Etikettarkiv: journalist

Var beredd på att ta alla hundjobb

1Dennis Johansson Hall är journalist på Länstidningen Värmlandsbygden. För en tid sedan besökte han ASP Bladet för att berätta om sitt yrkesliv. I sitt bagage har han erfarenheter från både nationella och lokala tidningar.

– Man får vara bered på att ta hundjobben i början, de uppdrag som andra inte vill ha, det är viktigt att få chansen att visa vad man kan och vem man är, berättar Dennis.

Journalistyrket är traditionstyngt och inte alltid så lätt att få jobb inom. Dennis Johansson är ett levande bevis på att det med mycket vilja och kämpaglöd går att finna arbete. För åhörarna berättade han på ett rakt och ärligt sätt hur man tar sig fram i branschen. Till hjälp att ta sig fram i branschen har han studier på journalistlinjen vid Molkoms folkhögskola i sin ryggsäck, samt ytterligare en tilläggskurs i webbjournalistik.

– Jag hade tur när jag ringde till Värmlands Folkblad för att söka jobb. Jag var väldigt ”på” och berättade för dem vem jag var och att jag gillade sport, att det var det här jag ville jobba med. Jag ringde antagligen vid rätt tillfälle, tidningen behövde folk så jag fick prova på att skriva. Sedan blev jag kvar där några år, säger Dennis.

Genom att ta alla de jobb som efterfrågades visade Dennis sin goda vilja, han fick mer uppdrag av Värmlands Folkblad, och fler artiklar att skriva. Jobbet bestod till att börja med bland annat av att ringa in resultaten från olika matcher till resultattjänst. Med tiden började han också få de jobb han ville ha och frågade efter. Han frilansade även för andra tidningar under flera år.

Resa i jobbet
För några år sedan fick han ett fast jobb på Värmlandsbygden. Han började på tidningen efter att den blivit uppköpt av en annan tidning som ligger i Motala.

– Jag reser runt mycket i Värmland, för att göra olika reportage om vad som händer på landsbygden. Det är ett spännande jobb, säger Dennis.

Idag jobbar det två personer på redaktionen i Karlstad och han är ensam som fast reporter. Dennis reser runt på landsbygden och fotograferar själv till sina uppdrag. Han trivs bra med jobbet, men han tycker det skulle vara skönt med en kollega att bolla uppdragen med.

Dennis ger råd
– Ge aldrig upp om du om du får ”nej” då du lämnat in en artikel. Kanske får du ”ja” hos någon annan. Mitt råd är att aldrig ge upp, vilket mottagande du än får. Lämna inte in dina verk till flera uppdragsgivare på en och samma gång, utan lämna till en i taget. Många vill ha ensamrätt på en nyhet, tipsar Dennis.

Text: Lotta Tammi
Foto: Per Rhönnstad

Tema Familjen: När familjeförhållandena ändras

Föredrag 013I höstas höll Edna Alsterlund, journalist och författare, ett föredrag på bibliotekshuset i Karlstad. Det handlade om att vara anhörig till någon som drabbas av alzheimer. Ednas sambo var boxaren Ingmar Johansson, som insjuknade i just denna sjukdom.

Efter presentationen av sig själv, berättar Edna lite fakta om sjukdomen alzheimer för åhörarna. Det är cirka 180,000 personer som har en demenssjukdom i Sverige. Bland dessa har ungefär hälften av dem utvecklat alzheimer. Det är en sjukdom som skiftar från person till person, beroende på vilken del av hjärnan som har drabbats. Efter hand som sjukdomen framskrider, förändras personligheten.

På grund av att befolkningen uppnår en högre ålder, ökar också demenssjukdomarna. 10,000 av de drabbade är fortfarande i arbetsför ålder, alltså under sextiofem år.

Alzheimer går inte att bota, sjukdomsförloppet varierar beroende på vilken del av hjärnan som är drabbad. Det pågår forskning hela tiden, där Sverige är ett av de ledande länderna.

Det finns bromsmedicin, den stoppar dock inte sjukdomsförloppet, men fördröjer dess framfart. Den innehåller acetylkolinesterashämmare, som visat sig vara bra för minnet enligt Carina Wattmo, som är biostatistiker och sjuksköterska vid Skånes universitetssjukhus. Carina har undersökt utvecklingen hos ett stort antal alzheimerpatienter, som redan efter sex månader fick positiva resultat på tankeförmåga, skriver Vetenskap & Hälsa.

Edna berättar
Under sitt föredrag talar Edna om sitt liv med Ingemar. Ett liv som innehöll många roliga händelser, men fick ett tragiskt slut. Hon berättar för en lyssnande publik, om det spännande och fantastiska liv hon fick med världsmästaren.

