Etikettarkiv: Jobbcenter

Verksamhet byggd på gåvor

solareturenSolareturen tar emot allt som folk skänker, säger Ulf Lidström som arbetar som enhetschef på Solareturen. De driver bland annat en butik, som har ungefär 500 besökande kunder varje dag.

Det är Arbetsmarknad och Socialförvaltningen som äger Solareturen och verksamheten runtomkring. Alla varor som skänks av privatpersoner eller organisationer och företag sorteras och kontrolleras när de kommer in. Solareturen har utplacerade containers vid Djupdalen, Våxnäs och Heden för återvinning av varor.

Det är tio personer som är anställda av Karlstads kommun som arbetar på Solareturen. 90 stycken är deltagare och uppbär kommunalt försörjningsstöd, eller befinner sig i det som kallas för Fas 3, via Arbetsförmedlingen.  Med andra ord blandas anställningar och olika typer av praktikplatser.

De som börjar jobba med anställning Solareturen, kommer dit genom Jobbcenter, efter att de har arbetat klart så finns möjligheten för dem att återgå till Jobbcenter.
– Syftet med Solareturen är att deltagarna skall ha en plats att gå till för arbetsträning och att få vara med i ett sammanhang. Ett halvår till ett år arbetar deltagarna på Solareturen, säger Ulf Lidström.

Under ett år är det ungefär 180 personer verksamma på Solareturen. Men den dagliga arbetsstyrkan, som är där samtidigt ligger på ungefär 90 personer.

Kenneth har arbetat på Solareturren i fyra år. Han har hand om prismärkning av alla varor.

– De som kommer hit skall få en grundtrygghet och en start för att komma ut i arbetslivet, säger Kenneth.

Arbetet har varit en form av rehabilitering för honom, för att han skulle komma ut i samhället i gen.

– Det är jätteviktigt för mig att ha detta jobb. Det har hjälpt mig att inte falla tillbaka i missbruk, avslutar Kenneth.

Sten har tidigare i livet arbetat som lastbilschaufför, på Solareturen arbetar han som chaufför. Han har arbetat här i fyra år och hoppas vara kvar till sin pensionering.

– Det har varit en rehabilitering från mina missbruksproblem att vara här, säger Sten.

– Det som är bra på solareturen är arbetstempot. Man får arbeta i sin egen takt. De flesta som arbetar här kommer genom Jobbcenter på kommunen. Man blir upplärd på sina arbetsuppgifter här på arbetet, säger Sten.

Text: Olle Stagnér
Foto: Stefan Ek

På Jobbet: Fredrik Werling

6F6A1734Våningen under ASP-bladets redaktion jobbar vård och stödsamordnaren Fredrik Werling. Imånadens På jobbet berättar han om sitt arbete och vad det innebär för de brukare han möter.

Kan du berätta för läsarna om din bakgrund?
– Jag jobbade på Gemet i drygt sex år som samordnare med arbetsrehabilitering och psykisk ohälsa innan jag började här. Före det var jag på IFA och Jobbcenter i sex år. Jag har hela tiden arbetat med människor som har behov. Jag har jobbat internt i kommunen och är inte utbildad socionom, utan jag har en praktisk och teoretisk bakgrund inom många olika områden. Nu har jag utbildat mig till vård- och stödsamordnare. Nästa år har jag jobbat 25 år inom kommunal verksamhet.

Vad gör en vård- och stödsamordnare?
– Det handlar om att samordna alla insatser från kommunen och landstinget som den behövande personen behöver, få med det som brukarna vill ha, inte bara det som vi som professionella tycker behövs. Det tror jag gör en stor skillnad, att brukaren själv talar om vad den vill ha. Sedan gäller det att styra, så att det inte blir fel insats vid fel tillfälle, vilket är ett resursslöseri. Insatser kan vara alltifrån bostöd, hjälp med den personliga ekonomin eller kontakten med läkare. Insatserna ska vara grundande i brukarnas behov.

