På jobbet: Inger Granhagen

Inger Granhagen är avdelningschef för ASP-ANA (Avdelning för socialpsykiatri, alkohol och narkotika), som är en relativt ny avdelning inom Arbetsmarknads- och Socialförvaltningen. Den har funnits cirka ett år och är en hopslagning av Avdelningen för Socialpsykiatri samt Avdelningen för Alkohol och Narkotika. ASP bladet har mött Inger Granhagen för en intervju kring sammanslagningen och hennes nya roll på jobbet.

Du var tidigare chef för ASP och är nu chef för ASP-ANA, vad har den övergången inneburit för dig?
Det har inneburit att jag är ansvarig för ytterligare ett stort verksamhetsområde, för fler medarbetare, ett antal chefer och stabspersonal. Inte ett helt nytt, men betydligt större verksamhetsområde.

Det har gått nästan ett år sedan sammanslagningen, hur ser du på det första året?
Först behöver jag säga, att vi jobbade i nästan ett år med förberedelser inför sammanslagningen av de två avdelningarna, och är nu sedan snart ett år tillbaka en avdelning. Det har varit ett arbetsintensivt år, vilket har inneburit stora förändringar för en del, men inte lika mycket för andra.

Det som främst har varit mitt inledande jobb har varit att få ihop en väl fungerande ledningsgrupp, att vi som chefer jobbar bra tillsammans.  Och även att få de gemensamma resurserna att arbeta bra ihop – när det gäller verksamhetsutvecklare, assistenter och andra. Det har varit mycket arbete, för många, för det har varit en stor verksamhetsorganisatorisk förändring.

Det har också varit lokalförändringar, ett antal verksamheter har flyttat till nya lokaler för att få tillstånd den nya enheten – Utredning, Stöd och Behandling, och vi på ”kontoret” har också flyttat. Så det har varit ett innehållsrikt år.
Hur ser du på den nya avdelningen, är den homogen och integrerad, eller är det ”två avdelningar i en”?
Jag vill inte använda begreppet homogen och inte integrerat heller, för det är ett ständigt pågående arbete. Och flera delar av avdelningarna berörs inte särskilt mycket, jag tänker på Frödingshöjd gruppboende, Citygruppen/Erikdalsgatan eller Ulleberg och Gökhöjden. Delar av de här verksamheterna har kvar sina specifika målgrupper.

Där man främst jobbar för att få ihop verksamheten är ju på ”Utredning, Stöd och Behandling”. Där är inte verksamheten integrerad ännu. Det viktiga ä att respektera varandras olika kunskaper, och att hitta arbetssätt som fungerar för de målgrupper man ansvarar för. Och det förändras ju, det är inget som ligger stilla, utan målgrupperna förändras, klienternas behov ändras, omvärlden ändras. Så homogent och stabil verksamhet tror jag inte att vi har, och inte kommer att få fullt ut heller.

Sedan har det varit väldigt turbulent inom ”Utredning, Stöd och Behandling”. Dels i chefskapet; nu har vi en ny enhetschef.

Det har också varit turbulent i att personal har slutat och andra som är föräldralediga – vilket också bidrar till att det tar längre tid att få en personal som arbetar bra tillsammans.

Finns det några förändringar som ligger för handen inom ASP-ANA och vilka är det i så fall?
Vi gjorde ju en plan förra året, verksamhetsplanen för 2009, där vi var tvungna att reducera verksamheten utifrån besparingskraven. Det gjorde vi med 5,5 tjänster, vilket också bidrog till en turbulent arbetssituation. Inför 2010 så ska vi inte göra några reduceringar, utan snarare en utvidgning av verksamheten.

Det kommer att bli nya gruppboendeplatser och ett omvårdnadsboende för missbrukare. Det räknar vi med i alla fall.

Då kommer vi att nyanställa personal, och vi kommer att kunna verkställa boendebeslut, och få bättre bostadssituation för målgrupperna.

