Etikettarkiv: Karolinska Institutet

Livsviktigt – Att våga finnas där när det är som allra svårast

dödVad gör du om du misstänker att någon i din omgivning vill ta livet av sig?

Vanligt är att omgivningen tassar runt men inget vågar göra. Rädslan att göra fel, tro att vi genom att sträcka ut en hand ger idéer till självmord är inte helt ovanligt. Vad gör vi om vi misstänker att någon i vår omgivning går med självmordstankar? Hur ska vi agera?

Att våga fråga om en person har självmordstankar, kan rädda dennes liv. Detta i motsats till vad många tror. Den som vågar fråga en person med självmordstankar, hjälper denne att sätta ord på sin inre värld. Hon eller han kan då börja inse behovet av hjälp utifrån.
En vanlig impuls som kommer hos närstående är att stoppa huvudet i sanden. Om jag inte låtsas om de tecken jag ser, så tror jag att tankarna försvinner av sig själv – men så är det sällan. Det är bättre att göra något, än inget alls.

Om du är osäker på vad du kan göra, ta hjälp av närstående som kan ta kontakt med den som har självmordstankar. Ring och rådgör med någon på de hjälplinjer som finns, eller ring psykakuten.

Vanliga tecken
Det finns tecken att vara uppmärksam på, hos personer som är självmordsbenägna. Deras beteenden förändras, det kan handla om att man blir extra ledsen, ur balans eller tillbakadragen.

Personen kan prata om att allt är hopplöst. Det kan också komma till uttryck genom yttre faktorer, som att personen slutar vårda sitt utseende eller stannar hemma från jobb och skola. Hon kan börja ge bort personliga ting, eller skriva avskedsbrev och dikter om döden.

Ett tecken kan även vara att personen börjar leva riskfyllt och får ett självskadebeteende. Ett helt annat tecken, kan vara att personen upplevs väldigt samlad, lugn och att personen upplevs särskilt beslutsam. Detta kan vara svårt att se för omgivningen.
Det är vanligt att en person planerat sitt självmord under längre tid och också har gjort försök tidigare.

Anledningarna kan vara många
Vanliga orsaker för självmordstankar och att planera självmord är depression, psykoser, allvarliga fysiska eller psykiska sjukdomar. Det kan också handla om missbruk, en nära anhörigs död, separationer, våldtäkt, uppsägning, mobbing, misshandel eller annan kränkning.

Om det kommer till din kännedom att någon närstående lider av självmordstankar, bär det inte ensam. Ta stöd av de hjälplinjer som finns samt av vården inom psykiatrin. Ni kan behöva vara flera anhöriga som turas om att finnas där. Tysta inte ned personen genom att säga att den skall hemlighålla sina tankar.

Ge hopp
Vad kan vi som nära anhöriga göra? Det är viktigt att hålla ut. Att förmedla hopp, visa förståelse och be personen lova att söka hjälp. Det tar tid att bli av med självmordstankar. Anhörigas närhet kan behövas under en längre tid.
Enligt Karolinska institutet kan det vara viktigt att ta reda på hur länge den med självmordstankar har haft dessa. Det kan vara bra att kontrollera säkerheten genom att ställa en del frågor till den självmordsbenägne. Frågor som: Har du tänkt ut när du skall begå självmord? Har du tänkt på hur du skall genomföra det? Vilket stöd kan hjälpa dig bort från dessa tankar?

Viktigt är att ta hand om sig själv, det tar mycket kraft att vara nära någon som inte längre vill leva. Karlstads kommun, liksom andra kommuner eller landsting, erbjuder anhörigsamtal. Det kan också vara bra att söka stöd hos andra i din omgivning att samtala med.

Ibland kommer människor med påståendet att alla har rätt att bestämma när de själva skall dö.

Men när en person vill ta livet av sig, lider den ofta av en depression eller oklara tankar på grund av sorg. Efter en tid i livet, tackar ofta den självmordsbenägne sina anhöriga och kan inte förstå att den tidigare ville dö.

Text: Johanna Englund
Foto: Per Rhönnstad

Tvångsvård – Självstudiekurs för sjukvården

Karolinska Institutet har skapat en studiesajt på Internet: en kurs i psykiatrisk tvångsvård online, och den är gratis. Kursen är gjord för vårdpersonal, men även jag som patient tycker att den är mycket intressant.

