den här processen hoppas jag kunna vara en del.

Ekonomins roll i förvaltningen har varit på tapeten i flera skeden, vad är din syn på den? Den är central. Vi hade ett mycket stort underskott i fjol. Den budget vi har lagt nu hoppas vi ska gå plus minus noll. Vi jobbar med det som kallas för ekonomiska ramar. Kommunfullmäktige tilldelar oss en summa pengar, en ram, utifrån vilket vi gör det bästa vi kan. Idag är det ca 420 miljoner kronor. En förändring jag har pratat med kommunledningen om är att arbeta med två ramar. En för vår verksamhet och en annan för det ekonomiska biståndet. För när det ekonomiska biståndet ökar, ska vi inte tvingas att dra ner i verksamheten i det löpande och förebyggande arbetet. Det sociala arbetet kostar och här ser jag också ett uppdrag, att jag måste kommunicera mot allmänheten och mot politiken och förklara det viktiga arbete vi gör inom förvaltningen.

Finns det förändringar som den nya majoriteten vill genomföra, som du vill lyfta fram här? Det finns många saker vi är tydligt överens om. Bland annat vill vi införa det som kallas för ”Housing first”. I denna modell utgår man ifrån att människor ska ha tak över huvudet först, sedan kopplar man på sysselsättning och behandling. Det hjälper inte hur mycket vi behandlar en person för missbruk, om hon/han saknar en säng att gå hem till på kvällen. Jag vill även att vi skapar förutsättningar för fler sociala företag i kommunen, samt för brukarkooperativ och personalkooperativ.

Text & Foto: Robert Halvarsson

Solastipendiet & Erfarenhetsdagen 2010

I mitten på november träffades förvaltningen för att samlas kring den årliga erfarenhetsdagen. Där ”Två coola damer” vann här det ärofyllda Solastipendiet. ASP Bladet var på plats och minglade med de flera hundra deltagarna.

 

Efter att god mat har serverats på Elite stadshotell så steg nuvarande ordförande i Arbetsmarknads- och socialnämnden Ingela Wretling upp för att presentera årets pristagare av Solastipendiet. Ingela Wretling avgår som ordförande vid årsskiftet och lämnar över den posten till Daniel Berghel, men än så länge har hon den äran.
– Det känns personligen väldigt bra att tilldela 2010 års Solastipendium till Kerstin Persson och Britta Andersson. De är två coola damer som jag har haft väldigt mycket att göra med genom åren. Framförallt när det är väldigt bråttom och eländigt. Jag tycker att de är väldigt duktiga och personifierar socialtjänsten i Karlstad, säger Ingela Wretling.

När ASP Bladet pratar med pristagaren Britta Andersson är hon fortfarande rätt så omtumlad av utmärkelsen. Vi frågade henne vad hon tror att detta kommer att innebära i hennes dagliga arbete.
– Det känns ansvarsfullt men annars vet jag inte om det kommer att påverka mig så mycket. Jag har inte riktigt fattat detta än, säger Britta Andersson.

”Utvecklingskraften kommer underifrån”
Ingela Wretling passade även på att räkna upp några av de verksamheter som har startats de senaste tolv åren, som är den tid hon har varit en del av Arbetsmarknads- och socialnämnden. ASP Bladet upprepar några av dem: Familjehuset, verksamheten Tunneln, stödcentrum för våldsutsatta, Barnahus Värmland, mottagande av ensamkommande flyktingbarn, Rehabcentret på Gökhöjden, Mediagruppen och många fler.
– Jag är inte en sådan person som tar åt mig äran för det här. För i en organisation som är så kunskapsstyrd som den här så kommer utvecklingskraften underifrån. Jag vill bara tacka er för allt fantastiskt arbete de här åren och önska er lycka till framöver, berättar Ingela Wretling.

Efter en kortare paus så begav sig deltagarna till hotellets konferenslokal för att nu istället lyssna till nya socialdirektören Monica Perssons genomgång av förvaltningens ekonomiska situation med anledning av den nya politiska majoritetens budgetförslag, samt den värdegrundsdiskussion som tidigare avdelningskonferenser har innehållit.
– Vi är till för Karlstadsborna, det vill säga de som är medborgare i Karlstads kommun och inte enbart de som bor i centrala delar. För att vi ska kunna ge service är det bland annat viktigt att vi är en kommun i gott skick och att vi har ordning och reda.  Detta är något som avkrävs oss hela tiden, säger Monica Persson.