Hur ser din vision ut för den nya avdelningen?
(Skrattar) Jag vet inte om jag har en egen vision, vi har ju en verksamhetsplan där vi har målsättningar för den gemensamma avdelningen.

Jag tycker begreppet vision är problematiskt, men vad jag vill med den nya avdelningen är att de målgrupperna som vi ansvarar för – personer med missbruksproblem, psykisk ohälsa och funktionshinder – ska få sina rättigheter tillgodosedda, och att de kan ta plats i samhället, att vi ska vara bra företrädare och talesmän för människor som har svårt att göra sig hörda. Och det tycker jag är det viktigaste. Att man får den hjälp man har rätt till: till bostad, till arbete/sysselsättning, till ekonomi och till behandling.

Ibland måste vi anställda och särskilt jag som chef prata, mycket, för en grupp som vanligtvis inte tar så mycket plats själva. Det tycker jag är viktigt. Sedan hoppas jag att vi gemensamt kommer att fortsätta med brukarinflytandefrågor, med delaktighet, ja med allt som ligger i att lyssna på vad människor själva vill och önskar.

Metodfrågor och arbete enligt riktlinjer är också ett viktigt område för samtliga målgrupper.

Har du något övrigt som du vill tillägga?
Man kan tillägga att vi verkligen är i nära förhandling med kommunen när det gäller nya boendeplatser. Och där hoppas jag att vi redan under 2009 kan få besked om att vi kan starta 2010. Vi börjar få gehör för bostadssituationen hos kommunen, vilket är ett gott betyg på vårt ihärdiga arbete.

Vidare kan man se att vi har lyckats göra det lättare att använda missbruksresurser och socialpsykiatriresurser gemensamt för att skapa ett större utbud, och kan använda sig av resurserna bättre för de med ”både-och-problemen”.

Förut fanns det vissa organisatoriska hinder, och man var tvungen att komma överens med någon som hade annan ekonomi, en annan chef och budget. Nu tillhör vi samma avdelning, och alla sitter i samma arbetsgrupp, där vi kan hitta den bästa lösningen för varje person.

Sen måste jag nämna Fält- och uppsök. Det är ju en jätteviktig resurs. Det är också en verksamhet som finns utanför byråkratin, och det tycker jag är viktigt. Ibland förväntar vi oss att våra målgrupper ska våga gå in på ett kontor på en i förväg uppgjord tid, och ha med sig en korrekt ifylld blankett, och det är det ju inte alla som klarar och då måste vi finnas utanför kontoren. Så det tycker jag är en utmärkt resurs.

Och så Mediagruppen såklart. Den gör ett utmärkt jobb, och det är kul med verksamheter som syns. Och som också betyder samma sak som jag sa förut, där var och en får plats och får någonting att göra, som lyfter och tar tillvara det som är det egna, goda och bra.

Så det finns jättemycket som är positivt och roligt. Jag tycker Nexus arbete med unga är föredömligt och bra. Men får jag fortsätta prata kommer jag snart räkna upp nästan alltihop. Men Nexus kan nämnas för att de har ett gränsöverskridande arbetssätt, i bemärkelsen att de arbetar med unga under 18 år, och att de jobbar brett också med både missbruk och psykisk ohälsa, och unga med neuropsykiatriska problem. Så det tycker jag är bra. Till nästa intervju tillägger jag allt annat som jag tycker är bra!

Har den här sammanslagningen utvecklat dig som chef?
Det var en svår fråga… Vad det inneburit, vilket kanske inte är av godo för mig personligen, är att jag kommit längre bort ifrån verksamheten, eftersom jag chefar över fler personer, och har fler enhetschefer med olika verksamhetsområden.

Det är en omställning, för min egen del, som inte är så lätt. Tidigare hade jag kunskap om och någorlunda koll på verksamheten, men nu måste jag överlåta mycket till medarbetare och enhetschefer. Och det är en process för egen del som jag arbetar med.

