Mindre tvång om BUP får bestämma

Barn- och ungdomspsykiatrin startade i Värmland redan 1942. Idag jobbar ungefär 120 personer där. Personalen arbetar i fem olika team, som servar hela Värmland. Till Neuropsykiatriskt – team väst hör ett OCD-team, vilka har funnits i 16 år, som behandlar barn med tvångstankar.

– En del personer har en sårbarhet för att utveckla tvångstankar. Oroliga och ängsliga personer utvecklar lättare tvång, säger Roger Ökland som arbetar som skötare på BUP.

Tvångstankar, eller OCD, debuterar vanligen i tidiga tonåren och fram till 30-årsåldern. Två procent av befolkningen har någon gång under livet haft besvär med tvångssyndrom. Sjukdomen är känd sedan länge, och förr kallade man den för tvivelsjuka.

På BUP finns idag cirka 70 barn och ungdomar från hela Värmland som är under behandling. Vården koncentreras med en tät och intensiv kontakt i dagvården eller hembesök vid behov. Tillfälliga platser kan också öppnas under en kortare tid för inläggning.

– Behandlingen bygger på Kognitiv beteendeterapi, ibland i kombination med läkemedel, fortsätter Roger Ökland.

Kognitiv beteendeterapi går ut på att man skall bli medveten om vilka tankar som uppstår samt vilket beteende man har. Man arbetar då för att ändra sitt beteende och på så vis även de negativa tankarna.

Behandlingen startar med en analys av tvångsproblemen, sedan beskriver man det mål man vill uppnå med behandlingen. Den varierar från några träffar med personen, upp till flera år. Upplägget är att man behandlas i de miljöer där tvångsproblematiken finns, det är där man får träna. 75 procent av ungdomarna blir bättre efter behandlingen.

– I OCD-teamet arbetar två behandlare och en läkare, berättar Roger Ökland.

Med kognitiv beteendeterapi har man störst sannolikhet att kunna hjälpa barn med tvångsproblematik menar Roger. Innan KBT fanns det ingen bra behandling.

Man försöker nu dessutom att utveckla behandling med hjälp telefoner och datorer i hemmet. Då behöver inte barnen resa till Karlstad.

Text: Olle Stagnér
Foto: Stefan Ek

Våga prata om depression

Det är svårt att tala om depression i samhället idag. Att det är fritt fram att tala om fysiska åkommor, men tabu att tala om psykiska, tycker inte Udda är okej, och de vill öppna upp för diskussion om depressioner hos unga och hur de botas. Udda står för Unga med Depression och Deras Anhöriga.

Hösten 2013 skapades föreningen Udda av personer som antingen själva hade drabbats av en depression, eller som har anhöriga som haft svårare eller mindre allvarliga depressioner. Tanken var att prata om depression och läkemedel som är knutna till depression. När de startade blev Udda överösta med berättelser. Varje dag är det någon som tar sitt liv på grund utav depression. Hade de fått rätt hjälp tidigare hade de kanske levat idag.

INGET STATISKT
Tvärtemot vad man kan tro när man är mitt i en depression så är den inte statisk. Man kommer att komma ur den, förr eller senare. Man kan leva ett bra liv även om man i perioder är deprimerad. Det finns många bra mediciner och även terapi. I en stressig tillvaro blir det allt viktigare att prata om det!

Udda har en funktion som heter fadder. Det är att du kan få kontakt med en person som själv har haft en depression och som har kommit ur den, alternativt chatta med någon. Tanken är att framför allt stötta personer mellan 16 till 35 års ålder, unga vuxna. De som arbetar för Udda är inga experter, men kan hjälpa till i slussning till exempel psykiatrin.

MÅNGA BOTEMEDEL
Det finns många sätt att förebygga och att ta bort depression. Det finns många typer utav samtalsterapier, kuratorer och psykologer, gruppterapier, ljusterapi där deltagarna får sitta i ett vitt rum, mediciner och självhjälp.

Udda tycker inte att det finns några rätt eller fel i hur depressioner behandlas; vad som fungerar är olika för varje person. De vill i stället hjälpa att visa vägen i den sjukvårdskarusell som den sjuke kanske inte själv orkar handskas med.