Ämnet som behandlas är tvångsvård i psykiatrin. Kursen är välgjord: 9-10 timmar beräknas kursen ta om man läser, lyssnar och tittar på allting. Det gås igenom lagar, vilka papper som finns och hur man fyller i dem, hur bältning går till och när det är befogat, intervjuer med läkare och polis och hur och hur patienter som omfattas av Lagen om psykiatrisk tvångsvård kan överklaga i domstol med mera. Till varje avsnitt finns blanketter, ljudinspelningar och diskussionsfrågor: att tänka på-kommentarer innan filmen och frågetecken efter varje avsnitt. Idén till kursen kom från Christer Allgulander och Cecilia Dhejne vid Psykiatri Sydväst i Stockholm och är bekostad av Socialstyrelsen och Karolinska Institutet.

Det som jag finner mest intressant på sidan är de direktinspelade videosnuttarna. Filmerna är inspelade spontant, inte inövade. Det är tre fall vi får följa: en manisk kvinna spelad av en ST-läkare, en psykotisk kvinna spelad av en psykiatrisk sjuksköterska och en deprimerad man spelad av en skötare. All övrig personal: polis, socialsekreterare och vårdpersonal, spelar sig själva i sina vanliga yrkesroller.

MANI
Det börjar med att distriktsläkaren kontaktas av kvinnans familj, som är orolig för henne. Läkaren åker då på hembesök (egentligen måste man vara minst två personal för säkerhets skull) hos kvinnan som är minst sagt uppvarvad. Efter besöket ringer han ett samtal och de utfärdar vårdintyg för tvångsvård och kvinnan hämtas av polis.

Väl inne på psyket visiteras kvinnan, de går igenom hennes saker och plockar bort de som kan vara farliga, kvinnan tycker inte om detta, blir orolig, övermannas och behöver till slut bältas och får en spruta för att lugna ner sig och somna. Det finns också filmat samtal med kvinnan och en anhörig då hon skall skrivas ut. Den anhörige har bara hört kvinnans berättelse som inte på alla punkter överensstämmer med personalens upplevelser. Hon tillfrågas hur hon upplevde inläggningen och vad som skulle ha gjorts annorlunda.

PSYKOS
Fall två är en kvinna som uppsöker socialtjänsten då hon är orolig över att inte kunna betala sin hyra. Hennes ord är knapphändiga och mannen på socialen får ingen egentlig kontakt med henne. Med kvinnans godkännande får socialsekreteraren telefonnummer till kvinnans son, som kommer med sin mor till jourhavande läkare och berättar hur kvinnan blivit annorlunda på sistone. Bland annat tror kvinnan att hennes nacksmärtor beror på att hon har fått cancer av ett chip som skall ha opererats in i hennes nacke. Med stöd av LPT läggs hon in, då hon själv är oförmögen att välja frivillig vård.

DEPRESSION
En man är frivilligt inlagd för depression sedan dagen före. Han har tidigare gjort ett allvarligt suicidförsök och han uttrycker fortfarande sådana tankar. Han vill nu efter en svår natt skriva ut sig, men personalen anar oråd. Han blir konverterad till LPT för att han inte skall kunna skada sig.

HUR FUNGERAR BÄLTNING?
Ytterligare information och filmer som ingår i serien är detaljerade beskrivningar om hur bältning och tvångsinjektioner går till, den delen av kursen är gjord med grundlig steg-för-steg-metodik. Man lär sig hur en bältessäng ser ut, hur man håller en person som skall bältas och hur länge de får ligga, med mera. I dialog förs också fram vilka som skall bältesläggas eller isoleras. Man diskuterar också vilka kriterier som skall uppfyllas för LPT och vilka läkare som har rätt att sätta ett LPT och mycket mera.

Webbadressen till kursen är http://tvangsvard.ki.se. Kursen är gratis, men man måste fylla i ett formulär med detaljer om sig själv, för att få användarnamn och lösenord på sin mejl.

Text: Maria Lundby Bohlin

Förstärkt samband mellan kreativitet och psykisk sjukdom

I ASP Bladet nummer 5 förra året rapporterade vi om att ny forskning visade på en möjlig förklaring till sambandet mellan kreativitet och psykisk ohälsa. Nu förstärker ytterligare forskning att det råder ett samband. Vi har kontaktat doktoranden Simon Kyaga på Karolinska Institutet för att få veta mer.

