Etikettarkiv: Johanna Englund

Med Alfons på hal is

654När jag var liten och öppnade mig för min mamma och berättade något jobbigt, exempelvis om en mardröm, så gick jag under av skam om hon dagen efter berättade det för grannfrun, även om hon tyckte det var gulligt.

Hade hela världen plötsligt skämtat, diskuterat och vänt och vridit på om det är okej att jag blev rädd för Alfons Åberg, hade jag inte velat vara kvar på den här planeten.

Men det är på sätt och vis vad som har hänt. Nu var det inte Alfons som jag blev rädd för, men det kunde lika gärna varit det. För ett annat barn var det så, det har blåst upp så sjukt stort och jag tänkte inte diskutera det enskilda fallet, eftersom det i sig är rätt märkligt. Det som intresserar mig och som gör att jag ändå väljer att ta bladet från munnen, är inte för att klanka ned på den specifika föräldern, barnet eller förskolan. Utan för att jag tycker frågan är intressant, principiellt sett.

Det finns flera saker som är spännande i det som har diskuterats. Dels utifrån hur stort detta vuxit sig. Ett barns mardröm är högst personlig, men den är nu på allas läppar. Först så dök den mediala nyheten upp, alla började diskutera den och så småningom började några lustigkurrar dra vitsar om detta barns mardrömmar, som vi glatt delar vidare, känner ni igen mönstret? Är det egentligen inte lite märkligt, så säg?

Vi vuxna bär ett moraliskt ansvar att lära barn hur man beter sig mot varandra. Barn gör som vi gör.
Min första reaktion var inte att varken barnet eller föräldern hade handlat fel, även om jag tycker att det här med att anmäla allt i tid och otid är onödigt i många fall. Jag tror man kan lösa mycket genom att tala med varandra.

Mer intressant är frågan om att titta på film i förskolan överhuvudtaget. Jag visste inte att det var en del av ”undervisningen”. Liksom användandet av surfplattor, så kallade ”paddor”. Men varför ska ett barn titta på film eller sitta framför en surfplatta? Är inte förskolan istället ett ypperligt tillfälle att få öva samspel med andra barn? Titta på film och sitta vid paddan kan väl barnen göra hemma, då kan föräldern, som känner sitt barn bäst, få välja vad barnet skall se och inte se.

Då menar jag film och spel som är åldersadekvata. Tv-spelet Grand theft auto, (GTA vanligen förkortat) har exempelvis 18-års åldersgräns. Det betyder att barn under 18 år ej ska spela GTA, om barnen ändå gör det tycker jag att förskola och skola gör helt rätt i att lägga sig i.

Bland kommentarerna i debatten om Alfons ser jag föräldrar som ojar sig över att vissa föräldrar håller barnen borta från hur verkligheten i dag ser ut, de tycker synd om dem, då de inte rustas för ett liv i vår värld. Är det samma föräldrar som kanske låter sina barn spela GTA månntro? Jag känner igen jargongen sedan mina barn var små.

Tror ni på allvar att barn blir bättre rustade av att skrämmas av nyheter, våldspel och filmer för äldre barn? Min fasta övertygelse är att det skapar rädda barn, barn som sedan har fullt upp med att bearbeta detta på förskola och skola och då får svårt att delta fullt ut i det som sker där.

Jag tror att barn som får öva sig i samspel med andra barn och även får vara nära sina föräldrar, som får öva sig massor i att leka, vara i naturen, klättra och baka kladdiga jord- och sandkakor blir trygga och bättre rustade för den här världen. Allra helst blir de också överösta av kärlek, pussar och kramar. Om jag sedan skulle välja en film att visa för yngre barn, är trots allt Alfons Åberg en favorit även för mig.

Text: Johanna Englund
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

Vad är egentligen sant?

234234Idag är det supersvårt att hålla koll på vad som är en nyhet – eller vad som är propaganda och falska nyheter. Johanna Englund förklarar skillnaden för ASP Bladets läsare, och varför det är extra viktigt för de som använder sociala medier att vara försiktig med vad man länkar.

