Etikettarkiv: Karin Haster

Psykiatrin får 10 miljoner

23I ett pressmeddelande låter Landstinget i Värmland informera att psykiatrin skall få tio miljoner kronor extra, detta då psykiatrin jobbat bra med bland annat projektet Första linjen. Man arbetar också med att minska tvångsvård och tvångsåtgärder.

– Vi är glada att vi fått del av de här pengarna även i år, säger Karin Haster som är divisionschef för landstingets psykiatri.

Text: Maria Lundby Bohlin

(H)järnkoll: ATT ÖVERBRYGGA TILL FÖRSTÅELSE

1233Hjärnkoll Värmland bjöd in till en föreläsnings- och utställningseftermiddag på Världsdagen för Psykisk Hälsa. Arrangemanget hölls på Karlstads Stadsbibliotek i oktober. Detta i samarbete med Karlstads kommun och Landstinget i Värmland.

Allmänheten var inbjuden till föreläsningsdagen på biblioteket i Karlstad, och Arenan var full när Inledningstalen hölls. Före varje programpunkt visades också någon av de olika Hjärnkollsfilmerna som gjorts under projektets gång. Temat för dagen är: Alla kan göra något för att Överbrygga till förståelse.

Invigning och föreläsning av Karl-Peter Johansson, ambassadör för Hjärnkoll och Karin Haster, verksamhetschef för Division Psykiatri.

GÅ TILL JAG STUPAR!
Mona Noreklint, ambassadör och kampanjledare, inleder med ”Rörelse – en del av återhämtningen”. Hon talar om sin återhämtning från psykoser genom fysisk aktivitet.

– Idag vet jag mer om mina gränser, säger hon. Noreklint är ambassadör för Hjärnkoll i Värmland. Hon berättar att de anhöriga frågat henne vad de skall göra om hon blir psykotisk igen?

– Följ med mig ut i skogen och gå! Gå ända tills jag stupar! Jag blev femma av sex personer i gymnastiken, men jag tycker om äventyr och naturen!

När hon var inlagd i psykiatrin för andra gången så rev hon bokstavligen avdelningen, för hennes känslor var så outhärdliga. Psykosen klingade så småningom av och byttes av till ångestattacker, men sedan kom det några ljusglimtar här och där. Efter sju år hörde hon en röst som sa; ”Är det inte dags nu?”

– Jag visste direkt vad rösten menade. Fysisk aktivitet! Hon hade en personlig tränare i en vecka och schemalade framstegen:

– Jag ökade en halv centimeter i längd!

Hon provade också basal kroppskännedom. Det gör att kroppen och själen funkar ihop. Mona skaffade en liten hund, Myran. Hunden gör att hon måste gå upp och gå ut och inte bara ligga under täcket.

– El Camino, 80 mil, norra Spanien, sex veckor. Den väldiga ångesten försvann. Fysiken var det enda som fanns – och ångesten har inte kommit tillbaka!
Hon gick igenom och ut ur ångesten. Hon målar. Bildvalet har ändrats med tiden. Hon har arbetat som arkitekt i 25 år, men hon kan inte gå tillbaka till det. Hon gör med händerna och kroppen.

VAD GÖR JUST DIG FRISK?
Jill Taube är psykiatriker, en dansande doktor som fattat stort tycke för hur vi kan påverka vår psykiska hälsa med hjälp av goda levnadsvanor? Jill jobbar i Division Psykiatri i Landstinget i Värmland i ”Bättre levnadsvanor”-projektet.

– Det är livsviktigt med fysisk aktivitet och bättre sömn mot ångest och deppighet. Hon talar också på Världsdagen för psykisk hälsa. – Själ och kropp hör ihop för psykiskt välbefinnande.

Vad är det som gör en sjuk? Det finns inget vi och dem, alla kan drabbas av psykisk ohälsa. Psykiatrer jobbar med patogenes, vilket betyder att man letar efter symtom och sätter diagnos utifrån dem. Det är så det ska vara. Men vad man inte får glömma är komplementet; vad är det som gör just dig frisk?

– Mat, alkohol, tobak, fysisk aktivitet. Vi måste guida för att väcka frågan, säger Taube.

STJÄL FRISKA ÅR!
Depressioner förkortar livet med 20 år för kvinnor och med 17 år för män. 20 procent av arbetskraften under ett år försvinner och det är 40 procent av sjukförsäkringskostnaderna.
– Bra kondition skyddar mot depression, det visar värnpliktsstudier!

Text & illustration:
Maria Lundby Bohlin
Foto: Per Rhönnstad

Snabb väg in med första linjen

3Första linjen startar i Karlstad – ett unikt samarbete mellan kommun och landsting som ska öka tillgängligheten till hjälp för barn och unga med psykisk ohälsa. En verksamhet som redan prövats med gott resultat ute i landet.

I februari nästa år slår portarna till Första linjen upp i Tingvallatandläkarens gamla lokaler. För att ta reda på mer om detta spännande och viktiga projekt har ASP Bladet talat med tre personer som alla är involverade: Karin Haster, divisionschef i psykiatri, Christina Sand, verksamhetsutvecklare inom divisionen för psykiatri samt Malin Lundgren-Kullgren, medicinskt ansvarig inom elevhälsan i Karlstads kommun.