Vi är spindeln i nätet som tillsammans med brukarna ska hålla ordning på alla saker. Tidigare har handläggaren varit den personen som höll i alla trådar. Vi tar inte över deras jobb, eftersom vi inte är myndighetsutövare utan vi enbart tar över samordningsrollen Detta är ett nytt sätt att jobba på. Vi använder också något som kallas tidiga tecken och krisplan. Det går ut på att brukaren själv i ett friskt tillstånd i skrift beskriver tecken på insjuknande och återfall för att vi andra ska kunna se i tid om det går åt fel håll, så att man kan möta brukaren i ett tidigare skede. Det sker även mätningar av tillfredsställelse och hur långa vårdtiderna är. Detta görs för att kunna följa upp brukarens utveckling.

Är det några speciella egenskaper som krävs för att arbeta som en samordnare?
– En egenskap är att kunna hålla igång många saker samtidigt. Framförallt, när det gäller att jobba med människor är lyhördhet och empati viktigt, kan du inte vara på samma nivå som den du jobbar för, så kanske du inte ska jobba med det här. Det gäller att få en allians och känslan att vi är två människor som hjälper varandra framåt. Detta är ett nytt sätt och tänka och det händer något i hela systemet nu. Äntligen börjar vi lyssna till vad folk vill och det i sig är ekonomiskt hållbart. Hur mycket insatser har vi inte slösat bort på sådant som ingen velat ha eller kunnat tillgodose sig?

Hur går det till när en person tar kontakt med dig?
– Om du som brukare känner att din situation är rörig, du missar möten, tycker du har för många människor runt omkring dig. Det kanske gjorts flera insatser som inte slutförts. Då kan du ansöka om en vård- och stödsamordnare. Detta bygger inte på ett myndighetsbeslut, utan det är en öppen insats som betyder att man på egen hand kan söka hjälp, eller via en handläggare på kommunen eller landstinget i Värmland. Det krävs dock en kontakt med psykiatrin och kommunen.

Hur ser samarbetet ut mellan kommunen och landstinget?
– Jag och min kollega, Ulf Fredriksson, kommer från varsitt håll, kommunen och landstinget. Det är unikt att ha ett gemensamt kontor. Eftersom det här är riktlinjer från Socialstyrelsen säger man från myndigheten att detta inte är något test eller projekt, utan att det är så här som kommunen och landstinget ska jobba med de här frågorna.

Vilka utmaningar finns i ditt arbete?
– Den största utmaningen är att min kreativitet sätts på prov, eftersom ingen annan människa är sig lik. Visst har jag en metod att hålla mig efter som med jämna mellanrum utvärderas efter en modell, men det är ju inte säkert att människan passar den. Jag måste också vara beredd att vara flexibel inom modellen. Man har en ram och ska vara programtrogen för det aktuella programmet. Men i programmet krävs en flexibilitet för att kunna tillfredsställa de behov som brukarna har. Just att vara flexibel är också en utmaning. I mitt jobb är ingen dag lik den andra.

Vem kan söka hjälp hos en vård- och stödsamordnare?
– Det kan vara vem som helst från 18 år och uppåt, som upplever sin levnadssituation rörig och har någon form av psykiatrisk och/eller missbruksproblematik. Vi gör en bedömning av brukaren utifrån hur han eller hon har haft det förr, när det gäller tidigare insatser och det som är självupplevt.

Hur ser du på kommunens arbete med utsatta människor?
– Vi har jättemånga bra och kompetenta människor i Karlstads kommun. Men det krävs rätt samordning och rätt insatser för att få det att fungera tillsammans. Det behövs ett större nätverk, så vi vet mer vad andra inom kommunen gör. Då vet jag vart jag kan ringa om jag behöver hjälp.

Text: Henrik Sjöberg
Foto: Per Rhönnstad

Ålder: 47 år
Bor: Karlstad
Favoritintresse: Musik
Bok: Facklitteratur
Film: tv-serien Sons of Anarchy
Drömresa: Skottland

Den STORA jakten på jobben

I oktober var jag på Arbetsmarknadskonferens på CCC i Karlstad. Deltagarna var från flera mellansvenska kommuner: Karlstad, Gävle, Örebro, Västerås, Eskilstuna och Jönköping. I konferensen ingick gruppdiskussioner.

Sysselsättning krävs för att få försörjningsstöd, målet är att jobba ut personer. En dam under arbetsmarknadskonferensen sade följande:

– Man kan tycka att det är bra eller inte med en privat marknad men det ger jobb.