Förvaltning med god idé Förutom en satsning på det hemlöshetspolitiska projektet ”Housing first” så innehåller det nya budgetförslaget inga större nyheter för Arbetsmarknads- och socialförvaltningen, jämfört med den tidigare majoritetens budget. Detta innebär att den konsekvensbeskrivning över de nedskärningar som riskerar att drabba förvaltningens verksamheter fortfarande får anses vara aktuella. Men det är oklart vad det kommer att innebära i praktiken när denna artikel skrivs.

Utöver detta presenterade en arbetsgrupp en ny och färskt utarbetad verksamhetsidé som hela förvaltningen kommer att utgå ifrån. Den tidigare idén var en ganska detaljerad skrivelse och den nya är istället mer kärnfull, öppen och kortfattad. Arbetsgruppens representanter presenterade sitt arbete och passade även på att svara på frågor. Den nya formuleringen ska ”kännas i magen” istället för att bara vara en rent intellektuell text, menar Titti Falkenhem.
– Det här ska skilja sig från verksamhetsbeskrivningen. Vi har alla koll på regler och förordningar, men det här ska inbjuda till diskussioner och engagera oss, och inge någon sorts känsla så att vi har någonting att samlas kring och prata om, berättar Titti Falkenhem för erfarenhetsdagens deltagare.

Text: Robert Halvarsson

100% av mig

27/5 Blåsigt var det. Bordstälten fick surras fast ordentligt. Men solen sken. 100% av jag gick runt och ställde några frågor till människor som var 100% av sig själva. Vad som slår mig när jag lyssnar igenom intervjuerna nu efteråt är det stora engagemanget utanför staten Sverige. Kanske börjar en gräsrotsvälfärd växa fram, och ersätta den brokliga och förgängliga 1930-tals välfärden, som har urholkats genom åren, och som nu är märkligt borträknad?

Det finns ju många teorier om det här. Jag tycker att det både är sorgligt och glädjande. Det är som att begrava och förlösa. Människan är ett socialt djur. Oavsett vem man är. Man behöver hjälp, och man behöver hjälpa. Nationalstaten förtvinar. De olika väl surrade tälten på Sandbäckens gräsmatta är ett mycket intressant fenomen som berör det. Ett tecken på en folklig strategi när ideologierna och utopierna och berättelserna är döda, sönderlästa, och ur epilogen skymtas en prolog. Något nytt. Jag vill i alla fall berätta lite om vad jag fick berättat. Och upplevelsen var för mig något helt unikt.

Jag satt i solen och rökte när Veronika Höjer plötsligt kom fram och tyckte att jag skulle prata en stund med Ingela Wretling. Ingela är nämligen en viktig person. Jag blev genast nervös, eftersom jag inte hade en aning om vem hon var. Bara att hon hade inlett dagen med ett litet tal på en kvart som jag inte hade lyssnat på. Jag förstod när jag läste programmet för dagen att hon var ordförande för Arbetsmarknad och socialnämnden. Jag skrev ned några frågor lite snabbt, och plötsligt satt hon där redo att intervjuas.

Kooperativ och social ekonomisk företagsamhet, harklade jag ur mig, är det en strategi som kommunen jobbar aktivt med? Jag kände mig duktig. Och det var jag. Och det var det. För Ingela Wretling tror väldigt mycket på det här och att det har en stor utvecklingspotential för människor som jobbar inom de här kooperativen., och även för kommunen i sin helhet.
Vari ligger då nästa steg, är detta något som kommer utökas? Ja, svarade Ingela, hela tanken med det här är ju att det ska växa underifrån. Och som politiker, så kan man bara stödja när idéerna väl kommer, man kan ju inte driva den själv. Det måste komma från de människor som har nya idéer, och i den mån kommunen kan stödja och förverkliga idéerna, så kommer de göra det. Hon berättade vidare, när jag undrade om vad dagen egentligen kommer att leda till, att det är viktigt att ha ett forum där föreningarna kan träffas och få ett utbyte med idéer och tankar – för trots allt, är det ju så kunskap kan uppstå.