Jag ber Christina Sand berätta om vad Första linjen egentligen är för något och hon tar genast till orda:

– Begreppet kom till 2007 när SKL fick i uppdrag från Socialstyrelsen att ta reda på hur man kan öka tillgängligheten för barn och unga inom psykiatrin. Man började titta på vårdgarantin och såg att vårdnivån för barn och unga inte finns, vårdcentraler för vuxna har inte möjligheten att ta hand om barn och unga på samma sätt. Det här ledde till förslag på hur första linjen skulle kunna utvecklas i de olika landstingen.

Första linjens målgrupp är barn och ungdomar mellan 6-20 år med lindrig till måttlig psykisk ohälsa, samt deras anhöriga. Tanken är att det ska vara lätttillgängligt och den sökande ska komma in snabbt. Det ska inte vara långa behandlingstider, sett till antal vårdtillfällen, men behandlingen kan sträcka sig över lång tid. Det kan komma att finnas de som har insatser över ett år men att stödet kommer vara tidsmässigt väldigt utspritt.

Första linjen hoppas de ska leda till en avlastning för den specialiserade psykiatrin, och Barn och Ungdomspsykiatrin (BUP) i synnerhet. BUP skall inte längre på samma sätt jobba med lindrig och måttlig psykisk ohälsa, då det är en specialistenhet. Karin Haster menar att detta frigör resurser för annat än pappersarbetet.

– Det ska vara enkelt också, inte en massa administration. Tanken är ju att man ska kunna fånga upp lättare problematik innan den behöver bli så omfattande. Det första som möter en är inte väntetid utan här får man kontakt direkt.

– Om man ser på städer och kommuner som har en bra första linje så blir köerna mindre till specialistnivån, säger Malin Lundgren-Kullgren.

5

Olika personalkategorier kommer att finnas på plats: socionomer, psykologer, sjuksköterskor, en specialpedagog, administratör och avdelningschef. En läkare kommer finnas som konsult, i detta fall en distriktsläkare. Insatserna kommer att ske både individuellt och i grupp. Det kommer även finnas föräldragrupper samt anordnas öppna föreläsningar.

ASP Bladet frågar Malin Lundgren-Kullgren om det här kommer att ske i samarbete med elevhälsan.

– Det tror jag. För de här barnen hoppas jag det, ungdomarna finns i skolan. Vissa barn och familjer vill hålla det här utanför skolan, vilket är en positiv sak med Första linjen, för då kan man välja själv.

Första Linjen är en integrerad form, alltså ett unikt samarbete mellan kommun och landsting. I Värmland finns det redan en mottagning i Hagfors. Där har de sett goda resultat.

Hur skall då det hela bekostas?
– Det som har varit viktigt när vi samlats, är att det ska inte vara en massa diskussioner om vart vi står organisatoriskt. Om vilka som ska betala. Bortsett från kommunerna är vi två divisioner inom landstinget, allmänmedicin och psykiatri som har drivit den här frågan. Vi har sagt att det här är en verksamhet vi behöver ha, nu gör vi det! säger Karin Haster.

Vid intervjun blir det tydligt att alla tre som samtalet förs med, tror mycket på idén runt Första linjen. Det stora målet är att minska den psykiska ohälsan och lidandet. Det finns mycket pengar att spara genom detta. Karin Haster ser Första linjen som en del i ett paradigmskifte:

– Jag tycker att man ska se den psykiska ohälsan som en del av livet. För så är det ju för oss alla, under vissa perioder är man inte på topp. Så som vi är organiserade nu så är man antingen frisk eller sjuk, men det finns ett spann där emellan. Någonstans handlar det om att få till stånd en attitydförändring gällande psykisk ohälsa. Vi blir alla drabbade någon gång.

Text & foto: Kajsa Jansson

Schizofreni är inte vad det har varit

Nivån lades högt med ord som evidens, hälsoekonomi samt remissrunda när de nya nationella riktlinjerna för människor med schizofreni eller schizofreniliknande symptom stöttes och blöttes. ASP Bladet tog tempen på ett möte i dialogens tecken.


I slutet på februari samlades ett gäng yrkesverksamma personer inom värmländsk psykiatri, kallade av Landstinget i Värmlands arbetsgrupp ”framtidens psykiatri”. Syftet var att informera och diskutera de planerade nya nationella riktlinjer som Socialstyrelsen arbetar fram för psykosociala insatser för människor med schizofreni och schizofreniliknande problematik.

Riktlinjerna är inte färdiga, men redan nu har personer som arbetar med frågorna i Värmland haft chansen att tycka till.
Lars Högblom höll dagen till ära ett kort föredrag där han förklarade vad de nya riktlinjerna kommer att innebära.

Till vardags är han enhetschef för patient- och medborgarservice inom Liv. Klart är att tyngdpunkt kommer att läggas på att försöka möta människan i ett tidigt skede i sjukdomsförloppet.

– Tidiga insatser innebär allt från att arbeta för en tidig upptäckt till att verka för att man sätter in olika typer av behandlingar i ett tidigt skede. Gällande inflytande och delaktighet på individnivå finns det ett antal interventioner man lyfter fram, berättar Lars.

Riktlinjerna kommer också att innebära en större fokus på bevisbar behandling, även här kommer det kognitiva perspektivet att få större utrymme.

Frågan om så kallad ”evidensbaserad behandling” kan förenklas till följande: vad funkar och vad funkar inte.
– Den stora utmaningen ligger i att u-tranchera metoder som har liten eller ingen effekt, säger Lars.
Efter föredraget lämnades stort utrymme för öppen diskussion där Lars tillsammans med Carolyn Isaksson, Karin Haster och Karin Melberg deltog i en dialogrunda.