Sättet de gick tillväga

För att kunna finna kopplingen mellan psykisk sjukdom och kreativitet tog bland annat Kyaga sig an det stora arbetet att korsköra tre nationella register mot varandra: Slutenvårdsregistret, som innehåller alla patienter som har blivit intagna tidigare för psykoser. Folk- och bostadsräkningen, där människor uppger bland annat vilka yrken de har. Och sist men inte minst SCB:s flergenerationsregister, där man genom personnummer kan koppla personer till föräldrar, barn, syskon och föräldrars syskon.

Enkelt uttryckt, vad är det för samband ni har funnit?

– Att patienter med schizofreni och bipolär sjukdom samt deras släktingar oftare har kreativa yrken jämfört odiagnostiserade personer och deras släktingar. Sambandet föreligger inte vid depression, vilket talar för att det är specifikt. Dessutom har vi använt gruppen revisorer för att kontrollera att våra yrken verkligen återspeglar kreativitet och inte något annat. Ingen ökad förekomst fanns bland revisorer, säger Simon Kyaga.

Vilken nytta tror ni att ert fynd kan ha?

– Vi styrker ett samband mellan kreativitet och psykisk sjukdom som misstänkts sedan antiken. Därigenom sätter vi psykiska sjukdomar i perspektiv. Det är viktigt att ta hänsyn till detta vid behandling. Dessutom borde fynden kunna bidra till minskad stigmatisering, menar Kyaga.

Fynden talar för att genetik åtminstone delvis kan förklara sambandet. Det kan komma att underlätta för förståelsen av den genetiska strukturen bakom till exempel schizofreni och bipolär sjukdom. På lång sikt kan det förhoppningsvis leda till förbättrad behandling.

Fynden sätter också psykisk sjukdom och kreativitet i ett evolutionärt perspektiv, det vill säga ger så kallade ”ultimata förklaringar” till förekomsten av såväl psykisk sjukdom och kreativitet och därigenom ökad förståelse av mänsklig kultur.

Tidigare forskning av Fredrik Ullén visar också på ett samband mellan psykisk ohälsa och kreativitet. Hur ser ni på det?

– Professor Ullén med kolleger visade förändringar i thalamus kopplat till ökad kreativitet mätt i en skattningsskala på ett begränsat antal odiagnostiserade personer. Man drog slutsatsen att dessa förändringar skulle kunna förklara ett samband mellan schizofreni och kreativitet. Vi har visat att sambandet existerar. Genom att använda hela Sveriges befolkning (cirka 300 000 patienter och 700 000 släktingar) kan vi också känna oss säkra på att sambandet kan generaliseras och inte är ett tillfälligt fynd. Litteraturen på området har annars präglats av flera motstridiga fynd, kanske delvis på grund av att man generellt undersökt små grupper om cirka 20 personer, avslutar doktoranden Simon Kyaga.

Text: Karl-Peter Johansson & Robert Halvarsson

Bra betyg för Skolprojektet

Karolinska Institutet har på uppdrag av Stockholms läns landsting släppt en rapport om Skolprojektet, vilket innehåller kunskap från fem års arbete om elevers psykiska hälsa i skolan.

 

När arbetet tog sin början 2005 var det ett samarbete mellan en skola och Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa (NASP) inom Karolinska Institutet. Idag kan man se frukterna av det arbetet. Målsättningen med projektet var att ta reda på sambandet mellan skolk och psykisk ohälsa hos gymnasielever, samt att undersöka hur de trivs i skolan, och om förutsättningarna förbättras efter intervention.

Några av de resultat som har kommit fram belyser vikten av god psykosocial miljö i skolan. Professor och psykolog Britta Alin Åkerman har tillsammans med beteendevetaren Helena Björk arbetat med rapporten. I kontakt med ASP Bladet berättar Åkerman att hon efterlyser mobbningsförebyggande program som fungerar i praktiken och inte bara på pappret. Vikten av bra lärare understryks också: ”lärare som inte tar elevens integritet på allvar, kan få hans eller hennes värld att mer eller mindre rasa samman”, skriver man i rapporten. Åkerman understryker detta även för ASP Bladet.

– Det handlar till syvende och sist om att skolpersonalen har den lyhördhet och empatiska förmågan att kunna upptäcka de elever som mår psykiskt dåligt och inte bara betrakta deras beteende som normalt tonårsbeteende.

