Etikettarkiv: Kajsa Jansson

Snabb väg in med första linjen

3Första linjen startar i Karlstad – ett unikt samarbete mellan kommun och landsting som ska öka tillgängligheten till hjälp för barn och unga med psykisk ohälsa. En verksamhet som redan prövats med gott resultat ute i landet.

I februari nästa år slår portarna till Första linjen upp i Tingvallatandläkarens gamla lokaler. För att ta reda på mer om detta spännande och viktiga projekt har ASP Bladet talat med tre personer som alla är involverade: Karin Haster, divisionschef i psykiatri, Christina Sand, verksamhetsutvecklare inom divisionen för psykiatri samt Malin Lundgren-Kullgren, medicinskt ansvarig inom elevhälsan i Karlstads kommun.

Jag ber Christina Sand berätta om vad Första linjen egentligen är för något och hon tar genast till orda:

– Begreppet kom till 2007 när SKL fick i uppdrag från Socialstyrelsen att ta reda på hur man kan öka tillgängligheten för barn och unga inom psykiatrin. Man började titta på vårdgarantin och såg att vårdnivån för barn och unga inte finns, vårdcentraler för vuxna har inte möjligheten att ta hand om barn och unga på samma sätt. Det här ledde till förslag på hur första linjen skulle kunna utvecklas i de olika landstingen.

Första linjens målgrupp är barn och ungdomar mellan 6-20 år med lindrig till måttlig psykisk ohälsa, samt deras anhöriga. Tanken är att det ska vara lätttillgängligt och den sökande ska komma in snabbt. Det ska inte vara långa behandlingstider, sett till antal vårdtillfällen, men behandlingen kan sträcka sig över lång tid. Det kan komma att finnas de som har insatser över ett år men att stödet kommer vara tidsmässigt väldigt utspritt.

Första linjen hoppas de ska leda till en avlastning för den specialiserade psykiatrin, och Barn och Ungdomspsykiatrin (BUP) i synnerhet. BUP skall inte längre på samma sätt jobba med lindrig och måttlig psykisk ohälsa, då det är en specialistenhet. Karin Haster menar att detta frigör resurser för annat än pappersarbetet.

– Det ska vara enkelt också, inte en massa administration. Tanken är ju att man ska kunna fånga upp lättare problematik innan den behöver bli så omfattande. Det första som möter en är inte väntetid utan här får man kontakt direkt.

– Om man ser på städer och kommuner som har en bra första linje så blir köerna mindre till specialistnivån, säger Malin Lundgren-Kullgren.

5

Olika personalkategorier kommer att finnas på plats: socionomer, psykologer, sjuksköterskor, en specialpedagog, administratör och avdelningschef. En läkare kommer finnas som konsult, i detta fall en distriktsläkare. Insatserna kommer att ske både individuellt och i grupp. Det kommer även finnas föräldragrupper samt anordnas öppna föreläsningar.

ASP Bladet frågar Malin Lundgren-Kullgren om det här kommer att ske i samarbete med elevhälsan.

– Det tror jag. För de här barnen hoppas jag det, ungdomarna finns i skolan. Vissa barn och familjer vill hålla det här utanför skolan, vilket är en positiv sak med Första linjen, för då kan man välja själv.

Första Linjen är en integrerad form, alltså ett unikt samarbete mellan kommun och landsting. I Värmland finns det redan en mottagning i Hagfors. Där har de sett goda resultat.

Hur skall då det hela bekostas?
– Det som har varit viktigt när vi samlats, är att det ska inte vara en massa diskussioner om vart vi står organisatoriskt. Om vilka som ska betala. Bortsett från kommunerna är vi två divisioner inom landstinget, allmänmedicin och psykiatri som har drivit den här frågan. Vi har sagt att det här är en verksamhet vi behöver ha, nu gör vi det! säger Karin Haster.

Vid intervjun blir det tydligt att alla tre som samtalet förs med, tror mycket på idén runt Första linjen. Det stora målet är att minska den psykiska ohälsan och lidandet. Det finns mycket pengar att spara genom detta. Karin Haster ser Första linjen som en del i ett paradigmskifte:

– Jag tycker att man ska se den psykiska ohälsan som en del av livet. För så är det ju för oss alla, under vissa perioder är man inte på topp. Så som vi är organiserade nu så är man antingen frisk eller sjuk, men det finns ett spann där emellan. Någonstans handlar det om att få till stånd en attitydförändring gällande psykisk ohälsa. Vi blir alla drabbade någon gång.