Och plötsligt började det blåsa rejält. Jag tittade med förskräckelse på de rangliga tälten, och folk sprang runt och försökte förankra bordstälten. Jag tänkte att det kunde tolkas metaforiskt, och det kan det givetvis göra om man anstränger sig lite, jag släppte dock den tanken för stunden. Men vad är visionen för dig, undrade jag, för att få in samtalet på ett lite mer personligt plan. Det misslyckades fatalt. Ingela vill få ut Karlstad på Sverigekartan när det gäller deras arbete med social ekonomi och socialt arbete. Och kommunen har medverkat på många olika mässor och konferenser. Dessutom, säger Ingela stolt, så nämns Karlstad som ett gott exempel i en skrift om social ekonomi. Jag frågade henne vad hon tyckte om dagen såhär långt, men kom precis på att den nyss börjat, och att man inte hunnit få något större intryck än. Men Ingela svarade artigt att hon trodde att det skulle bli en bra dag, och att det hela var ett mycket bra initiativ. Sedan hoppades hon på att det inte skulle bli regn, och jag tittade upp på en blå himmel, och förstod att samtalet härmed var över. Jag tackade henne för pratstunden.

Sedan satt jag där helt själv igen och tittade på människorna, som nu hade börjat röra sig bland tälten. En ung singer-songwriter hade ett musikinslag, och jag tyckte det lät bra. Jag visste ingenting om henne, och hon visste med all säkerhet ingenting om mig, men fint var det, och jag tog fram en cigarett och rökte den musikaliskt. Fick sommarens första myggbett, och bestämde mig för att gå runt lite bland borden och fråga de olika föreningarna och sociala företagen lite kloka och bra frågor. (Här kan man ju inflika att jag lider av social fobi, och att kloka och bra frågor inte kommer sådär spontant när man står där med darrande händer, men några frågor blev det i alla fall, eller försök till sådana…)

Arbetskooperativet och den ekonomiska föreningen Brillianten  Michael Brenner
Brillianten är ett arbetskooperativ, ett socialt företag som driver en rad olika verksamheter. Det drivs som en förening, har styrelsemöte en gång i månaden och även årsmöte där medlemmarna väljer ny ordförande och allt det där. Det här kan jag säga med en viss säkerhet, eftersom det var så Mickael Brenner presenterade det för mig. Vidare berättade han att de drivs med en såkallad ”empowerment-process” som teoretisk grund, vilket går ut på att varje medlem ska kunna och få utvecklas med egen makt över sin situation och sitt arbete, och därav kunna stärkas i sin självkänsla.

Arbetsmiljön är otroligt viktig. Både den fysiska och den psykiska, menar Mikael. Verksamheten som bedrivs är väldigt mångfasetterad, konstaterade jag när jag såg på skylten som beskrev den mångfasetterade verksamheten som bedrivs. Bland annat så bedrivs det ett café, en cykelverkstad och ett väveri, i och runt lokalen på Drottninggatan (strax intill busstationen). På caféet serveras olika sorters delikata mackor, godis och kaffe och hela faddirullan. Man har även utmärkt läge att, med hjälp av närheten till busstationen, locka ett stort utbud av kunder, och utöka den redan inte alltför knapphändiga verksamheten.

Men hur gör ni reklam för allt det här? undrade jag. Jo, en skylt står ständigt på Drottninggatan och broschyrer är upptryckta och låg prydligt uppställda på bordet, som av ett under skyddade från blåsten. Det finns även en hemsida och där kan man gå in och kolla vad som finns att erbjuda, möjligheter finns även att komma med kommentarer och synpunkter och annat internetskt. Cykelverkstaden är dock redan ganska inarbetad. Faktum är att den är ett av Sveriges första kooperativ i sitt slag. Och som om det inte är nog med det, så arbetar Brillianten även med företagstjänster av olika slag. Om vad bestäms av kunden. Så nya verksamheter och idéer knyts ständigt till Brillianten av medlemmarna och kunderna själva. Även om just företagstjänsterna, under kristider, gått något sämre, konstaterar Michael. Kooperativet omfattas för närvarande av ett trettiotal medlemmar, som jobbar mer eller mindre aktivt inom verksamheten. Lokalen ägs av kommunen, men något som Mickael ser som viktigt ät att våga förändra och anpassa lokalen för de behov som råder. Därför har Brillianten börjat hyra vissa delar av den. –    Men det gäller ju att börja i liten skala, försiktigt. Man kan ju inte göra allt på egen gång, tycker Mickael.