Sedan har det också varit väldigt arbetsintensivt under den här sammanslagningen.

Så visst har mycket förändrats i min yrkesroll.

Text: Karl-Peter Johansson Foto: Robert Olsson

17th European Social Services Conference Prague, 22-24 Juni 2009

I juni deltog vi, Inger Granhagen och Inger Olsson i en konferens i Prag om kvalitet i socialtjänsten i Europa. Det var European Social Network som var arrangörer. Vårt bidrag var en work-shop ”Human Technology – a new world of possibilities in supportning a normal lifstyele for people with invisible disabilities”.

I den stora kongresshallen hölls större seminarier, plenar-sessioner, där vi som åhörare kunde lyssna på föreläsningar och samtal om olika sätt att mäta kvalitet inom socialtjänsten. Under invigningsseminariet talade vår folkhälsominister Maria Larsson om olika sociala frågor som kommer att lyftas fram i EU under Sveriges ordförandetid. Inom EU rör det sig framförallt om satsningar mot fattigdom och social utslagning.

I Sverige är fokus lagt på nationella riktlinjer, öppna jämförelser och fritt vårdval Allt som presenterades tolkades till engelska, tjeckiska, spanska, franska, italienska och tyska. Den största möjligheten till erfarenhetsutbyte för konferens-deltagarna fanns i de 28 work-shops som genomfördes.

Vi deltog till exempel i en tjeckisk där man presenterade processen med att arbeta fram kvalitetssystem för tjänster till personer med olika funktionsnedsättningar. Vi genomförde vår work-shop på onsdag morgon den 24 juni. Det var en mycket noggrann planering vi hade fått göra innan vi blev ”godkända”. Dels hade vi fått lämna in ett mycket detaljerat tidsschema i förväg, dels skickat alla PowerPoint-bilder i förväg. Allt för att vår tolk skulle ha möjlighet att förbereda sig. Vår Mediagrupp på ASP/ANA har gjort en film åt oss som visade hjälpmedel. Den engelska texten till filmen fick också skickas i förväg för att tolken skulle kunna förbereda sig.

Vi genomförde presentationen på engelska och den tolkades till tjeckiska. Spontana kommentarer efter presentationen av filmen och hjälpmedlen var: ”Det här kunde jag också behöva”, ”Fler grupper skulle kunna använda de här”, ”Mycket intressant”, ”Mycket väl genomfört”

Konferensen hölls i en enormt stor kongress-byggnad i Prag. Totalt deltog 27 länder och vi var ungefär 400 deltagare. I entréhallen, där vi minglade med andra deltagare, bland annat från Sverige och Danmark, fanns även utställningar att titta på.

Totalt deltog ett 30-tal personer. De kom från t ex Slovenien, Slovakien, Tjeckien, Belgien, Storbritannien och Irland. Det fanns också några deltagare från Sverige med. Dessutom deltog ordförande i European Social Network – Lars Göran Jansson.

I de efterföljande diskussionerna blev det mycket tydligt vilka stora skillnader det är i levnadsförhållandena för personer med psykisk funktionsnedsättning, dels mellan medlemsländerna i EU, dels mellan EU och de länder som ännu inte är medlemmar. På många ställen finns det fort-farande mentalsjukhus och vi fick många frågor om hur vi ger stöd så att man kan bo själv i egen lägenhet. I fler länder är man beroende av välgörenhet för att få möjlighet att kunna delta i någon form av daglig aktivitet eftersom det inte finns någon social service. Vi framförde våra synpunkter på vikten av brukarinflytande, att man som brukare ska ha möjlighet att påverka det stöd man får, att det finns möjlighet till ett gott vardagsliv med sysselsättning och meningsfull fritid.

Vi hoppas att vi planterade några bra idéer i Europa från vår verksamhet.

Text & Foto: Inger Granhagen, Inger Olsson

Våren är en intensiv tid, mycket händer och det händer snabbt.