Ytterligare personer som till vardags arbetar med psykiatrifrågor kom med olika infallsvinklar.

De flesta ansåg att det var bra att nya riktlinjer arbetades fram. Många betonade också att det fanns ett behov av att lyfta blicken från diagnosernas värld till det mänskliga.
– I kommunen arbetar vi inte med diagnoser utan med behov.
Där vi ser att behoven finns, där lägger vi också insatserna, menade Karin Melberg.

En skiftning i synen på arbete när det gäller människor med schizofreni och schizofrenliknande problematik har också ägt rum. Tidigare ansågs arbete troligtvis vara ett omöjligt steg, nu är tolkningen en annan. Det verkar som att arbetslinjen kommer att göra sitt intåg även för människor med den här typen av utmaningar.

Vilken typ av arbete kanske blir en fråga för framtiden, under mötet så uttrycktes olika åsikter om den saken. En annan diskussionsfråga är vilken vision av brukarinflytande som riktlinjerna förespråkar.

– Vad jag upplever när det gäller riktlinjerna är att man sätter sig i ett ovanperspektiv när det gäller brukarinflytande, och det gynnar ingen.

Det måste få växa som exempelvis sociala arbetskooperativ gör. Det handlar om att gruppen själv bestämmer vilket inflytande den vill ha, säger Karin Haster.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad

På jobbet: Karin Haster – Biträdande divisionschef

Karin Haster är ny biträdande divisionschef inom den Värmländska psykiatrin. I bagaget har hon med sig ett långt intresse av brukarinflytande och social ekonomi. ASP Bladet fick möjligheten att föra en dialog med en kvinna som betonar att människors behov bör styra vårdens utformning.

Berätta lite om din bakgrund, hur kom du till din nuvarande position som biträdande divisionschef inom psykiatrin?
– Jag började som skötare inom psykiatrin och stod och vägde mellan att studera till sjuksköterska eller studera till socionom. Men det blev sjuksköterska till slut. Jag har trivts med det. Jag har arbetat inom psykiatrins områden nästan hela mitt yrkesverksamma liv. Jag var också med och startade upp en verksamhet i Eda när psykiatrireformen trädde i kraft. Sedan sökte jag jobb i Karlstad och fick arbete som enhetschef för vad som då bara var ASP och blev verksamhetschef på Sandbäcken. Jag har även jobbat tillsammans med Bertil Larsson på ”Nya Perspektiv”, så det kändes naturligt att söka den här tjänsten. Jag upplever det verkligen som mitt område och att det är något som jag trivs att jobba med.

Vad är den drivkraft som har bidragit till att du har valt att arbeta med de frågor du gör?
– Att människor ska få det bättre. Att alla människor ska ha rätt att välja vilket liv man vill leva. Har man inte förutsättningar att välja bra livskvalitet och hälsa, ska man bli stöttad till det. I övrigt har jag en positiv livssyn som gör att jag inte tror att det finns några hopplösa fall eller att någonting är omöjligt. Det har jag verkligen fått bekräftat är rätt inställning när jag har arbetat på Sandbäcken.

Är det en fördel i ditt nya jobb att ha arbetslivserfarenhet inom Karlstad kommun?
– Jag har gått en jättebra skola i Karlstads kommun. Jag trivdes verkligen med Karlstad som arbetsgivare, men fick förmånen att byta jobb. När jag har klivit vidare har jag en annan grundtrygghet eftersom att jag har lärt mig saker från basen. Det har stor betydelse att man har med sig erfarenheter från både kommun och landsting när vissa frågor stöter på patrull i samverkan. Det blir inte lika lätt pajkastning. Man försöker mer hitta bra förhållningssätt istället för att ägna massa energi åt att tycka saker.

Hur planerar du att arbeta med brukarperspektiv inom ramen för ditt nya jobb?
– Det pågår redan ett bra jobb men det går alltid att förbättra detta. En sådan spännande utveckling på andra ställen är att man arbetar med erfarna brukare som har kommit en bit på vägen. Människor som har kommit så långt att de inte far illa längre, utan vänt sina erfarenheter till livserfarenheter. Det är spännande att tänka att man kan använda patienter och brukares erfarenheter, för de kan i sin tur lär oss hur vi ska arbeta inom sjukvården och kommunen. Sedan tycker jag att brukare ska ha rätt att tala om vilka behov man har vad man behöver stöd med. Att en person kan säga vad de vill vara med i och vad de vill tycka kring. Det ska vara ett möte som är jämlikt och inte genomsyras av ett ovanifrånperspektiv.

Vilken roll anser du att den sociala ekonomin kan spela för människor som har olika typer av problematik?
– Vi har mycket att lära av sociala arbetskooperativ när det gäller empowerment och att skapa utrymme och arenor. Det skapar en plats för alla att göra bra saker, där man får möta andra som har tagit ett kliv till. Det är helt fantastiskt med Solakoops utveckling, där man i dagsläget till och med har arbetsgivaransvar. Den arbetsmiljö och gemenskap som finns där har vi hur mycket som helst att lära av. I det samhälle vi lever i nu tror jag det kommer ha stor betydelse för att alla människor ska få utrymme och plats. Det kan också vara en jättebra väg in till brukarinflytande och delaktighet.

