berättelser från andra sidan verkligheten

På bilden åses en charterturist. Detta kanske tarvar en förklaring för osnutna.
Under 1970 och 80-talen reste många svenskar på så kallade charterresor. Många av dessa ledde inte sällan till länder såsom Kanarieöarna, Mallorca, Spanien och Italien. Alla populära turistorter.

Denna bild är tagen vid just ett sådant tillfälle, under vintern 1983.
Mannen på bilden, vars namn vi inte känner, kallas Kotten av de andra turisterna. Ingen tycks minnas varför.

Bilden visar en uttorkad, utschasad, utblottad och uttråkad man i sina annars ”bästa år” i väntan på planet hem. Orsaken till detta tillstånd tros vara de backanaler, orgier i sprit och snusk dessa resor tillhandahöll. Lägg därtill en lång väntan på 12 timmar i flygplatsen på ett försenat plan, och vi närmar oss förståelse för vårt objekt.

Som han själv uttryckte sig när vi ringde upp honom: ”Det var en jävla resa!”

Text: Robin Simonsson
Foto: Jonas Engskog

 

 

Bilden som hittades på en vind 1957, av fru Emily Videkvist, föreställer den ofta kontroversielleteateragenten Stor-Johan Almgren vid slutskedet av hans liv.

 

Vid förra sekelskiftet gjorde han sig ett namn när han representerade grupper såsom ”Kalle och hans dansande dvärgar” och satte upp teaterföreställningar av ”Den läspande tjuven i Gdansk”.
Kontroversiell och teatralisk in i det allra sista, sägs det att han betalade en fotograf för att dokumentera sitt eget slut.

En annan bild sägs visa hur han deklamerar sina sista ord. Självmord var visserligen lagligt vid den här tiden, men djupt omoraliskt och det orsakade stor skam för familjerna. Man kan undra om han skänkte dem en tanke den där varma sommardagen 1906, eller var hans tankar måhända upptagna av annat?

Kanske av det iskalla hat han närde för alla människor som var över 180 cm långa.
”Dessa jättar tramper söndher vår jord!” som det står att läsa i hans dagbok, vilken bevarats till eftervärlden av Wermländska stadsmuséet.

Text och foto:
Robin Simonsson
Fotoretusch: Jenny Sörlin

Många har försökt berätta om palmsmugglaren Ove Laskii. Men av någon anledning har de alltid stoppats före utgivning.

Enligt anonyma källor började det hela med smörblommor när Ove var en ung, bekymmersfri pojke. Den riktiga spänningsfaktorn ska däremot inte ha infunnit sig förrän han i femtonårsåldern försökte smuggla ned en samling kaktusar i källaren. Syftet med detta är oklart. Försäljning till likasinnade i Norge, trodde polisen när de grep honom. Ingen vet dock med säkerhet. Klart är däremot att detta startade en våg av liknande växtstölder runt om i landet de följande åren. Inget av dem har kunnat bindas till Ove.

– Man vet liksom hur det är. Han är hal som en insåpad ål, men man vet att det är han, sade en av hans barndomsvänner, som vägrade ange sitt namn.

Nuförtiden verkar han vara helt övertygad om just palmens förträfflighet. Flera vittnen påstår att de har sett någon smuggla in palmer på museum och konferenslokaler i Värmland. Ingen av dem kan eller vill peka ut Ove, som med ett leende som aldrig verkar ta slut, säger att det måste ha varit någon annan då han själv ju har varit på semester.

Text: Robin Simonsson
Foto: Jonas Engskog

 

På bilden syns den alltför nyligen bortgångne trollkonstnären och barnboksförfattaren Astor Vreidegaard.

I slutet av 1900-talet var han hyllad som en ny Karl Johan De Geer. ”Föga smickrande för en trapetsartist, men en stor ära för mig”, sade Astor själv till Aftonbladdret angående detta (faktiskt angående det mesta på den tiden).