Nya hemsidor som ser ut som vanliga webbtidningar poppar upp ständigt och folk delar dem friskt i sociala medier. Exempelvis sker det ofta på Facebook och Twitter. Då är det extra viktigt att vara källkritisk. Att granska det man läser ordentligt.

Hur vet vi då vad som är en trovärdig nyhet?

Det finns lite tips på hur du kan tänka. Fråga dig gärna vem det är det som står bakom det du läser. Är det en privatperson eller kanske en organisation, någon myndighet eller ett företag? Verkar den/dem som står bakom det hela seriös? Finns det någon ansvarig utgivare för bloggen/tidningen? Varför är texten du läser skapad?

Är det så att texten är skriven för att någon vill informera dig om samhällsviktig information, skriva neutralt om något som hänt, eller vill den övertyga dig att tänka som dem? Eller kanske är de som står bakom den ute efter att kränga saker eller fiska röster?

Det är helt okej att argumentera för sin sak och sprida vad partiet du gillar står för, men att sprida falska nyheter för att få människor att sympatisera med det parti du gillar är fel.

Vi har ju alla olika åsikter, när vi läser något som vi håller med om, så glömmer vi lättare att vara källkritiska. ”Precis så är det ju!”, tänker vi, och delar glatt vidare länken – eller kanske gör vi det i ilska. Jag tänker att det är extra viktigt att vi faktiskt tar ansvar och undersöker källan, innan vi klickar på ”dela”.

En viktig grej är dessutom att se efter när artikeln faktiskt skrevs. Jag går ofta in på nyheter folk länkat och ser att de är flera år gamla. Men människor tror de är dagsfärska.

Så jag kände bara att jag ville påminna er, kära läsare, att vara källkritiska. Även om det kan vara svårare i dag än någonsin.

Text: Johanna Englund
Foto: Lotta Tammi

Ett öppnare och mer tolerant Karlstad

098324Karlstads kommun bedriver sedan mars i år ett Mångfaldsforum, ett försöksprojekt som kommer att vara i två års tid. Det innebär att kommunen ska hitta ett sätt att bygga broar mellan olika minoritetsgrupper.

Flera invandrarföreningar var inbjudna till ett möte som hölls vid Gamla Wermlandsbankens lokaler. Det var flera politiker som närvarade vid invigningen. Mötet tog cirka en och en halv timme och invigningstalet hålls av det folkpartistiska kommunalrådet Nicklas Wikström.

Nicklas berättar att i dag är det första utåtriktade mötet som hålls, och att det är invandrarföreningarna i Karlstad som är först ut. Vid senare möten kommer det även att handla om andra diskriminerade grupper i samhället.

– Mångfaldsforumet är ganska nytt och de här blir första stora arrangemanget. Min förhoppning är att det ska komma invandrare från olika föreningar och att nya kontakter ska knytas, säger Robert Halvarsson som är ledamot i Mångfaldsforum och medlem i Miljöpartiet Karlstad.

Flera politiker och en tjänsteman ska kontakta olika grupper i samhället för att driva olika sakfrågor. Målet är att Karlstadsbornas kunskaper och erfarenheter ska tas tillvara på bästa sätt.

8765Robert berättar att detta är bara början. Under dagen handlar Mångfaldsforum om att lyfta fram etnisk mångfald. Senare ska de jobba med frågor som rör kvinnor, funktionshindrade eller olika sexuella läggningar. Roberts förhoppning är att folk ska lära sig av varandra och det ska vara öppet för alla, Karlstad ska vara en bra plats att leva på.

Pridefestivalen var ett första steg i brobyggandet, där ledamöter från Mångfaldsforum fanns på plats.

Presentationer
Konferencieren Nils-Gunnar Magnusson skickade runt mikrofonen till olika politiker och verksamheter, som fick berätta om sina specialområden. De som representeras var Miljöpartiet, Centerpartiet, Folkpartiet, Socialdemokraterna, Arbetsmarknad och socialnämnden och givetvis de olika invandrarföreningarna.