Vad anser du är den största utmaning som den värmländska psykiatrin ställs inför i dagsläget?
– Med en viss ödmjukhet i och med att jag inte har varit i landstingets organisation särskilt länge tycker jag att det är en häftig utveckling som sker nu. Jag tror att vi upplever vad som kan kallas för ett paradigmskifte. Man växlar över synsätt till ett där vi anses vara mer till för patienternas behov. Det kommer vi att få möta upp i mycket högre utsträckning. Det växer också upp en generation som är mycket bättre på att ställa krav. Det ställer också krav på att vi ska nå ut på ett helt annat sätt, där vi inte kan inte kan förlita oss på våra traditionella metoder. Det är spännande att tänka vad vi kan lära av varandra. Vad kan patienter föra tillbaka till verksamheten så att vi kan lära oss av dem. Behoven ska styra. Där är vi inte än, men vi är på väg dit.

Avslutningsvis, hur vill du se psykiatrin utvecklas under ett längre perspektiv?
– Man ska kunna vara patient när man behöver vård samt brukare när man behöver stöd. Men i grund och botten är man medborgare och värmlänning. Man ska inte behöva stämplas jämt och ständigt. När behov uppstår finns vi där. Däremellan ska man kunna få vara en vanlig människa och inte reduceras till sina tidigare erfarenheter eller diagnos. Det är jätteviktigt. Vi ska heller inte ha en massa väntetider när behov uppstår. Vi ska kunna möta upp människor på ett sätt så att man kanske inte behöver bli lika sjuk. Det tror jag är en utmaning: vilket kräver samverkan mellan kommun och landsting.

Text: Robert Halvarsson  Foto: Per Rhönnstad

100% av mig

27/5 Blåsigt var det. Bordstälten fick surras fast ordentligt. Men solen sken. 100% av jag gick runt och ställde några frågor till människor som var 100% av sig själva. Vad som slår mig när jag lyssnar igenom intervjuerna nu efteråt är det stora engagemanget utanför staten Sverige. Kanske börjar en gräsrotsvälfärd växa fram, och ersätta den brokliga och förgängliga 1930-tals välfärden, som har urholkats genom åren, och som nu är märkligt borträknad?

Det finns ju många teorier om det här. Jag tycker att det både är sorgligt och glädjande. Det är som att begrava och förlösa. Människan är ett socialt djur. Oavsett vem man är. Man behöver hjälp, och man behöver hjälpa. Nationalstaten förtvinar. De olika väl surrade tälten på Sandbäckens gräsmatta är ett mycket intressant fenomen som berör det. Ett tecken på en folklig strategi när ideologierna och utopierna och berättelserna är döda, sönderlästa, och ur epilogen skymtas en prolog. Något nytt. Jag vill i alla fall berätta lite om vad jag fick berättat. Och upplevelsen var för mig något helt unikt.

Jag satt i solen och rökte när Veronika Höjer plötsligt kom fram och tyckte att jag skulle prata en stund med Ingela Wretling. Ingela är nämligen en viktig person. Jag blev genast nervös, eftersom jag inte hade en aning om vem hon var. Bara att hon hade inlett dagen med ett litet tal på en kvart som jag inte hade lyssnat på. Jag förstod när jag läste programmet för dagen att hon var ordförande för Arbetsmarknad och socialnämnden. Jag skrev ned några frågor lite snabbt, och plötsligt satt hon där redo att intervjuas.

Kooperativ och social ekonomisk företagsamhet, harklade jag ur mig, är det en strategi som kommunen jobbar aktivt med? Jag kände mig duktig. Och det var jag. Och det var det. För Ingela Wretling tror väldigt mycket på det här och att det har en stor utvecklingspotential för människor som jobbar inom de här kooperativen., och även för kommunen i sin helhet.
Vari ligger då nästa steg, är detta något som kommer utökas? Ja, svarade Ingela, hela tanken med det här är ju att det ska växa underifrån. Och som politiker, så kan man bara stödja när idéerna väl kommer, man kan ju inte driva den själv. Det måste komma från de människor som har nya idéer, och i den mån kommunen kan stödja och förverkliga idéerna, så kommer de göra det. Hon berättade vidare, när jag undrade om vad dagen egentligen kommer att leda till, att det är viktigt att ha ett forum där föreningarna kan träffas och få ett utbyte med idéer och tankar – för trots allt, är det ju så kunskap kan uppstå.

Och plötsligt började det blåsa rejält. Jag tittade med förskräckelse på de rangliga tälten, och folk sprang runt och försökte förankra bordstälten. Jag tänkte att det kunde tolkas metaforiskt, och det kan det givetvis göra om man anstränger sig lite, jag släppte dock den tanken för stunden. Men vad är visionen för dig, undrade jag, för att få in samtalet på ett lite mer personligt plan. Det misslyckades fatalt. Ingela vill få ut Karlstad på Sverigekartan när det gäller deras arbete med social ekonomi och socialt arbete. Och kommunen har medverkat på många olika mässor och konferenser. Dessutom, säger Ingela stolt, så nämns Karlstad som ett gott exempel i en skrift om social ekonomi. Jag frågade henne vad hon tyckte om dagen såhär långt, men kom precis på att den nyss börjat, och att man inte hunnit få något större intryck än. Men Ingela svarade artigt att hon trodde att det skulle bli en bra dag, och att det hela var ett mycket bra initiativ. Sedan hoppades hon på att det inte skulle bli regn, och jag tittade upp på en blå himmel, och förstod att samtalet härmed var över. Jag tackade henne för pratstunden.

