K.L.U.R.A. tar avsked

KLURA-projeket är nu avslutat efter ett och ett halvt års kompetensutbildning. Den sista utbildningsdagen hölls den 30:e oktober i Bibliotekshusets sessionssal.

Inbjudna talare var Agnetha Halvarsson från ApEl utvärdering, Bjarne Andersson, kommunalråd i Kristinehamns kommun och Monica Persson förvaltningens socialdirektör. Utbildningsdagen avslutades med föreläsaren Klas Hallberg.

Jennie Holmberg, KLURA:s projektledare, inledde dagen med att säga att hon inte trodde att projektet skulle bli så stort.

– Projektet växte under arbetets gång. Vi funderade också mycket på om utbildningarna passade och om folk skulle komma till seminarierna.  Vi oroade oss i onödan. Utbildningarna och seminariedagarna har varit fullbelagda. Vi har till och med fått neka människor på grund av för få platser vid vissa utbildningar, säger Holmberg.

Under ett och ett halvt år har KLURA-projektet haft 630 unika deltagare från Karlstad och Kristinehamn. Till detta kan sägas att 220 deltagare har kommit från olika samarbetspartners och andra kommuner.

En filmdokumentation i Mediagruppen Karlstads regi visades. Filmen hade gjorts under året för att visa på vad KLURA-projeket är med exempel från olika föreläsningar. Den innehöll också röster från politiker, företrädare för KLURA och andra berörda deltagare. Filmen finns upplagd på Youtube.

Lärande utvärdering

Agneta Halvarsson och Helena Svensson från ApEL, ett forsknings- och utvecklingscentrum, har utvärderat KLURA-projeket.  Helena Svensson höll i presentationen av utvärderingen och

betonade mycket lärande utvärdering som ett verktyg, för att kunna överföra kunskaper från utbildningsprojekt till det praktiska arbetet på arbetsplatserna.

Meningen med lärande utvärdering är att kunna påverka projektet när det pågår, att komma in i processen medan den fortgår, till skillnad från tidigare då projektutvärderingen kom i slutet av projektarbetet.

KLURA har varit ett välskött projekt, i genomförande och uppföljning, och har svarat på de behov som man har uppgett man har haft. Svensson säger också att deltagarna har varit väldigt nöjda med utbildningarna, särskilt metodutbildningarna har varit populära och uppskattade.

– Det gäller nu när projektkontoret packas ner, att fånga upp det lärande som har ägt rum, både på arbetsplatsen och bland cheferna, menar hon.

Utvärderingen visar också att KLURA har bidragit till ökade förutsättningar att utveckla verksamheten gentemot klienterna. Det visar sig att mervärdet har blivit större eftersom utbildningsdeltagarna kommer från olika avdelningar och från olika kommuner, i det här fallet Kristinehamn och Karlstad.

Hur man integrerar ny kunskap är avgörande för vardagsarbetet. För att detta ska fungera måste organisationen vara lärande. Det gäller att förändra medan projektet pågår, menar Svensson.  Det här sättet att jobba på har resulterat i att projektet som helhet har utvecklats på ett bra sätt.

– Som utredare medför arbetssättet att man får en chans att göra en utvärdering som betyder något, säger hon.

”Vi kan kalla det här för en kick-off”

Från politikens värld var Bjarne Andersson, kommunalråd i Kristinehamn, representant.

– Det här är en kick-off, så ser jag det. Den här avslutningen är starten för något nytt. Vi har gått kurser och utbildat oss. Det här måste vara starten för ett nytänk som vi bygger framtiden på, deklarerar han.

Kompetensutbildning är ett steg i rätt riktning, för det handlar om att få de som jobbar inom socialtjänsten att känna entusiasm och glädje i arbetet. Utbildningarna ska göra avtryck bland brukare och klienter. Andersson menar att detta är det viktigaste.

Andersson tryckte på tre saker som är viktiga för att lyckas med kompetensutbildning.

– Får vi ihop entusiasm och glädje med kompetens, tror jag att vi kan skapa ett vinnande lag, säger Andersson.

Kristinehamnspolitikern hänvisade till Helena Svenssons arbete och tyckte det var ett mycket bra sätt att bedriva uppföljning på. Han menade också att forskning borde bedrivas på det här sättet.