Vi har haft en fantastisk aprilmånad, med sol och värme och just nu en explosion av tillväxt i naturen. Men det motsvaras tyvärr inte av någon motsvarande tillväxt i samhällsekonomin, utan istället står Sverige nu i ett svårt ekonomiskt läge. Bortsett från alla förklaringar (eller bortförklaringar) till varför, så betyder det att Karlstads kommun och vår förvaltning måste reducera det ekonomiska utrymmet.

”I nöden prövas vännen” – undrar vad det betyder idag? För mig betyder det att nu ställs solidariteten med de svaga på prov, nu visar det sig om reduceringarna ska tas ut på människor som redan har det svårt. – På ledningsnivå arbetar vi för högtryck med ekonomiska redovisningar och kommande internbudget, för att kunna ge vår nämnd det underlag som behövs.

Samtidigt är det mycket som händer inom vår verksamhet: Vi fortsätter aktivt arbeta för nya och fler bostäder och boenden, fält- och uppsökargruppen har formerat sitt arbete och är i nya lokaler på Tingvallagatan, vi anordnar en nationell nätverksträff för CRA den 7 maj, chefer och skyddsombud har haft en tvådagarsutbildning om arbetsmiljö mm.

På nationell nivå händer också mycket:
•    Länsstyrelserna genomför nu två nationella tillsyner, både inom missbruksvården och inom socialpsykiatrin, och Karlstad tillsynas inom bägge områden.
•    Riktlinjer för psykosociala insatser för psykiskt funktionshindrade håller på att utarbetas, och ska gälla för både kommun och landsting
•    Lagändringar föreslås med krav på överenskommelser mellan kommun och landsting, dels på generell nivå och dels i form av gemensam individuella planer. Gäller från 1 januari 2010.
•    Gemensam kompetensutveckling för baspersonal innebär att Värmland får statliga pengar för att anordna utbildning för boendestödjare, skötare mf inom både kommun och landsting. Region Värmland ansvarar för satsningen och verksamhetsutvecklare Inger Olsson är projektadministratör.
•    Hjälpmedelsinstitutet har fått 45 miljoner för att fortsätta stödja utvecklingen av hjälpmedel till psykiskt funktionshindrade, och eftersom HumanTeknik i Karlstad gjort pionjärarbetet så kommer erfarenheter och kunskaper från oss att användas aktivt i denna satsning.

Vårhälsningar från Inger Granhagen

HUR NÅR VI DELAKTIGHET?

Avdelningen för socialpsykiatri, alkohol och narkotika anordnar en halvdag i Sessionssalen i Karlstad Bibliotek, kring ämnet delaktighet/inflytande. Syftet är att vi skall reflektera över hur vi bemöter varandra i vardagen och skapa nya infallsvinklar kring Brukarinflytandet.

”I Karlstad Kommun arbetar vi efter metoden Terapeutisk Allians/Relationsbaserat arbete, och att ge klienterna empowerment, egenmakt. Jag skulle vilja tillföra att vi borde arbeta mera med MOD som metod. Modet att lita mera på våra Brukare och att ha större tålamod”, säger Inger Granhagen i sin inledning.

Därefter fick vi se en mycket belysande teaterföreställning i tre akter. Tre mycket talande exempel på hur man kan omöjliggöra brukarens inflytande över väsentliga delar av sitt liv, bara genom att vara alltför rationell på jobbet. Föreställningen om ”Bostödet” visade på ett tydligt sätt hur såna ”små” saker går till, och hur otroligt förödande det kan bli; Bostödjarna tyckte det tog för lång tid för brukaren att komma till dörren och öppna…då låser man upp och går rakt in. I stället för att ha tålamod och ta sej tid att låta henne själv avgöra vad hon vill ha handlat…så gör man det åt henne. Man rullar upp persiennerna åt henne…för ”alla vill väl ha lite ljus i sin lägenhet…eller hur”.