Text & foto: Kajsa Jansson

Fimpa ciggen – må bättre psykiskt

åverkas rejält vid nikotinanvändande. Men nu visar en brittisk studie att även den mentala hälsan gynnas av att fimpa. Detta med lika stor, eller större, effekt än medicinering med antidepressiv medicin.

Forskarna har gått igenom 26 studier som analyserat den mentala hälsan hos rökare både innan och efter de fimpat för gott. Deltagarna hade rökt runt 20 cigaretter om dagen och följdes upp i snitt sex månader efter rökstoppet.

Det man kunde se var tydliga bevis på att depressioner, ångest och stress minskar och att den positiva inställningen till livet blir större när man slutar röka.

Studien presenterades i tidskriften British Medical Journal.

Text: Kajsa Jansson

”Du är ju dum i huvudet du, Roger”

123– Vilken tur att de skrev den här biten som är så fin!

Jag åker bil med pappa, en kusin och min farbror i början av 70-talet när jag yttrar de glada orden. Jag är sex år och musik är mitt liv. Vi kör genom Haga i en grön Ford Anglia på väg till grusplanen på Norrstrand för att sparka lite boll. Vi lyssnar på svensktoppen som spelar ”Gamla fina låtar” med Glenmarks, och det är då mitt glada utrop kommer.

Det är sommar och sol, de är hav och vind, tio tusen röda rosor och luften fylld av kaprifol, ni vet. Men det är mer än så för mig, jag andas musik, min själ andas musik.

Här Roger, du får kultur, och framförallt musik. Du kommer kunna spela vilket instrument du vill, komponera, dansa och sjunga. Detta är det du kommer älska mest i livet och det är detta som kommer skänka dig mest glädje. Varsågod, ta emot denna gåva och du kommer vara lycklig. Ungefär så.

Det började ganska bra, jag sjöng, spelade och lyssnade. Band fast händelser och sånger med varann. Morfars rullbandspelare blev full med gröt eftersom jag inte åt om jag inte fick lyssna samtidigt. Jag spelade stenkakor på vevgrammofoner hos jättegamla släktingar; Gärdebylåten och Thore Skogman, ingen rock´n´roll direkt men glada melodier.

Jag var igång tidigt med komponerandet och startade ett band i femman. Vi, bandet, hade fem spelningar med egna låtar. Jag skulle uppträda i radio med klassisk gitarr när jag var tretton. Jag spelade munspel och näverlur.

Rättning av ledet har börjat
I nian med siktet vagt inställt på musiklinjen fick jag av min syo veta att jag inte hade en chans att komma in, inom mig så bryr jag mig inte så mycket. Det är ju inte den typ av musik jag ska spela, tänker jag på tonåringens truliga sätt. Här hade en ”rättning av ledet börjat”. Så det fick bli el-linjen.

Det spelar ju ingen roll vilken linje, tänkte jag. Musik ska jag hålla på med ändå och man behöver ju inte bli elektriker bara för att man läser till det. Fast elektriker blev jag. Tillfälligt i 25 år. Varför det då? Varför följde jag inte mitt kall när man brinner för något så in i bängen som jag gjorde. Ja, säg det? Orsakerna är flera och jag håller som bäst på att rota i det.

Så, jag var 18 år och elektriker på ett bygge. En som låtsades att armaturerna som monterades i lagerlokalen var för en stor scenuppsättning, att kablarna som drogs ut var för Kiss stora ljudanläggning till kvällens konsert.

Så höll jag på, bara för att härda ut. Tyvärr så fanns det hela tiden en sorts skamkänsla med i bilden; Varför kan inte jag vara nöjd? Det är väl inte värre för mig än för någon annan? Gilla läget, för tusan! Detta späddes såklart på av kollegor och branschfolk genom kommentarer och gliringar. Född med en känslighet utöver det vanliga så sätter sig sånt. Så vad gör man då? Eller rättare sagt, vad gjorde jag?

123123Åren gick
Ja, jag stoppade undan musikern i en säck och lade honom i ett hörn av min kropp, gav honom ingen chans att komma ut. Förutom på någon fest då och då när han likt en narr släpptes fram för att roa folk. Då var det helt plötsligt ok att kunna musicera, på skoj och låtsas liksom. Musik är ju inte på riktigt. Jag var alltid mycket kluven till detta; duger jag bara på låtsas?

Åren gick och jag hade under den här tiden symptom på de flesta sjukdomar som finns, spenderade så mycket tid på vårdcentraler hos olika läkare att det inte är sant. Men som tur var hade jag mycket sällan några allvarliga sjukdomar. Nej det var något annat som spökade.