Föreningen 100% av mig
Musikunderhållningen avtog. Det blev inte tyst för det, men betydligt mindre ljudligt. Jag kom att tänka på att min nästa lilla frågestund skulle vara med Veronica Höijer och Fredrik Werling, som är en av arrangörerna och initiativtagarna till den här dagen. Jag skyndade mig dit och vi satte oss i den vackra matsalen i den vackra herrgårdsbyggnaden. Jag började genast fråga, och eftersom jag inte är en van frågeställare, var frågan ganska banal: Vad är det här för tokig tillställning? –    Ja, dagen heter ”100% av mig”, börjar Veronica, och tanken är att skapa en mötesplats för föreningar och social företag, ja allt egentligen som finns utanför det offentliga. För de som verkar inom den sociala ekonomin. Och det gör ju nästan var och varannan, man behöver inte ha något ”problem” för att vara med i det här, utan det kan vara idrottsföreningar, pensionärsgrupper, och ungdomar – ja det man gör utanför, för att kunna känna att man hör till någonstans. Och syftet med att anordna den här dagen är dels för att visa upp olika konstellationer av verksamheter som finns i Karlstad, men framför allt för att skapa en mötesplats för alla föreningar, att skapa ett forum där det finns möjligheter att dela kunskap och erfarenheter.

Meningen med ”100% av mig” är att den ska bli en förening, och att föreningen ska verka för att de sociala företagen och föreningarna får en extra drivkraft, och ett samlingsorgan för utbyte av erfarenhet. Men att man även finns där och hjälper upp att starta olika evenemang, och hjälper till att arrangera dem.

–    Det finns många här i huset, i verksamheten i Gemet, ungdomar som vill göra någonting som ligger lite utöver det vanliga, där det handlar väldigt mycket om att arbeta kvällstid. Att starta upp och ha evenemang här på då, och att det kan vara föreningen som driver detta. Och samtidigt fungera som en samarbetskoppling mellan olika föreningar, och skapa nya konstellationer, och nya evenemang, som det inte riktigt har funnits tidigare. Dagen innehöll en hel del olika uppträdanden och presentationer av en handfull föreningar. Allt från PRO till mindre organisationer, Och blandningen, menar man, har tydligt syfte. Det fanns ju allt ifrån energimassage, RFSU, till Världens mat (en mataffär i Kronoparken), och man ville visa mångfalden.

–    Internationella Kvinnoföreningen (IQF) är tillexempel här för att berätta om sin verksamhet, man vill knyta ihop allt det på något vis. En mångfald av kulturer, och en mångfald av mål och idéer, och en mångfald av intresseskapelser för företagen.

Arena-dagen är vidare någonting som har tänkts upprepas årligen, och med åren mer omfattande, större, fler organisationer och föreningar. Veronika och Fredrik menar att eftersom det här är första gången något liknande organiseras i Karlstad så känner de sig lite som nybörjare. Samtidigt så är det meningen att föreningen ”100% av mig” kommer skapa ytterligare evenemang som främjar samarbeten. Arenadagen är här för att stanna, och i fortsättningen är målet att föreningen 100% av mig, håller i och organiserar den.

”Gemet” – Tillverkningsgruppen

När jag kommit ut igen hade en hel del folk samlats. Eller ja, ”en hel del” är väl att överdriva något, för att inte säga ganska grovt. Men människorna såg intresserade ut, gick mellan borden och meningar och erfarenheter utbyttes. Förmodar jag i alla fall, tänkte jag när jag gav mig ut på gräsmattan, fylld av en samhörighet. En positiv sådan.

