En julkrönika: min tro

Nu i årsslutstider är det vanligt att tänka kring tro, i julsångerna finns även för icke-troende budskap om försoning, hopp och berättelser som i vår världsdel har kristna rötter. I denna krönika nystar Johanna Englund i frågan om tro, för detta års sista nummer.

Jag ser mig som troende, kan inte sälla mig till en kyrka, till en församling. Utan jag vill behålla öppenheten, inte vara styrd under några regler och en pastor. Jag trivs med direktkontakt. Att plocka det som känns rätt ur religionerna till mig.

Samtidigt kan jag sakna just den gemenskap som jag känner in hos det som har en församling att vila hos.

Min Gud är ingen fördömande Gud, utan är Kärleken. Är en förlåtande, allseende Gud. Inte ser Gud till något särskilt folk utan är betydligt större än så. Inte ser Gud endast de som är innanför kyrkans murar, utan Gud ser oss alla.

Jag gillar Jesus, jag blir alltid varm och glad när jag tänker på honom. Han var en healer, en kärleksspridare, en anarkist som vågade gå emot etablissemanget för sin starka tro.

För mig är Gud både Fader och Moder, för mig är Gud så mycket större än ett kön. Gud finns i allt och allt finns i Gud. Gud ser alltid mig och jag ser alltid Gud.

Jag tycker det är spännande med religion, men min känsla är alltid en känsla av missförstånd. Att människan gör Gud till mindre än vad Gud är. Gud är aldrig trångsynt, fördömande och ondsint. Gud vill inte oss människor ont. Gud älskar dig som du är. Gud bryr sig inte om vilket kön du vill dela säng och hjärta med. Gud bryr sig inte om vilket namn det står på din kyrka, eller om du ber utanför kyrkan. Gud bryr sig inte om vilken hudfärg ditt skinn har, eller vilket land du föddes i.

Den dömande guden har människan skapat för att mästra andra, enligt min tro. Gud är mycket större än så.
I min tro så uppenbarade sig aldrig Gud för att få folk att offra varken barn eller lamm för Guds skull, bad de aldrig slakta andra människor i krig. Gud hejade aldrig på ett land i de fruktansvärda våldsamheter som hänt. Gud grät för deras småsinthet. Gud önskar att vi kan samsas på jorden vi fått som gåva. Att vi skövlat moderjord och varan är aldrig Guds verk. Det är gjort av människohand, och människan fortsätter sitt vanvett att kriga och mörda i Guds namn.

Älska din nästa så som dig själv, men det är svårt att förstå för människor som tappat bort sin självkänsla. För hur många älskar sig själva i dag?
Så börja älska dig själv och du kommer även älska andra, börja gräva där du står. Det finns behövande människor i din närmiljö.

Det behöver inte vara så svårt, le mot nästa människa du möter. Som ringar på vattnet sprider sig kärleken över jorden. Börja i dag. Du kommer inte alltid få ett leende tillbaka, utan kanske precis tvärtom men någonstans så har ett leende frö väckts. Så ge inte upp.

Störst av allt är kärleken!

Text: Johanna Englund
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

Kärlekens royal straight flush

När pendlar av olika slag forcerar utvecklingen för att dra över folket och riva upp och ner viktiga ståndpunkter på vägen, är det inte mycket vi kan sätta emot.

Det ironiska i sammanhanget är att det är vi, med eller utan finess som driver pendlarna i rörelse. Sen är det informationssamhället som eldar på. Berör och upprör samtidigt. Det bildas grupper, det bildas märken i historiken och arbetstillfällen för återuppbyggnad.

Kärlekspendeln slår ut med full kraft
Förr fanns ramar, gränser och strikta regler gällande kärlek. Byggda på tio budord. Någon annan kunde ha mer än ett finger med i spelet, vid giftermål, än de älskande, och de kunde då bli föremål för märkliga och oväntade konstellationer. I detta omänskliga system fanns förvisso klara riktlinjer, men kärlekspilarna missade ofta sina mål. Det satt många missade pilar i träden på väg in i samhällena. Kärleken segrar över det mesta, och så också över system som stred mot det som egentligen bubblade under ytan. Efter rådfrågan av hjärtat och känslan ville man själv spänna sin båge mot ett egenhändigt val. Man gick i döden för denna fråga så som alla andra stora frågor, och segrade.