Så en dag våren 2012 exploderade hela jag, både själ och kropp. Hela jag blåstes ur och blev helt tom. Alla varningssignaler och symptom jag haft, alla känslor jag ignorerat och stängt in hade samlat ihop sig i vad som kändes som ett sista försök att göra sig hörda och påkalla min uppmärksamhet.

Det var som om någon stängde av huvudbrytaren och slet ur proppen till avloppet, och där forsade all styrka ut.

Nu två år senare, har den ännu inte kommit på plats. Jag lyckas liksom inte täppa till hålet så all energi som fylls på sipprar ut direkt igen.

Med facit i hand så är det väldigt lätt att säga till sig själv: Du är ju dum i huvudet, Roger, detta har du vetat sen du var sex år. Man har ljugit för sig själv, försökt passa in, spelat en roll och gjort andra nöjda. Varför?

Mitt råd är att ”Gör dig själv nöjd först så kommer det andra av sig själv.”
Lyssna på din kropp, följ ditt kall. Blir du osäker, så sätt dig in i ditt 10-åriga jag och känn efter, vart är denna lille kille/tjej på väg? Din kropp är klok och din själ likaså. Följ dem, de vet vart du ska!

Text: Roger Trondsen
Foto: Samuel Trondsen
och Kajsa Jansson

Månadens Boktips: Min mormor hälsar och säger förlåt.

1Efter succéboken En man som heter Ove, är nu Fredrik Backman här med sin uppföljare. Det är en bok fylld av svart humor och bitande ironi, men även en bok som på ett vackert sätt för oss till sagovärlden.

Mormor är den viktigaste personen i Elsas liv, en helvild gumma som hänger calzone i julgranen, kastar bajs på polisen och retar gallfeber på alla i sin omgivning. Men inte Elsa. Mormor gör nämligen precis allt för Elsa. Inte minst spinner hon en väv av sagor kring landet Miamas, allegorier om livet och människorna runt omkring Elsa. En ovärderlig tröst när mobbningen i skolan blir tuff och Elsa oroar sig för om kärleken kommer att räcka till henne när hennes mamma får barn med sin nya kille.

När mormor dör i cancer efterlämnar hon ett antal brev som ska överlämnas av Elsa som blir kurir, till olika personer mormor vill be om ursäkt. Efterhand inser Elsa att de sagor mormor berättat korresponderar med verkligheten.

Min mormor hälsar och säger förlåt är en ovanlig vardagssaga om dysfunktionella superhjältar. Med enastående komisk träffsäkerhet och ett stort bankande hjärta berättar författaren om en mormors kompromisslösa kärlek till sitt barnbarn, och om grannarna i ett hyreshus som alla på sitt sätt slåss för en av de viktigaste mänskliga rättigheter som finns. Rätten att få vara annorlunda.

Text: Kajsa Jansson

Integritet i den digitala världen

2345235634Barn och unga spenderar en allt större del av sitt vakna liv uppkopplade på nätet. Det är inte enbart i underhållande syfte utan även som hjälp i skolarbete. Nätet är en plats för utveckling, umgänge och samvaro. Men med stora möjligheter följer också problem.

Den senaste undersökningen av ungas medievanor från Statens Medieråd visar att i åldersgruppen 12–16 år ligger internetanvändningen på hela 98 procent. Det är en avsevärd ökning de senaste åren. E-post och chattande har fått stå tillbaka markant till förmån för umgänge via sociala medier. Istället för att mötas fysiskt möts man digitalt.

Det händer något med oss människor när vi kommunicerar på distans med andra. När vi befinner oss på ett så kallat ”behörigt avstånd”. Helt plötsligt gäller andra regler för vårt förhållningssätt till varandra. Vi gör saker som vi aldrig skulle göra annars. Om vi vore helt nära, öga mot öga. När vi befinner oss på distans, själva bakom vår skärm, finns det också en tendens att vi börjar lämna ut personlig information som vi annars aldrig skulle göra.

Datainspektionens senaste undersökning om integritet från 2011 säger följande:
”… det blir vanligare att unga lägger upp bilder, skriver kommentarer under eget namn och inte minst det senaste året även lägger upp videoklipp på sig själva. Teknikutvecklingen och den ökade förekomsten av communities där man kan dela med sig av information om sig själv är till stor glädje för många unga. Samtidigt får den snabba utvecklingen stora konsekvenser för möjligheten av att vara privat. ”

Tänk efter före
Det är också en väsentlig skillnad i att vara privat på nätet och att vara personlig. Att vara väldigt personlig i sin kommunikation online innebär inte att man för den sakens skull måste vara privat. Du kan säga mycket utan att lämna ut dig själv på ett sätt som kanske får en bitter eftersmak. Ju mer du öppnar ditt allra innersta så gör du dig mer sårbar. Detta gäller både rent tekniskt (personuppgifter, lösenord och så vidare) som känslomässigt.