– Man är mitt i verkligheten och stöttar de som håller på med det här och kan ge feedback direkt. Den gamla modellen som man har hållit på med tidigare, när utvärderingen gjordes långt senare efter projektets avslut, känns inte så jättebra, menar han.

– Vi är väldigt nöjda med KLURA, för det har bidragit till en ökad kompetens i Kristinehamn, säger Andersson.

Att knyta ihop säcken

Monica Persson, socialchef i Karlstads kommun och förvaltningens högste representant, fick äran att knyta ihop klurasäcken.

– Hur många gånger har vi inte hört det, att knyta ihop säcken, på föreläsningar och tänkt på floskelbingo, säger Persson.

Skämt åsido, men ibland är det svårt att undvika klyshor, även hon försöker tänka på att inte hamna i floskelträsket. Språket är viktigt och inom förvaltningens verksamheter används ord som framgångsfaktorer, implementering, brukarinflytande och strategisk planering. Betydelsen som språket har är stor, menar Persson.

Före KLURA:s  start fanns inte de pengar som behövdes men det fanns ett behov av kunskap inom olika områden som exempelvis jämställdhet och mångkultur. Finansieringen av projektet gjordes med pengar från ESF (europeiska socialfonden). Över fem miljoner kronor kom KLURA-projektet tillgodo och projektmedlemmarna blev en stund villrådiga inför den stora mängden pengar.

– Sedan tillkom en faktor som jag inte hade förstått och det var det här med upphandling. Vi hade fått så mycket pengar att vi var tvungna att upphandla alla utbildningar utom de som hade interna föreläsare. Det visade sig att de som inte fått uppdraget överklagade, innan en sådan process är över kan man inte göra någonting, berättar Persson.

Hela processen har varit arbetsam. Det är mycket logistik när det gäller projekt av det här slaget, allt från projektkontor till kaffebröd. Till och med kaffe fick genomgå en upphandling.

– Det här sådant man inte vet, hur mycket arbete det är, förrän man har provat, menar Persson.

– Jag ser KLURA som en väldigt lång läroprocess, för det har varit ett långt projekt. Jag har lärt mig väldigt mycket som förvaltningschef. Ett stort tack vill jag rikta till KLURA som har stått på er och fått oss göra det vi ska. Jag vet att ni har kämpat och är väldigt tacksam för det, avslutar Monica Persson.

Trots alla besvärligheter under resans gång, får man en klar känsla av det har varit ett lyckat projekt. Nu gäller det att integrera all den kunskap som har förmedlats och skapats, i möten mellan människor, för att verksamheterna ska växa på ett bra sätt, så att brukare och klienter ska få största möjliga nytta och stöd.

Text: Henrik Sjöberg

Foto: Per Rhönnstad

Länk till KLURA-filmen:

http://youtu.be/y4RwKRQN1TU

HÅNGLA MER!

Föreställningen Hångla mer krönte KLURA:s avslutning. Den handlar om att ge sig hän att våga hångla mer istället för att småpussas. Enligt Klas Hallberg så ska man försöka leva sig svettig och ha roligare på jobbet än vad många tillåter.

Klas är en fantastisk insperatör med en grym närvaro, han kör på i ett högt tempo med hög energi. Han sammanfogar både humor och blodigt allvar, en lyckad kombination. Sammtidigt så får folk möjlighet till eftertanke. Det är inget snack om saken, jag rekomendera varmt alla till att se Klas Hallberg.

Klas är en kille som är född 72 och han kommer från Karlstad, han har föreläst i över 15 år för över 1500 företag, organisationer och skolor. Han gör i snitt två- tre föreläsningar i veckan. Man kan väl säga att han har en lång erfarenhet av föreläsningar. Innan han ställde sig på scenen så ägnade han sig åt inlärning, kommunikation, prestationspykologi, snabbläsnig, hälsa och egen utveckling. Högskolan hoppade han av för att han tyckte att den var för tråkigt. Eftersom han inte tyckte de här åren på högskolan gav så mycket så lärde han sig istället om hur man egentligen lär sig saker. Den kunskapen använder han sig mycket av på scenen.