Undertecknad talade med Anette Gundahl Karlsson och Ulf Lidström, som var konferencierer, på Jobbcenter om arbetsmarknadsdagen. Från arbetsmarknadsenhet IFA (integration, försörjning och arbete) i Karlstad var åtta personer med. I IFA finns bland annat Solareturen, Solajobb, Solacenter och Jobbcenter.

Årets tema var sociala kooperativ och kompletterande aktörer. Anette säger att arbetsmarknadsdagarna är till för att ha ett erfarenhetsutbyte kommuner emellan, det är bra att kunna kontakta en annan kommun för att kunna få nya idéer.

På kvällen så hyrde arrangörerna in två ganska dyra föreläsare, för att bjuda på lite extra. Dessa var Håkan Loob och Thomas Rhodin, för att tala om hur man bildar ett framgångsrikt lag. Det gäller både i företag och i sociala sammanhang att man måste ha viktiga nyckelspelare för att kunna driva det hela framåt.

Konferenciererna förklarade att man måste komma ihåg att alla som har kontakter med socialtjänsten knappast är drogmissbrukare. Samtidigt måste man passa upp så att ingen faller mellan stolarna. Det är nämligen lätt att falla mellan systemen. Stöttade anställningsformer där staten betalar delar av lönen gentemot arbetsgivaren, som exempelvis lönebidrag får gärna löpa på, men ska omprövas varje år. Lönebidrag anses vara bra, därför att det ger en trygghet för personen i dennes ekonomi.

Kommuner kan betraktas som vitt skilda organisatoriskt uppbyggda verksamheter. I Karlstad finns Arbetsmarknads- och socialförvaltningen, på andra ställen kan det vara annorlunda uppbyggt med en Arbetsmarknads- och utbildningsförvaltning, där man inte lägger lika stor vikt på sociala frågor.

Karlstad kommun är en FAS-3-anordnare och Jobbcenter administrerar det hela. Jobbcenter coachar människor både i grupp och individuellt för att få folk att bli mer aktiva i sitt arbetssökande. En person tycker kanske att det är ansträngande att hålla låda en hel dag, medan andra tycker att det är roligt. Alla är olika!

Rätt arenor

Åhörarna fick också lära sig att många personer i dagsläget undviker att gå med i A-kassan. Men kommunen uppmuntrar människor att faktiskt göra detta. Viktigt är också att ge vuxenutbildningar för bland annat akademiker från andra länder, för att bättre ta tillvara på deras kompetens. Man talade om att ett bekymmer för kommunen handlar om att motivera personer att vilja bidra till samhället.

Anette Gundahl Karlsson undrar på om IFA rör sig på rätt arenor? En fråga handlade om hur man skaffar kontakter? Nuförtiden kan kontakter finnas i sociala nätverk som Facebook. Längre bak i tiden kanske dessa kontakter snarare knöts på kyrktrappen före och efter gudstjänsterna. Det påverkar även jobbsökandet. Vill man ha ett arbete är det inte bara att gå till Arbetsförmedlingen utan man måste arbeta fram ett brett nätverk.

Alla på Jobbcenter är inte utredda kring eventuell psykisk ohälsa. De som dessutom inte befinner sig ”nära arbetsmarknaden” glider lätt tillbaka till försörjningsstöd efter aktiviteter blivit klara. Det medför en oro för individen och det går givetvis åt en massa tid. De som är ”långt från arbete” är till exempel invandrare, Fas-3:are och många som har kontakt med psykiatrin.

Och det finns arbetsuppgifter att göra. Enklare saker som även personer med allvarliga svårigheter kan klara och växa i. Exempelvis att skotta snö och att hänga upp julstjärnor för personer som är över 75 år eller har rätt till hemtjänst. Arbetsmarknadsenheten gör då de uppgifter som hemtjänsten inte längre får göra. Samhalls uppgifter växer också i antal, och de är viktig arbetsgivare.

För personer som vill vara attraktiva på arbetsmarknaden finns det också sociala färdigheter och kompetenser som kan vara värda att träna på. Det är exempelvis viktigt hur man hälsar, att man ska hälsa ordentligt, att inte vara en ”död fisk”. Man skall också tänka på att se hel och ren ut och vara representabel.