Ju mer man investerar i sin digitala identitet, desto mer sårbar blir man, och anonymiteten ger ett bedrägligt skydd. Det man har sagt och gjort i tron att man är helt anonym eller osårbar kan få tråkiga konsekvenser om ens alias blir röjt. Så, å ena sidan ska man inte agera under sin verkliga identitet, men å andra sidan kan man heller inte känna sig fullständigt trygg ens under ett alias.

Ofta vill vi bara att ett begränsat antal personer ska se en bild eller film. Lägg därför inte bilderna publikt och öppet. Ge bara tillgång till människor du redan känner och litar på. Och glöm inte att den person du litar på idag kan vara din ovän i morgon. En partner som smekt av sig kläderna framför webbkameran kan bittert få ångra detta när relationen är över. Att sprida just detta material kan uppfattas som den perfekta hämnden för ett brustet hjärta och en sårad stolthet. Detta händer hela tiden. Effekterna i den digitala världen kan dock bli absurda. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ta kontroll över det man publicerar på nätet. En bild online går inte att ta tillbaka, framför allt inte om det är en bild av stort allmänintresse.

Så återigen. Impulsiva handlingar kan lätt leda till att man i slutändan sitter där och biter i det sura äpplet. Har man väl lagt ut information och bilder på nätet är det försent.

I cyberspace finns ingen delete-knapp.

Har du blivit oschysst behandlad på nätet?
Gå in på Datainspektionens webbplats: www.krankt.se

Text: Kajsa Jansson
Foto: Ellen Berner

Recensioner

TheWolfofWallStreet_iTunesPre-sale_1400x2100FILM
The wolf of wall street
(Bio) Text: Kajsa Jansson
Martin Scorseses nya film baseras på den sanna historien om börsmäklaren Jordan Belfort, spelad av Leonardo Di Caprio. Vi får följa Belforts uppgång via hans vilda leverne som yuppie på Wall Street till hans fall som kantas av olaglig aktiehandel och korruption.

Filmen har ett högt tempo och de tre timmarna flyger förbi i ett huj. Det är rappa dialoger med rå jargong och filmen frossar i det som hör den tidens kapitalistiska era till. Drogerna flödar, kvinnorna flockas och pengar har för länge sedan förlorat sitt värde för de inblandade.

Blir det ytligt? Ja, ibland men samtidigt speglar det den tid som var då. Eventuell överdos av svordomar och kokain vägs upp av Leonardo Di Caprio som, i mitt tycke, gör en fullkomligt lysande rollprestation. Även Jonah Hill bör nämnas som gör en väldigt bra roll som Belforts sidekick Donnie. Sammantaget blir de här ingredienserna till en mycket god karamell att suga på i biomörkret!

4001035_640pxMUSIK
After forever – invisible circles
(CD) Text: Janni Littorin
År 2004 släppte Symphonic-Metal bandet After Forever ett koncept-album, Invisible Circles. Sander Gommans, gittarrist och growlare i After Forever, berättar i en intervju i Dutch Progressive Rock Page, om vad albumets titel betyder och refererar till. Sander menar att det finns livscirklar som fungerar som negativa, uppslukande virvelströmmar. Livscirklar man omedvetet dras med i och kan få svårt att ta sig ur igen. Albumet är också en story som, ihop med titeln, är albumets koncept.

Storyn berättar om en ensam flicka som försöker överleva sin svåra livssituation och dystra tillvaro i hemmet med föräldrarna. I hennes vuxenålder börjar hon också förstå hur hon egentligen är ännu ett omedvetet offer i en negativ livscirkel, så som hennes föräldrar. Albumets story tar upp mycket om en brusten familjerelation, förbleknad kärlek och hur barn och tonåringar påverkas av såna här livssituationer. Konceptet var Sanders ide, en inspiration han tog från sitt lärarjobb där han fick se en hel del barn och tonåringar i liknande situationer, så som flickan i albumets story, går igenom.