1997 fångades hans mest kända trolleriföreställning på bild, ”Lösa skruvar”. Den blev stor succé bland barn i alla åldrar. Mest ihågkommen är han dock för böckerna om Kalle bomullsbyxa, varav den största pekuniära framgången torde ha varit ”Kalle bomullsbyxa går och handlar”.

Mindre kända är de böcker han, enligt envisa rykten, skrev på ett behandlingshem i mitten av förra decenniet. Böcker såsom ”Kalle bomullsbyxa flyttar till Småland” och den ökända ”Kalle bomullsbyxa kastar in handduken” blev heller inte det ekonomiska uppsving förlaget räknade med. Sålunda blev heller inte den sista boken i serien utgiven och det var först efter författarens död som ”Kalle bomullsbyxa är en rutten klassförrädare” hittades i en byrålåda i hans hem. Någon utgivning av denna är ej planerad enligt förlaget.

Vi minns nog alla var vi befann oss när nyheten om Astors hädangång nådde oss. Många anser dock att hans död var passande för en man med hans vilda leverne.

Astor Vreidegaard blev strypt till döds av en känguru under en turné i Australien i augusti 2014.

Text och foto:
Robin Simonsson

En fängslande historia

ASP Bladet har tittat närmare på Karlstads länsfängelse, och här är ett smakprov på hur en fängelsevistelse kunde se ut.

Behov av fängelser har funnits länge, och har existerat i olika former. Innan 1857 kunde fångar samsas på liten yta, ibland upp till 20-30 personer i samma cell. 1857 beslutade Sveriges Riksdag att fångar som dömts till fängelse eller straffarbete i minst två års tid skulle sitta av det som cellstraff, alltså att sitta ensam i sin cell utan kontakt med andra fångar.

Karlstad hade också ett cellfängelse. Cellerna var placerade på så sätt, att om två celldörrar mitt emot varandra råkade vara öppna samtidigt, skulle fångarna i cellerna inte kunna se varandra. Detta gällde för de så kallade ljusa cellerna, med fönster, till skillnad från de mörka isoleringscellerna nere i källaren.

Dessa mörka celler gör skäl för namnet, eftersom de helt saknade belysning. De är inte så stora, och inte gjorda för att vara bekväma. Detta syns främst på den väggfasta träbänk som går längs ena väggen som fungerade som sovplats.

Ordningsregler för cellfångar
Fångarna hade regler att förhålla sig till. Den som inte följde reglerna kunde vänta sig bestraffning. Exempel på regler var följande, taget ur Ordningsregler för cellfångar, skrivet 1906:

”Han skall iakttaga tystnad. Då han besökes, talar han ej högre än som behöfves för att blifva hörd. Då han är ensam får han hvarken tala, sjunga, hvissla, aldrig stampa i golfvet, knacka i vägg, dörr eller fönster eller göra annat buller; likaledes är honom förbjudet att genom tecken eller dylikt söka meddela sig med annan fånge, vare sig i eller utom cellen. Det är honom förbjudet att utan särskild tillåtelse innehafva penna eller att skrifva.”

Fängelset var i bruk mellan åren 1847-1968 och tillhör de få byggnader som klarade sig undan branden 1865. En av alla de som satt bakom lås här var Anders Lindbäck, även känd som Silbodalsprästen. Socknen Silbodal hade många fattiga och skulle hjälpa till att försörja 40 fattiga, något som i Lindbäcks ögon var alldeles för dyrt. Han försökte med hjälp av bestämmelser och förordningar minska belastningen på socknen, men han slutade inte där. 1864 blandade han arsenik i nattvardsvinet vid olika tillfällen.

Lindbäck dömdes till döden. Detta trots att han hävdade att morden utförts av barmhärtighet. Innan domen hann verkställas tog Lindbäck saken i egna händer och hängde sig i sin cell den 20:e november 1865.

Text och Foto: Jenny Sörlin