Snabb väg in med första linjen

Första linjen startar i Karlstad – ett unikt samarbete mellan kommun och landsting som ska öka tillgängligheten till hjälp för barn och unga med psykisk ohälsa. En verksamhet som redan prövats med gott resultat ute i landet.

I februari nästa år slår portarna till Första linjen upp i Tingvallatandläkarens gamla lokaler. För att ta reda på mer om detta spännande och viktiga projekt har ASP Bladet talat med tre personer som alla är involverade: Karin Haster, divisionschef i psykiatri, Christina Sand, verksamhetsutvecklare inom divisionen för psykiatri samt Malin Lundgren-Kullgren, medicinskt ansvarig inom elevhälsan i Karlstads kommun.

Jag ber Christina Sand berätta om vad Första linjen egentligen är för något och hon tar genast till orda:

– Begreppet kom till 2007 när SKL fick i uppdrag från Socialstyrelsen att ta reda på hur man kan öka tillgängligheten för barn och unga inom psykiatrin. Man började titta på vårdgarantin och såg att vårdnivån för barn och unga inte finns, vårdcentraler för vuxna har inte möjligheten att ta hand om barn och unga på samma sätt. Det här ledde till förslag på hur första linjen skulle kunna utvecklas i de olika landstingen.

Första linjens målgrupp är barn och ungdomar mellan 6-20 år med lindrig till måttlig psykisk ohälsa, samt deras anhöriga. Tanken är att det ska vara lätttillgängligt och den sökande ska komma in snabbt. Det ska inte vara långa behandlingstider, sett till antal vårdtillfällen, men behandlingen kan sträcka sig över lång tid. Det kan komma att finnas de som har insatser över ett år men att stödet kommer vara tidsmässigt väldigt utspritt.

Första linjen hoppas de ska leda till en avlastning för den specialiserade psykiatrin, och Barn och Ungdomspsykiatrin (BUP) i synnerhet. BUP skall inte längre på samma sätt jobba med lindrig och måttlig psykisk ohälsa, då det är en specialistenhet. Karin Haster menar att detta frigör resurser för annat än pappersarbetet.

– Det ska vara enkelt också, inte en massa administration. Tanken är ju att man ska kunna fånga upp lättare problematik innan den behöver bli så omfattande. Det första som möter en är inte väntetid utan här får man kontakt direkt.

– Om man ser på städer och kommuner som har en bra första linje så blir köerna mindre till specialistnivån, säger Malin Lundgren-Kullgren.

Olika personalkategorier kommer att finnas på plats: socionomer, psykologer, sjuksköterskor, en specialpedagog, administratör och avdelningschef. En läkare kommer finnas som konsult, i detta fall en distriktsläkare. Insatserna kommer att ske både individuellt och i grupp. Det kommer även finnas föräldragrupper samt anordnas öppna föreläsningar.

ASP Bladet frågar Malin Lundgren-Kullgren om det här kommer att ske i samarbete med elevhälsan.

– Det tror jag. För de här barnen hoppas jag det, ungdomarna finns i skolan. Vissa barn och familjer vill hålla det här utanför skolan, vilket är en positiv sak med Första linjen, för då kan man välja själv.

Första Linjen är en integrerad form, alltså ett unikt samarbete mellan kommun och landsting. I Värmland finns det redan en mottagning i Hagfors. Där har de sett goda resultat.

Hur skall då det hela bekostas?
– Det som har varit viktigt när vi samlats, är att det ska inte vara en massa diskussioner om vart vi står organisatoriskt. Om vilka som ska betala. Bortsett från kommunerna är vi två divisioner inom landstinget, allmänmedicin och psykiatri som har drivit den här frågan. Vi har sagt att det här är en verksamhet vi behöver ha, nu gör vi det! säger Karin Haster.