De träffades inledningsvis när Edna skulle göra ett reportage i USA. På den tiden jobbade hon för modetidningen Se. Tidigare hade några kollegor till henne varit över Atlanten för att intervjua Ingmar, de bad henne att ta med sig deras material, till Ingemar. Hon begav sig till hans hem, för att lämna över materialet. Där, på Ingemars motell i Florida, sa det bara klick, när de sågs för första gången. Med stolthet i rösten frågar hon om någon kommer ihåg året 1959, den 26 juni. Den natten Ingemar blev världsmästare och slog en hel värld med häpnad. Han fick många utmärkelse efter det.

Han blev Sportsman of the year. Han fick Hickok Belt Award, (ett bälte med ett spänne som är gjord av ett halvt kilo guld, med infattningar av olika ädelstenar).

I januari 1998 fastställdes det, vilken sort demenssjukdom han hade. Diagnosen löd frontallobsdemens, det är en sjukdom som drabbar främre delen av hjärnan, det vill säga pannloben och främre tinningloben.

Anhörigvårdare
Närstående blir anhörigvårdare, när sjukdomen framskridit, den sjuke blir mer och mer förvirrad och personförändringarna är oftast påtagliga. Personen själv är inte medveten om detta, omgivningen märker av sjukdomen genom att personen upprepar sina frågor gång på gång, för att sedan inte komma ihåg svaren eller tappa bort saker.

Hygienen blir svårare att vidhålla. Den demenssjuke ändrar hela sitt beteende till oigenkännlighet, kan bli ilsken eller maniskt börja samla på prylar. De kan visa stor oro över hur familjen mår och fråga flertalet gånger om ekonomin eller tala om försvunnen tid.

Den sjuke bör inte lämnas ensam, denne kanske har svårt att hitta hem, om han går ut på egen hand. Den demente behöver hjälp med det mesta, för att vardagen ska fungera. Som vårdare blir man lätt isolerad från livet, man blir ett med den sjuke.

Den 30 januari 2009 tog boxaren Ingmars liv slut.

Text & foto: Lotta Tammi

Hur man ser symtomen

  • Det märks om man får
    Problem med minnet, sämre tidsuppfattning, svårt att följa med i sociala sammanhang eller förstå det man läser i tidningen eller att hitta rätt ord.
  • Behandling
    När man fått diagnosen alzheimer finns det bara bromsmedicin som lindrar symtomen, man måste tänka på att läkemedlet inte utgör något botemedel. Det stoppar alltså inte sjukdomen.
  • När bör man söka vård?
    När man märker att minnet sviker, när det blir svårare att komma ihåg saker, eller någon i omgivningen kanske reagerar på att personligheten har förändrats på personen i fråga.
  • Vad händer i kroppen
    Vi har olika områden i hjärnan som har olika uppgifter. Tinningloben styr minnet och hjässloben tar även hand om all information vi får från våra sinnen. Pannloben har vi för att koncentrationsförmåga, omdöme och att talet ska fungera bra. Nackloben styr alla våra synintryck. När man får alzheimer skrumpnar nervcellerna i ett eller flera hjärnområden.

Uppgifter är hämtade från Vårdguiden.

En destinationslös kompass

Robert Halvarsson illustrationRobert Halvarsson är redaktör på tidningen ASP Bladet, tillika ordförande på Kooperativet Mediagruppen Karlstad, följer och förlitar sig på sin livskompass. En kompass som fyller hans värld med upplevelserikedom, och där målet är av mindre betydelse.

Det är en samlad, eftertänksam Robert som med en viss stolthet berättar om en stark känsla av riktning som han låter sig ledas av. Som en, något reglerad ödesvandring som just han vandrar i, och som korsar andra liknande vandringar. Individuellt anpassade efter var och en. Det är när han korsar andra människors väg som hans liv känns spännande.

Kompassen pekar framåt
Med denna kompass följer vi nu med Robert framåt i tiden. Då är han på en position där han kan vara självständig och få påverka andra människor. Det finns en kombination av två roller här; hans och andra människors. Om andra trivs runtomkring honom så trivs han. Det är som en positiv snöbollseffekt.

I sin tro att man kan nå toppen på Maslows behovstrappa vill han understryka att varje steg behövs. Använder med försiktighet ordet disciplin, men hävdar att det är nyckeln till framgång. Han har upptäckt att detta budskap inte så gärna tas emot med glädje. Robert tror att det till och med kan krävas stenhårt arbete och uppoffringar för att nå dit man vill. Att vara kreativ i sitt skrivande och att ändå vilja förbättra sig själv.

En lockande tanke är att i framtiden driva och leda en verksamhet i positiv riktning. En mindre lockande tanke uttrycker han med en något förhöjd ton:
– Jag avskyr det här med entreprenörstanken.

I det ligger mycket förhärligande av sig själv, menar Robert. Man slår sig själv på bröstet och inbegriper inte andras insatser och medverkan till framgång.