56756

Skolan
Jenny Gladh är enhetschef för Mångfald och integration på Barn och ungdomsförvaltningen, hon berättar:
– Vi har till uppgift att se till att barn får modersmålsstöd i förskolan och att barn i gymnasiet och grundskolan får undervisning i sitt modersmål.

I Karlstad finns det undervisning på trettiosju olika språk, det är femhundra elever i förskolan och ettusen tvåhundrafemtio barn i grundskolan. På gymnasiet är det cirka fyrahundra ungdomar. Barnen kan stanna efter skolan för att få modermålsundervisning. Det finns ungefär sjuttio lärare som undervisar i olika språk.

– Det är inte bara språket man blir bättre i utan även matematik och naturvetenskap. Det gynnar eleverna otroligt mycket, vi behöver folk som kan flera språk, svenska är ett litet språk, avslutar Jenny.

Text: Lotta Tammi
Foto: Johanna Englund

En krydda som ger dig njursvikt

6Drogen spice har ökad popularitet bland ungdomar i Värmland. Spice är en cannabisliknade drog som är ett semisyntetiskt växtbaserat preparat. Olika syntetiska cannabinoider har tillsatts i en blandning av psykoaktiva kryddor.

Vanligast är att spice röks som cigaretter eller i pipa antingen utblandat i tobak eller rent, men intas även peroralt och intravenöst då med cannabionoiderna i rå form.

Varför har då spice ökat så drastiskt? Jo, dels så på grund av att drogen är lättillgänglig. Den går att beställa via nätet och hämta ut på posten. Den är i förhållande till andra droger billig. Eftersom tillverkarna gör små ändringar i den kemiska processen hela tiden komplicerar det lagstiftningen och gör att det visar sig inte lika lätt på urinprov, myndigheterna måste hänga med i utvecklingen.

Symtom på att någon rökt spice kan vara att personen blir väldigt törstig, så personen dricker mer. Hungerkänslor, lass med godsaker bärs in på rummet, det kan även märkas genom ökad ångest och panikkänslor, illamående, trötthet, vidgade pupiller och förhöjd puls. Till skillnad från Cannabis som har en särskild doft, och därmed är enklare att känna igen, så luktar spice nästan ingenting.

Den doft den trots allt utsöndrar, liknar ett sött te med vaniljdoft.

Biverkningar en person som rökt spice kan drabbas av, är högt blodtryck, hjärtrusning, kräkning, hallucinationer, psykoser, motoriska krampfall och panikattacker. Flera akuta förgiftningar har drabbat brukare, till följd av allvarliga intensivvårdskrävande behandlingar till följd. Även ett par dödsfall har skett kopplade till drogen spice.

8

Eftersom spice är en ny drog som har funnits på marknaden i cirka åtta år, så vet vi väldigt lite om hur den påverkar brukaren långsiktigt. Personer som rökt spice en längre period jämför beroendet med heroin, som också är en starkt beroendeframkallande drog. Ruset håller inte i sig så länge, så den som röker behöver göra det flera gånger för att ruset ska hålla i sig.

Ungdomar köper även koncentrat, blandar själva och torkar med hjälp av aceton. Affärerna har uppmärksammat detta, då ungdomar börjat köpa stora mängder aceton, men också att aceton blivit stöldbegärligt. Vissa butiker har numera börjat ha aceton i glasmontrar för att undvika stöld.

Acetonrester kan finnas kvar och påverka njurarna mycket negativt, och i långa loppet leda till njursvikt.

När undertecknad talat med ungdomar i Värmland så vet de allra flesta vad spice är. De verkar finnas ett generellt förhållningssätt som råder hos flera: ”att röka spice är inte värre än att dricka alkohol”, i samtal med föräldrar så visar det sig att flertalet inte vet vad spice är eller att det är vanligt bland ungdomar.

Detta kunskapsglapp mellan ungdomar och vuxna är något undertecknad hoppas minska, genom att informera om spice i denna artikel.

