När tiden inte läker dina sår – Del 1

I framtiden väntas svenska soldater drabbas av psykisk ohälsa i mycket högre utsträckning än tidigare. Orsaken är en kombination av att man infört ett slimmat yrkesförsvar samt regeringens ambition att öka det svenska försvarets insatser i utlandet. Effekten av detta kommer att bli att ett mindre antal tjänstepliktiga kommer att få göra upprepade missioner i farliga områden, vilket innebär ökad risk för bland annat PTSD – posttraumatiskt stressyndrom.

Posttraumatiskt stressyndrom är krigarens onda skugga

Sveriges försvarsmakt går just nu igenom en period av kraftig omorganisation. Den första juli gick det traditionella värnpliktsförsvaret i graven och framöver ska landet försvaras av kontraktsanställda soldater och officerare. En konsekvens av detta blir att utlandsstyrkan upphör. Det är den del av försvaret som ända sen 1948 skickat både svensk trupp och observatörer till olika fredsbevarande missioner världen över, oftast under FN-flagg. Tjänstgöring i utlandsstyrkan har alltid baserats på frivillighet, men från och med nu kommer all personal inom Försvarsmakten att ha internationell tjänstgöringsplikt.

Riksdagens och regeringens försvarsslogan har de senaste åren varit att vi ska bli smalare men vassare. Vi har lämnat invasionsförsvaret till förmån för det så kallade flexibla insatsförsvaret och har nu Nordens överlägset minsta försvarsmakt. Översättning: färre ska göra mer. Samma riksdag och regering vill dessutom att Sverige ska vara en aktivare aktör på den internationella scenen och kunna bistå med både fredsbevarande som fredsframtvingande militära styrkor. Sammantaget framkallar detta en bild av en framtida arbetsplats med stor arbetsbörda och hög press på personalen, inte minst på grund av arbetets natur.

Införandet av den internationella tjänsteplikten kommer också att innebära ökad press på de anhöriga. Väl medvetna om detta presenterade Försvarsmakten nyligen en ny strategi gällande arbetet gentemot anhöriga till personer på utlandsuppdrag. Försvaret ser ett förbättrat anhörigstöd som en viktig komponent i att kunna knyta till sig (och behålla) kompetent personal.

Officerskåren på krigsstigen
Efter en genomläsning av en nyligen genomförd attitydundersökning bland Sveriges yrkesofficerare inser man också att försvaret behöver all goodwill den kan få. 80 procent säger sig fundera på att byta yrke på grund av ilskan över införandet av den internationella tjänsteplikten. Yrkesofficerare är väl medvetna om att man ofta betalar ett högt pris för utlandstjänstgöring, inte bara genom de slitningar det innebär på familjelivet, utan också på grund av att man på nära håll kunnat bevittna negativa effekter på kollegor som gjort utlandstjänst.

Kritiker till värnpliktens avskaffande har också pekat på de rekryteringsproblem som uppkommit i länder som valt att införa modellen med kontraktssoldater. Den stora pool av olika kompetenser som tidigare kom försvaret till del genom värnpliktssystemet är nu borta. När man idag betonar att urvalsprocessen för de som vill tjänstgöra utomlands är grundlig – att endast lämpade kandidater skickas iväg – ska man komma ihåg att dessa kandidater varit handplockade ur värnpliktspoolen. Från och med nu kommer denna att krympa betydligt.
Många av de mest lämpade har tidigare kunnat välja att göra kanske både en eller två utlandsmissioner efter avslutad värnplikt. Nu kommer de inte ens att komma i kontakt med den militära världen. Dessa kommer istället att satsa på en civil utbildning som ger både bättre framtidsutsikter och högre lön. Försvaret kommer helt enkelt att få nöja sig med det utbud som finns till hands.

Mönstret i länder med kontraktssystemet har varit att de som satsar på en karriär inom det militära ofta kommer från socioekonomiskt svaga grupper, där förekomsten av redan etablerade psykiska störningar är vanligare än i högre socialgrupper. De har ofta svaga skolbetyg och ser en anställning inom armén som en bra möjlighet att slippa arbetslöshet. Om försvaret får svårt att fylla ut leden i utlandsmissionerna ökar risken för överutnyttjande av viss personal samt att olämpliga kandidater får tjänstekontrakt i de väpnade styrkorna.

PTSD – den själsliga kostnaden av krig
Försvarets beredskap inför en tuffare framtid är av största vikt, eftersom konsekvensen av traumatiserade soldater får starka effekter, inte bara på de enskilda veteranernas liv, utan även på deras familjer och på samhället i stort.

Posttraumatiskt stressyndrom – PTSD – är den psykiska åkomma som ofta drabbar soldater som varit med om omskakande upplevelser i krig. Begreppet föddes 1980, då man i USA kartlade de besvär av psykiska stridsreaktioner som amerikanska Vietnamveteraner led av. Man insåg att soldater i alla krig kan drabbas av ptsd och att medvetenhet om förekomsten av fenomenet har funnits även hos tidigare generationer. Under amerikanska inbördeskriget talade man om att soldater drabbats av nostalgi, och under första världskriget uppstod begreppet granatchock som beskrivning för typiska ptsd-besvär.