Sedan satt jag där helt själv igen och tittade på människorna, som nu hade börjat röra sig bland tälten. En ung singer-songwriter hade ett musikinslag, och jag tyckte det lät bra. Jag visste ingenting om henne, och hon visste med all säkerhet ingenting om mig, men fint var det, och jag tog fram en cigarett och rökte den musikaliskt. Fick sommarens första myggbett, och bestämde mig för att gå runt lite bland borden och fråga de olika föreningarna och sociala företagen lite kloka och bra frågor. (Här kan man ju inflika att jag lider av social fobi, och att kloka och bra frågor inte kommer sådär spontant när man står där med darrande händer, men några frågor blev det i alla fall, eller försök till sådana…)

Arbetskooperativet och den ekonomiska föreningen Brillianten  Michael Brenner
Brillianten är ett arbetskooperativ, ett socialt företag som driver en rad olika verksamheter. Det drivs som en förening, har styrelsemöte en gång i månaden och även årsmöte där medlemmarna väljer ny ordförande och allt det där. Det här kan jag säga med en viss säkerhet, eftersom det var så Mickael Brenner presenterade det för mig. Vidare berättade han att de drivs med en såkallad ”empowerment-process” som teoretisk grund, vilket går ut på att varje medlem ska kunna och få utvecklas med egen makt över sin situation och sitt arbete, och därav kunna stärkas i sin självkänsla.

Arbetsmiljön är otroligt viktig. Både den fysiska och den psykiska, menar Mikael. Verksamheten som bedrivs är väldigt mångfasetterad, konstaterade jag när jag såg på skylten som beskrev den mångfasetterade verksamheten som bedrivs. Bland annat så bedrivs det ett café, en cykelverkstad och ett väveri, i och runt lokalen på Drottninggatan (strax intill busstationen). På caféet serveras olika sorters delikata mackor, godis och kaffe och hela faddirullan. Man har även utmärkt läge att, med hjälp av närheten till busstationen, locka ett stort utbud av kunder, och utöka den redan inte alltför knapphändiga verksamheten.

Men hur gör ni reklam för allt det här? undrade jag. Jo, en skylt står ständigt på Drottninggatan och broschyrer är upptryckta och låg prydligt uppställda på bordet, som av ett under skyddade från blåsten. Det finns även en hemsida och där kan man gå in och kolla vad som finns att erbjuda, möjligheter finns även att komma med kommentarer och synpunkter och annat internetskt. Cykelverkstaden är dock redan ganska inarbetad. Faktum är att den är ett av Sveriges första kooperativ i sitt slag. Och som om det inte är nog med det, så arbetar Brillianten även med företagstjänster av olika slag. Om vad bestäms av kunden. Så nya verksamheter och idéer knyts ständigt till Brillianten av medlemmarna och kunderna själva. Även om just företagstjänsterna, under kristider, gått något sämre, konstaterar Michael. Kooperativet omfattas för närvarande av ett trettiotal medlemmar, som jobbar mer eller mindre aktivt inom verksamheten. Lokalen ägs av kommunen, men något som Mickael ser som viktigt ät att våga förändra och anpassa lokalen för de behov som råder. Därför har Brillianten börjat hyra vissa delar av den. –    Men det gäller ju att börja i liten skala, försiktigt. Man kan ju inte göra allt på egen gång, tycker Mickael.

Föreningen 100% av mig
Musikunderhållningen avtog. Det blev inte tyst för det, men betydligt mindre ljudligt. Jag kom att tänka på att min nästa lilla frågestund skulle vara med Veronica Höijer och Fredrik Werling, som är en av arrangörerna och initiativtagarna till den här dagen. Jag skyndade mig dit och vi satte oss i den vackra matsalen i den vackra herrgårdsbyggnaden. Jag började genast fråga, och eftersom jag inte är en van frågeställare, var frågan ganska banal: Vad är det här för tokig tillställning? –    Ja, dagen heter ”100% av mig”, börjar Veronica, och tanken är att skapa en mötesplats för föreningar och social företag, ja allt egentligen som finns utanför det offentliga. För de som verkar inom den sociala ekonomin. Och det gör ju nästan var och varannan, man behöver inte ha något ”problem” för att vara med i det här, utan det kan vara idrottsföreningar, pensionärsgrupper, och ungdomar – ja det man gör utanför, för att kunna känna att man hör till någonstans. Och syftet med att anordna den här dagen är dels för att visa upp olika konstellationer av verksamheter som finns i Karlstad, men framför allt för att skapa en mötesplats för alla föreningar, att skapa ett forum där det finns möjligheter att dela kunskap och erfarenheter.

Meningen med ”100% av mig” är att den ska bli en förening, och att föreningen ska verka för att de sociala företagen och föreningarna får en extra drivkraft, och ett samlingsorgan för utbyte av erfarenhet. Men att man även finns där och hjälper upp att starta olika evenemang, och hjälper till att arrangera dem.

–    Det finns många här i huset, i verksamheten i Gemet, ungdomar som vill göra någonting som ligger lite utöver det vanliga, där det handlar väldigt mycket om att arbeta kvällstid. Att starta upp och ha evenemang här på då, och att det kan vara föreningen som driver detta. Och samtidigt fungera som en samarbetskoppling mellan olika föreningar, och skapa nya konstellationer, och nya evenemang, som det inte riktigt har funnits tidigare. Dagen innehöll en hel del olika uppträdanden och presentationer av en handfull föreningar. Allt från PRO till mindre organisationer, Och blandningen, menar man, har tydligt syfte. Det fanns ju allt ifrån energimassage, RFSU, till Världens mat (en mataffär i Kronoparken), och man ville visa mångfalden.