Ekonomistöd

Det som i folkmun kallas för socialen är fortsatt viktig för många människor. De hjälper till med räkningar, hyresskulder och ibland betalas pengarna ut av personal i delar, till exempel kan detta ske två gånger i månaden eller en gång i veckan. Man försökte lägga ner denna hjälp i Karlstad men många hamnade då i en skuldfälla. Därför finns det också skuldrådgivare på kommunen, så kallade ”egna medelshandläggare”.

Det har visat sig att myndigheterna i längden tjänar på att hjälpa till med ekonomin för dem som är i stort behov utav det. Man kan dock avsäga sig hjälp från kommunen när man vill, vilket en del tyvärr gör när ”pengarna är slut” i plånboken.

Återigen är det viktigt att lära sig eget ansvar, men detta behöver inte ske utan stöd och stöttning. Till sin helhet var Arbetsmarknadsdagarna en intressant händelse, som nog innebar att åhörarna tog med sig nya idéer till sina egna arbetsplatser.

Text: Maria Lundby Bohlin

Urverket – En försmak på studielivet

Karlstads kommun har i samarbete med Folkuniversitetet dragit igång ett spännande projekt i syfte att låta personer som idag står långt ifrån egna studier få pröva på hur det känns. Tanken är att få studera distanskurser uppbackade av lärare från folkuniversitet .

– Målgruppen är de som behöver nya studier för att komma ut i arbetslivet, berättar Annette Gundahl Karlsson.


Anette Gundahl Karlsson och Maria Lindblad står till ASP-Bladets förfogande vid den multikulturella smältdegeln Jobbcenters lokaler. De berättar generöst kring projektet Urverket, vars unika prägel ledde till ekonomiskt stöd av EU. Under 3 års tid kommer projektet att pågå vid Folkuniversitetets lokaler.
– Vi har haft många års samarbete med folkuniversitetet. Vi märkte på de utbildningar vi har haft att människorna har väldigt olika förutsättningar för att klara utbildningen. Vissa skulle kunna klara det på två veckor. Här får de påbörja ny kurs om de blir klara tidigare. Andra kanske behöver femton veckor på sig. Vi ville testa hur det är att ha en grupp där alla studerar utifrån sina egna förutsättningar, berättar Annette.

Studierna som deltagarna planeras att få genomföra kommer oftast inte att bli färdiga inom ramen för Urverket. Tanken är att ge deltagarna en testa av dem, samt också att få ta del av stöd som kan behövas i livets övriga områden. En person kan kanske ha en bakgrund med missbruk, en annan sitter med en färdig utbildning från sitt hemland men vet inte hur man ska gå vidare i Sverige. Det individuella perspektivet ska genomsyra Urverket.
– De som går in på Urverket för att läsa kan ha ganska mycket problematik med sig. Det kan ibland komma upp saker som läraren känner inte har med studierna att göra. Då kommer jag tillsammans med Marie Ullenius in i bilden, berättar Maria Lindblad.
– Det kan handla om att någon behöver byta bostad, har psykiska problem eller är med om något traumatiskt, fortsätter Maria.

Det unika i modellen som Urverket har är att varje deltagare kommer att styra sin egen studietid och studieval. Samtidigt kommer distansstudierna att bedrivas gemensamt i ett klassrum, där handledare stöttar den enskilde i dennes studier. Detta kommer att kombineras med föreläsningar, studiebesök och praktik.
– Tanken med det här är att man går mellan tio och tjugo veckor, och testar av vilken väg man ska gå. Det är inte säkert att man hinner läsa färdigt något ämne, men man kanske kommer fram till vad man vill läsa, berättar Annette.

Personer som är nyfikna på om detta är något som de kan vilja vara en del av kommer också att få gå på studiebesök på folkuniversitetet innan man har beslutat om man vill gå där eller ej. Något som Maria Lindblad hoppas kommer att bidra till att steget till deltagande på Urverket inte kommer att kännas så stort.

Text: Robert Halvarsson Bild: Per Rhönnstad

INSTEGSJOBBET

Det finns några olika jobbmöjligheter som förmedlas dels via kommunen, dels via arbetsförmedlingen. Jag stämde träff med Jennie Holmberg på Jobbcenter och fick en pratstund om just instegsjobbet för invandrare.

bild 1 webb

Instegsjobbet finns för alla nyanlända flyktingar och invandrare, vilket de har möjlighet att få när de läser SFI (Svenska för invandrare) och under sina tre första år i Sverige.
Instegsjobbet kan man ha på olika lång tid. Arbetar man heltid och läser på kvällen så kan man ha det i sex månader, annars kan man ha det under längre tid beroende på hur mycket man jobbar. Har man det exempelvis på halvtid kan man jobba upp till 24 månader. När man är färdig med sin SFI så kan man bara ha instegsjobbet i max sex månader. Så fort det går över halvtid är det max sex månader det handlar om. Det är arbetsförmedlingen som beviljar instegsjobb, som en statlig arbetsmarknadsåtgärd.

