Informationstrött!

Känner du dig informationstrött? Det gör jag. Det kom smygandes i mer märkbar form för ett par år sedan, och har nu kulminerat i dagens media-trötthet inför allt som har med nyheter, åsikter och ställningstaganden att göra. Inte så att jag slutat engagera mig, men det gäller att lära sig sortera och välja sina strider. Nedan veckar jag pannan en stund över ämnet.

De flesta av oss nyttjar dagligen sociala medier såsom Facebook, Instagram och Twitter. Detta också med en viss frenesi, om jag tillåter mig att generalisera. Tänk vad otroligt mycket information man scrollar förbi på exempelvis Facebook med en enda fingerrörelse på den smarta telefonen. Information och åsikter man varken bett om eller uppsökt själv. Däremot är det upp till en själv att begränsa användandet av dessa medier. Klarar du det? Klarar jag det?

Folk fyller år, delar sina privata bilder, berättar om sina liv, vill att man ska spela spel, kommenterar nyheter, bråkar om politik, delar åsikter, förväntar sig svar, länkar till artiklar, föreslår sidor, delar evenemang, lekmannatycker om de världsliga tingen och påtrycker sina värderingar om allt tänkbart, med mera, med mycket mera, med ännu mera.

Tag ställning!
Allt detta skall din stackars hjärna ta ställning till och sortera vikten av. Hur många viktiga saker och frågor bör du engagera dig mer i? Måste du, och varför? Räcker det om jag klickar på gilla? Ska jag kommentera och ge mig in i en diskussion? Ska jag scrolla förbi och strunta i det?

Du skall dessutom avgöra vad som är trovärdigt och korrekt i detta informationsträsk. Orkar du stanna upp och bedöma det, eller nöjer du dig med att det låter bra vid en första anblick, för att sedan gå vidare till allt nytt som poppat upp under tiden?

Har vi kapaciteten?
Allt detta som vår nuvarande internetålder för med sig, reser många frågor och orosmoln för mig. Är vi som människor ens skapta att hantera så här mycket information på ett bra sätt? Har vi kapaciteten? Min personliga och högst ovetenskapliga teori är: nej. Jag kan åtminstone konstatera detta då det gäller mig själv.

Även om man, som jag tror många gör, snabbt scrollar förbi merparten av informationsflödet, så tar hjärnan ändå ställning till allt den ser susa förbi. Den tar ett beslut, och antingen avfärdar eller fastnar vid det. Det är naturligtvis en högst personlig fråga hur mycket man påverkas av det man ser. Som jag redan nämnt börjar det bli ohanterligt för mig, då det mesta tenderar att fastna.

Troligtvis blir det värre för att jag i grunden är väldigt samhällsintresserad och har en fäbless för observation av mänskligt beteende. Jag har med andra ord svårt att hålla mig borta från nyheter och medföljande åsiktslaviner från privatpersoner. Det är framförallt det sistnämnda jag känner mig spyfärdigt trött på.

När jag upplever att folks dumhet är total är det något jag inte bara kan skaka bort, utan det fastnar som en sur disktrasa som måste skrapas bort med analyser och rationaliseringar. Jag påminns åter om tanken att vi inte klarar av att hantera all denna information.

Svart-vita tankar
En konsekvens jag tycker mig ha sett, är att man inte orkar bry sig eller fördjupa sig nämnvärt om det man läser. Eftersom informationsflödet aldrig upphör och ställningstagandena är många, tror jag att vi automatiskt vill ta snabba beslut och gå vidare till nästa grej som tillfälligt stjäl vår uppmärksamhet. Då blir det lätt svart-vitt. På omedelbar känsla beslutar man sig för eller emot något. Detta är bra och detta är dåligt. Den har fel och den har rätt.

Känns det spontant rätt, eller att någon (vem som helst) säger något man redan kände eller trodde, så ställer man sig bakom det utan vidare analys. Inga ytterligare efterforskningar, koll på trovärdighet, fakta eller källor. Det har ju poppat upp hundra nya ämnen och åsikter att ta ställning till, och dessutom är det skönt att bekräfta det man redan tror. Snabbt vidare till nästa grej. Avbetat och klart!

