På fritiden: Med Country och dansband i bagaget

Jan-Olof Ekström arbetar till vardags för kommunen inom Fält och uppsökarteamet, som är en del av ASP/ANA. Bakom sig har han arbetat en lång tid som yrkesmusiker, och har spelat i flera större dansbandsorkestrar. ASP Bladet träffade Jan-Olof för att prata om musiken som yrke och fritidsintresse.

Jan Olof med den skiva han sist medverkade i. En odyssé i countrymusik som samlar ett par riktigt skickliga Torsbymusiker.

Redan i grundskolan upptäckte Jan-Olof musiken och fastnade då för trummorna. Ett instrument som har följt med honom ändå tills idag. Då var det hårdrock som gällde, inspirerad av 70-talsband som Eagles och Thin Lizzy. Nu har han en större bredd och dansband har blivit lite av Jan-Olof Ekströms signum.

Efter att i sin ungdom ha spelat med en hårdrocksorkester så flyttade han så småningom till Karlstad. I solstaden började han så att arbeta med reklam. Men han berättar att han inte kunde bortse ifrån att musiken lockade honom.
– Hela tiden låg den där drömmen och malde i bakhuvudet, att det var musik man ville pyssla med. En dag någon gång i slutet på 1989 sökte jag en heltidsband i dansbandet Sound Express. Efter en provspelning fick jag veta att jag fick en plats där. Efter det drog vi iväg till Teneriffa en månad för att spela där, berättar Jan-Olof.

Väl på plats i spanska Teneriffa fick de så spela för turistande svenskar och finnar. Schemat var ganska späckat, då de lirade sex dagar av sju möjliga. Spelpassen var inte heller de särskilt korta, utan varade ett antal timmar per kväll.  De blev ett så kallat husband.
– Det var ganska stort för mig då, och jag tänkte inte så mycket runtomkring det hela då. Det var något jag kände att jag skulle göra och det var en bra start. Jag hade spelat inför publik sedan tidigare så det var inte nytt på det sättet, men kraven höjdes givetvis, berättar Jan-Olof.

Turnélivet kan vara rätt så tufft och kan innebära en skytteltrafik genom Sverige. 30-50 mil mellan spelningarna tillhör inte ovanligheterna. En livsstil som gör att samhörigheterna med gruppen blir viktig. Allt är inte en dans på rosor, men vissa tillfällen gör att allt känns värt det.
– Ibland känns det oerhört tungt att dra iväg och man kanske inte tycker att det är så roligt alla gånger. Men så kommer en spelning som gör att allt det där negativa försvinner. Det är lite svårt att ta på, men det handlar nog om att allt stämmer den där kvällen, tycker Jan-Olof.

Vi kommer att tala om fördomar som kan finnas om musiker, som också finns om människor i andra kreativa intresse- och yrkesområden.  Man får ifrågasätta den rådande bilden, för de flesta musiker festar inte på det sättet man ibland kan få intrycket av. Rockstjärnemyten är just detta, en myt. Även om den har viss verklighetsanknytning också.
– En fråga man har fått många gånger är vad man gör ”på riktigt”. Vad jobbar man med liksom? Det är många som har trott att man har ett riktigt jobb också. Att det här med musiken inte kan vara ett riktigt jobb utan att man bara gör det för att det är roligt, säger Jan-Olof.

Den senaste gruppen han medverkade i var countrybandet The Wanted från Torsby. De har släppt ett album och en singel 2006.  Utöver Jan-Olof på trummor bestod gruppen av Marie Pettersson på sång, Kristian Blom och Niklas Eriksson på gitarr samt Morgan Eriksson på bas.
– Det finns väldigt mycket musiker i Torsby inom rockabilly, dansband, country och bluegrass.  The Wanted spelade tillsammans i drygt fem år. Just nu ligger det på is, säger Jan-Olof. Han säger att det är svårt få ihop familjeliv med musicerandet. Men i framtiden finns det säkert chans att gruppen förenas igen.

När vi pratar om framtiden berättar Jan-Olof att han ska spela i nyårsföreställningen Cabary i år, om allt går som det är tänkt. Cabary firar sitt 30 årsjubileum och lär bjuda på något alldeles särskilt.  Jan-Olof har ett tidigare engagemang i föreställning, både genom att ha hjälpt till med rekvisita och senare som deltagare i orkestern. ASP Bladet önskar honom all lycka och hoppas få höra hans rytmer i flera sammanhang lång tid framöver.