Närmast självklart så trivs elever och personal bättre i skolan när de är vänliga mot varandra och får känna sig delaktiga i skolans olika aktiviteter. Men unga har också olika förutsättningar att tackla förhållanden som är långt ifrån goda. På frågan om vilka barn som är särskilt sköra svarar Britta Alin Åkerman:

– Vanligast är det elever som har blivit mobbade eller svårt kränkta. Dessvärre är det inte bara andra elever som mobbar utan även lärare, som inte alltid ser sårbarheten hos eleven. Det finns också vanligtvis en medfödd skörhet, vilket ju är en del av den biologiska bakgrunden.

Lärarna själva önskade sig på frågor från Skolprojektet möjligheter till mer utbildning om hur man bäst hanterar elever i krissituationer. På så sätt tror man sig kunna bli bättre på att tolka signaler och möta eleven där denne befinner sig. För NASP slutar inte arbetet utan kommer att fortsätta under andra former.

– Tyvärr har väl intresset när det gäller ungdomar inte ökat, även om de flesta som jag har kontakt med inser att det är ungdomars psykiska hälsa/ohälsa som vi måste satsa på. När det gäller äldre har NASP fått ett mycket stort regeringsuppdrag som innebär att föra in det australienska programmet Mental Health First Aid, som vi benämner Första Hjälpen i psykisk hälsa/ohälsa.

Text: Robert Halvarsson

Nytt kunskapscentrum för autism och ADHD

Under Augusti månad öppnade Karolinska institutet ett nationellt kunskapscentrum om autism och ADHD. Centrumbildningen är ett samarbete mellan Karolinska Institutet och Stockholms läns landsting.

KIND, (Karolinska Institutet Center of Neurodevelopmental Disorders) bedriver en verksamhet som bland annat är inriktad på kunskapsspridning om metoder för tidig upptäckt, diagnostik och behandling. Det är det första av sitt slag i Sverige. Verksamheten kommer att fokusera på fler områden. Föreståndare Sven Bölte är entusiastisk inför framtiden.
– Vi har ett ganska brett område att fokusera på, det är basforskning men även kliniskt användbar forskning. Vår fokus ska vara att förbättra situationen för barn och deras föräldrar. Det ska inte bara resultera i artiklar i forskningstidskrifter, berättar han för ASP Bladet.

Mer verksamhet som kommer att drivas inom KINDs ramar är att analysera och studera vad för sorts utbildning som kan behövas för personer som jobbar inom skola, vård och socialtjänst. Sven Bölte berättar vidare att de nu sex forskningstjänsterna som är knutna till KIND successivt kommer att utökas. De ligger ju fortfarande i startgroparna.
– Jag tänker skapa något större än det som redan finns, berättar Sven Bölte.

En större sak som KIND och Autism- och Aspergerföreningen i Stockholms Län tillsammans verkar för är ett pilotprojekt i länet kring vad som kallas för Case management, eller på svenska: ”lots”. Detta projekt är till för att samordna insatser gentemot funktionsnedsatta personen när det gäller stöd, insatser, behandling och habilitering.

Syftet är att  avlasta föräldrarna eller den anhörige, något som både kan vara bra för individen och även samhällsekonomiskt.  Internationell forskning visar att case management ger bra resultat beträffande individens och föräldrars funktion, livskvalité och hälsa.

Anne Kierkegaard, ordförande i Autism- och Aspergerföreningen föreningen, Stockholms län, berättar för ASP Bladet att hon tyckte att invigningen i augusti månad var trevlig och givande. Hon tycker det har saknats ett sådant här centrum i Stockholm tidigare.
– Det var en samsyn och glad förväntan och för mig personligen ett erkännande för allt arbete jag gjort för att få till detta, berättar Anne Kierkegaard.

Text: Robert Halvarsson

RSMH kräver journalistiskt ansvar

Professor Niklas Långström på Karolinska Institutet har nu i september presenterat en studie som visar att bipolär sjukdom inte ökar risken för våldsbrott. RSMH:s förbundsordförande Jan-Olof Forsén har skrivet ett brev till Aftonbladets chefredaktör Jan Helin som tar upp problematiken kring det journalistiska ansvaret i skrivandet om psykiska sjukdomar.

– Rädsla och stigmatisering av psykiskt sjuka i media och samhället i övrigt är också oroande då utanförskapet späds på och minskar människors benägenhet att söka behövlig vård, skriver Långström i ett pressmedlande från KI.  Han hoppas även på att resultatet av studien leder till ett ifrågasättande av enkla förklaringar av våldsbrott begångna av psykiskt sjuka personer.