Det är jobbigt att röra sig i gråzoner, stanna kvar och inse att man har mer att lära och att man kanske har fel. Risken att fastna i den svart-vita fållan av ren bekvämlighet eller utmattning tror jag också finns. Jag är ledsen, men allt består dessvärre av olika nyanser grått. Det är sällan så enkelt som man vill tro.

Tiden vi lever i
En annan tanke jag lekt med är hur folk förr i tiden (säg för femtio år sedan och bakåt) skulle uppleva vår tid. Då kanske man fördjupade sig ordentligt i en hjärtefråga som rörde sitt eget närområde. Det fanns inte särskilt mycket information om den övriga världen och om andra människor att snabbt tillgå. Man visste möjligtvis vad grannen tyckte om saken i fråga. Det fanns ordentligt med tid till ett fåtal specifika ämnen att ta ställning till. ”Ska vi verkligen riva Skomakare Anders skomakeri till förmån för en dansbana?”

Skämt åsido. Jag tror ni förstår min skojfriska tanke om skillnaden mellan dåtidens och dagens radikalt annorlunda tillvaro. Poängen är att jag generellt sett inte tror att vi orkar engagera oss på ett djupare plan längre. Det blir för mycket.

Det finns säkerligen många som inte upplever dagens informationsflöde som något problem. De kanske inte har intresset, eller väljer att göra något annat med sin tid. Kanske är de mer selektiva eller hårdnackade än mig, vad vet jag?
Oavsett hur man hanterar detta så tror jag att var och en har sin egen metod för att komma ut helskinnad. Själv har jag med skäl av ren självbevarelsedrift fått lära mig att bli bra mycket mer restriktiv i mitt internetsurfande, framförallt på sociala medier. Men det är inte lätt alla gånger, när så mycket av vår värld opererar genom dessa medier.

All heder till den som anstränger sig för att lära sig mer, vågar erkänna att man kan ha fel, är nyfiken och objektiv och trots allt orkar navigera i internets tveksamma informationskatakomber med vettet och hälsan i behåll.

Text & illustration:
Martin Bäckström-Ledin

Den nya tidens mobbning

Nätmobbning är allt mer vanligt förekommande. Nästan varje dag uppmärksammas genom nyheter det utbredda näthatet. Organisationen Friends har frågat 1070 stycken unga i åldrarna 10-16 år om deras nätvanor. Resultatet visar att det är tjejer som tillbringar den mesta tiden framför datorn. Användandet av verktyg som Facebook, Instagram och Twitter blir allt större och populärare.

Metro skriver den 18 mars i år om en sextonårig tjej som blivit mobbad och kränkt hela sin skoltid. Mobbarna påpekade att hon borde banta, sluta med musiken samt att hon inte borde leva. Den 28 juni 2013 skrev Metro ytterligare en artikel om två flickor från Göteborg, för att de kränkt flera personer via Instagram. Flickorna fick betala ett skadestånd på 570 000 kronor till 38 målsägande.

Nätmobbningsforsking
Linda Beckman på Karlstads Universitet har i en avhandling studerat både nätmobbare och de som nätmobbas. Linda har kommit fram till att i traditionell mobbing, som att fysiskt eller verbalt kränka andra människor på skolgården, är pojkar överrepresenterade. Men trenden har vänt, nu är det flickorna som står för den största delen av mobbningen genom Facebook, Twitter med mer. Killarna ägnar sig i huvudsak åt tv-spel och filmklipp, medan flickorna lägger ut bilder på sig själva, bloggar i större utsträckning och blir därmed lättare kritiskt granskade, kränkta och mobbade.

Linda menar att mobbning är ett mångfacetterat fenomen som behöver förstås och angripas från flera olika perspektiv.

