Robert Halvarsson är redaktör på tidningen ASP Bladet, tillika ordförande på Kooperativet Mediagruppen Karlstad, följer och förlitar sig på sin livskompass. En kompass som fyller hans värld med upplevelserikedom, och där målet är av mindre betydelse.
Det är en samlad, eftertänksam Robert som med en viss stolthet berättar om en stark känsla av riktning som han låter sig ledas av. Som en, något reglerad ödesvandring som just han vandrar i, och som korsar andra liknande vandringar. Individuellt anpassade efter var och en. Det är när han korsar andra människors väg som hans liv känns spännande.
Kompassen pekar framåt
Med denna kompass följer vi nu med Robert framåt i tiden. Då är han på en position där han kan vara självständig och få påverka andra människor. Det finns en kombination av två roller här; hans och andra människors. Om andra trivs runtomkring honom så trivs han. Det är som en positiv snöbollseffekt.
I sin tro att man kan nå toppen på Maslows behovstrappa vill han understryka att varje steg behövs. Använder med försiktighet ordet disciplin, men hävdar att det är nyckeln till framgång. Han har upptäckt att detta budskap inte så gärna tas emot med glädje. Robert tror att det till och med kan krävas stenhårt arbete och uppoffringar för att nå dit man vill. Att vara kreativ i sitt skrivande och att ändå vilja förbättra sig själv.
En lockande tanke är att i framtiden driva och leda en verksamhet i positiv riktning. En mindre lockande tanke uttrycker han med en något förhöjd ton:
– Jag avskyr det här med entreprenörstanken.
I det ligger mycket förhärligande av sig själv, menar Robert. Man slår sig själv på bröstet och inbegriper inte andras insatser och medverkan till framgång.
Att vara på en central position och få jobba med det man älskar har en mycket god påverkan på honom. Detta sagt av en tills synes energisk och kreativ person. Men det stora intresset tippar hela tiden tillbaka på intresset för andra människor. Han är en man som sympatiserar med de stora frågorna. Driven av sin nyfikenhet ställer han sig frågorna: vart är jag på väg och vart är andra människor på väg? Hans tillvaro i vilket han får lära känna andra människor, upplever han som en ynnest. Man kan inget annat än att beundra detta:
– Vilken grej! Att få leva! Alla händelser, som har lett oss fram till vår existens och medvetenhet.
En tvådelad tanke dyker upp. I sin förundran över alltings sammanhang växer också en liten varning. Det finns en upplevelse att en del människor förlorat sin förundran inför tillvaron och blivit blasé. Någonstans har kompassen förlorat sitt sikte och man har slagit sig till ro. Det kan vara bra om man är överens med sitt inre. Men inte så bra om det är i syfte att undvika sin egen inre röst.
En röst som talar om de stora sammanhang som sträcker sig utanför våra egna liv, och inte hela tiden rör sig i ett för tanken alltför snäva kretsar. Där vi stör oss på grannen eller funderar över en ny bil.
Kompassen stannar
Vi befinner oss i de flitigt använda uttrycket ”här och nu”. Som vi tror att vi kan fånga och befinna oss i. Att få trivas på sitt jobb och att älska det man gör, är en nyckel för Robert. Man befinner sig i ett hus, och har nyckeln till många dörrar här i livet. Av nyfikenhet förlorar man sig ibland i alla dessa dörrar, och sträcker sig tunn på en för stor yta. Då blir resultaten inte lika bra och man kan ta ut sig.
Dock finns ett spännande inslag, ett romantiserande av det självförbrännande idealet. Det känns passionerat, en idé om utbrändhet utan att för den skull löpa hela linan ut. Bara känna fartvinden.
I fråga om balans skiner en viss oro igenom. Hur skapar man balans mellan denna nyfikenhet, fritid, arbete, plikt och lust? Och när kommer den efterföljande känslan av harmoni? Att släppa in andra människor på sin resa och att ”gå” tillsammans istället för att ”gå” själv kan vara svårt, erkänner han med mild ton.
Ungefär så här lång tid befinner sig våra tankar kring kompassens stillhet. Så börjar vi driva igen. Eller snarare, så här driver kompassen en vidare.
Robert spekulerar om det finns en ödesbestämdhet i den här kompassnålen. Han inser att det finns en risk att bli skrattad åt om man tänker så, men kompenserar snabbt med att han inte bryr sig om det. I en något bestämd ton klargör han för sin tro om att de flesta färdas i nån slags självuppfyllande vandring, där man vet vad som är bra för en och vad som inte är det. Det mer eller mindre påtvingade behovet av att tysta ner sin röst för att passa in i sociala sammanhang blir påtaglig ibland, och bromsar in den egna resan något.
Kompassen gör ytterligare ett utslag och pekar nu bakåt i tiden.
De aktiva valen
Det är i förhållande till en del aktiva val som man kan se att den historiska resan gjorde ett stopp här vid Mediagruppens dörr. Efter en tids sjukdom, växte en önskan om att bryta sin passivitet, fram. Det resulterade i journalistikstudier. Därefter sökte han upp tidningar och tidskrifter som stod i relation till hans politiska och sociala inriktning. Hans fallenhet för skapande av fördjupande journalistik har lett fram till den position han är på idag. På Mediagruppen Karlstad blev han invald ordförande och arbetar som redaktör för ASP Bladet.
Han använder sin journalistiska kunskaper och sin entusiasm helst till att vilja skildra det stora i andra människor. Han fascineras av samhället, konflikter som finns, men även ren fascination över människan som helhet.
Det kreativa skrivandet kan sättas i förhållande till journalistiken, och det bästa är nog en korsbefruktning mellan de två. Sen är det också en fråga om talang och färdighet. Roberts skrivarkompass styr mer åt faktatexter. Att förvandla fakta till berättande är spännande.
De icke aktiva valen
Rehabilitering är inte ett aktivt val. Omständigheter som exempelvis ohälsa, påverkar är i någon mening ofrivilliga. Hans egna val är han övertygad om hade varit annorlunda om han hela tiden fått vara kry. Att ”komma tillbaka” har varit jobbigt, men resultatet efter många steg i ”stegen” blev uppfriskande och..
– Jäkligt intressant och bra!
Att gå från en skakig grund till en anställning blev någon slags vändpunkt. Med det tidigare förlorade fotfästet i minnet växte ett garderingsbeteende fram. Den ekonomiska tryggheten blev måltavla för detta. Efter att ha sparat för att betala av lån, han beskriver sig själv som ”ultraansvarig” i förhållande till detta, stod han nu på fast mark.
Det gjorde att man kunde se förvandlingen från icke aktiva val till aktiva. Kompassen slår om och han går nu jämsides med sina deltagare i en gemensam riktning. Där själva resan överglänser destinationen.
Med en kompass på en självverkande arbetsplats är han möjligtvis på rätt position nu; rätt person sitter på rätt plats.
Text: Barbro Bruun
Illustration: Martin Bäckström-Ledin
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Dennis Johansson Hall är journalist på Länstidningen Värmlandsbygden. För en tid sedan besökte han ASP Bladet för att berätta om sitt yrkesliv. I sitt bagage har han erfarenheter från både nationella och lokala tidningar.
ASP BLADET 