Klas tycker att folk i allmänhet är lite kluriga. De vill gärna ha det bättre men de helst vill ha är att hade likadant som tidigare. De vill, i de flesta fall, slippa ändra något på sig själva. Det är bättre att kollegorna, frun, maken, vännen, eller grannen ändrar på sig än att man gör det själv. Då blir ju allting bra, eller? Klas har en poäng här, att man ibland med små, små medel kan ändra saker till det bättre.

En metafor

Efter att Klas hade kört på med sin föreläsning så gör han klart för publiken att hångla mer bara är en metafor. Det är inte alls meningen, om nu någon trodde det, att man skulle börja hångla med grannen. Syftet är inte alls att någon ska köra tungan i sin grannes mun. Vid det här laget börjar publiken bli uppvärmd och skratta gott åt Klas skämt. Han är oftare roligare än vad svenska ståuppkomiker är.

”Bruce Lee”, säger Klas och jag tror det är fler än jag som undrar vad han menar. ”Jo”, säger Klas, ”om jag slår ner en massa folk och spelar in det så blir det en jätte succe över hela världen”. Vad tror ni hans mor sa? Kanske sa hon, ”lille Bruce, det fattar du väl att det är ingen som vill se dig dänga folk!” Detta säger Klas på bred Värmländska. Men som dom flesta vet så blev hans sparkar kända över hela världen.

Klas är en mästare på att bädda in ett budskap med en rolig historia. I berättelsen kring Bruce Lee så tror ju jag han menar att man ska tro på vad man gör, våga ta ut svängarna och ha roligt. Det här med att ha roligt återkommer Klas till flera gånger. Folk borde ha det roligare på jobbet. Sen säger han, ”tänk om vi orka bry oss innan det behövs.” Enkla små tips som gör tillvaron lättare. Mycket varför jag är här idag är för att få dig att förstå att du ska ta tag i det enkla.

Han passar även på att dela ut en liten känga till en stor del av publiken, som är socialarbetare, varav många jobbar på ”soc.”

”Ni socialmänniskor verkar inte få ha roligt utan ni ska vara sura”, tycks han mena. Det finns säkert ett par stycken som kommer gå härifrån och tycka att föreläsningen var bra. Men var den inte lite för kul? Han menar antagligen att folk i allvarliga yrken, och särskilt där, inte tillåter sig själva till att ha roligt. I alla fall inte för roligt. Men klienterna kanske inte tjänar på ett trist och tråkigt bemötande. Man behöver inte så att säga vara eländig i ren sympati.

Jo då – grabben är rapp i käften. Så forsätter han med, ”vem fan har sagt att du inte får ha roligt?”

Det är förmodlingen bara vi själva som hindrar oss till att ha det roligare. Sen säger Klas förmodlingen något som är sant; utav alla forskare i hela världen så finns det ingen som tycker att man lär sig mindre eller jobbar sämre om man har roligt. Kan inte annat än hålla med i det mesta som han säger, att lära sig att ha det roligt var dessutom rätt kul bara det.

Text: Christer Adrian

Kampen om läget

Kompetensprojeketet KLURA hade inbjudit till en seminariedag som fokuserade på Bostad Först. I en fullsatt hörsal i Värmlandsmuseum talade bland annat Marcus Knutagård, lektor och forskare vid Lunds universitet, om sin forskning kring hemlöshet.

Han disputerade 2009 med avhandlingen Skälens fångar: Hemlöshetsarbetets organisering, kategorisering och förklaringar. Marcus Knutagård och lundaprofessorn Hans Svärd var de drivande i implementeringen av Bostad först i Sverige.

Bostad Först är en metod för att skapa boenden för människor som är hemlösa. Anhängare av denna modell hävdar att det är en mänsklig rättighet som inte ska nekas någon. Detta oavsett om personen medverkar i ett behandlingsprogram eller inte. Bostad Först bygger på att de personer som är med, är motiverade att förändra sina liv.

Hemlöshet är ett bostadsproblem. Tack vare Bostad Först kan hemlösa få ett permanent boende med ett förstahandskontrakt, istället för att slussas runt mellan olika typer av boenden.

– Bostad Först är en logisk idé om att människor behöver en fast punkt i livet, för att kunna ta hand om andra situationer i sitt liv, oavsett det handlar om relationer eller något annat allvarligare, förklarar Marcus Knutagård.

