ADHD eller otrygga föräldrar med otrygga barn?

Allt fler barn och unga lider av psykisk ohälsa. ASP bladet har träffat psykologiprofessor Kjerstin Almqvist som anser att neuropsykiatriska diagnoser riskerar att missbrukas. Hon tycker även att den sociala miljön är viktig.

– Jag tror att barn och ungdomspsykiatrin är utsatta för väldigt starka påtryckningar att göra snabba utredningar för att korta köer och för att så många som möjligt ska få sin diagnos, säger Kjerstin.

Hon har under många år forskat om barn som lever i familjer där det förekommer våld och om hur detta påverkar deras psykiska hälsa.

Kjerstin menar att ett barns anknytning till sina närmsta vårdnadshavare har stor inverkan på hans eller hennes psykiska hälsa även i vuxen ålder. Sättet föräldrar och barn anknyter till varandra utgör ett mönster för hur barnet sedan samspelar med andra människor. Ett otryggt anknytningsmönster leder ofta till problem i skolan och svårigheter i kamratrelationer.

– Barn som växer upp med missbrukande föräldrar eller i en familj där det förekommer våld får tidigt lära sig att ”kontakt med andra kan vara farligt” eller ”det är bäst att jag själv är argsint”. Dessa barn är ofta på sin vakt och har svårt att hantera konflikter, säger Kjerstin.

Kjerstin påpekar att Sverige i sin lagstiftning har en stark föräldrarätt och att detta märks i många situationer. Hon menar att om barnet bedöms ha en medfödd dysfunktion blir det lättare för föräldrarna i kontakten med hälso- och sjukvård, barnomsorg och skola. Frågan är om barnets rätt att få det stöd det behöver då blir underordnat föräldrarnas och samhällets behov av enkla lösningar och förklaringar?

– Jag tycker att betydelsen av svåra livsomständigheter hos barn undervärderas när man tittar på anledningar till deras psykiska ohälsa. Jag är väl medveten om att man i dagens samhälle ser en neuropsykiatrisk diagnos som ett kvitto på att det är medfött, vilket jag tycker är ett missbruk av diagnossystemet, eftersom det inte säger någonting om orsaker, utan det är rena beteendebeskrivningar, säger Kjerstin.

Hon menar att barn- och ungdomspsykiatrin i större utsträckning borde göra breda kartläggningar av orsakerna till varför barn uppvisar olika symtom. Hon nämner då bland annat barn som har svårigheter att sitta stilla och koncentrera sig eller är lättirriterade och oroliga. Det behöver inte röra sig om en medfödd sårbarhet, utan det kan lika gärna bero på att föräldrarna missbrukar alkohol eller att man blir mobbad i skolan.

– Vi har till exempel de barn som jag har forskat om, som har upplevt våld inom familjen, många av dessa barn utvecklar svårigheter som gör att de får en ADHD-diagnos. Om man då säger att det här är något du får leva med och sätter igång medicinering, som man dessutom vet har ganska svåra biverkningar, så får det väldigt negativa konsekvenser, säger Kjerstin.

Hon menar att om man istället hade fått klart för sig att det här barnet har varit med om att det förekommit allvarligt våld inom familjen, så finns det behandlingsmetoder även för det som gör att man kan bli av med symtomen.

– Jag tycker att vi måste bli mer medvetna om att barns faktiska livsmiljö många gånger är det som påverkar deras psykiska ohälsa mest och miljön kan vi förändra. Om barn får skydd och bra uppväxtvillkor, så minskar den psykiska ohälsan. Sedan ska självklart de som har en medfödd sårbarhet få hjälp de också, säger Kjerstin.

Text: Therese Nilsson
Foto: Stefan Ek

En dag i anknytningens tecken

I början av maj samlades för tredje gången olika representanter inom dagens psykiatri som ingår i arbetsgruppen som fått namnet ”framtidens psykiatri”. De var där för att få information och föra dialog om prevention och vikten av anknytning för att förhindra psykisk ohälsa.

Kerstin Almqvist, leg. Psykolog och docent vid Karlstads Universitet inledde dagens reflekterande samtal med att berätta om vikten av barns anknytning till sin vårdnadshavare.
Anknytningsförmågan är en biologisk disposition sedan födseln. Det är ett grundläggande fundament och en av de mest framstående forskarna inom området är Daniel Stern som var den första som gjorde forskning på riktiga spädbarn.

 

Bertil Larsson och Ulrika Kullberg lyssnar uppmarksamt på Kjerstin Almqvist då hon berättar om anknytningens roll för den framtida psykiska hälsan.

Kjerstin fortsätter att förklara hur omsorgsrespons fungerar hos den vuxne. Man kan beskriva den som ett ”ångestkretslopp”: När barnets ångest stegras leder det till att det försöker påvisa detta genom exempelvis skrik och gråt. När barnet sedan får den respons den söker genom att någon kommer så går också ångesten ner.

Detta lär barnet hur det självt skall reglera sin ångest – på egen hand eller med hjälp av någon annan – och detta är grunden i psykisk hälsa. Om barnet inte lär sig denna ångestreglering så kan det i förlängningen leda till att barnet växer upp med kognitiva och emotionella störningar. En trygg anknytning är alltså grunden för barnets framtida psykiska hälsa.

Närmare 30 procent av alla barn växer upp med anknytningsmönster som kan ses som otrygga. Dessa kan delas in i tre grupper: Först har vi de barn som vi brukar kalla för ”självförsörjande”. De lär sig att ta sig an världen på egen hand och uppfattas ofta som väldigt självständiga. Sedan har vi de barn som ofta uppfattas som väldigt krävande och de tillhör gruppen som växt upp i en ambivalent miljö. Ibland har de lyckats knyta an till sin förälder och ibland inte. En kluven uppväxt som gör barnet osäker.

Slutligen har vi de tio procent av barnen som hör till gruppen desorganiserade barn. De här barnen upplever inte trygghet genom närhet utan ofta är det tvärtom – närhet är något som förknippas med smärta, otrygghet, utsatthet och ångest. Miljön runt dessa barn består ofta av missbruk, våld, övergrepp, psykisk ohälsa och rädsla. Det här leder till att barnet aldrig lär sig att reglera sin egen ångest och det i sin tur leder ofta till att de som vuxna tar efter sina föräldrars beteende. Mönster förs lätt över.

Efter Kjerstins anförande var det öppet för de andra deltagarna att komma med tankar, frågor och slutsatser. En som tog ordet var biträdande divisionschef Bertil Larsson som ville få de närvarande att reflektera över vem det egentligen är vi bygger vårt samhälle för? Varför faller så stora grupper utanför? Det är frågor som tål att tänkas på. Ulrika Kullberg som är ST-läkare på BUP flikade in att anknytningstänkandet tyvärr inte är något som genomsyrar verksamheten idag och att det nog är något som det borde läggas större vikt vid.

Kjerstin berättade att i Egypten finns det ett ordspråk som säger att ”det krävs en hel by för att uppfostra ett barn”. Kanske ligger det något i det med tanke på att de mest sårbara familjerna är de där det endast finns en omvårdnadsperson. Ensamma unga mammor är speciellt utsatta i dagens tuffa samhälle. Karin Haster ville dock få en positiv avslutning på denna lärorika eftermiddag med följande ord: Det är aldrig försent att hitta trygghet till en annan människa. Det kan exempelvis vara en terapeut som kompenserar för tidigare anknytningsproblem. Det är inte försent, saker och ting kan förändras.

Text: Kajsa Jansson Foto: Per Rhönnstad