Text: Robert Halvarsson, Henrik Sjöberg Foto: Robert Halvarsson

Nygamla ansikten på stan

”Kanske någon behöver hjälp med att träffa doktorn, någon annan som behöver kontakt med en förening. Vi är länken till rätt hjälpinsats.”FÄLT & UPPSÖKARTEAMET är ett resultat av sammanslagningen mellan ASP och ANA. Vi söker upp folk i deras hem men även ute på fältet, ute på stan. Dom vi söker upp är personer med psykisk ohälsa och/eller missbruk, och har varit verksamma sedan 1:a Februari i år. Vi intervjuade teamet i deras nya lokal på Tingvallagatan. Gruppen består av Pär Johansson, Margareta Sandeback, Jan-Olof Ekström och Linda Lantz.

Vad är Fält & Uppsökarteamet för slags verksamhet? Det är en verksamhet som bygger på en vidareutveckling av ett projekt i fjol som hette ”Möt upp-Sök upp”, samt ”Fältverksamheten” som Margareta Sandeback har jobbat mycket för tidigare. Det är också ett resultat av sammanslagningen mellan ASP och ANA. Vi söker upp folk i deras hem men även ute på fältet, ute på stan. Dom vi söker upp är personer med psykisk ohälsa och/eller missbruk. Vi har varit verksamma sedan 1:a Februari i år, berättar Pär Johansson.

Vad är syftet med det ni gör? Syftet är att upptäcka om någon har problem och att finnas till för dom mest utsatta, dom som ofta rör sej på stan. Vi vill försöka upptäcka problemen i ett tidigt skede, det kan gälla bostaden tillexempel att man riskerar vräkning. Om man har stora behov av stöd så skall vi kunna finnas på plats, och vi vill nå dom som inte söker hjälp på egen hand. Det är själva grundtanken egentligen.

Vad har ni för arbetstider då ni finns tillgängliga? Nu i början så utgår vi från dagtid, 08.00-17.00, men det är sagt så att om vi ser att det finns behov av andra tider som kvällar och helger så får vi ändra oss efter det. Som det ser ut i nuläget så tycker vi att dagtid är bra.

Vilken kategori människor är verksamheten riktad till? Det är personer med psykisk ohälsa och missbruk, men också en speciell grupp som har en samordnad vårdplan med Landstinget och Kommunen. Personer som är dömda enligt LRV och LPT. Den gruppen skall vi finnas särskilt till för eftersom vi är delvis finansierade av socialstyrelsen.

Hur ser fördelningen av klienter ut gällande kvinnor, män och ungdomar? Det har vi egentligen ingen specifik statistik över, men det är nog ganska jämt fördelat, med någon övervikt för män. Sen är det ju så att vi enbart vänder oss till vuxna över 18 år, inte ungdomar. Vad gäller Fältdelen så är det nog större övervikt av män. Det är ju dom som syns mest ute på stan.

Har ni några tankar om vad det beror på? Det är det traditionella beteendet att kvinnor håller sej mera i bakgrunden och missbrukar i det fördolda, säger Margareta Sandeback. Kvinnorna är därmed betydligt svårare att upptäcka.

Finns det mer behov i vissa områden? När det gäller Fältarbetet så handlar det mycket om själva centrum, men det finns planer på att vi ska vidga vårt arbete och försöka hitta dom människorna som finns i sk. problemområden. När det gäller hem och uppsök så är det jämt fördelat överlag i Karlstad. Vi åker även ut till de yttersta områdena som Vålberg, Molkom osv. Vi har ärenden i alla stadsdelar.

Vilken hjälp kan ni erbjuda rent konkret? Vi kan vara en länk till rätt stöd för någon som har problem. Vi tar inte några formella beslut, vi gör inga utredningar utan  är enbart till för att träffa människor och se till att dom får rätt hjälp. Det kan vara hjälp och stöd inom Kommunens ramar, eller Landstinget. Kanske någon behöver hjälp med att träffa doktorn, någon annan som behöver kontakt med en förening. Vi är länken till rätt hjälpinsats. Vår främsta uppgift är att försöka motivera personen att själv söka hjälp, antingen att göra det helt själv eller tillsammans med oss.  Ibland är motivationsarbetet mycket långt, en annan gång kan det räcka med ett samtal. Det där varierar stort från individ till individ.

Sen kan vi också göra snabba flexibla lösningar om det finns någon som har ett konkret behov och man kanske inte kan vänta på att få saken utredd som exempelvis att få insatser med boendestöd och liknande eller någon kanske blir vräkt i ett visst läge om inget görs snabbt. Då har vi möjligheten att gå in och göra snabba korta insatser. Det kan också gälla att transportera folk dit dom ska i de fall de inte tar sej dit själva. Man kanske har en kontakt på psykiatrin och inte tar sej dit, då finns vi till hands och kan hjälpa till och se till att personen kommer dit den ska.

Text: Helena Båtman