Vad har ni för målsättning generellt sett?
Att så många som möjligt kan komma ut i arbete eller reguljära studier. Det är viktigt för dem att komma ut i arbetslivet och knyta nya kontakter, vilket de har möjlighet att göra under tiden de har instegsjobb. Sedan finns andra  positiva bitar, bland annat blir språket bättre, och just språket är en viktig del i integrationen.

Hur många har ni i sysselsättning idag tack vare instegsjobbet? Just nu är det tolv stycken av de som är aktuella på Jobbcenter som har instegsjobb, inom kommunen eller på den privata marknaden. Karlstad kommun har tagit beslut att 40 stycken ska kunna anställas under detta år.

Det är svårt att få fram arbetstillfällen, men vi jobbar på att informera olika tänkbara arbetsgivare. Men då vi har ett jobbpaket där många är ute i nystartsjobb i kommunen, är det lite svårt för de olika förvaltningarna att veta att det är skillnad på de här jobben, så då går vi som sagt ut med information.

bild 2 webb
Hur går det till när någon får ett instegsjobb? När det gäller instegsjobb är det oftast vi som har haft kontakten med arbetsgivaren först. En del hittar en egen plats. Oftast börjar man med en praktik, så att arbetsgivaren kan se om detta är en person de vill anställa. Vill de det tar vi kontakt med arbetsförmedlingen så att de får kontakta arbetsgivaren, sedan sköter de allt som har med anställningen att göra.

Vi är med som stödresurs till arbetsgivaren och arbetstagaren, samt backar upp om det skulle finnas bekymmer av något slag. Sedan gör vi uppföljningar om hur det har gått.

Hur ser ni på framtiden? Är detta ett fortgående eller tidsbegränsat projekt? Jag vet faktiskt inte. Då detta är en statlig arbetsmarknadsåtgärd är det nog en fråga för arbetsförmedlingen. Just nu arbetar fyra personer med nyanlända flyktingar och invandrare där detta åtgärdsprogram ingår. Som det ser ut fortsätter projektet så länge som nuvarande regering sitter kvar, sedan kan ju allt ändras om det blir maktskifte säger en kollega till Jennie.

Text: Thomas Andersson Foto: Per Rhönnstad

Varför skall kvinnorna ha en egen Qula?

quinnoqulan webDet finns en föreställning om att den som missbrukar inte besitter några normala känslor. Att det inte gör ont i oss och vi inte kan känna något för våra medmänniskor. När vi blir drogfria lever den myten kvar på nåt sätt och det pratas mycket sällan om våra behov av att både få och ge närhet, bekräftelse och rentav kärlek. Det enda vi ska fokusera på är vår drogfrihet, allt annat är av underordnad betydelse och vi blir så himla duktiga på det också.
Nästan för duktiga ibland. Vi har städat och snyggt i våra träningslägenheter när bostödet kommer på sina besök. Vi lägger upp budget för ekonomin och har mat i våra kylskåp. Vi går till jobbet varje dag och sen går vi på våra möten, eller kanske till terapin och där pratar vi med ett proffs om allt det hemska som varit. Alla som tittar på våra liv från utsidan tycker att “vi är ju så duktiga och det går ju så himla bra för oss…..”.

En grundförutsättning för att bryta ett missbruk är att man bryter med alla sina gamla kontakter och relationer. Just dom personerna som sannolikt är dom endaste människorna och det enda sammanhanget som överhuvudtaget finns i vårt liv. Alla vanliga människor och även anhöriga har man “bränt” för länge sen.  När man hoppar av så riskerar man att bli en mycket ensam människa, och alldeles särskilt ensam i sitt inre. Även om man uppsöker alla dom nyktra gemenskaper som finns där man får möjlighet att umgås med andra i liknande situation, så saknar många av oss någon riktigt nära vän,. en allierad och förtrogen.