Text: Johanna Englund
Foto: Per Rhönnstad

Låt dagen fånga dig

234Att njuta av varje stund, var stund har guld i mund. Inte slarva bort livet på ingenting. Vara i nuet med de människor som berör dig. Verkligen se och lyssna inte bara höra och glo. Vara närvarande i nuet. Blir det inte lite stress i detta? Någon känsla av skam så fort man slarvar bort tiden på dåliga serier på tv, eller att pilla naveln, hänga på Facebook, spela Candy crush. Eller vad du nu gör som kan vara ett sånt där tidsfördriv.

Det hörs ju på namnet t i d s f ö r d r i v. Att låta tiden driva i väg, att inte göra något viktigt. Men kanske vi ibland behöver ägna oss åt tidsfördriv, åt nonsens och ingenting viktigt, för att kunna uppleva lyckan i nuet sedan. För att kunna låta våra sinnen få liv. Verkligen kunna se, lyssna, känna och smaka.

Att fånga dagen kanske är det största tidsfördriv du kan syssla med, att försöka stänga in ögonblicket. Låt istället ögonblicket fånga dig. Se dig omkring, tillåt dig se det du ser, känna det du känner, göra det du gör när du gör det. Utan en massa dåligt samvete. Stanna upp och känn efter, vad är viktigt för dig? Vad vill du göra? Vad behöver du? Alla gillar inte och gå i skogen och lukta på mossa. Eller kan det finnas folk som inte gillar att lukta på mossa; ja, det finns folk till allt, så även sådana finns det nog. Nåväl, att istället närvara i ögonblicket.. då och då.. skulle det kunna vara något?

Jag kan få så där som om det börjar koka i huvudet på mig, plötsligt blir allt för mycket, alla papper i byrålådan, sådana där viktiga papper som ska fyllas i och skickas in, betalas, läsas, skrivas under. Det finns så mycket musik, hela Spotify är som en total sprängfylld musikflod som aldrig sinar, och böckerna i bokhyllan är säkert över tusen och dignar över mig och skriker: läs mig! Statusarna på Facebook plingar och mejlen plingar och så ska jag, lilla jag, sortera ut vad som är viktigt och vad som ska slängas, vad som är värt att ödsla tid på och vad som går i soporna på en gång.

Då vill jag vandra längst en pilgrimsled, jag vill vandra mina kängor och mina fötter trasiga, sitta på kvällarna och plåstra om skoskav i stearinljusets sken i ett kloster. Promenera med lätt packning och solsken i blick, eller det behöver för all del inte vara solsken i blicken. Jag vill leva i nuet på riktigt, vara ute i naturen av naturlig orsak och inte för att det är nyttigt att ta en promenad runt Herrhagen, nu utan hund dessutom. Att få känna frihet och leva på riktigt. Där kanske jag vandrar i full närvaro utan att för den sakens skull fånga ögonblicket. För att citera Emil Jensen ”Fånga inte dagen, dagen dör i fångenskap.”

Text: Johanna Englund
Foto: Per Rhönnstad

Mitt i skavet – Livet i Nepal

234234-Återställd– Sjuksköterskan gick från det ena barnet till den andra, hon höll fast dem och rev av bandagen. Flera av barnen skrek av rädsla, och då jag frågade: ”var är föräldrarna?” svarade sjuksköterskan: ”de har jag kört ut, det blir mycket lugnare då”, berättar Pernilla.

Vi befinner oss i Nepal. Ett mindre kungadöme i centrala Asien. Ett land där hjälpbehovet är stort. Pernilla Ardeby har med sin familj bott fem år i, för att hjälpa de lokala sjuksköterskorna.

Men innan vi beskriver hennes situation i Nepal, ska vi först börja i Sverige. I ett gult hus med vita knutar närmare bestämt. Här bor Pernilla med sin familj.

ASP Bladet kliver in i hennes lantliga kök; på väggar och kylskåp finns små citat med kärleksbudskap, teckningar barnen ritat och foton på familjen. Min upplevelse är, att här bor människor som ”bryr sig om”. Redan i hallen möter hon oss med orden: ”jag kommer inte be om ursäkt för att det inte är perfekt städat, i stället väljer jag att bjuda in er till ett levande hus.” Hon menar att vi lite till mans skulle kunna bli mer avslappnade genom att våga visa lite av vårt stök.

