Här får vi en inblick i Robert’s väg till ett normalt liv…
Robert kommer från en trasig barndom där familjeförhållandena och relationer alltid varit lite speciella. Redan som ung fick han lära sig att ta hand om sig själv och andra. Trots allt så har Robert alltid försökt att leva så vanligt som möjligt, gymnasietiden var hård men en tillfällig paus i livet.
På gymnasiet läste han Handel & Administration på Tingvallagymnasiet och började praktisera på Domus Ljud & Bild. En plats där Robert trivdes väldigt bra och inom kort fick han en anställning. Som de allra flesta minns brann tyvärr Domus ner, och Robert blev erbjuden jobb på OBS Bergvik i stället. Från att ha haft en trygghet och en framtid, stod nu extrajobb och osäkra anställningsförhållanden framför mig. Det var nu svårt att få ihop ekonomin och en förändring i livet krävdes. ”Så jag flyttade till Norge i stället” säger Robert, där fanns det jobb att få och han kände att han hade bättre möjligheter att bygga upp sitt liv där. ”Sen kunde man få jobba hur mycket man ville. Jobbmarknaden ser lite annorlunda ut i Norge än i Sverige” menar Robert.
Tyvärr var det först där som hans problematik verkligen tog fart.
”Jag hade nog inte riktigt rett ut min situation på det mentala planet innan jag flyttade till Norge.”
Anledningen är ganska enkel, -98 så försökte min bror ta sitt liv och det påverkade mej väldigt mycket. Den händelsen hade jag aldrig riktigt bearbetat känslomässigt fullt ut. Samma år tog det även slut med min dåvarande flickvän som jag hade haft en relation med i nästan fyra år. Inte nog med det, det var även runt samma år som Domus brann ner (1999) så det hände mycket för mej de åren.
Men jag beslutade mej för att göra en förändring i mitt liv och det ledde mej till Norge.
Jag började jobba på en kiosk och jag jobbade väldigt mycket. Under ett par månader under en sommar jobbade jag upp till 360 timmar/månad. Så kroppen tog ju stryk men ändå kände jag att jag började på att bygga upp mitt liv. Jag hade jobb och min ekonomi var bra så jag kände att jag var på väg åt rätt håll. Jag kände att jag hade den trygghet runt mej som jag strävat efter under så lång tid, men jag kunde aldrig riktigt njuta av den. För samtidigt så pressade jag mej själv mer och mer och nya utmaningar i livet. Så jag sökte bytte jobb och började jobba som ”dörrknackare” iställetJag jobbade med att sälja Internet, hemtelefoni & digital-tv. Jobbet var ok, men problemet var att jag blev anställd under vissa anställningsformer som ganska direkt ändrades till det sämre. Hela mitt liv & lön blev baserad på hur mycket jag sålde, ingen fast månadslön eller trygghet alls. Så om jag inte sålde någonting så fick jag heller ingen lön. Det skapade en väldig press på mej. Det var en jobbig tid för det enda jag gjorde var att jobba och samtidigt hade jag minimal kontakt med familjen och vänner.
Tillslut kände jag att jag var tvungen att göra något åt min situation. Tyvärr var det nu inte så lätt att förändra mitt liv längre. Jag bodde i ett annat land med en helt annan kultur och jag kände mej väldigt ensam under denna tid. Men jag fick ett annat jobb men det gick i tre månader bara innan min kropp började säga ifrån. Jag fick stickningar i bröstet och tappade förmågan helt att koncentrera mej.
En dag när jag var på kundbesök så fanns det där en blodtrycksmätare som jag testade. Mitt blodtryck var då 163/113. Det var där och då jag verkligen förstod att min kropp sa emot. Så jag sökte läkarhjälp och hon rekommenderade att jag skulle gå hem och vila upp mej. Det låter väldigt enkelt, men där och då var just att sitta still och ta det lugnt det sista jag kunde göra, att ligga på soffan och inte göra någonting var helt plötsligt en kamp. Det höga blodtrycket under denna tid visade sig vara en inflammation i brosket som håller fast hjärtat. Inte nog med det, på grund av detta fick jag även problem med njurarna och mina ben och fötter blev vätskefyllda, kunde inte få på mej skor ens när det var som värst. De var nästan dubbelt så stora helt plötsligt.