Jan-Olof Forsén menar att syftet med Aftonbladets rapportering är att visa på hur dåligt rättspsykiatrin fungerar. Han visar på ett exempel den sjunde september 2010 när Aftonbladet under rubriken ”Dödade på nytt” berättade om psykiskt sjuka som har begått våldsbrott. Tio fall beskrevs där sju av dem slutade på ett bra sätt, inget återfall. De tre andra använder Aftonbladet för att beskriva den rättspsykiatriska vårdens misslyckande, menar Jan-Olof Forsén. Personer i de fallen har återfallit och begått nya brottsliga handlingar.

KI:s studie visar som andra likande studier att psykiskt sjuka inte är farligare än andra människor. Forsén hävdar det inte är den psykiska sjukdomen som gör en person farlig.
– Det är missbruk av alkohol och droger som är den utlösande faktorn, liksom tidigare våldsbenägenhet, säger Forsén.

Det som Aftonbladets artikel gör, menar Forsén, är att det spär på fördomar om att personer med psykiska problem är farliga och borde spärras in. Han hävdar vidare att RSMH:s arbete att minska fördomarna försvåras och utanförskapet ökar. Detta i sin tur leder till diskriminering på bl.a. arbetsmarknaden och bostadsmarknaden.

” Denna stigmatisering, visar forskningen, är oftast svårare att tackla än själva sjukdomen,” skriver Jan-Olof Forsén. Det krävs informationskampanjer som motverkar den förvrängda bilden som sensationsjournalistiken skapar. I flera länder pågår sådana kampanjer för att motarbeta detta och det har påverkat journalistiken till det bättre. Massmedia är en viktig målgrupp som uppmanas att förmedla en riktig och informativ bild av dessa problem.

Text: Henrik Sjöberg

Nätverksträff

Under de senaste åren har det uppstått en ny syn på vård av missbrukare i Sverige och resten av världen. Många nya metoder har kommit fram, och i några kommuner, bland annat i Karlstad, har man tagit till sig en ny behandlingsmetod: ”Community Reinforcement Approach” (CRA), med amerikanskt ursprung, där man mer tar hänsyn till vad brukaren har för mål och tankar. Man utgår från en målformulering, och lägger resurser på att brukaren, med god stöttning, ska kunna ta sig ur drogmissbruket med egen kraft, och skapa mening i form av sysselsättning och tillslut arbete.

Nätverksträff

Med anslutning till detta har man även tagit till sig “Community Reinforcement and Family Training” (Craft), där man lägger resurser för att hjälpa anhöriga till missbrukare, och ge god stöttning oavsett om brukaren går under behandling eller inte. Detta för att även motivera brukaren att tillsammans med sina anhöriga ge mening att återvända till ett nyktert liv. Ett nätverk har skapats i anslutning till detta, där man byter erfarenheter och idéer. Idag var det Karlstads tur att organisera en nätverksträff. ASP-bladet var givetvis där och intervjuade några av deltagarna under lunchpausen.

magnus granMAGNUS GRAN, Gökhöjdens rehabcenter

och en av initiativtagarna till träffen.

Vad är anledningen till den här dagen? En nationell nätverksträff i CRA och Craft. Det är en behandlingmodell som några personer inom missbruks- och beroendevården/ANA fått utbildning i. Vi har varit på andra nätverksträffar, jag var med tillsammans med Karin Svenzån-Retsman och Ann-Sofie Nordenberg i Stockholm på förra nätverksträffen i december. Och det här är ett sätt att utbyta erfarenhet av andra som jobbar med precis samma sak, på olika platser i landet – så man inte blir enskilda öar, och kanske utvecklar egna sätt att jobba med metoden. Man kanske kan få lite skygglappar, man kommer in i ett visst hjulspår.

Så det här är ett jättebra sätt att få lite input av andra som jobbar med samma sak. Och på den här träffen i Stockholm, så undrade de om det fanns några som var intresserade att anordna nästa träff. Och då räckte vi upp handen, på order av Ann-Sofie Nordenberg… (skrattar) nej, men vi sa att vi var intresserade, och på den vägen är det. Så Ann-Sofie har gått i spetsen för det här, och så har vi suttit på några möten och tänkt till hur vi skulle vilja ha ett nätverksmöte, och så sydde vi ihop det och skickade ut ett e-post till alla som har utbildning inom den här metoden, och som jobbar med det här i Sverige.