Längtan till Nepal
Redan i början på 90-talet längtade Pernilla efter att åka till ett u-land och arbeta. Hon gick då sjuksköterskeutbildningen på Hälsouniversitetet i Linköping. Hon reste till Nepal under några månader och arbetade på ett sjukhus i Pokhara, redan då kände hon att Nepal och nepaleserna fastnade i hennes hjärta och att hon ville återvända dit.

Efter att åren gått gjorde hon återigen en resa till Nepal, med sin man Otto, och även han blev förtjust i landet. Året därefter kom en platsannons till hennes kännedom, om att utveckla en kurs för sjuksköterskor i Tansen, vilket är en liten stad på hög höjd, ett tjugotal mil väster om Katmandu. Där låg missionssjukhuset. När Pernilla Ardeby läste platsannonsen fick hon en känsla att den var skriven till henne.
– Kursen skulle handla om barns rätt och smärtbehandling, vilket ligger väldigt nära mitt hjärta, det lyser i hennes ögon av engagemang när hon säger detta.

Så i februari 2008 åkte familjen iväg; Pernilla, Otto och barnen Ida, 8 år, Moa 6 år och John, tio månader.

z61shoppadOm kursen
När de väl var på plats, insåg hon att ett stort problem var bristen på smärtlindring. Barn med stora brännskador fick inte tillräcklig smärtlindring, personalen höll fast dem och slet av bandagen, barnen skrek och föräldrarna grät ofta. Förhållningssättet där skiljde sig mycket från vårt.

Pernilla arbetade först ett år på Tansens missionssjukhus, lärde känna sjuksköterskorna och såg hur de arbetade. Då kunde hon se vilka behov som fanns och utformade sin kurs under tiden. Samtidigt lärde hon sig också språket, nepali.

PNC, ”Pediatric Nursing Care training”, heter kursen som Pernilla skapade. I kursen ingår smärtlindring, medicinsk och kirurgisk omvårdnad, känslomässigt stöd för föräldrarna och barnen, metoder för avledning i procedurer, respektfullt bemötande och barns rättigheter.

Det kan vara svårt att förstå hur sjuksköterskor kan behandla barn så illa. Men synsättet skiljer sig åt. De flesta föräldrar i Nepal slår sina barn, det är så de uppfostras, berättar Pernilla. Det sitter väldigt djupt. De trodde inte på Pernilla när hon berättade att vi i Sverige inte slår barn i uppfostringssyfte. Att det skulle vara förbjudet att slå.

Det är otroligt svårt att se hur barnen blir behandlade, tyckte Pernilla. Barnen på gatan är helt utlämnade, få ser något värde i dessa. De schasas bort som lösdrivna hundar. Pernilla berättar hur hon tog ett steg fram emot en tiggarpojke i Katmandu för att hon ville prata. Han ryggade undan och var rädd för att ta emot ett slag, förstod inte att chansen fanns att någon skulle vilja prata med honom.

Det handlar mycket om okunskap hos sjuksköterskorna som gör att de på sjukhuset är hårdhänta mot barnen. För sjuksköterskorna var de en aha-upplevelse att se att det finns andra sätt, som att blåsa såpbubblor eller ta hjälp av en handdocka som pratar via sjuksköterskan till barnet som svarar an med stora ögon. Fortfarande behövdes två sjuksköterskor, men istället för att en av dem höll fast patienten, avledde denne barnet från smärtan. De hade aldrig tänkt att de kunde göra på detta sätt för att avleda barnens uppmärksamhet.

123Lekfullt förhållningssätt
Sjuksköterskorna hade själva aldrig lekt, så under undervisningen om hur man avleder barn under smärtsamma procedurer började de blåsa såpbubblor på varandra och leka med skallror och handdockor. När Pernilla försökte lugna dem så sa de: ”Sister, du måste låta oss få leka. Vi har aldrig fått göra det”. De behövde själva lära sig leka, för att kunna leka med barnen.