Vid intervjun blir det tydligt att alla tre som samtalet förs med, tror mycket på idén runt Första linjen. Det stora målet är att minska den psykiska ohälsan och lidandet. Det finns mycket pengar att spara genom detta. Karin Haster ser Första linjen som en del i ett paradigmskifte:

– Jag tycker att man ska se den psykiska ohälsan som en del av livet. För så är det ju för oss alla, under vissa perioder är man inte på topp. Så som vi är organiserade nu så är man antingen frisk eller sjuk, men det finns ett spann där emellan. Någonstans handlar det om att få till stånd en attitydförändring gällande psykisk ohälsa. Vi blir alla drabbade någon gång.

Text & foto: Kajsa Jansson

Fimpa ciggen – må bättre psykiskt

åverkas rejält vid nikotinanvändande. Men nu visar en brittisk studie att även den mentala hälsan gynnas av att fimpa. Detta med lika stor, eller större, effekt än medicinering med antidepressiv medicin.

Forskarna har gått igenom 26 studier som analyserat den mentala hälsan hos rökare både innan och efter de fimpat för gott. Deltagarna hade rökt runt 20 cigaretter om dagen och följdes upp i snitt sex månader efter rökstoppet.

Det man kunde se var tydliga bevis på att depressioner, ångest och stress minskar och att den positiva inställningen till livet blir större när man slutar röka.

Studien presenterades i tidskriften British Medical Journal.

Text: Kajsa Jansson

”Du är ju dum i huvudet du, Roger”

– Vilken tur att de skrev den här biten som är så fin!

Jag åker bil med pappa, en kusin och min farbror i början av 70-talet när jag yttrar de glada orden. Jag är sex år och musik är mitt liv. Vi kör genom Haga i en grön Ford Anglia på väg till grusplanen på Norrstrand för att sparka lite boll. Vi lyssnar på svensktoppen som spelar ”Gamla fina låtar” med Glenmarks, och det är då mitt glada utrop kommer.

Det är sommar och sol, de är hav och vind, tio tusen röda rosor och luften fylld av kaprifol, ni vet. Men det är mer än så för mig, jag andas musik, min själ andas musik.

Här Roger, du får kultur, och framförallt musik. Du kommer kunna spela vilket instrument du vill, komponera, dansa och sjunga. Detta är det du kommer älska mest i livet och det är detta som kommer skänka dig mest glädje. Varsågod, ta emot denna gåva och du kommer vara lycklig. Ungefär så.

Det började ganska bra, jag sjöng, spelade och lyssnade. Band fast händelser och sånger med varann. Morfars rullbandspelare blev full med gröt eftersom jag inte åt om jag inte fick lyssna samtidigt. Jag spelade stenkakor på vevgrammofoner hos jättegamla släktingar; Gärdebylåten och Thore Skogman, ingen rock´n´roll direkt men glada melodier.

Jag var igång tidigt med komponerandet och startade ett band i femman. Vi, bandet, hade fem spelningar med egna låtar. Jag skulle uppträda i radio med klassisk gitarr när jag var tretton. Jag spelade munspel och näverlur.

Rättning av ledet har börjat
I nian med siktet vagt inställt på musiklinjen fick jag av min syo veta att jag inte hade en chans att komma in, inom mig så bryr jag mig inte så mycket. Det är ju inte den typ av musik jag ska spela, tänker jag på tonåringens truliga sätt. Här hade en ”rättning av ledet börjat”. Så det fick bli el-linjen.

Det spelar ju ingen roll vilken linje, tänkte jag. Musik ska jag hålla på med ändå och man behöver ju inte bli elektriker bara för att man läser till det. Fast elektriker blev jag. Tillfälligt i 25 år. Varför det då? Varför följde jag inte mitt kall när man brinner för något så in i bängen som jag gjorde. Ja, säg det? Orsakerna är flera och jag håller som bäst på att rota i det.

Så, jag var 18 år och elektriker på ett bygge. En som låtsades att armaturerna som monterades i lagerlokalen var för en stor scenuppsättning, att kablarna som drogs ut var för Kiss stora ljudanläggning till kvällens konsert.

