Tankar om RSMH-dagen

Den 7 september i år firades RSMH-dagen runt om i Sverige. RSMH står för Riksförbundet för Social och Mental Hälsa. ASP Bladets reporter fick en pratstund med RSMH:s ordförande i Karlstad, Karl-Peter Johansson.

Han berättade lite om föreningens historia. 1967 grundades riksföreningen, som då hette RMH, Riksföreningen för Mental Hälsa. S:et tillkom under 1970-talet. Verksamheten i Karlstad består exempelvis av träffar, soppmiddag, promenader, studiebesök, fester, fika och andra aktiviteter för medlemmarna.

– Det är först och främst två viktiga ben som föreningen står på, berättar Karl-Peter. Det ena benet är att vara kamratstödjare. Att visa att en person inte är ensam om att må dåligt. För den som just fått en diagnos av något slag är det värdefullt att visa på att personen inte är unik, det finns andra i samma, eller snarlik sits. Det andra benet, fortsätter Karl-Peter, är att föra en intressepolitik för att tillvarata medlemmarnas intressen. Det kan vara från önskemål om nya, större lokaler till att informera skolor och arbetsplatser om föreningens verksamhet.

Föreningen växer så det knakar. Därmed finns önskemål om större och rymligare lokal.

– Föreningens önskemål om den nya lokalen är att det ska finnas ett stort kök, anför Karl-Peter, ett allrum, ett datarum där det går att ha datakurser och ett vilrum. Dessutom vill vi att det ska finns ett allrum med plats att måla, sticka, virka och liknande saker.

Föreningen samverkar med andra handikappföreningar i Karlstad. Däremot har de inget samarbete med andra RSMH-föreningar utanför Värmland. Karl-Peter säger vidare:

– Största chansen att träffa andra medlemmar är när riksföreningen har kongress. Då samlas folk från hela landet. Senaste kongressen var 2011 och nästa blir troligen 2014.

Aktiviteterna under RSMH-dagen innehöll bland annat mingel och en fotoutställning, där medlemmar som just lärt sig fotografera ställde ut sina bilder. Under dagen dök dels gamla medlemmar upp och det kom även en del nya medlemmar till föreningen. På kvällen var det middag för de som engagerat sig under dagen. Dessutom höll Karl-Peter ett föredrag.

– Jag delade upp det i tre delar, avslutar han, första delen var något jag kallade för Min egen berättelse, där jag berättade om mitt liv. Under andra delen tog jag upp tillvaron sedd från mitt perspektiv och i tredje delen berättade jag om föreningens historia.

– Alla människor är välkomna hit för att se om de trivs, innan de blir medlemmar!

Text: Liselotte Frejdig
Foto: Per Rhönnstad

Perspektiv på tillvaron

Ett tjugotal personer i form av personal hade den 25:e augusti samlats i det tämligen nya psykiatrihuset för att lyssna till när Karl-Peter Johansson berättade om sitt liv och sina erfarenheter av psykiatrin.

Karl-Peter börjar det hela med att visa en film som Hjälpmedelsinstitutet producerade för ett antal år sedan och där han är en av de två medverkande. Där beskriver han sig som ”ett typiskt Karlstadsansikte” – En ung man, som vilken som helst. En ung man som tränar karate. En ung man som är i vuxenlivets start med allt vad det innebär.

Allt är dock inte frid och fröjd och via filmen förstår jag att det här är också en människa som i perioder upplever tillvaron som ett totalt kaos, en total oordning. En man som i många år levt med psykisk ohälsa.

I filmen beskriver Karl-Peter tillvarons olika grundpelare. Han utvecklar det vidare för oss åhörare genom att teckna ett bord, där själva bordsskivan symboliserar tillvaron i stort och bordets fyra ben föreställer de grundpelare det hela vilar på.

