20 år med Les Misérables

Les Misérables, foto: Mats Bäcker (pressfoto)

Det var 20 år sedan Wermland Opera senast satte upp Les Misérables. Då var Christer Nerfont ny i branschen och spelade en liten biroll. Han har utvecklats sen dess både som artist och person och spelar nu huvudrollen Jean Valjean.

Vad är, enligt dig, den största skillnaden mellan den nuvarande och den förra uppsättningen av Les Misérables?

– Produktionsmässigt är det tydligt. Det är en helt annan typ av ensemble, det är en mycket kunnigare ensemble när det gäller just vår genre. Produktionsteamet är mer drivet, mer konstnärligt på något sätt. Det känns mer relevant.

För min egen del så har jag mer erfarenhet som jag kan plöja ner och göra någonting som jag absolut inte hade kunnat göra för 20 år sedan. Det är väl egentligen den stora grejen, min egen personliga och konstnärliga utveckling under 20 års tid.

Du har hyllats för din roll som Jean Valjean. Hur känns det?

– Man får naturligtvis hålla sig ödmjuk inför det, det är fantastiskt att folk gillar det man gör. Det är såklart en del av drivkraften. Att man når ut till många och folk att förstår och uppskattar det man gör. Och det handlar ju lite grand om vem man är också. Därför gör det gott i själen när man läser positiva omdömen, men det gör också väldigt ont när det är tvärt om. Man får ta det för vad det är. Det är en subjektiv värdering av intrycken och det vet man ju själv när man går och ser någonting. Det handlar om ”hur vaknade jag, hur var resan, har jag ätit ordentligt, var det god mat”. Alla dagens aspekter, kanske veckans aspekter, vart man befinner sig i livet spelar in på upplevelsen. Man får hitta någon nyansläsning i det, känna efter lite grand och tänka; ”ok, är det över huvud taget rimligt att det är så fantastiskt, är det rimligt att det är så jävligt?”. Att det är den här rollen som blivit så positivt sedd är extra roligt eftersom det är en drömroll. Jag har plöjt ner ganska mycket svett och tårar i det här. Det har varit mycket grubblerier och det har kostat på.

Är du nöjd med din tolkning eller känner du att det finns något som du skulle kunna göra bättre?

– Det gör det absolut. Varje kväll så finns det någonting man kan göra bättre. Och jag tror att den dagen man känner att man inte kan det, så ska man nog lägga av den specifika rollen. Det finns inte perfekt framträdande. Det finns jättebra och superbra och toppklass men det perfekta där varje ton och allting sitter, den finns inte.

Det jag gjorde dåligt igår eller vad jag själv upplever inte fungerade kommer jag att fokusera på idag, vilket förmodligen gör att någonting annat kommer att bli lidande. Jag kan vara nöjd efter en föreställning men det är aldrig så att jag nöjer mig helt. Jag tror det är viktigt i alla typer av yrken, att man aldrig nöjer sig. Det ögonblick man gör det tror jag det är dags att titta på någonting annat.

Finns det några andra roller som du skulle vilja testa i Les Misérables?

– Les Misérables har väldigt många fina karaktärer. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig Herr Thénardier och hade jag haft tonerna och djupet i rösten så hade jag gärna gjort Javert också. Det är en väldigt fascinerande roll. Den kan vara väldigt mäktig om man fokuserar på att göra den sådan. Philip (som spelar Javert) har de förutsättningarna. Han har en stor röst och en stor person. Då blir det en mäktig man, en stor uppenbarelse. Hade jag gjort den rollen så hade jag fått tänka om. Det är så med Valjean också. Jag har fått gå en annan väg än den gängse bilden av honom utifrån mina fysiska förutsättningar.

Det handlar inte om styrka utan det handlar om att ha vinnarskalle och det är där gudstron finns. Javert och Valjean har två ingångar i gudstron. Javert har den straffande guden under tiden som Valjean har den förlåtande guden. Där någonstans så krockar de. Javert fattar inte vad som händer, så den karaktären skulle jag inte ha något emot att spela. Och kanske kan man göra det om 10 år när rösten satt sig lite ytterligare. Jag skulle kunna tänka mig att spela biskopen också, men då får jag vara i Björn Eduards (som spelar biskopen) ålder.

Christer Nerfont, foto: Sandra Thimfors

Skulle du kunna tänka dig att göra fler uppsättningar av Les Misérables?

– Absolut. Inte nästa vecka eller om ett år eller två års tid. Men om 10-15 år, absolut! Men nu räcker det ett tag.

Vid tillfället för vårt möte så är det bara några timmar kvar till föreställning 100 av Les Misérables och ytterligare 21 stycken står på schemat. Aldrig förr har Wermland Opera haft så många föreställningar i rad av en och samma produktion. Endast musikalen Evigt Ung har haft fler föreställningar. Då med imponerande 160 stycken, men de har varit uppdelade i flera omgångar med andra evenemang däremellan.

I skrivande stund är det bara 18 föreställningar kvar och platserna börjar sina så de som vill se Christer Nerfont spela i Les Misérables får skynda sig eller vänta i minst tio år till.

Text och foto: Sandra Thimfors

Ifrågasätt dig själv – för jämställdheten

En sund och respektfull arbetsplats är något alla förtjänar men många aldrig får uppleva. Att ifrågasätta sig själv och reflektera över hur andra påverkas av ens beteende, är vi åtskilliga som kan bli bättre på. ASP Bladet språkar med Manuel Almberg Missner, som gjort karriär av normförändring.

Det är tidig förmiddag när Manuel ringer på dörren. Trots sitt skruvstädsliknande handslag ger han ett sympatiskt och tillmötesgående intryck.