Så höll jag på, bara för att härda ut. Tyvärr så fanns det hela tiden en sorts skamkänsla med i bilden; Varför kan inte jag vara nöjd? Det är väl inte värre för mig än för någon annan? Gilla läget, för tusan! Detta späddes såklart på av kollegor och branschfolk genom kommentarer och gliringar. Född med en känslighet utöver det vanliga så sätter sig sånt. Så vad gör man då? Eller rättare sagt, vad gjorde jag?

Åren gick
Ja, jag stoppade undan musikern i en säck och lade honom i ett hörn av min kropp, gav honom ingen chans att komma ut. Förutom på någon fest då och då när han likt en narr släpptes fram för att roa folk. Då var det helt plötsligt ok att kunna musicera, på skoj och låtsas liksom. Musik är ju inte på riktigt. Jag var alltid mycket kluven till detta; duger jag bara på låtsas?

Åren gick och jag hade under den här tiden symptom på de flesta sjukdomar som finns, spenderade så mycket tid på vårdcentraler hos olika läkare att det inte är sant. Men som tur var hade jag mycket sällan några allvarliga sjukdomar. Nej det var något annat som spökade.

Så en dag våren 2012 exploderade hela jag, både själ och kropp. Hela jag blåstes ur och blev helt tom. Alla varningssignaler och symptom jag haft, alla känslor jag ignorerat och stängt in hade samlat ihop sig i vad som kändes som ett sista försök att göra sig hörda och påkalla min uppmärksamhet.

Det var som om någon stängde av huvudbrytaren och slet ur proppen till avloppet, och där forsade all styrka ut.

Nu två år senare, har den ännu inte kommit på plats. Jag lyckas liksom inte täppa till hålet så all energi som fylls på sipprar ut direkt igen.

Med facit i hand så är det väldigt lätt att säga till sig själv: Du är ju dum i huvudet, Roger, detta har du vetat sen du var sex år. Man har ljugit för sig själv, försökt passa in, spelat en roll och gjort andra nöjda. Varför?

Mitt råd är att ”Gör dig själv nöjd först så kommer det andra av sig själv.”
Lyssna på din kropp, följ ditt kall. Blir du osäker, så sätt dig in i ditt 10-åriga jag och känn efter, vart är denna lille kille/tjej på väg? Din kropp är klok och din själ likaså. Följ dem, de vet vart du ska!

Text: Roger Trondsen
Foto: Samuel Trondsen
och Kajsa Jansson

Månadens Boktips: Min mormor hälsar och säger förlåt.

Efter succéboken En man som heter Ove, är nu Fredrik Backman här med sin uppföljare. Det är en bok fylld av svart humor och bitande ironi, men även en bok som på ett vackert sätt för oss till sagovärlden.

Mormor är den viktigaste personen i Elsas liv, en helvild gumma som hänger calzone i julgranen, kastar bajs på polisen och retar gallfeber på alla i sin omgivning. Men inte Elsa. Mormor gör nämligen precis allt för Elsa. Inte minst spinner hon en väv av sagor kring landet Miamas, allegorier om livet och människorna runt omkring Elsa. En ovärderlig tröst när mobbningen i skolan blir tuff och Elsa oroar sig för om kärleken kommer att räcka till henne när hennes mamma får barn med sin nya kille.

När mormor dör i cancer efterlämnar hon ett antal brev som ska överlämnas av Elsa som blir kurir, till olika personer mormor vill be om ursäkt. Efterhand inser Elsa att de sagor mormor berättat korresponderar med verkligheten.

Min mormor hälsar och säger förlåt är en ovanlig vardagssaga om dysfunktionella superhjältar. Med enastående komisk träffsäkerhet och ett stort bankande hjärta berättar författaren om en mormors kompromisslösa kärlek till sitt barnbarn, och om grannarna i ett hyreshus som alla på sitt sätt slåss för en av de viktigaste mänskliga rättigheter som finns. Rätten att få vara annorlunda.

Text: Kajsa Jansson