–    Internationella Kvinnoföreningen (IQF) är tillexempel här för att berätta om sin verksamhet, man vill knyta ihop allt det på något vis. En mångfald av kulturer, och en mångfald av mål och idéer, och en mångfald av intresseskapelser för företagen.

Arena-dagen är vidare någonting som har tänkts upprepas årligen, och med åren mer omfattande, större, fler organisationer och föreningar. Veronika och Fredrik menar att eftersom det här är första gången något liknande organiseras i Karlstad så känner de sig lite som nybörjare. Samtidigt så är det meningen att föreningen ”100% av mig” kommer skapa ytterligare evenemang som främjar samarbeten. Arenadagen är här för att stanna, och i fortsättningen är målet att föreningen 100% av mig, håller i och organiserar den.

”Gemet” – Tillverkningsgruppen

När jag kommit ut igen hade en hel del folk samlats. Eller ja, ”en hel del” är väl att överdriva något, för att inte säga ganska grovt. Men människorna såg intresserade ut, gick mellan borden och meningar och erfarenheter utbyttes. Förmodar jag i alla fall, tänkte jag när jag gav mig ut på gräsmattan, fylld av en samhörighet. En positiv sådan.

Mattias på ”Gemet, deltagare i tillverkningsgruppen

Verksamheten på ”Gemet” på Sandbäcken bygger på en social arbetsmarknadsrehabilitering för personer med psykisk ohälsa, och är en uppdelad i fem olika stationeringar: Bageri/Café, Verkstad, Trädgårdsskötsel, Kök och Tillverkning. Under en fyraveckorsperiod har den nya deltagaren chans att prova på de olika stationerna, för att sedan fokusera mer grundligt på en vald form. Jag frågade Mattias, deltagare i ”Tillverkningsgruppen” lite om vad han gjorde och hur han har tänkt runt att delta på ”Gemet”. Framför mig på bordet låg en mycket vacker samling läderföremål, armband, klockremmar, ringar och andra mycket fina saker. Föremålen finns för tillfället endast till försäljning i caféet som ligger i anslutning till Sandbacken, men en idé börjar växa fram om att starta ett arbetskooperativ och i framtiden öka produktionen och fortsätta med det här man har satt igång. Än så länge arbetar fyra personer med den här tillverkningen, och så finns det ett antal andra deltagare som provar på för att se om man kan tycka att det är intressant att fokusera mer på. Lokalen de arbetar i ligger på vindsvåningen i den stora herrgården, men om man tillslut väljer att starta ett kooperativ blir det nog till att flytta till en annan lokal. Detta är något man i så fall får ta ställning till när det blir aktuellt tillsammans med kommunen då givetvis, säger Mattias.

NBV – Kunskap genom varandra
Jag förflyttar mig lite motvilligt därifrån, och går vidare till nästa bord, som är dess totala motsats kan man säga. Nej, givetvis är det inte så, men NBV, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet är ju i alla fall någonting helt annorlunda. Personen som jag får prata med heter Mona Sandström som berättar att NBV är helt politiskt eller religiöst obundna, och deras verksamhet går ut på att få folk att engagera sig i olika studiecirklar, och lära sig mer. Det är deras och folkbildningsarbetets syfte, att få folk att lära sig mer tillsammans med andra. Vara en förändrande kraft i samhället. Och fokus ligger på allt ifrån studiecirklar till  föreläsningar av olika slag och musikunderhållning. Ja, ett verkligt brett register helt enkelt.
På bordet ligger en mängd olika böcker och informationsbroschyrer. Jag undrar lite skojsamt om de är här för att kränga böcker? Så är det inte.
–    Nej, vi säljer inte, utan det här är ett axplock av vad vi erbjuder som studiematerial. Beroende på vad man vill göra och lära sig mer av. Om du tillexempel tycker om idén om en rättvisare värld, och kanske tycker om tanken att köpa ”fairtrade-produkter” så kan man tillexempel, med tre fyra andra låna en film och titta på den, och lära sig mer, och samtidigt bjuda hem sina kompisar för att få en gemenskap. Eller om du vill ut och resa, och göra det på ett etiskt sätt, så kan man till exempel läsa en studiecirkel som heter ”Välkommen till paradiset”. Hur man egentligen ska bete sig när man kommer till nya ställen i världen, för att inte trycka ned människorna i landet och bete sig oartigt.