Att vara på en central position och få jobba med det man älskar har en mycket god påverkan på honom. Detta sagt av en tills synes energisk och kreativ person. Men det stora intresset tippar hela tiden tillbaka på intresset för andra människor. Han är en man som sympatiserar med de stora frågorna. Driven av sin nyfikenhet ställer han sig frågorna: vart är jag på väg och vart är andra människor på väg? Hans tillvaro i vilket han får lära känna andra människor, upplever han som en ynnest. Man kan inget annat än att beundra detta:

– Vilken grej! Att få leva! Alla händelser, som har lett oss fram till vår existens och medvetenhet.

En tvådelad tanke dyker upp. I sin förundran över alltings sammanhang växer också en liten varning. Det finns en upplevelse att en del människor förlorat sin förundran inför tillvaron och blivit blasé. Någonstans har kompassen förlorat sitt sikte och man har slagit sig till ro. Det kan vara bra om man är överens med sitt inre. Men inte så bra om det är i syfte att undvika sin egen inre röst.

En röst som talar om de stora sammanhang som sträcker sig utanför våra egna liv, och inte hela tiden rör sig i ett för tanken alltför snäva kretsar. Där vi stör oss på grannen eller funderar över en ny bil.

Kompassen stannar
Vi befinner oss i de flitigt använda uttrycket ”här och nu”. Som vi tror att vi kan fånga och befinna oss i. Att få trivas på sitt jobb och att älska det man gör, är en nyckel för Robert. Man befinner sig i ett hus, och har nyckeln till många dörrar här i livet. Av nyfikenhet förlorar man sig ibland i alla dessa dörrar, och sträcker sig tunn på en för stor yta. Då blir resultaten inte lika bra och man kan ta ut sig.

Dock finns ett spännande inslag, ett romantiserande av det självförbrännande idealet. Det känns passionerat, en idé om utbrändhet utan att för den skull löpa hela linan ut. Bara känna fartvinden.
I fråga om balans skiner en viss oro igenom. Hur skapar man balans mellan denna nyfikenhet, fritid, arbete, plikt och lust? Och när kommer den efterföljande känslan av harmoni? Att släppa in andra människor på sin resa och att ”gå” tillsammans istället för att ”gå” själv kan vara svårt, erkänner han med mild ton.

Ungefär så här lång tid befinner sig våra tankar kring kompassens stillhet. Så börjar vi driva igen. Eller snarare, så här driver kompassen en vidare.

Robert spekulerar om det finns en ödesbestämdhet i den här kompassnålen. Han inser att det finns en risk att bli skrattad åt om man tänker så, men kompenserar snabbt med att han inte bryr sig om det. I en något bestämd ton klargör han för sin tro om att de flesta färdas i nån slags självuppfyllande vandring, där man vet vad som är bra för en och vad som inte är det. Det mer eller mindre påtvingade behovet av att tysta ner sin röst för att passa in i sociala sammanhang blir påtaglig ibland, och bromsar in den egna resan något.

Kompassen gör ytterligare ett utslag och pekar nu bakåt i tiden.

De aktiva valen
Det är i förhållande till en del aktiva val som man kan se att den historiska resan gjorde ett stopp här vid Mediagruppens dörr. Efter en tids sjukdom, växte en önskan om att bryta sin passivitet, fram. Det resulterade i journalistikstudier. Därefter sökte han upp tidningar och tidskrifter som stod i relation till hans politiska och sociala inriktning. Hans fallenhet för skapande av fördjupande journalistik har lett fram till den position han är på idag. På Mediagruppen Karlstad blev han invald ordförande och arbetar som redaktör för ASP Bladet.

Han använder sin journalistiska kunskaper och sin entusiasm helst till att vilja skildra det stora i andra människor. Han fascineras av samhället, konflikter som finns, men även ren fascination över människan som helhet.

Det kreativa skrivandet kan sättas i förhållande till journalistiken, och det bästa är nog en korsbefruktning mellan de två. Sen är det också en fråga om talang och färdighet. Roberts skrivarkompass styr mer åt faktatexter. Att förvandla fakta till berättande är spännande.

De icke aktiva valen
Rehabilitering är inte ett aktivt val. Omständigheter som exempelvis ohälsa, påverkar är i någon mening ofrivilliga. Hans egna val är han övertygad om hade varit annorlunda om han hela tiden fått vara kry. Att ”komma tillbaka” har varit jobbigt, men resultatet efter många steg i ”stegen” blev uppfriskande och..

– Jäkligt intressant och bra!

Att gå från en skakig grund till en anställning blev någon slags vändpunkt. Med det tidigare förlorade fotfästet i minnet växte ett garderingsbeteende fram. Den ekonomiska tryggheten blev måltavla för detta. Efter att ha sparat för att betala av lån, han beskriver sig själv som ”ultraansvarig” i förhållande till detta, stod han nu på fast mark.

Det gjorde att man kunde se förvandlingen från icke aktiva val till aktiva. Kompassen slår om och han går nu jämsides med sina deltagare i en gemensam riktning. Där själva resan överglänser destinationen.

Med en kompass på en självverkande arbetsplats är han möjligtvis på rätt position nu; rätt person sitter på rätt plats.

Text: Barbro Bruun
Illustration: Martin Bäckström-Ledin