Mattias på ”Gemet, deltagare i tillverkningsgruppen

Verksamheten på ”Gemet” på Sandbäcken bygger på en social arbetsmarknadsrehabilitering för personer med psykisk ohälsa, och är en uppdelad i fem olika stationeringar: Bageri/Café, Verkstad, Trädgårdsskötsel, Kök och Tillverkning. Under en fyraveckorsperiod har den nya deltagaren chans att prova på de olika stationerna, för att sedan fokusera mer grundligt på en vald form. Jag frågade Mattias, deltagare i ”Tillverkningsgruppen” lite om vad han gjorde och hur han har tänkt runt att delta på ”Gemet”. Framför mig på bordet låg en mycket vacker samling läderföremål, armband, klockremmar, ringar och andra mycket fina saker. Föremålen finns för tillfället endast till försäljning i caféet som ligger i anslutning till Sandbacken, men en idé börjar växa fram om att starta ett arbetskooperativ och i framtiden öka produktionen och fortsätta med det här man har satt igång. Än så länge arbetar fyra personer med den här tillverkningen, och så finns det ett antal andra deltagare som provar på för att se om man kan tycka att det är intressant att fokusera mer på. Lokalen de arbetar i ligger på vindsvåningen i den stora herrgården, men om man tillslut väljer att starta ett kooperativ blir det nog till att flytta till en annan lokal. Detta är något man i så fall får ta ställning till när det blir aktuellt tillsammans med kommunen då givetvis, säger Mattias.

NBV – Kunskap genom varandra
Jag förflyttar mig lite motvilligt därifrån, och går vidare till nästa bord, som är dess totala motsats kan man säga. Nej, givetvis är det inte så, men NBV, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet är ju i alla fall någonting helt annorlunda. Personen som jag får prata med heter Mona Sandström som berättar att NBV är helt politiskt eller religiöst obundna, och deras verksamhet går ut på att få folk att engagera sig i olika studiecirklar, och lära sig mer. Det är deras och folkbildningsarbetets syfte, att få folk att lära sig mer tillsammans med andra. Vara en förändrande kraft i samhället. Och fokus ligger på allt ifrån studiecirklar till  föreläsningar av olika slag och musikunderhållning. Ja, ett verkligt brett register helt enkelt.
På bordet ligger en mängd olika böcker och informationsbroschyrer. Jag undrar lite skojsamt om de är här för att kränga böcker? Så är det inte.
–    Nej, vi säljer inte, utan det här är ett axplock av vad vi erbjuder som studiematerial. Beroende på vad man vill göra och lära sig mer av. Om du tillexempel tycker om idén om en rättvisare värld, och kanske tycker om tanken att köpa ”fairtrade-produkter” så kan man tillexempel, med tre fyra andra låna en film och titta på den, och lära sig mer, och samtidigt bjuda hem sina kompisar för att få en gemenskap. Eller om du vill ut och resa, och göra det på ett etiskt sätt, så kan man till exempel läsa en studiecirkel som heter ”Välkommen till paradiset”. Hur man egentligen ska bete sig när man kommer till nya ställen i världen, för att inte trycka ned människorna i landet och bete sig oartigt.

NBV får endast bidrag av staten, och är alltså inte styrt av kommunen i någon större grad, även om de visst får ett litet kommunalt bidrag i en del av Värmlands kommuner, och inte heller av någon kyrka eller politiskt part, utan är obundna och fria. Eller ja, de olika studieförbunden som NBV samarbetar med har ju givetvis olika huvudmän som i sin tur är styrda av intressenter. Och i NBV:s fall så ”ägs” de av nykterhetsrörelsen. Men det innebär inte att man som person inte är välkommen att studera hos oss på NBV bara för att man inte är nykterist.  – Anledningen till att jag står här denna dag och informerar är att ett av NBV:s huvudstråk är just hälsa, och psykisk hälsa innefattas ju givetvis där.
Man har också ett väldigt gott samarbete med EBL-skolan, som tipsade om denna dagen, Det intressanta, tycker Mona Sandström, är att hälsa är ett så brett begrepp, det kan vara allt ifrån sorgehantering och hälsosam mat till självkänsla. Och NBV menar att man får gå hur djupt man vill i ett ämne, och att de ska finnas som ett alternativ oavsett. Vid frågan om undervisningen är avgiftsfris, så är det så att det beror på vilken skola man väljer, och hur upplägget är. En hantverkscirkel har ju oftast en handledare som är avlönad, och då betalar man en deltagaravgift. Men verksamheten i NBV bygger mycket på kamratcirklar. Vilket innebär att man är minst tre personer som tillsammans träffas minst tre gånger under minst tre timmar , och då har man en studiecirkel som NBV kan hjälpa till på ett eller annat sätt, till exempel låna ut en  lokal eller köpa varsin bok till deltagarna, som man sedan kan diskutera inom cirkeln. Och detta är givetvis kravlöst och avgiftsfritt.  – Vi vill att deltagarn ska uppnå kunskap om något som intresserar, och något som gör att man utvecklas som människa. Detta gör man lättast tillsammans, lärande genom varandra.