NBV får endast bidrag av staten, och är alltså inte styrt av kommunen i någon större grad, även om de visst får ett litet kommunalt bidrag i en del av Värmlands kommuner, och inte heller av någon kyrka eller politiskt part, utan är obundna och fria. Eller ja, de olika studieförbunden som NBV samarbetar med har ju givetvis olika huvudmän som i sin tur är styrda av intressenter. Och i NBV:s fall så ”ägs” de av nykterhetsrörelsen. Men det innebär inte att man som person inte är välkommen att studera hos oss på NBV bara för att man inte är nykterist.  – Anledningen till att jag står här denna dag och informerar är att ett av NBV:s huvudstråk är just hälsa, och psykisk hälsa innefattas ju givetvis där.
Man har också ett väldigt gott samarbete med EBL-skolan, som tipsade om denna dagen, Det intressanta, tycker Mona Sandström, är att hälsa är ett så brett begrepp, det kan vara allt ifrån sorgehantering och hälsosam mat till självkänsla. Och NBV menar att man får gå hur djupt man vill i ett ämne, och att de ska finnas som ett alternativ oavsett. Vid frågan om undervisningen är avgiftsfris, så är det så att det beror på vilken skola man väljer, och hur upplägget är. En hantverkscirkel har ju oftast en handledare som är avlönad, och då betalar man en deltagaravgift. Men verksamheten i NBV bygger mycket på kamratcirklar. Vilket innebär att man är minst tre personer som tillsammans träffas minst tre gånger under minst tre timmar , och då har man en studiecirkel som NBV kan hjälpa till på ett eller annat sätt, till exempel låna ut en  lokal eller köpa varsin bok till deltagarna, som man sedan kan diskutera inom cirkeln. Och detta är givetvis kravlöst och avgiftsfritt.  – Vi vill att deltagarn ska uppnå kunskap om något som intresserar, och något som gör att man utvecklas som människa. Detta gör man lättast tillsammans, lärande genom varandra.

Solatassens hunddagis
Efter detta tackade jag Mona Sandström, satte mig i solen en stund och fick syn på en hund som också satt i solen. Tyckte plötsligt väldigt synd om hunden som satt och svettades där fastsurrad vid ett bord. Nu var det förvisso inte särskilt varmt, men det måste ändå vara ganska outhärdligt att ha en päls. Jag föreställde mig i päls fastsurrad vid ett bord en dag som denna, och rös av tanken. Då gick det plötsligt upp för mig att anledningen till att hunden satt där med sin päls måste vara för att presentera det nya hunddagiset Solatassen som jag hört så mycket bra om. Och att det var Solatassen hade jag rätt om, men annars fel för hunden var blott rekvisita utlånad av Karin Haster, Verksamhetschef på ”Gemet”, och istället var det Magnus och Marina, två människor utan päls och som varken satt fastsurrade, eller i solen, utan satt och hade det bra under bordstältet och pratade och hade det trevligt, som stod för presentationen. Och hunden var det inte synd om heller. Den satt förvisso fastsurrad i solen med päls, men blev klappad och omtyckt av varenda människa som gick förbi: Och tillslut var det bara mig kvar att tycka synd om, men det gick snabbt över efter en läsk och en cigarett.

Solatassen är alltså ett hunddagis, väldigt nystartat, som ligger idylliskt på Erikbergs gård några kilometrar från IKEA. Jag frågade hur det för ett nystartat hunddagis i dessa dar? Magnus svarade att det går bra. Än så länge finns där tre hundar, som har en egen hemsida http://www.solatassen.se , där man kan läsa lite om verksamheten och dylikt. Solatassen är ett arbetskooperativ som har sex stycken medlemmar och tre praktikanter. Fyra personer jobbar heltid där för tillfället. Jag förstod att verksamheten bara var i ett slags förstadium just nu, med tanke på personaltätheten och hundglesheten, men frågade om det var meningen att i framtiden bli ett självförsörjande arbetskooperativ? Och så var tanken. Men att man precis slagit upp portarna.  –  Jag är egentligen anställd här på Gemet, svarade Marina, men är utlånad dit. Och den långa token där (Marina pekar på en ganska lång tok) är handledare, och han vet verkligen allt om verksamheten.

Istället för att ta emot bidrag från kommunen så köper de in rättigheter till arbetsplatspraktiker av Solatassen, så om man bortser från hundarna är det så man finansierar verksamheten. Praktikanterna kan sedan bli medlemmar efter sex månader, berättar Magnus, och det är ju efter man sett hur det fungerar och hur de trivs. Men Magnus menar att det är ett väldigt bra jobb. Att man jobbar efter sin egen förmåga, och att acceptansen är stor för hur mycket man orkar jobba, och vad man klarar av. Hundar är dessutom väldigt tacksamma djur, snälla och ett mycket bra sällskap. Vilket jag betvivlar, men har förståelse för att man kan tro på.

Självhjälpsgrupper – Svenska Kyrkan

Från hundar till kyrkan. Och från dagis till självhjälpsgrupper. Jag är kanske inte beredd att köpa hela bibeln för att bli hjälpt. Kanske första moseboken, men resten? Det är ingenting man ska behöva göra heller, menar Eva Persson, även om hon förstås inte borde ha något emot det. Eva Persson är på Arenadagen för Norrstrands församling, Svenska kyrkan. Men främst är hon här för att presentera de självhjälpsgrupper som anordnas på Sensus studieförbund, med vilket de samarbetar. Främst i Karlstad, men det finns grupper över hela Värmland egentligen. Och vad gör då en självhjälpsgrupp?  –    Ja, då sitter man och pratar om någonting man har gemensamt, någon erfarenhet i livet som man vill prata om, förklarar Eva. Man träffar andra personer som är i samma situation. Och det är det att man känner igen sig, att det finns människor som har varit med om samma sak. Det gäller ju egentligen för alla människor, det finns alltid något i livet som man vill prata om.
Grupperna består av minst fem stycken. Och än så länge har nio grupper startats, kontinuerligt under året, och är alltså inte terminsbaserat. Fem kronor kostar kaffet om man nu dricker det, annars behöver man inte ens betala det. Kurserna är nämligen gratis. Och vad man behandlar är allt ifrån ”Leva med skilsmässa” till ”Jag duger-kurser”. –  ”Jag duger”-kursen är något om är väldigt populärt, det är den tredje gruppen som vi har igång här nu.