Det civila samhällets brist på förståelse har länge inneburit att många veteraner med ptsd lämnats vind för våg. Oförmögna att återintegreras i samhället leder deras problem till social isolering, hemlöshet, drogmissbruk, brottslighet – i Storbritannien är var tionde fängelsekund en krigsveteran – och självmord.

En av de effekter som sägs vara mest jobbig för de soldater som tjänstgjort i Afghanistan är att när de kommit hem hör de nästan aldrig talas om konflikten i media. Klyftan mellan deras uppoffringar och bristen på insikt hos det civila samhället för detta offer är svår att bära. De har riskerat livet, sett kamrater dö – men ingen bryr sig …

Svårigheten att återanpassa sig till ett samhälle som inte förstår dem gör att vissa drar ut på nya missioner, gång på gång, tills möjligheten att överbrygga livet i krig till livet där hemma försvinner; på militärslang kallas såna individer ”missionsvrak”.

Familjen betalar ett högt pris
Stigmatiserande samhällsattityder gentemot psykisk sjukdom i kombination med den förhärskande machokulturen inom det militära är effektiva hinder för många ptsd-drabbade soldater att våga räcka upp handen och erkänna att de har ett problem. Att ha psykiska besvär går helt enkelt inte ihop med soldaters självbild. Många är också oroliga för att de riskerar sin karriär om det kommer ut att de sökt psykvård, vilket hindrar dem från att ta steget.

Alternativet för dem som inte söker hjälp blir då att förtränga det jobbiga, sluta det inom sig. Med effekten att de blir tidsinställda bomber som kan explodera över minsta petitess. Och riskerar följaktligen att både fysiskt skada och/eller skrämma vettet ur sin omgivning. De som drabbas hårdast av ptsd-skadade veteraner är givetvis nära och kära. Familjer, fruar och flickvänner som tagit hand om hem och barn under en tjänstgöringsmission, och levt med en ständig oro över att behöva få ta emot dåliga nyheter, upplever ofta hur den man som återvänder inte längre är samma människa.

Yrkesmilitärer som kommit hem efter en utlandsinsats har ofta svårt att omedelbart återanpassa sig till vardagslunken, detta är varken ovanligt eller onaturligt. Efter att ha levat månader i streck i ett tillstånd av konstant larmberedskap, där man ständigt måste vara ”påkopplad” – alert, fokuserad – tar det tid att hitta ”av-knappen”. Det gäller för familjen, som både längtat och oroat sig, att inse att den återvändande behöver tid för reflektion och återhämtning. Många gånger går kommunikationen i dessa känsliga skeenden snett. Skilsmässor och brustna kärleksrelationer är legio bland krigsveteraner, vare sig de har ptsd eller inte.

Givetvis är det inte enbart män som drabbas av ptsd. Även kvinnor tjänstgör i konfliktområden och upplever ofta traumatiska situationer som ibland leder till ptsd, men män är av lätt insedda skäl i majoritet när det gäller antalet drabbade.

Text: Christer Jansson

FAKTA PTSD:

Diagnosen posttraumatiskt stressyndrom (PTSD – posttraumatic stress disorder) uppkom 1980 och är ett av få psykiatriska sjukdomstillstånd där den bakomliggande orsaken är känd. Den utlösande faktorn är en extremt traumatisk händelse där den drabbade upplever faktisk eller hotande död eller risk för allvarlig fysisk skada. Situationen präglas av intensiv rädsla, hjälplöshet och fasa.

En ptsd-drabbad person återupplever ofta ett trauma i form av återkommande ångestframkallande minnesbilder, så kallade flashbacks. Även mardrömmar, vars innehåll associerar till den utlösande händelsen, är vanliga. Man uppvisar också ett undvikandebeteende som inte funnits tidigare, där man söker hålla sig borta från sånt som påminner om traumat. Sömn- och koncentrations-svårigheter samt en sjukligt stegrad uppmärksamhetsnivå är också vanliga ptsd-symptom.

För att kunna diagnostiseras med ptsd ska symptomen ha debuterat inom sex månader efter traumat. Det är dock vanligt med fördröjd symptomdebut, inte minst bland krigsveteraner. För dessa kan det ta åratal innan stressreaktionerna dyker upp. Bland krigsveteraner (eller i grupper med manlig dominans) är det mycket vanligt att man ”självmedicinerar” mot sina stressreaktioner, medelst alkohol och andra droger. Även impulsivt vålds-beteende är ett typiskt förekommande stressymptom hos veteraner.

Forskningsstudier har visat på förhöjd ptsd-risk för den med tidigare psykiska besvär. Lågutbildade individer med svag familjeanknytning är också överrepresenterade bland ptsd-drabbade. Det är viktigt att personer med syndromet kommer i behandling eftersom långtidseffekten av ptsd oroväckande ofta leder till självmord. Behandlingen utgörs oftast av en kombination av medicinering med SSRI-preparat och kognitiv beteendeterapi.

Läs mer i del 2 här