Anledningen till att Marcus Knutagård fick upp ögonen för Bostad Först var i samband med att hans avhandlingblev färdig.

Vad är hemlöshet?

Svaret på den frågan kan lättare beskrivas utifrån fyra situationer. Situation ett innefattar: hemlösa boendes på akutboende, härbärgen, jourboenden och de personer som bor på gatan som uteliggare.

I situation två finns hemlösa som bor på institutioner som exempelvis behandlingshem. Dessa personer beräknas bli utskrivna inom tre månader och har ingen ordnad bostad när de lämnar behandlingshemmet.

Den tredje situationen omfattar långsiktiga boendelösningar. Det betyder att man bor i ett boende under en längre tid. Situation fyra innefattar hemlösa som är beroende av tillfälliga boendelösningar. De bor kanske hos släkt, vänner eller hyr i andrahand, och de har på grund av sin situation varit i kontakt med socialtjänsten.

Enligt Knutagård har forskningen konstaterat att hemlöshet inte kan betraktas som något individuellt. Det finns ingen genetisk egenskap som gör att man är mer lämpad för ett liv i hemlöshet.

– Hemlöshet är en situation. Ett tillstånd man befinner sig i, hävdar Marcus Knutagård.

Kampen om läget

Det Marcus Knutagård återkommer till under sin föreläsning är kampen om läget. Var någonstans kan den som inte har en fast punkt i tillvaron hitta sin hemvisst.

Det finns ett antal exempel i Malmö på hur platser förändras medvetet. Detta görs för att det ska vara svårare för hemlösa att vistas där. Knutagård visar på ett antal olika platser från centrala Malmö, där hemlösa och uteliggare har funnit en fristad i staden. Ett tydligt exempel är en viadukt där det finns ett utrymme längs järnvägen där hemlösa vistas.

Med skälet att det var ett farligt ställe att vara på, placerades en hög med sten i det smala utrymmet. På det sättet hindrades uteliggarna att använda platsen som sovplats. Tre lastbilsflak med sten löste problemet. Det finns flera liknande fall i Malmö där kampen om läget leder till att staden kliver in och temporärt anser sig lösa problemet. Men de långsiktiga problemen består trots stadens ambitioner att ta tag i situationen dem.

– Vi flyttar runt en massa problem utan att istället för att ta tag i dem, menar Knutagård.

Det pågår en kamp om staden som tar sig i uttryck av en disciplinering av stadsmiljön. Från myndigheternas sida vill man förhindra att människor bosätter sig på platser som exempelvis viadukten vid järnvägsspåren.

Det finns också exempel på en mer human sida av kommunens agerande. Knutagård berättar om en bänk i en av parkerna i Malmö. Den var hem för en av Malmös bostadslösa som under en grön presenning hade sin fasta punkt i tillvaron.

När Marcus träffade mannen med bänken berättade han att det var hans hem. Han öppnade sin dörr, gick in, stängde och så var han hemma. I Knutagårds avhandling tar han upp mötet med den här mannen.

– I avhandlingen skriver jag om kampen om läget. Vi utesluter hemlösa på många olika sätt och det finns få utrymmen som hemlösa kan vistas i. Så fanns den här bänken och jag tänkte att då finns det hopp. Även om detta inte är vad vi eftersträvar, behöver man inte jaga iväg folk, medan vi letar efter andra och bättre boendealternativ.

En dag var bänken borta. Den hade bytts ut mot en modernare variant. Den gamla parkbänken hade utgått och mannen försvann från platsen. Men helt plötsligt en tid senare var bänken tillbaka. Alla var glada utom mannen som bodde där. Han var inte nöjd eftersom han inte hade bett om en renovering. Men trots det stannade han kvar för det var ju ändå hans hem.

Vintern 2010 var det mycket snö. Det var oskottat i parken med undantag av platsen runt mannens parkbänk. Troligtvis hade någon vid kommunen med hjälp av en traktor röjt undan snön. Snöskottningen hade hanterats som vid vilken annan bostad som helst. När det snöar måste man skotta, så att människor kan komma till och från sina bostäder.

– Jag tycker detta är ganska vackert. Det visar på någon form av känsla för det här med var och vilket läge vi befinner oss i, säger Knutagård.

                                                                                                                                            Text: Henrik Sjöberg