Och det är för alla. Alla människor. Det finns ingen speciell målgrupp. En ledare är med tre gånger, en igångsättare. Men det är inga direkt fria samtal, utan det går runt i en cirkel, en i taget, som delar med sig av sina erfarenheter och tankar och då är det ingen som avbryter deltagaren om man inte uttryckligen vill ha råd från de andra deltagarna. Många fortsätter att hålla kontakten, enligt Eva. Att det är många som fortsätter stötta varandra, och hjälpa till i vardagen.

sjalvhjalpsgrupp.com
, är hemsidan för den som är intresserad eller nyfiken om det finns någon grupp som passar. Här kan man också få allmän information om vad som händer och bedrivs i närområdet.

IQF – Med hjärta för världens kvinnor Det sista bordet jag valde att gå till var IQF – Internationella Qvinnoföreningen i Karlstad. Jag hade fått ont i nacken av allt blåsandet, och jag kände att mitt lilla reportage skulle bli för långt annars. Nu blev det för långt ändå, men skit samma. Jag fick göra ett axplock, som man brukar uttrycka sig. Det sista bordet jag gick till var IQF i Karlstad och pratade med Camilla Berglund. Nu vart det så illa att nästan hela min inspelning blåstes bort av vinden, så jag ber om ursäkt om det finns fel här och var.

IQF jobbar i alla fall utifrån tre områden: Integration, jämställdhet och mångfald. Utifrån detta försöker man skapa olika former av mötesplatser i form av projekt och verksamheter. Genom detta vill man då driva mot de mål man satt upp. IQF är en ideell förening, religiöst och politiskt obunden. Har ungefär 150 medlemmar i Karlstad för tillfället. Det blir säkert en anstormning nu efter mitt eminenta reportage. Jag frågade lite försynt vilka projekt man förde?
–    Ja, de är ganska många, berättar Camilla. Lättast är att gå in på vår hemsida iqfkarlstad.se, där kan man läsa om våra projekt. Det kändaste är ju kanske Café Iris på Klaraborg (gamla kårhuset). Och där har vi även en liten saluhall med rättvisemärkta matvaror. Och caféet är en verksamhet för kvinnor som har praktik och arbetsträning.

För att ni ska få uppfattning av några projekt som IQF jobbar med här i Karlstad, så kan nämnas (förutom Café Iris):
– Klara – Ett familjenätverk där ”svenska” familjer och invandrande familjer möts för att byta erfarenhet och motverka fördomar.
– Frida – Ett friskvårdsprogram som syftar till att öka kunskapen om den egna hälsan och behovet av motion och rätt kost,
– Athena Kvinnomakt i Karlstad – Empowerment av kvinnor som ska stimulera till deltagande i politik eller fackföreningsrörelse. Vänder sig till unga kvinnor som invandrat till Sverige.

Verksamheter som anordnas (exempel):
– Cafékvällar
– Svensk språkträning
– Friskvård
– Ungdomskurs

Man finansierar verksamheter och projekt bland annat med stöd från Karlstad Kommun, Landstinget Värmland. KBAB och så vidare… Hur ser er relation ut med Karlstad Kommun, vill ni bli fria den styrningen?  –  Jag tycker att det har fungerat bra, vi har haft bra uppbackning genom åren. Nu är det kanske lite svårare, med tanke på finnanskris och allt, så det har jag märkt. Men sen är det givetvis viktigt att kunna vara oberoende, och ha en självständighet, och att man ska kunna prata om vissa områden som kanske är lite känsliga. Men då är det viktigt att våga ta upp dessa frågor, utan att vara rädd att förlora föreningsstödet.

Målgruppen är då givetvis kvinnor. Invandrande kvinnor, nyanlända, men också kvinnor som bott här i tiotals år och fortfarande har svårt för det svenska språket. Det, menar Camilla, visar på ett stort utanförskap. Men man riktar sig också till svenskfödda kvinnor som har ett intresse för andra kulturer. En integration från bägge håll alltså.

Så…
Så jag åkte då tillslut tillbaka till Mediagruppen och ASP-Bladet. Med den där känslan jag skrev om i början. Att det bubblar bland gräsrötterna, om än att jag förstår upplevelsen var arrangerad och i koncentrerad form. Men strategierna finns där trots allt. Även om många är beroende av eldsjälar. Vackra, bedårande konstverk upphängda med betongkrok. Och något större intresse kunde jag inte skönja bland allmänheten, eller i lokalpressen.

Kanske är det inte illa nog än? Fortfarande är jag rädd att det engagemang jag sett den här dagen blott är den gamla vanliga skenheligheten. Kommunen börjar kanske bli rädda nu när allt fler blir utförsäkrade? Det gäller att det finns en tro på att en välfärd fortfarande är möjlig. En global sådan, som inte enbart är upphängd med en betongkrok eller någon nyliberal företagsfinansierad leksakstejp. Utan en tro på en bred front för varandra. Alla behöver hjälp. Om det är nu, eller om trettio år. Vad spelar det för roll? Och om alla behöver hjälp. Varför behöver inte alla hjälpa?

Text: Håkan Christensson

ASP och ANA numera SPANA

Sista avdelningskonferensen från ASP & ANA 2008 med bla.  Roger Granat, IFA & Monica Persson, FAM samt Karin Haster, Social Rehab som berättar mer om deras respektive verksamheter. Inger Granhagen informerade om SPANA och Festis Kören stod för musik underhållningen.