Så det är folk från hela Sverige här idag? Nej, inte från hela Sverige, det är lite ”spridda skurar”, de kommer från lite olika platser, Stockholm, Finnspång, Vårnäs, Norrköping, Jönköping.

Är det ett sätt att skapa enhet kanske? Ja, det också… Absolut. Det är väldigt värdefullt när man håller på med någonting, och kan träffa andra som håller på med samma sak, och få snacka ihop sig om saker och ting. Det finns ju allting sånt som till exempel: ”hur gör ni här”, och ”det här funkar jättebra för oss”, och man får alltid lite tips och idéer, som man kan ta till sig i vår egen verksamhet.

Hur tycker du att dagen har varit? Jag är väldigt nöjd, så långt, det är jag verkligen, det känns som att alla, hittills har fått ut mycket redan under förmiddagen här då, det känns som att vi har fått till ett bra upplägg. Vi har nått en diskussion och, folk drar sig inte för att ställa frågor, eller komma med kommentarer. Det känns som att det kommer bli en jättebra dag det här.

Är det något speciellt som du kan dra fram som är särskilt bra? Ja, det är just det här att det varit en diskussion kring olika punkter. Det har inte varit så att det stått en föreläsare och malt, utan det har varit många olika som kommit till tals och berättat om hur de arbetar.

Tror du att det kommer fler sådana här träffar framöver? Jag tror att de har en förhoppning att det ska vara en träff i halvåret i alla fall. Dagens sista punkt är att lämna ”stafettpinnen” vidare, och så får vi se om det är någon här idag som vill arrangera nästa träff.

Vad har ni lyft fram som är särskilt speciellt med Karlstads arbete med metoden? Ja, till exempel vad det finns för olika behandlingsinslag inom Karlstads kommun, och redan där är det många som är imponerade, för de har i regel inte det att erbjuda inom kommunen, utan det är externa insatser i regel. Så det tyckte de var väldigt intressant att vi har det att erbjuda – ett antal olika behandlingsmetoder. Och så har vi berättat också om hur vår utbildning i CRA gått till, och hur vi jobbar som är anställda inom heldygnsverksamhet, hur vi jobbar med CRA i våran vardag.

Var kom idén att ni ska träffas? Det är från den första träffen i Eskilstuna, och det var innan jag hade utbildning i det här. Det här är faktiskt bara fjärde träffen, för det är ju ingen gammal behandlingsform i Sverige.

Vidare ställde vi några frågor till Linda Hultgren, som arbetar enligt CRA-metoden på Ullebergsgården, och är en av de som utformat programmet för dagen.

linda hultgrenLINDA HULTGREN, Ullebergsgården

Hur tycker du att dagen har varit idag? Jättebra. Det har varit många här, någonstans mellan tjugofem och trettio personer. Det är roligt att det kommer så många hit, och att alla pratar, att alla vill dela med sig av sina erfarenheter och de ställer frågor.

Har ni fått igenom programmet så här långt, eller har ni kommit in på många stickspår? Ja det har varit många som har pratat här på förmiddagen, så vi ligger kanske lite efter tidsschemat, men det har varit bra. De har berättat hur just de arbetar i sina kommuner, och vi jobbar väldigt olika, har jag märkt.

Olika, på viket sätt? Ja, vi i Karlstad jobbar med CRA enskilt. Individuellt med personen, men i många andra kommuner jobbar man i grupp. Vissa jobbar med den här metoden inom öppenvården. Så man kommer dit en gång i veckan. Och en del jobbar inom boende eller på LVM hem. Det är lite skillnad på hur jobbet ser ut, även om man arbetar med samma behandlingsprogram.

Har ni fått ett bra utbyte? Ja, vi sitter och har erfarenhetsutbyte nu, i olika grupper. Och jag kom i en väldigt blandad grupp, där vi arbetar väldigt olika. Så det är mycket intressant att få erfarenhet från de andra deltagarna.

eva magouliasEVA MAGOULIAS, psykolog, jobbar dels på Beroendecentrum Stockholm, men också inom Karolinska institutet som universitetsadjunkt. Eva har en lång erfarenhet av missbruksvård, och har sett hur vården har utvecklats sedan hon började för 35 år sedan. Hur upplever hon CRA som behandlingsmetod, och vad är det som utmärker den från alla andra tidiga och samtida metoder? Vidare, vad tycker hon att de här nätverksträffarna bidragit till, och hur ser hon på CRA:s utsikter som en framtida nationell metod för behandling av missbrukare?