Tankarna går genast till uttrycket ”Att bemöta andra som man själv vill bli bemött”. Men är det verkligen så? Vill alla bli bemötta precis som jag, och är det inte lätt att man faktiskt rationaliserar just när det handlar om att själv bemöta andra? Här kan jag se innebörden av Inger Granhagens ord om Mod och Tålamod. Mod att känna förtroende för att brukaren faktiskt själv är förmögen att avgöra om hon vill ha leverpastej eller ost…om persiennerna ska va nere eller uppe.

Tålamodet att det faktiskt får ta en stund tills hon bestämt sej för vad hon vill ha i sitt kylskåp, och att det tar lite längre tid än du själv skulle göra samma sak på, betyder inte att hon är mindre förmögen till adekvata beslut och handling än du. Den lilla Teatergruppen framförde på ett fantastiskt sätt kärnan av problemen. Föreställningen i sin enkla form gav så mycket ”extramaterial” i form av konkret insikt. Att spela samma scen, fast med rätt beteende direkt efter den första, ger dessutom känslan av att man ger rollerna en chans till.

Kanske är det inte bara Brukaren som behöver få en extra chans att göra rätt alla gånger. Kanske är det en väsentlig del av själva brukarinflytandet att tjänstemännen faktiskt vågar backa bandet i sin myndighetsutövning, och göra om. Den som inte får en chans att ”göra om” med någon värdighet i behåll, vågar heller aldrig erkänna sina fel. Under presentationen av gruppdiskussioner framfördes åsikter från flera håll om saker som varit dåligt i bemötandet från myndigheterna, likväl om saker som varit bra, och jag slås av det faktum att dom grupper som har allra mest att säga, är dom som haft en eller flera brukare i grupparbetet.

En person framför att det ständiga bytet av handläggare varit ett stort problem, samt att handläggare helt enkelt glömt bort att ta kontakt. En annan tillägger att man inte får glömma bort att brukare inte alltid mår bra…och ibland kan man helt enkelt inte välja att vara delaktig alla gånger. Det är viktigt att man får en chans till!

Någon tycker det var bra att en handläggare faktiskt ringde och frågade ”hur mår du” utan att ha ett tjänsteärende i bakfickan. ”Det kändes som hon brydde sej om mej, inte bara sina papper”.

Anhörigföreningar uttryckte sina synpunkter om möjligheter till inflytande.  Många anhöriga känner sej avskurna från inflytande pga sekretesslagarna och det uttrycktes önskemål om fler kontaktpersoner.
”Kalle”, med 27 fängelsestraff bakom sej ”seglade runt” i det sociala i över 30 år. Han har sett metoder och program komma och gå, och själv varit föremål för dem, genom åren. Kalle jobbar nu själv som behandlingsassistent på Ullebergsgården och har flera års drogfrihet bakom sej. Han betonar vikten av dom så kallade ”kringverksamheterna”. Kalle var själv med och startade upp KRIS i Karlstad, ansökte om pengar och fick kommunens förtroende att starta verksamhet. Kalle har sett många bli hjälpta till ett bättre liv tack vare den verksamheten. ”Det betyder mycket det vi gör själva…och att vi faktiskt får förtroendet”.

Jag är själv en Brukare och bor i ett av kommunens boenden, och jag tar med mej två stora reflektioner hem från denna förmiddag; Brukare och personal/tjänstemän talar ofta olika språk. Det flyger åtskilliga ord som; evidens, revision, enkät, och återkoppling genom luften. Jag har inte svårt att förstå ordens enskilda betydelser men kan känna att jag ändå lätt förlorar sammanhangen när dom där orden används, och jag undrar…vad döljer det sej för ”hemligheter” bakom ord som evidensbaserad? Återkoppling?

Kanske kan det också vara en viss del av problemet med vårt eget inflytande, att vi inte alla gånger hänger med och förstår vad som egentligen menas. Det krävs lite tålamod att bryta ner facktermer till ”vanlig Svenska”.

Text: Helena Båtman