Pernilla berättar om den otroliga skillnaden som inträffade när sjuksköterskorna började använda avledning vid smärtsamma procedurer. En stor anledning till varför det fungerade så bra med dessa barn var att det var första gången som de såg leksaker. Pernilla berättar att de lekar hon sett, har varit när de rullar hjul med pinnar. Leksaker har man inte råd med. Barnen börjar arbeta i tidig ålder eller tar hand om yngre syskon.
– Det är så jobbigt att se att de inte blir behandlade som Gud har tänkt att de skall bli, säger Pernilla.

Under första halvåret såg Pernilla fler barn dö på sjukhuset än vad som skett under de 16 år hon jobbat i svensk barnsjukvård. I Nepal dog det ibland fler än ett barn per dag, ofta av infektionssjukdomar som lunginflammationer och diarréer. Det var svårt att acceptera tanken att de skulle kunna ha överlevt, om de fått tillgång till annan vård.

Stort erkännande
Först var PNC-utbildningen bara tänkt för Tansensjukhuset. Men efter mycket positiv feedback började överläkaren arbeta för att den skulle bli nationell. Detta var ett tufft jobb. Att Pernilla dels var kvinna, ung och ”bara” en sjuksköterska gjorde inte processen lättare. För att direktörerna hon mötte skulle lyssna på henne, behövdes en manlig doktor som ”förkläde”. När familjen december 2012 lämnade Nepal såg det ut som om dörren stängdes för PNC, eftersom direktören som jobbat med dessa frågor gick i pension. Men den nya direktören var en ung man med positiv syn på nya tankar, dessutom fanns det fler på hälsoministeriet som följt med i processen och kunde hjälpa till. Ett år senare, maj 2013, blev PNC till slut godkänd som nationell utbildning.
– Jag tror att Gud har varit med i den här processen. Ibland kan man ju tänka att man måste vara med och styra och kontrollera allt som sker. Kursen blev godkänd utan att jag var där och styrde, det ser jag som en vittnesbörd på hur stor Gud är, säger Pernilla.

National Health Training Center (NHTC) planerar att det ska bli tre träningscenter för PNC i Nepal och att kursen ska bli obligatorisk för statliga sjuksköterskor över hela Nepal. Detta bidrog till ringar på vattnet. Hon är förvånad över hur bra det ändå går med spridning och tillstånd av deras arbete. Det kan vara svårbearbetat i ett u-land, men Unicef har verkligen engagerat sig och drivit på. Pernilla fortsätter att resa till Nepal någon gång i halvåret och fortsätter undervisa.

234r5tTillbaka till Sverige
Att resa till Nepal upplevdes inte som någon egentlig kulturkrock för familjen, de var väl förberedda på att landet skulle skilja sig rejält från vårt. När de slutligen skulle resa hem, upplevdes däremot en ordentlig kulturkrock. Vilket var oväntat för dem.

Livet i Nepal och Sverige skiljer sig åt. I Nepal är dörrarna alltid öppna, folk kommer och går. Väggarna är så tunna att folk vet vad som händer hos varandra. Om ett par har bråkat på natten så vet alla det. Där går det inte att ha några hemligheter. Här i Sverige gömmer vi oss ofta bakom fasader, menar Pernilla. När vi träffar varandra och någon frågar den andre hur den mår, svarar vi: ”bara bra”.
– När vi kom hem till Sverige, frågade John, ”varför kommer det inte någon och knackar på dörren?” Han påpekade också: ”varför sitter det inga kvinnor och gråter i vårt vardagsrum, mamma”.

2323412I Nepal tog Pernilla hand om de kvinnor som arbetade i hemmen åt de internationella missionärerna. Tjänstekvinnorna hade tuffa hemförhållanden med män som försvunnit, dött eller hade de det svårt ekonomiskt. Att det satt kvinnor i deras vardagsrum och grät tillhörde det normala. Livet blev mer genomskinligt.