– Forskning har visat att det faktiskt går att minska mobbning på skolor. Det är dock viktigt att relationer och värdegrund är ett ständigt prioriterat ämne och att vi aldrig tolererar mobbning eller kränkningar i någon form, poängterar hon.

Föräldrar till hjälp
Elza Dunkels, som jobbar på Friends, ger följande råd till alla föräldrar: Var uppmärksamma på era barn och deras nätvanor, prata mycket, lägg dig i var de surfar runt. Ser du förändringar hos dina ungdomar? Ta kontakt med skolan, där finns proffsen! Som förälder kan man jobba i samverkan med skola och kompisar för att minska möjligheterna till mobbning. Det är i regel på skolorna där mobbning startar.

Förebygg mobbningen
Forskning pågår hela tiden hur man ska förebygga och främja skolmiljön. Det sker mätningar i grundskolan av elevernas hälsorelaterade vanor och stress, detta ger möjlighet att följa eventuella förändringar i skolmiljön och elevernas psykiska hälsa. Samarbete sker med lärare, skolsköterskor, kuratorer och föräldrar. Skolorna får sedan ta del av resultaten av forskningen för att använda som verktyg i projektarbetet i hälsofrämjandet.

”Att inte säga i från eller acceptera näthat är inte okej om man är utsatt eller upptäcker att någon i ens närhet är det. Om du ser hör eller märker att något inte står rätt till i din omgivning så är det din skyldighet som medmänniska att rycka in för att hjälpa. Näthat är inte coolt eller ens fräckt”, skriver överlevnadsguiden.se

Text: Lotta Tammi
Illustration: Janni Littorin

Hit kan du vända dig om du eller någon du känner är mobbad:
BRIS: (Barnens Rätt i Samhället) www.bris.se
Rädda Barnen: www.rb.se
Unga Örnar: www.ungornar.se
Ung SIOS: www.ungsios.org

Vem ska uppfostra barnen, skolan eller föräldrarna?

Ett av vårt lands stora problem är mobbning, menar Kent Lokvist från Sunne – han vill se större föräldraansvar i frågan.

Varje dag finns det tiotusentals barn som går till skolan och genomlider ett helvete. De misshandlas, hånas och även hotas till livet. Mobbarna har sina föräldrars skydd att fortsätta med sina handlingar, då inga gränser sätts. Skolan är mobbarnas borg. Rektorerna är mobbarnas riddare. De redan osynliga barnen blir ännu mer osynliga. Alla berörda parter är medvetna, men smiter undan med sitt ansvar. Förnekelsen lyser igenom. Förnekar du något behöver du heller inte ta något ansvar.

För de mobbade barnen finns ju inte. Finns det inga barn som mobbas finns det heller inga problem på min skola, säger de ansvariga. Att vuxna blundar för mobbning har också att göra med osäkerhet och okunskap.

Man vet inte hur man ska hantera situationen. Att då undvika sånt som väcker obehag blir en del av en förljugen lösning. Det går inte att blunda för att det många gånger inte finns civilkurage att ta tag i problemet.

Ska vi någonsin komma åt mobbingen, måste föräldrarna ta mer ansvar för sina barn när det gäller uppfostran. Självklart har skolan sitt ansvar, men huvuddelen av fostran ska ske i hemmet. Det är inte skolans uppgift att fostra barnen att visa empati och vara en god och medkännande kamrat, utan det är ett föräldraansvar.

Utifrån en dålig uppfostran hemifrån, där barnet inte fått lära sig vad som är rätt och fel, går det många gånger ut på andra elever som då utsätts för mobbning. Förmågan att visa empati är påverkad av barnets uppväxtmiljö. Barn föds med empati, men det finns två saker som bryter den empatiska förmågan.