Solatassens hunddagis
Efter detta tackade jag Mona Sandström, satte mig i solen en stund och fick syn på en hund som också satt i solen. Tyckte plötsligt väldigt synd om hunden som satt och svettades där fastsurrad vid ett bord. Nu var det förvisso inte särskilt varmt, men det måste ändå vara ganska outhärdligt att ha en päls. Jag föreställde mig i päls fastsurrad vid ett bord en dag som denna, och rös av tanken. Då gick det plötsligt upp för mig att anledningen till att hunden satt där med sin päls måste vara för att presentera det nya hunddagiset Solatassen som jag hört så mycket bra om. Och att det var Solatassen hade jag rätt om, men annars fel för hunden var blott rekvisita utlånad av Karin Haster, Verksamhetschef på ”Gemet”, och istället var det Magnus och Marina, två människor utan päls och som varken satt fastsurrade, eller i solen, utan satt och hade det bra under bordstältet och pratade och hade det trevligt, som stod för presentationen. Och hunden var det inte synd om heller. Den satt förvisso fastsurrad i solen med päls, men blev klappad och omtyckt av varenda människa som gick förbi: Och tillslut var det bara mig kvar att tycka synd om, men det gick snabbt över efter en läsk och en cigarett.

Solatassen är alltså ett hunddagis, väldigt nystartat, som ligger idylliskt på Erikbergs gård några kilometrar från IKEA. Jag frågade hur det för ett nystartat hunddagis i dessa dar? Magnus svarade att det går bra. Än så länge finns där tre hundar, som har en egen hemsida http://www.solatassen.se , där man kan läsa lite om verksamheten och dylikt. Solatassen är ett arbetskooperativ som har sex stycken medlemmar och tre praktikanter. Fyra personer jobbar heltid där för tillfället. Jag förstod att verksamheten bara var i ett slags förstadium just nu, med tanke på personaltätheten och hundglesheten, men frågade om det var meningen att i framtiden bli ett självförsörjande arbetskooperativ? Och så var tanken. Men att man precis slagit upp portarna.  –  Jag är egentligen anställd här på Gemet, svarade Marina, men är utlånad dit. Och den långa token där (Marina pekar på en ganska lång tok) är handledare, och han vet verkligen allt om verksamheten.

Istället för att ta emot bidrag från kommunen så köper de in rättigheter till arbetsplatspraktiker av Solatassen, så om man bortser från hundarna är det så man finansierar verksamheten. Praktikanterna kan sedan bli medlemmar efter sex månader, berättar Magnus, och det är ju efter man sett hur det fungerar och hur de trivs. Men Magnus menar att det är ett väldigt bra jobb. Att man jobbar efter sin egen förmåga, och att acceptansen är stor för hur mycket man orkar jobba, och vad man klarar av. Hundar är dessutom väldigt tacksamma djur, snälla och ett mycket bra sällskap. Vilket jag betvivlar, men har förståelse för att man kan tro på.