Hon berättar att hennes upplevelse är att vi i Sverige fäster oss vid våra mobiltelefoner. När man pratar med en vän så kan det pipa till, den man pratar med tar genast upp telefonen, läser sitt sms och svarar. Sedan fortsätter samtalet, efter en liten stund så kommer det ett nytt pip och proceduren upprepas. Om vi håller igång flera samtal samtidigt, kan närvaro utebli i mötet. Personen framför oss upplevs inte som den i stunden viktigaste, i Nepal är det tvärtom.

Närheten, att umgås mycket och gå överallt tillsammans. Familjelivet blir väldigt tajt av att leva så nära inpå varandra. När någon dog kom alla hem till den avlidnes familj med mat för att hjälpa till. Sörjde gjorde man tillsammans.

Förhållandet till tiden skiljer sig också åt. Personer som möts på vägen stannar ofta till och pratar, om någon kommer en halvtimme för sent till ett möte gör inte så mycket.

Här i Sverige hyllar vi ungdomen. Media och reklam exploderar av rubriker som lyder, ”så får du magrutor tre månader efter förlossningen”, antirynkkrämer för att se evigt ung ut och andra skönhetstips för att stanna åldrandet, vilket tros göra oss vackrare, anser Pernilla. Samtidigt menar hon att respekten för de äldre saknas. Kanske deras åldrande skrämmer oss.

Hon berättar om en statusuppdatering på Facebook från en vän som är missionärsbarn, idag 33 år gammal. ”Jag fann mitt första gråa hårstrå idag och det är så vackert. Nu kommer jag få mer respekt, för i majoriteten av världens kulturer är det vackert att bli äldre, för då är man fylld av så mycket livserfarenhet.” Sådant gör Pernilla glad att se.

I Nepal är det vackert att vara gammal och tjock, det visar att du levt länge, är vis, frisk och välmående. Där är det hälsosamt att väga lite mer och det finns en stor respekt för de som är äldre.

12345Mitt i skavet
Hon berättar för oss hur det är att resa med barn i ett fattigt land, där det finns allvarliga sjukdomar, farliga ormar och ständiga strömavbrott. Hur det är att leva med ett trasigt avlopp under ett års tid, så att hennes flickor fick gå på toalett med klädnypa för näsan. I ett land som är smutsigt och dammigt, så man får väja för bajs på gatorna. Att leva mitt i skavet i livet.

Pernilla berättar om en händelse där hennes man Otto bar lille John i en bärstol på ryggen. Han var då inte fullt två år. Då de klev in genom dörren till skolan föll det ner en giftig orm från dörrlisten, precis när de gick förbi.
– Jag tror inte det är så farligt att barn får vara lite svettiga, dammiga och att hoppa över ormar på väg till skolan ibland, säger Pernilla.
Hon upplever att i Sverige tar vi ofta bort skavet för barn och ungdomar innan det uppstår, sopar vägen där de går. De behöver inte äta upp maten om de inte tycker om den, de får sova länge på morgonen och de slipper hjälpa till med arbetet.

När barnen varit hemma några månader sa en av döttrarna: ”tänk, här i Sverige så behöver man inte längta efter nånting – här får man allt direkt.” I början när familjen kommit hem till Sverige, var det helt underbart att få äta vispgrädde, komjölk, müsli och andra lyxigheter som de hade saknat i Nepal. Den tacksamheten upplever vi i vanliga fall inte här, för vi har tillgång till det mesta, när vi så önskar.

1234234234Något annat hon har reagerat på sedan återkomsten till Sverige är hur individualistiskt man lever här, alla har sig själva och den egna familjen närmast. Hon känner själv att hon blir mer självcentrerad här och fokuserar lättare på hennes egna brister – I Nepal var behoven runtomkring så stora, så man hade inte tid att tänka på sina egna problem. Jag tror att en av hemligheterna till att uppleva större lycka och tillfredsställelse i livet, är att sträcka ut en hand till de som har det jobbigt runtomkring en. Det gäller inte bara i Nepal, utan också i Sverige.