Vad är fördelarna med CRA? Dels är det bra för behandlare att man har en tydlig struktur att arbeta utifrån. Man har en struktur, och man har en planering. Och om det kommer nya saker, så kan man lägga in det i dagordningen, och jobba effektivt. Den andra fördelen är att man som klient, patient, också har en tydlig karta att gå efter. Hur du ska jobba, och att du kan se om du har gjort några framsteg, och att du får formulera målen själv.
Det är också en tidsbegränsad behandling, vilket är bra. Du går in i det och satsar ett antal veckor, och sen är det slut. Man lär sig en del färdigheter, och sen ska man ut och klara det själv.

Sen kan det förvisso krävas andra typer av åtgärder, som sysselsättning och stöttning för att få tag på jobb. Men själva behandlingen är relativt enkel på ett sätt, men ändå anpassad till olika personers behov. Så det är positivt. Jag har en kollega som heter Lars Forsberg, han brukar säga att det finns tre principer i CRA:. Positiv förstärkning, positiv förstärkning och positiv förstärkning. Det är det man jobbar med. Även om det ibland inte går så bra, för patienten, så frågar man sig: vad var det som gick? ”Jo, jag gjorde de saker som jag fick i hemuppgift, men så hände det där…” Ja, men du gjorde det. Du planerade för att göra det, och du gjorde det. Ska vi titta lite närmare på vad som gjorde att det inte gick så bra, den här gången då.” Och så håller man hela tiden fokus på att ansträngningen finns där, ambitionen finns där, och målsättningen är god, och – att du kan väl göra det ännu bättre.

Hur ser du på metodens framtid, och är det en något som kommer spridas till andra kommuner i Sverige? Ja, det tror jag därför att vad som hänt under det här året det är ju att socialstyrelsen har kommit fram med nationella riktlinjer om vilka metoder man ska använda inom missbruksvården. Och då anger de vissa metoder, som de tycker har ett vetenskapligt stöd, och som bör sjösättas inom olika missbruksenheter runt om i landet. Och där finns CRA med. Men CRA har samma svårigheter som i USA och internationellt. Det är att det finns jättefina studier om det, jättebra vetenskapliga resultat, snygga eleganta studier, väldigt tydliga effekter – men av någon anledning har det varit svårt att få folk att börja jobba ordentligt efter det här.

Nätverket uppstod ursprungligen från ett projekt som hette ”Vårdkedjeprojeket” inom Statens institutionsstyrelse, 2005, som de började det här projektet. Och där var ju tanken då att Statens institutionsstyrelse ville ha en metod som bättre fungerade mellan tvångsvården, inom LVM, och den frivilliga vården, för att knyta ihop de delarna bättre. Och då kom man fram till att CRA var en av de metoderna som skulle kunna användas både inom slutenvård och öppenvård, för att uppnå en mycket bättre behandling helt enkelt. Och sen så har vi då fortsatt själva nätverket utan SIS, för att lära av varann, inte tappa metoden och försöka komma ihåg vad det är som är bra med det här, och jobba effektivt med det här. Och jag gillar metoden framförallt för att den ger väldigt mycket utrymme för att missbrukaren själv kan avgöra vad som behövs. ”Det här är min målsättning, och såhär vill jag gå tillväga för att försöka lösa det här problemet.

”Man är mer lyhörd, än vad man kanske traditionellt har varit. Man kan illustrera detta genom en ganska elak bild, säga såhär: att missbruksvården har varit som att gå till frisören och säga: ”jag tänker toppa håret en aning, lite försiktigt. Och då säger frisören: ”Nej, det går inte, du måste ta allt.”, och man säger: ”Nej, men det vet jag inte om jag är beredd på”, frisören säger: ”Jag vet bäst, och dessutom kommer jag låsa dörren, och ser till att du gör det nu, det finns inget att snacka om.” Och så har det varit lite inom missbruksvården att personalen och enheterna har talat om att ”du ska inte tro att du inte har problem, för jag vet att du är alkoholist”, du får en diagnos och man bestämmer vilken vårdplan som du behöver. Sen kan man se att under de sista tjugo åren har det kommit fram bättre metoder, och för det första så att man kan hjälpa folk mycket effektivare, men också att man tillslut begriper att man måste lyssna på personerna. Det är inte så att missburkare är ett annan slags människor som med vett och vilja försöker göra livet så miserabelt som möjligt, utan alla försöker vi på olika vis göra så att vi lever livet så bra som möjligt, och det är bara det att man ibland hamnar i lägen, av olika skäl, där man göra dåliga val – men bland de dåliga valen försöker vi ju ändå vara så smarta som möjligt.