Självhjälpsgrupper – Svenska Kyrkan

Från hundar till kyrkan. Och från dagis till självhjälpsgrupper. Jag är kanske inte beredd att köpa hela bibeln för att bli hjälpt. Kanske första moseboken, men resten? Det är ingenting man ska behöva göra heller, menar Eva Persson, även om hon förstås inte borde ha något emot det. Eva Persson är på Arenadagen för Norrstrands församling, Svenska kyrkan. Men främst är hon här för att presentera de självhjälpsgrupper som anordnas på Sensus studieförbund, med vilket de samarbetar. Främst i Karlstad, men det finns grupper över hela Värmland egentligen. Och vad gör då en självhjälpsgrupp?  –    Ja, då sitter man och pratar om någonting man har gemensamt, någon erfarenhet i livet som man vill prata om, förklarar Eva. Man träffar andra personer som är i samma situation. Och det är det att man känner igen sig, att det finns människor som har varit med om samma sak. Det gäller ju egentligen för alla människor, det finns alltid något i livet som man vill prata om.
Grupperna består av minst fem stycken. Och än så länge har nio grupper startats, kontinuerligt under året, och är alltså inte terminsbaserat. Fem kronor kostar kaffet om man nu dricker det, annars behöver man inte ens betala det. Kurserna är nämligen gratis. Och vad man behandlar är allt ifrån ”Leva med skilsmässa” till ”Jag duger-kurser”. –  ”Jag duger”-kursen är något om är väldigt populärt, det är den tredje gruppen som vi har igång här nu.

Och det är för alla. Alla människor. Det finns ingen speciell målgrupp. En ledare är med tre gånger, en igångsättare. Men det är inga direkt fria samtal, utan det går runt i en cirkel, en i taget, som delar med sig av sina erfarenheter och tankar och då är det ingen som avbryter deltagaren om man inte uttryckligen vill ha råd från de andra deltagarna. Många fortsätter att hålla kontakten, enligt Eva. Att det är många som fortsätter stötta varandra, och hjälpa till i vardagen.

sjalvhjalpsgrupp.com
, är hemsidan för den som är intresserad eller nyfiken om det finns någon grupp som passar. Här kan man också få allmän information om vad som händer och bedrivs i närområdet.

IQF – Med hjärta för världens kvinnor Det sista bordet jag valde att gå till var IQF – Internationella Qvinnoföreningen i Karlstad. Jag hade fått ont i nacken av allt blåsandet, och jag kände att mitt lilla reportage skulle bli för långt annars. Nu blev det för långt ändå, men skit samma. Jag fick göra ett axplock, som man brukar uttrycka sig. Det sista bordet jag gick till var IQF i Karlstad och pratade med Camilla Berglund. Nu vart det så illa att nästan hela min inspelning blåstes bort av vinden, så jag ber om ursäkt om det finns fel här och var.

IQF jobbar i alla fall utifrån tre områden: Integration, jämställdhet och mångfald. Utifrån detta försöker man skapa olika former av mötesplatser i form av projekt och verksamheter. Genom detta vill man då driva mot de mål man satt upp. IQF är en ideell förening, religiöst och politiskt obunden. Har ungefär 150 medlemmar i Karlstad för tillfället. Det blir säkert en anstormning nu efter mitt eminenta reportage. Jag frågade lite försynt vilka projekt man förde?
–    Ja, de är ganska många, berättar Camilla. Lättast är att gå in på vår hemsida iqfkarlstad.se, där kan man läsa om våra projekt. Det kändaste är ju kanske Café Iris på Klaraborg (gamla kårhuset). Och där har vi även en liten saluhall med rättvisemärkta matvaror. Och caféet är en verksamhet för kvinnor som har praktik och arbetsträning.

För att ni ska få uppfattning av några projekt som IQF jobbar med här i Karlstad, så kan nämnas (förutom Café Iris):
– Klara – Ett familjenätverk där ”svenska” familjer och invandrande familjer möts för att byta erfarenhet och motverka fördomar.
– Frida – Ett friskvårdsprogram som syftar till att öka kunskapen om den egna hälsan och behovet av motion och rätt kost,
– Athena Kvinnomakt i Karlstad – Empowerment av kvinnor som ska stimulera till deltagande i politik eller fackföreningsrörelse. Vänder sig till unga kvinnor som invandrat till Sverige.