Den första handlar om familjer där barnen utsätts för fysiskt och psykiskt våld och/eller sexuella övergrepp. De får sina gränser utplånande. Den andra är familjer där föräldrarna uppfattar sin roll som en servicefunktion. Dessa blir så kallade ”curlingföräldrar”, som satsar allt på att förskona sina barn från allt jobbigt, på det viset gör de sin familj till ett miniparadis. Dessa barn växer upp i gemenskap där stora och viktiga känslor är förbjudna. Därmed utvecklas inte barnets förmåga att uppfatta andras känslor, vilket blir uppenbart när barnet börjar i förskolan eller skolan.

Undviker konflikter
Detsamma sker i familjer där föräldrarna gör nästan allt för att undvika konflikter, för att uppfylla barnets minsta önskan. Föräldrarna blir själva gränslösa. Dessa barn lär sig inte hur viktigt det är att uppmärksamma och respektera andra människor.

Empatin borde vara en hörnsten i samhället. Föräldrar ska heller inte ha en kompisrelation med sina barn. Istället ska de vuxna sätta tydliga gränser. Barnet har nytta av detta senare i livet. Att lära sina barn hyfs är ett föräldraansvar, men som det ser ut idag har detta ansvar flyttats mer och mer till skolan. Många gånger till lättnad för många föräldrar, som därmed frånsäger sig ansvaret för sina barns handlingar. Lärarna går på knäna, till följd av en tuff arbetsmiljö då ska de förväntas ta hand barn som inte vet vad som är rätt eller fel.

Men skola och samhället ska inte stå för uppfostran. När inte barnen får lära sig vad som är rätt och fel, får skolan ta hand om problemet, vilket tar upp samma tid som annars skulle gå till att undervisa. Skolan ska inte både undervisa barn och samtidigt vara en uppfostringsanstalt. Syftet med skolan ska vara att skaffa kunskap. Skolan av i dag är tyvärr mer som ett ”ungdomsdagis”, där lärarna får lösa konflikter istället för att undervisa. Hur ska då den övriga klassen få någon arbetsro?

Var är föräldraansvaret?
Det värsta är att föräldrar till barn som mobbar inte tar sitt ansvar, utan i stället vältrar över det på skolan. Är det inte föräldrarnas ansvar att deras barn får de rätta värderingarna? Dessa värderingar måste komma från familjen. Skolan kan göra hur mycket som helst för att motverka mobbning, men det är ändå från hemmet som de sunda värderingarna borde komma, som barnet sen tar med sig ut i livet. Det är en skyldighet föräldrar har att uppfostra sina barn.

Kan de inte det, borde de gå i skola för att lära sig det. Det går inte att vara konflikträdd. Föräldrar säger att tiden inte räcker till, men tid finns för Facebook. Barnen i sin tur mobbar och hotar varandra genom exempelvis Facebook, Instagram utan förälders insyn. Man törs inte ställa de krav som är berättigade.

Det finns föräldrar som tar ansvar för sina barn, men tyvärr gör alla inte det. Borde det inte inrättas obligatoriska föräldrakurser redan på BB? Även under uppväxttiden och i synnerhet under den svåra tonårsperioden, där föräldrar många gånger står helt handfallna eller uppgivna för att de saknar kunskap hur de ska hantera svåra situationer?

Många förespråkar höjda lärarlöner, och att detta skulle vara den ultimata lösningen på problemet, men det tror jag inte på. Jag tror att problemet tyvärr ligger mycket djupare än så. Skolans ansvar är att på ett professionellt sätt förmedla kunskap. Även när det gäller betyg förs många gånger en konstig debatt. Om man går 30-40 år bakåt i tiden, när det gäller betyg, frågade föräldrarna sitt barn varför hon eller han fick så dåliga betyg? I vår tid frågar föräldrarna istället läraren varför deras barn fått dåliga betyg.

Det är tyvärr så vi idag betraktar skolan. Misslyckas en elev i skolan så är det enligt många föräldrar alltid skolans fel. Föräldraansvaret borde återupprättas. Om sunt förnuft får råda, är det inte så att föräldrarna då äger huvudansvaret?

Text: Kent Lokvist, Sunne
Foto: Per Rhönnstad