Det behöver inte vara så dramatiskt, berättar Pernilla. Det kan handla om att klippa gräsmattan för en granne, ge någon en påse bullar eller att passa barnen till en mamma som skulle behöva en paus.
Det är med stor tacksamhet i hjärtat Pernilla ser tillbaka på sina år i Nepal. Hon känner att denna tid verkligen har gett henne och familjen någonting livsviktigt, en helt ny dimension på livet!

Text: Johanna Englund
Foto: Privat

En fet fråga – vad ska vi äta?

MatLivsmedelsverket ökar kraven för nyckelhålsmärkning. Det ska inte bara vara fettsnålt utan även innehålla mindre salt och socker. Samtidigt rasar en lokal debatt om fettets vara eller icke vara, med flera partier inblandade.

Nyckelhålsmärkningen har haft som ambition att premiera fettsnål mat, nyttigare fetter och mer fibrer. Efter höstens nya näringsrekommendationer vill Livsmedelsverket strama till nyckelhålsmärkningen ytterligare för tillverkarna. Märkningen skall vara ett sätt för konsumenterna att lätt hitta rätt i djungeln av produkter i mataffären, där nyckelhålet skall stå för ett nyttigare alternativ.

Livsmedelsverket har påverkats av fettforskningen som är aktuell i dag, skriver DN. Myndigheten lyfter fram att de lägger vikt vid vilken sorts fett som används och inte att produkten är fettsnål i sig, när märkningen sker.

– Det finns en missuppfattning om att nyckelhålet står för fettsnålt, men det stämmer inte. Sedan tidigare har till exempel raps- och olivoljor som innehåller 100 procent fett fått Nyckelhålsmärkas, eftersom de innehåller nyttiga fetter, kommenterar dietisten Anette Jansson utredningen på Livsmedelsverkets webb.

Något som verket också lägger stor vikt på, är att få svenskarna att minska på saltet. Vi får i oss alldeles för mycket salt i dag, bland annat via färdigrätter. Vi får i oss dubbla mängden salt enligt Livsmedelsverket, gentemot vad som är rekommenderat, flera av produkterna kommer få minska sin saltmängd med 20% för att få nyckelhålsmärkas.

Andra produkter som kommer att få märkas är bland annat fullkornsris, osaltade nötter och laktosfri mjölk.

Hett om fett i Karlstad
Även lokalt, har dessa frågor skapat förnyade frågeställningar, kring vad som är sund mat. I Karlstads kommun styr en kostpolicy allt som serveras i kommunalt anknutna verksamheter.

Tidigare fanns det en möjlighet att välja mellan feta och magra smörgåsalternativ men nu är det endast lättprodukter som serveras och det vill bland annat Socialdemokraterna ändra på. De vill föra tillbaka fetare produkterna till skolan.

Förespråkar ni en LCHF-diet frågar VF:s reporter Frida Eriksson till Ingela Wretling, (S):

– Nej, vi tar inte ställning för en enskild diet, men vi vill öka valfriheten. Debatten just nu är ganska svår, det finns många tolkningar om vad som är bra kost. Vi ansvarar för vuxna som måste få göra egna val.

Partiet menar att det finns en utbredd undernäring bland äldre och vill därför föra in mer fett och även en lågkolhydratkost inom äldrevården. Andra partirepresentanter har också tyckt till i frågan.

Per-Inge Lidén (MP) tycker att man kan äta Bregott och att ”lite fett kan inte vara fel”, medan Niklas Wikström (FP) tycker att vi skall följa Livsmedelsverkets rekommendationer, till VF säger han att striden om smöret är lite av en trendfråga, och ser Livsmedelsverket som en trovärdig utgångspunkt.

Thomas Olsson (C) påpekar en annan viktig skillnad mellan margarin och smör. Det handlar om framställningen, margarin framställs enligt honom i en kemisk process där bensin används för att tvätta olja ur raps. Detta sker oavsett om margarinet är ekologiskt eller ej, säger han till VF.

Det sista ordet lär inte vara sagt, varken nationellt eller lokalt. Fet mat kontra fettsnåla alternativ lär fortsätta att engagera och dela människor även i framtiden.

Text: Johanna Englund
Foto: Kid Overgaard