Själva storyn och konceptet är bara en del av albumet. Det är musiken, dess stämning, sången och sångtexterna som utgör den riktiga tjusningen. Känslor och budskap beskrivs både djupt och med skicklighet i musiken i alla albumets låtar. Floor Jansen (sångerskan i ’After Forever’), gör också sin del och inverkan genom sin starka sång som växlar mellan både sopran, klassiskt och bland annat rock/pop. All den känsla hon har i rösten kompletterar perfekt varje låts stämning. Floors sång får också en fin kontrast till Sanders growling, som bjuder på en mäktig och aggressiv känsla ihop med varje låts flöde och stämning, där gör också musiken verkligen sitt.

Det som gör albumet till ett koncept-album är berättar-känslan, det är i nästan varje låt så att är sångtexten som riktiga dialoger. De dialogerna både sjungs och growlas av både Floor och Sander, de båda gör det väldigt skickligt och inlevelsefullt. I ett par låtar så finns det också talande dialoger. De talande dialogerna är det enda som är mindre bra med albumet, de saknar inlevelse och glöd. Alla talande dialoger görs av Amanda Somerville och Jay Lansford, enligt albumets CD-häfte. Hade däremot Floor och Sander gjort dialogerna så hade det kunnat bli väldigt bra. Själva sångtexterna är inte så poetiska, men ändå bra skrivna. I det stora hela så är det ett väldigt bra album som går på djupet på sitt egna vis. Albumets produktion känns också väldigt engagerat gjort av After Forever. Det tragiska är dock att samma band tyvärr upplöstes år 2009.

Tema Familjen: Att välja bort barn

Inga barnLitteratur, tv, tidningar och radio matar oss med berättelser om moderskap, ofrivillig barnlöshet, livspussel och kärnfamiljsmys. Vi tvångsmatas med dessa normer vare sig vi vill eller ej.

Den senaste tiden har jag dock läst allt fler artiklar i media om kvinnor som väljer att inte skaffa barn. Jag har läst dem med stort intresse då de lika gärna skulle kunna handla om mig själv. Jag tycker att det är en viktig sak att lyfta upp – för alla vill liksom inte ha barn. Jag förstår om man vill ha familj och gemenskap, att se släktträdet förgrena sig vidare, men jag har aldrig haft den längtan.

Det finns flera anledningar till att jag inte vill ha barn, bortsett från uppenbar avsaknad av biologisk klocka. Jag har aldrig varit överförtjust i barn, tycker mest de är jobbiga. Till saken hör också att jag under hela mitt vuxna liv levt med psykisk ohälsa med periodvis stark medicinering som följd – jag vet inte ens om jag skulle kunna fullfölja en graviditet rent medicinskt.

Jag är en person som gillar att kunna leva som jag gör idag och kunna sätta mig själv och mina egna behov i främsta rummet. Ett barn skulle helt enkelt ta för mycket plats och jag värnar om min egoism och att kunna fortsätta göra val i livet enbart utifrån mig själv.

Jag försöker att inte bry mig så mycket om människors motstånd och negativitet kring mitt beslut att inte skaffa barn (negativiteten är alltid något passiv aggressiv och yttrar sig mest i subtila uttryck) och det är faktiskt bara kvinnor som ifrågasätter mig. Jag har aldrig mött en man som undrar hur jag kan välja bort barn. Kvinnor som undrar varför jag inte vill ha barn brukar avsluta sitt resonemang med: “vänta bara, din biologiska klocka kommer nog börja ticka snart ska du se”, men det kommer inte hända. Jag tycker det är lite arrogant att andra ska spå hur ens kropp ska reagera i framtiden och förutsätta att den där biologiska klockan faktiskt kommer att slå för alla kvinnor, sooner or later. Så är det inte.

Några gånger har jag stött på kvinnor som inte kan få barn som besviket tittar på mig och säger: “Jag kan inte förstå hur man inte skulle vilja ha barn om man nu kan bli gravid. Det känns orättvist.” Det gör mig lite ledsen. Dels för att deras bitterhet och sorg inför det som gått förlorat är väldigt ledsamt. Dels för att de lägger både skuldkänslor och ett dåligt samvete på mig för att jag tagit ett beslut som jag trivs med. Jag tänker ju inte skaffa barn för att det ska kännas rättvist eller bra för någon annan liksom. Hur dumt skulle inte det vara?

Min förhoppning är att vi kan se bortom normer och förväntningar. Låt de som vill skaffa barn göra det och låt de som inte vill låta bli. Låt oss också sluta döma människor för deras val i den här frågan genom att sluta komma med kommentarer och tissla och tassla.

Det handlar om att tillåta oss som vill att välja en annan väg i livet än den förväntade och att låta oss bestämma själva. Det handlar om våra liv och det handlar om våra kroppar.

Text: Kajsa Jansson
Illustration: Martin Bäckström-Ledin