I början på denna sjukskrivningen så var det rent fysiska besvär. Men samtidigt så märkte min läkare att det var något mer som låg gömt, så hon rekommenderade att jag skulle börja gå hos en kurator. Kuratorn skickade mej vidare till en psykolog och han fastslog att jag hade en djup depression. Jag bar mycket med mej i min själ som jag aldrig hade behandlat. Jag bodde kvar i Norge under den första delen av sjukskrivningen. Efter första året av sjukskrivning får man ansöka om rehabliteringsersättning, detta gav de mig dock avslag på, de tyckte att jag hade för lite kontakt med psykologen.
Det som är lite bizarrt är att fastän jag gick en gång i veckan till psykologen, ansåg inte handläggaren från Norska försäkringskassan att detta var nog. När jag frågade hur många ggr jag behövde gå så fick jag svaret att ”Det visste hon inte”.
När jag sedan frågade vem jag skulle fråga?, svarade hon att ”det var hon som bestämde det.” Jag förstod direkt att jag inte skulle få någon mer hjälp av dem så jag försökte överleva så gott jag kunde på mina sista besparingar.
Jag var nu helt utan inkomst i ett annat land. Härligt läge, men men sånt är livet ibland. Jag försökte dock under denna period att få gå tillbaks och börja arbeta på min gamla arbetsplats, men utan min vetskap hade de gått i konkurs. Jag hade absolut ingenting kvar. Det jag sparat ihop ekonomiskt gick nu åt till att betala hyra och mat. Under denna tid sökte jag mej dels till Norges motsvarighet till arbetsförmedlingen samt socialtjänsten. Men jag fick ingen hjälp alls så jag gick utan inkomst i ett halvår och sista tiden levde jag på 300 kronor i månaden.
Min psykiska & fysiska hälsa blev under denna tid betydligt sämre. Jag gick ner 30 kg på 3 månader. Jag hade infektioner i hela kroppen samt en obehandlad diabetes så det tärde hårt på min själ vilket resulterade i att min kropp tog slut både mentalt och kroppsligt.
Till slut svalde jag stoltheten och flyttade hem till Sverige igen, men för mig kändes det som ett nederlag. Jag hade flyttat härifrån för att visa att jag kunde klara mig själv och kom hem helt förstörd, utan pengar och utan framtid. Min mamma gjorde plats åt mig hemma hos henne och jag flyttade in hos min mamma och min bror.
När jag kom hem igen till Sverige 2005 så var all livsglädje som bortblåst i mej. Inte nog med det, det som verkligen tog knäcken på mig var den kamp som stod framför mig. Börja om från början, dels med livet och framförallt börja om i det svenska systemet igen.
Det tog sin tid innan jag fick hjälp igen, jag fick en remiss till öppenpsykiatrin i Klara. Där jag träffade läkare som inte kunde fastställa orsaken till varför jag mådde som jag gjorde, istället för hjälp testade de massa olika mediciner. Det jag nog mest skulle ha behövt var en samtalskontakt. Jag fick en kontakt med en kurator men det funkade inte alls, jag var nog inte mogen för att kunna aktivt ta tag i mina problem. Det som stressade mig mest var att bara bli sjukskriven en månad i stöten, något jag tog upp med dem och de gick mej till mötes och sjukskrev mej 3 månader åt gången istället, det gav mej lite andrum.
Eftersom jag varit utskriven från försäkringskassan i o m att jag hade varit skriven i Norge fick jag ingen sjukpeng från dem, istället levde jag på socialbidrag och det var genom IFA som jag kom i kontakt med jobbcenter. Där fick jag en väldigt bra kontakt med min handläggare. Hon hjälpte mej med att komma i kontakt med de olika människor som jag behövde samt hjälpte mej även med att kontakta öppenpsykiatrin. Hon hjälpte mej ut i sysselsättning och det var oerhört viktigt för mej att komma ut. När jag mådde som sämst satt jag bara hemma för mej själv, ville inte gå ut eller prata med någon i telefon så jag fick hjälpen i rätt tid.
Det är mycket hennes förtjänst att jag är på Mediagruppen och har lönebidragsanställning i dag.
I dag mår jag betydligt bättre och har en positiv inställning till livet. Jag har gått upp på 75% sysselsättning och trivs bra med det. Det jag har lärt mig mest från min period då allt var nattsvart är att ta en sak i taget och låta det ta den tid det tar. Jag har också lärt mig att värdesätta saker på ett annat sätt och inte ta saker för givet. Mina målsättningar i livet är också samtidigt mer realistiska.
Numera handlar det mycket mer om mitt välmående och att se till att bevara den tryggheten jag har runt mig. Jag vill inte förlora den igen.
ASP BLADET 