Manuel berättar att han driver företaget MM Gender Advice och att han sedan sju år tillbaka jobbar som genus- och jämställdhetskonsult. Han har också varit anställd som genusvetare på Karlstads universitet. Som konsult har han en bred repertoar. Härskartekniker är en del av den, och det var på dessa som samtalets fokus skulle hamna.
Jämställdhetsfrågor är en aldrig svalnande potatis och ett ständigt pågående arbete. Manuel säger sig märka en attitydförändring kring frågorna sedan han började jobba med dem för sju år sedan.

– Jag tycker att det sker en positiv utveckling. Sättet att prata om frågorna har förändrats. Det blir inte bara en fråga om vad jämställdhet är, utan det handlar mer om hur man rent konkret kan göra för att skapa jämställda verksamheter.

– Man vill hitta metoder och tillvägagångssätt för att skapa jämställdhet i praktiken, så att det inte bara blir en teoretisk fråga, fortsätter Manuel.

Härskartekniker
Fler och fler grupper, verksamheter och organisationer ser ett värde i genus- och jämställdhetsarbetet, och ny forskning pekar på att jämställdhet är kopplat till lönsamhet och nytta för både arbetsplatser och samhället i stort. Men att engagera sig i dessa frågor är inte alltid riskfritt.

– Jag har råkat ut för många härskartekniker. Jag har blivit utsatt för alla varianter, förutom möjligtvis våld. Risken blir större om man jobbar med genusfrågor och att förändra normer. Män löper lika stor risk som kvinnor att bli utsatta, säger Manuel.

Han går vidare med att utveckla begreppet ”härskartekniker”, och förklarar att de kan gå till på väldigt många olika sätt och att det ofta handlar om mer eller mindre subtila utspel.

– Ett vanligt exempel som jag tror många kan känna igen sig i, är något som kallas för komplimangsmetoden: ”Du som är så duktig, kan inte du göra det här?”. Om man får en komplimang så vill man gärna leva upp till den. De flesta säger nog inte: ”Tack, men jag tänker inte betala tillbaka för din komplimang.”

– Det pågår mycket kroppsspråk också. Det är inte bara vad vi kan höra i ord. Det handlar om hur vi sitter och hur vi tittar, eller om att bläddra i papper samtidigt som någon försöker prata, berättar Manuel.

Status, makt och hierarkier
Det finns osynliga statussystem som gör att negativa beteenden kan ”smitta” i en grupp. När den högsta ledaren, vilket inte behöver vara den officiella chefen utan en person med informell makt, beter sig på ett visst sätt så är det fritt fram för de övriga att uppföra sig på liknande manér.

Ett än värre scenario är om den högsta chefen går ut och pratar i sin mobil, tittar bort eller på annat sätt kör över en anställd som försöker få uppmärksamhet, då detta kan signalera till de andra i gruppen, som vill få status av chefen, att det är helt okej att osynliggöra den här individen.

– Mycket är kopplat till hierarkier, men det är inte alltid en överordnad person som använder härskarteknikerna mot en underordnad. Ibland kan det också vara tvärtom. Man kan använda teknikerna även ur ett underläge, nyanserar Manuel.

– Det är inte alltid säkert att den som utsätter dig för teknikerna själv är medveten. Ofta kan personen vara helt omedveten.

Manuels ord gör att jag börjar fundera kring mitt eget kroppsspråk. Har jag haft ögonkontakt med honom? Har jag bläddrat i mina anteckningar? Har jag skruvat mig i stolen? Hur har han uppfattat mig?

Män och kvinnor
Även om potentiellt varje människa kan använda sig av härskartekniker, används de ofta olika beroende på om du är man eller kvinna, och utifrån vilket position du har socialt.
– Den bullrige chefen som är positiv, glad och skämtar mycket men styr med järnhand är ett exempel på en härskarteknik som vissa män använder sig av.

Kvinnors härskartekniker missas ibland, om man förutsätter att de måste användas på samma sätt som av män. Manuel manar oss att tänka på hur det kan skilja sig åt. Att uppmärksamma hur människor kan manipulera den andre till att ifrågasätta sig själv, är något vi bör vara vaksamma på.

– Det är relativt vanligt att vissa kvinnor försöker få andra kvinnor att ifrågasätta sig själva och sin kvinnlighet genom att själva framstå som nätta och feminina. Det kan ske diskret, genom ett höjt ögonbryn, ett huvud på sned och till och med ett leende.

Manuel Almberg Missner

Våga ifrågasätta dig själv
Anledningarna till att härskartekniker används kan vara många, berättar Manuel. Ofta handlar det om makt och status – vilja att bevara den och rädsla att förlora den. Teknikerna kan ibland också användas när man känner sig utmanad i sin egen identitet. Man upplever sig vara en viss person och när någon får en att ifrågasätta den egna bilden så kan man ta till fula knep för att försvara sig.

– Det är bekvämt att behålla sin syn på sig själv, men ibland kan det finnas en mening i att ifrågasätta sig själv, konstaterar Manuel.

Kontentan blir att en jämställd och respektfull arbetsplats tjänar på en öppen, ärlig och rak kommunikation. I en sådan miljö är risken mindre att härskartekniker frodas. Ouppmärksammade kan dessa tekniker i värsta fall utvecklas till vuxenmobbning eller rena våldshandlingar.

Kanske kan en viss jargong kränka någon utan att det var ens avsikt. Finner man modet att synliggöra teknikerna för sig själv och reflektera över sitt eget beteende, så har man kommit en bra bit på väg.

Text: Peter Sundström
Bild: Lotta Tammi & Robert Halvarsson