De fyra pelarna

Den första grundpelaren är bostad. Har man inte tak över huvudet så har man i princip ingenting att utgå från. Sedan är det ekonomi. Utan ekonomi kan man inte bo, äta eller leva. Och något som kan ge individen en ekonomi, är tillgången till meningsfull sysselsättning. Det skapar även rutiner och sociala kontakter. Slutligen nämner Karl-Peter att det också är hälsofrämjande med en givande fritid.

Men vad gör man då om något av de fyra benen blir lite kortare och skapar en obalans i tillvaron? Karl-Peter kastar ut frågan till åhörarna och efter en stunds diskussion kommer många bra åsikter fram men det ord som framkommer mest är identifikation, att se vad som felas och hur man ska ställa det till rätta. En sjuksköterska menar att i den akuta situationen är det också minst lika viktigt att få ”plåster på själen”, bli omhändertagen och läka innan man börjar identifiera vad som skapar den eventuella obalansen.

När det kommer till att förebygga allvarliga perioder med eventuell inläggning som följd talar Karl-Peter mycket om att han med åren fått en bättre sjukdomsinsikt. Han är diagnosticerad med Schizoaffektivt syndrom och det beskrivs lättast som en form av bipolaritet fast med psykotiska inslag.

En del av den växande insikten är att han numera lättare identifierar tidiga varningssignaler. Det kan vara signaler som yttrar sig på så sätt att han får en förändrad jagkänsla, ett slags oigenkännlighet. Han kan också ha en tendens att vända på dygnet samt få en ökad misstänksamhet gentemot omgivningen. Han har lärt sig att det då är dags att agera för gör han inte det kan det i förlängningen leda till ett psykotiskt tillstånd.

Karl-Peters första kontakt med psykiatrin skedde när han var i 15-årsåldern. Idag har det gått nästan  25 år, och han kan se hur psykiatrin förändrats under den tidsperioden.  Då blev man mer ”omhändertagen” och han menar på att ”idag utmanas man mer som patient”. Detta på både gott och ont.

Avslutningsvis tror undertecknad att alla som lyssnade på Karl-Peter denna eftermiddag fylldes av hopp och en känsla av att allt är möjligt trots att man lever med en psykisk funktionsnedsättning. Man kan arbeta inom en mediagrupp, man kan vara med och starta ett kooperativ, man kan vara engagerad i flertalet brukarorganisationer och man kan framförallt föreläsa och sprida sitt eget perspektiv på livet till andra.

Text: Kajsa Jansson Foto: Henrik Sjöberg

På Jobbet: Monica Svensson – Socialsekreterare på USB, Vuxenavdelningen

Monica Svensson är socionomen som inte hade tänkt jobba med det hon gör nu, men som ASP Bladet uppfattar det är ”rätt person på rätt plats”. Hon arbetar med utredningar och motivation riktat mot personer med missbruksproblematik.

Berätta om din bakgrund. Hur kom det sig att du började arbeta på USB?   Jag har en rätt brokig bakgrund själv. När jag utbildade mig till socionom så sa jag tidigt att det här området inte var någonting jag hade för avsikt att jobba med, men efter att jag hade varit ute på praktik på USB så blev jag kvar. Först fick jag ett sommarvikariat, sedan ett förnyat vikariat vilket i sin tur följdes upp av en fast tjänst. Rätt nyligen tog jag min socionomexamen dessutom.

Vad tyckte du om utbildningen?  Den var bra, men jag saknade vissa bitar. Det finns en viss risk när man pratar om klient- och brukarperspektiv att det stannar vid ord. Det blir bättre och bättre och jag vill inte vara alltför kategorisk och hård, men det kan se ut på så sätt att man bjuder in ”Kalle, Anders och Britta” som är brukare, och när detta är genomfört så tycker man att detta perspektiv är tillgodosett. Därför är kursen ”Perspektiv på psykiskt lidande och återhämtning”, där Karl-Peter Johansson har en viktig roll väldigt bra.