Verksamheter som anordnas (exempel):
– Cafékvällar
– Svensk språkträning
– Friskvård
– Ungdomskurs

Man finansierar verksamheter och projekt bland annat med stöd från Karlstad Kommun, Landstinget Värmland. KBAB och så vidare… Hur ser er relation ut med Karlstad Kommun, vill ni bli fria den styrningen?  –  Jag tycker att det har fungerat bra, vi har haft bra uppbackning genom åren. Nu är det kanske lite svårare, med tanke på finnanskris och allt, så det har jag märkt. Men sen är det givetvis viktigt att kunna vara oberoende, och ha en självständighet, och att man ska kunna prata om vissa områden som kanske är lite känsliga. Men då är det viktigt att våga ta upp dessa frågor, utan att vara rädd att förlora föreningsstödet.

Målgruppen är då givetvis kvinnor. Invandrande kvinnor, nyanlända, men också kvinnor som bott här i tiotals år och fortfarande har svårt för det svenska språket. Det, menar Camilla, visar på ett stort utanförskap. Men man riktar sig också till svenskfödda kvinnor som har ett intresse för andra kulturer. En integration från bägge håll alltså.

Så…
Så jag åkte då tillslut tillbaka till Mediagruppen och ASP-Bladet. Med den där känslan jag skrev om i början. Att det bubblar bland gräsrötterna, om än att jag förstår upplevelsen var arrangerad och i koncentrerad form. Men strategierna finns där trots allt. Även om många är beroende av eldsjälar. Vackra, bedårande konstverk upphängda med betongkrok. Och något större intresse kunde jag inte skönja bland allmänheten, eller i lokalpressen.

Kanske är det inte illa nog än? Fortfarande är jag rädd att det engagemang jag sett den här dagen blott är den gamla vanliga skenheligheten. Kommunen börjar kanske bli rädda nu när allt fler blir utförsäkrade? Det gäller att det finns en tro på att en välfärd fortfarande är möjlig. En global sådan, som inte enbart är upphängd med en betongkrok eller någon nyliberal företagsfinansierad leksakstejp. Utan en tro på en bred front för varandra. Alla behöver hjälp. Om det är nu, eller om trettio år. Vad spelar det för roll? Och om alla behöver hjälp. Varför behöver inte alla hjälpa?

Text: Håkan Christensson

Invigning av Barnahus

– samordnade insatser för brottsutsatta barn

Den 29:e januari invigdes Barnahus i Värmland som är placerat i Karlstad. Under ett och samma tak möter barn som misstänks vara utsatta för övergrepp utredare och övrig personal i en trygg och anpassad miljö. Utredningarna är särskilt anpassade och barnet slipper slussas mellan myndigheter och förhöras vid flera tillfällen. Invigningstalade gjorde Staffan Janson, barnläkare och forskare, Monika Ekström (v), landstingsråd och ordförande i Folkhälso- och tandvårdsutskottet inom landstinget i Värmland samt Ingela Wretling (s), ordförande Arbetsmarknads- och socialnämnden i Karlstad.

På Barnahus finns specialister från de samverkande myndigheterna, åklagare, socialsekreterare, polis, läkare och kurator. Förhören hålls i en miljö som snarare påminner om ett hem än en kontorsmiljö. I anslutning till förhörsrummet finns ett medhörningsrum där åklagare, utredare och ombud förutom att lyssna på förhöret kan ställa frågor. Detta gör att barnet inte behöver upprepa sin berättelse i onödan.

Under perioden 2006-2008 har försöksverksamhet pågått i Umeå, Stockholm, Sundsvall, Göteborg, Linköping, och Malmö. En utvärdering gjord av forskare från rättssociologiska enheten och Lunds universitet visar på positiva effekter av Barnahus.

Barnahus i Värmland är ett samarbete mellan länets sexton kommuner, landstinget, polis och åklagare. Verksamheten är bemannad av två samordnare som är socialsekreterare med lång erfarenhet.

Erfarenhetsdag 2008

Arbetsmarknads och socialförvaltningen i Karlstad har haft en erfarenhetsdag för all personal, där visades olika enheter och hur de jobbar.

Förvaltningsdirektör Pia Sahlin Brunzell berättar om året som varit, Ingela Wretling som är nämndsekreterare delade även ut årets sola stipendie till Fenix under lunchen.