Den där bästisen. Den kompisen som man delade allting med och kunde prata om precis allt med. Den som vi missbrukare sällan hade under uppväxten….

Det finns åtskilliga exempel på män som avslutat sitt missbruk och sedan träffar en helt vanlig kvinna som levt ett helt vanligt liv och man flyttar ihop och det leder kanske rent av till äktenskap Det är däremot ytterst sällsynt att en kvinna ur vår grupp träffar en helt vanlig normal man att leva med, eller ens att ha en kärleksrelation med.  Här finns en avgrundsdjup stigmatisering som är hårt förankrad i våra könsroller. En kriminell man kan upplevas som “spännande” rent av attraktiv för sin handlingskraft, medan en kvinna som gjort exakt samma sak är farlig och uppfattas med avsmak, på grund av att hon har erfarenheter som en kvinna absolut inte ska ha!
Hon har ju gjort saker….som en riktig kvinna inte gör. Man är missbrukad, och förbrukad som kvinna, och vi känner oss sådana själva också.

Då är det lätt gjort att vi fyller vårt behov kärlek, och vänskap och intimitet hos dom män som känner igen oss….som vet vilka vi är. Vi har ett ordlöst samförstånd som bottnar i vår gemensamma historia….men hur bra är det i egentligen för vår drogfrihet? Det visar sej snart vara förödande och gamla beteendemönster upprepar sej.

QvinnoQulans uppgift är inte att bearbeta människor till att vilja göra än det ena än det andra. Det finns inget påverkansprogram för att förmå människor till drogfrihet till exempel. Det är absolut inte våran grej för det finns redan andra ställen att gå till om man vill delta i något drogförebyggande program. Däremot vill vi gärna stötta tjejerna att bibehålla den drogfrihet dom eventuellt redan har, eller är på väg till, genom att erbjuda något slags innehåll i form av gemenskap och aktiviteter och få kvinnorna att börja umgås mera och göra saker ihop med varandra. Förhoppningsvis kan det skapa goda vänskapsrelationer, för det är nånting som vi tjejer har väldigt svårt med. Vi har ju alltid varit rivaler om våra allianser med dom män vi haft i missbruket.
Vi vill också plocka fram kvinnofrågorna ur garderoben när det gäller beroendevården överhuvudtaget. Vi har en tanke om att vara den som framför särskilt dom missbrukade kvinnornas perspektiv i det sammanhanget. Vi vill prata om vår speciella situation, ta upp problemen i ljuset och försöka få myndigheterna att förstå att man faktiskt inte kan/bör behandla oss kvinnor så som vore vi män. Vi är faktiskt kvinnor, även om vi i kriminalitet och missbruk  levt “så som vore vi män” i en extrem, och mansdominerad tillvaro.

Qvinnoqulans ekonomi i dagsläget, och därmed möjligheter till att ordna aktiviteter, är i stort sett obefintlig, men vi försöker hitta på saker som är gratis. Vi har fått mycket hjälp och uppbackning, bland annat från Svenska Kyrkan, Jobbcenter och även Socialstyrelsen så att vi ska överleva och det vill vi verkligen tacka för! Det är ju det som gjort att vi som jobbar på QvinnoQulan inte sitter i en garderob och gråter just nu, utan tror på framtiden för verksamheten! Nu i april så börjar vi med en liten teatergrupp som leds helt ideellt av dramapedagogen Lillian Hamsch. Ett exempel på ett fantastiskt ideellt bidrag till kvinnorna på Qulan!

Vårt riksförbund är RFHL. Riksförbundet För Hjälp åt Läkemedels och narkotika missbrukare. Rfhl verkar för Harm Reduktion som betyder skadelindring. Vi är positivt inställda till all slags underhållsbehandling som sker under läkarkontroll. Alla kvinnor som äter ex.vis concerta, ritalin, metadon, subutex och liknande föreskrivna preparat är välkomna till oss. Man behöver inte delta i någon aktivitet, eller engagera sej på nåt sätt.

Man kan komma till Qulan och bara vara precis sån man är. Prata och skratta lite, fika en stund på Kvarnbergsgatan 46A (f.d. Bryggan brevid Vidars fiske) Mån till tors 11.00-17.00

Text: Helena Båtman, Foto:  Kajsa Jansson