Vad har du för arbetsuppgifter?  Jag är socialsekreterare på USB, vilket som enhet jobbar med utredning, stöd och behandling. Det innehåller mycket administrativt arbete för min del. Det finns förstås olika anledningar till att människor kommer hit för utredning, men i samband med detta så jobbar jag mycket med motivering och stöd. Ett verktyg i jobbet är MI (motiverande samtal) som är en metod som jag tycker är väldigt bra.

Hur arbetar du med motiverande samtal?  Att motivera på ett bra sätt tycker jag inte handlar om att sitta och tala om för människor hur de ska göra.  Att jag säger att: ”det här blir bra” eller ”nu ska du göra det här”, utan mer att man finns kvar när det är jobbigt. Att man tål att brukaren blir förbannad på en. Samt att man har civilkurage och vågar säga ifrån i olika situationer. Ska jag kunna nå en annan människa måste jag försöka möta personen och visa respekt för denne.

Vilken är anledningen till att du valde att jobba med sociala frågor?  Alla människor har saker som man bär med sig: exempelvis kan det röra sig om psykisk ohälsa, missbruk och så vidare. Även en person som är ute och skriker på Drottninggatan är någons mamma, pappa, son eller dotter. Det som får mig att bli motiverad är att jag har möjligheten att kunna påverka andra människor, hjälpa människor hitta sin egen kraft och kunna se till att de får stöd och insatser. Det är också inspirerande att kunna se hur en människa utvecklas.

Vad har du för tankar om kommunens arbete med utsatta människor?  Rent generellt tycker jag att Karlstad är en bra kommun. Jag är stolt över att vara en del av det här sammanhanget. Jag har jobbat i en mindre kommun tidigare, och det var inte alltid lika roligt kan jag säga. Sen är det klart att vi brister också, i och med att vi är människor. Men det finns en övergripande vision och en grundsyn som är väldigt sund. Den är svår att uttrycka i ord, men man skulle kunna beskriva det som en respektfull atmosfär. Sen finns det förstås mycket som jag skulle vilja ändra på också.

Vilka förändringar skulle du vilja se kring det sociala arbetet på en mer övergripande nivå? Rent generellt så är frågan kring alla människors rätt till bostad viktig. Sen tycker jag även att våldsutsatta kvinnor i missbruk bör uppmärksammas. Att detta ska bli bättre vill väl alla förmodligen, och jag är stolt över att det går framåt här på de punkterna i Karlstad.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad

Det handlar om attityd

Hur ser jag på andra? Hur ser jag på mig själv? I arbetet med att motverka fördomar och att förändra attityder, så hänger dessa frågor ihop. I denna debattartikel utmanas läsaren till eftertanke.

Att förändra andras attityder börjar med att bli medveten om vilken attityd jag själv har. Ska man motverka omgivningens fördomar behöver man se sina egna. Att älska andra börjar med att älska sig själv. Det handlar i mångt och mycket om människosyn. Har jag en negativ syn på människan, ser jag ner på min nästa? Eller ser jag positivt på andra?

Ett första steg i ett förändringsarbete, är att bli medveten och att skaffa kunskap. Många fördomar bygger på okunskap, därför skingras andras oförståelse med att ge förståelse.

Länge trodde jag att dokumentärfilmer skildrade verkligheten, men när jag gick en universitetskurs fick jag förståelse för att det är dokumentärfilmarens tolkning utav verkligheten dessa filmer skildrar. Verkligheten i sig är komplex och inte sällan ologisk, och låter sig inte helt fångas i en dokumentärfilm. Det var alltså genom kunskap och nytt perspektiv som jag kunde skingra den myt jag hade. På samma sätt är det med attityder och fördomar.

Min slutsats av resonemanget är, att det stora förändringsarbetet börjar hos mig själv. Sedan kan jag påverka andra.

Text: Karl-Peter Jansson Foto: Robert Halvarsson