Nu när vi skördat denna seger länge och väl, och religionen tryckts tillbaka tråkas vi ut, och börjar snegla över axeln. Där upptäcker vi än mer grundläggande behov. Att dessutom själva få bestämma vår sexualitet. Detta rörde ju förstås till det på flera sätt. Både attitydmässigt och konkurrensmässigt. Politiskt blev en del stolar tomma när man avslöjade sin hemlighet. Stolarna ersattes med fler som också valde att med stolthet berätta hemligheter av samma karaktär. Sexualiteten fick nu bestämmas av rätt personer. Attityderna klingade av om än med motstånd, och kvinnliga präster kryddade utvecklingen med att öppna även den dörren.

Pendeln sätts på piedestal
Vi kopierar en detalj från västerländsk industrialism. Fri konkurrens. Med siktet inställt på våra identiska kön finner människan nu en dubbelt så stor marknad för kärleken. Folket är uppdelat i två grupper. Sexualiteten i tre. Det tar tid innan vi viger två män eller två kvinnor, och vi funderar en runda till innan de ska få skaffa barn. Vi konkurrerar nu över en del gränser. Men bli inte förvånade. Det finns fler.

En pendels rörelse stoppas inte så lätt
Begreppet kärlek går hand i hand med att vara en ren känsla och att vara strategisk och åtråvärt i försäljningssyfte. Ramen för vad kärlek är suddas ut och vi känner frihet. Kan visa vår kärlek högt och lågt. För de som förut hade en klar bild och en stark känsla inför denna rikedom som väntade i vuxenvärlden, behöver nu kompass och karta för att ens hålla sig kvar i skogen. För de som kände sig instängda i konceptet – tills döden skiljer oss åt, väntar en värld full av överraskningar. Vi har öppnat gränserna helt i kärlekens namn och har nu ett öppet förhållande med hela världen.

Stark oro när pendeln snart slår i botten
Antalet inblandade i var och ens kärleksliv har ökat dramatiskt. Med viss stolthet håller vissa räkningen. Andra har många samtidigt. Vi är inte säkra någonstans och tilliten är extremt missgynnad. Partners kallar varandra nuvarande. Kärleken är tills vidare. Vi är fria att vara vilka vi vill och med vem vi vill, mitt i ett brinnande inferno av svartsjuka. Förhoppningen har dragits ner till tilltron att pendeln slår tillbaka.

Och det gör den
Vi ska nu i en snabb baklänges repris färdas tillbaka till mer ordnade förhållande, och tar farväl av våra älskade i ormgropen. Skyddet mot människans idioti ligger så klart hos oss själva. Pendeln kör i samma spår tillbaka, men det gör inte vi. Vi plockar med bra delar, känner kärleken växa i rätt form. Omfamnar bilden av att allting är föränderligt till en viss gräns. Kanske måste vi ända tillbaka till att någonstans annan tycker till om vad som är bäst för oss.

I tvåsamheten vilar en oslagbar trygghet, ett driv som sannolikt härstammar från övergivenhetsproblematiken, rädslan att bli ensam. Att skönja faror och konkurrens är en oerhört stark kraft. Att älska den som ämnar stanna, om än bara för ett tag, är grundläggande för oss. I denna snurr vi skapat, står vi oss ganska slätt utan förankring i värmen av kärleken när den är som bäst. När man bara vet, att nu sitter jag här med Royal Straight Flush.

Att sätta ut kärleken på en annons för högstbjudande är ett farligt vågspel, och det kan om vi har otur, dra runt pendeln 360 grader.

Fri konkurrens i kärlek kan i första anblicken verka toppen, men förfaller runt hörnet som en självutlösande bomb. Många dör ”lyckliga”, fyllda av kortsiktiga behov, men ingen dör älskad eller unik.

Text: Barbro Bruun
Illustration: Martin Bäckström-Ledin