Har ni, under den här träffen, kommit fram till någonting konkret? Ja, dels så har vi nog pratat om att några fler kommer att försöka arbeta i grupp, för att man har fördelar av att göra det, man lär sig av varandra, det blir en bra sammanhållning, det blir tydligare att man tittar på värderingar. Som med patient kan man kanske se att ”den där planeringen kommer inte hålla för dig”. Och man kan hjälpas så. Sen har vi också pratat om fördelarna med att prata med anhöriga. Oavsett om man jobbar med patienten eller inte, så har anhöriga ett stort eget lidande. Och där finns det något som heter Craft. “Community Reinforcement and Family Training”.

Fler siktar in sig på de här anhöriga, med tre syften kan man säga. Det ena är att anhöriga måste få må bättre själva. Det andra är att, med den metoden, kan få missbrukaren att minska sitt missbruk, oavsett om de väljer behandling eller inte. Det tredje syftet är att det är mycket lättare att få en ovillig missbrukare till behandling genom positiva åtgärder, genom att tjata och skrika, och hota och bråka med dem sådär. Det är egentligen grundläggande inlärningsprinciper, att alla kan göra någonting som det kan bli något trevligt av, istället för att bli bestraffad. Så där tror jag också att man mer kommer titta på anhöriga, både som någon som behöver hjälp, men också som resurser.

Missbruksvården har tidigare varit så att anhöriga ska man hålla vid sidan av. Man jobbar nästan mer med tystnadsplikt och sekretess än att man, som exempel, ”Pelles” mamma vet väldigt mycket, och hon oroar sig, – så kan vi hjälpa henne att hjälpa ”Pelle” på ett bra sätt, istället för att ge honom dåligt samvete och hamna i konflikt.

Det här är jätteroligt tycker jag, Jag har hållit på i missbruksvården i trettiofem år, vid det här laget, och jag tycker det är lika kul fortfarande. Så det är fantastiska människor man träffar, och jag har nog aldrig träffat någon patient som egentligen inte velat sitt eget bästa. De kan vara förtvivlade, och hjälplösa, och inte veta riktigt hur de ska gå tillväga, men att viljan finns, det är jag helt övertygad om.

ann-sofie nordenbergANN-SOFIE NORDENBERG, metodutvecklare

Till sist frågade vi Ann-Sofie Nordenberg i egenskap av metodutvecklare inom ASP/ANA i Karlstad, vad hennes syfte med dagen har varit, och hur hon tycker att det har utvecklat sig hittills…

Ja, vi har gått igenom och berättat hur vi i Karlstad jobbat med CRA, både hur vi har blivit utbildade och hur vi jobbar med det i realiteten. Så personalen som jobbar ute på boendena, och behandling för anhöriga, har berättat att såhär tänker vi. Och vi har fått många kommentarer direkt ifrån de som sitter här på mötet, att: ”tänk på det här”, och, ”skulle man inte kunna göra på det här sättet..?” Och vidare hade vi några frågeställningar som vi har fastnat kring när vi har utbildat oss – och de frågeställningarna har vi nu suttit och haft ett erfarenhetsutbyte kring, uppdelade i smågrupper och tagit fram vad vi tycker är svårt. Och så är det meningen att vi ska få tillbaka lite då, hur andra kommuner har tänkt kring det här. För det som vi har tagit upp här idag, har vi förstått, är något som samtliga tycker är svårt.

Så då är det kanske svårt att säga, så här tidigt, vad ni egentligen har kommit fram till rent konkret? Ja, det är nog det som händer just nu, tror jag. Men vi har ju åtagit oss nu att vi har skrivit till alla grupper, och att vi ska göra en skriftlig sammanställning som vi skickar ut till alla som varit här. Så det som skrivs i den här sammanställningen, kan göra att det blir bättre. Inte bara för oss, utan för alla som varit här förhoppningsvis. Men det har annars varit mycket att man hjälper varann och tipsar om olika saker. Så det har vi redan vunnit, oavsett vad som sägs här under resten av dagen.

Text: Håkan Kristensson