DEPRESSION ÄR…
Depression är en sjukdom i hjärnan, där vanlig sorg eller ledsamhet växt sig större än normalt. En kemisk obalans i hjärnan där serotonin, noradrenalin och dopamin är inblandade.

De styr hur du mår, sömn, förmåga att ta initiativ och sexualitet. Vid depression är nivåerna av dessa lägre än normalt. Symtom kan exempelvis vara nedstämdhet, ångest, orkeslöshet, självkritik eller sömnsvårigheter. Symtomen kan komma som en reaktion på en händelse i livet, eller utan anledning.

FÖREBYGG SJÄLV
Udda har på sin hemsida tips på hur man själv kan göra för att förebygga depressioner. Några av dem är: regelbundna vanor, motion, bra mat, dagsljus, sömn, läsa böcker, lyssna på musik, ta det lugnt, ta inte på dig nya uppgifter och prata gärna med någon om hur du mår, gråt gärna och läs på om depression.

Vem som helst kan drabbas av depression och det finns ett stort mörkertal, detta då det är tabu att tala om psykiska sjukdomar. Depression är en folksjukdom och det vanligaste skälet till sjukskrivning i västvärlden.

VANLIG SJUKDOM
Udda skriver på sin hemsida att varannan kvinna och var tredje till var fjärde man någon gång i livet får en depression. När man får en depression brukar man tappa all energi och intresse för saker som man normalt är intresserad av. Man kan få problem att somna, eller vakna tidigt utan att vara utsövd.

Det kan vara svårt att tala med en person som är sjuk, då den antingen behåller allting inuti sig själv, eller berättar allt för mycket och ibland suger personen upp all din energi. Det är viktigt är att sätta gränser men inte vara elak; den deprimerade är sjuk.

Bara en av tre som drabbas söker läkarhjälp, även om det är en sjukdom som går att bota. Svåra depressioner kan leda till självmordstankar och försök, de leder också till försämrat minne, koncentrationssvårigheter och stresstålighet, så det är viktigt att behandla din depression!

OLIKA TILLGÄNGLIGA METODER
Den vanligaste terapiformen som finns idag är KBT; kognitiv beteendeterapi. Det är det terapiform som Socialstyrelsen rekommenderar. Det går ut på att ändra tanke- och beteendemönster.

Psykodynamisk terapi är en vidareutveckling av psykoanalysen, den vill ge en grundläggande emotionell förståelse för problematiska livsmönster.
Det finns flera läkemedel mot depression, så kallade antidepressiva läkemedel. Vilket som passar bäst är olika, men en av de vanligaste är Zoloft (sertralin). En del behöver även medicin mot ångest och/eller sömnbesvär.

Experimentera inte själv, mediciner ska tas i samråd med läkare!
Utöver samtal finns ECT-behandling, elbehandling, vilket är den mest effektiva metoden vid svåra terapiresistenta depressioner, där mediciner inte fungerar, eller där man måste ha snabb effekt.

Text & illustration:
Maria Lundby Bohlin

Var finns kreativiteten inom psykiatrin?

Kreativt skapande och kultur måste lyftas fram inom psykiatrin. Låt inte läkemedelsbehandling och samtalsterapi stå ensam som lösning för den som söker stöd, menar månadens debattör.

Kreativt skapande och kultur har idag en undanskymd plats inom psykiatrin, fokus ligger istället på läkemedelsbehandling, ibland i kombination med samtalsterapi. Det är relativt snabba universallösningar, med fokus på symtom som gäller, men måste det vara så? Jag vill hävda att kreativt skapande i olika former skulle vara ett utmärkt komplement som ger mer långsiktiga effekter.

Varje år tjänar läkemedelsindustrin miljarder på svenskarnas psykiska ohälsa och utskrivningen av antidepressiva preparat bara ökar. Många människor övermannas av meningslöshet och hopplöshet, åtskilliga lider av dålig självkänsla och bristande självförtroende. Forskning som Kulturrådet tagit del av, tyder på att kultur och kreativt skapande kan bidra till ökade självkänsla och en känsla av meningsfullhet.

Tystnad gällande estetiska terapier
För de som inte bara får ett läkemedelsrecept utskrivet, finns moderna terapier som kognitiv beteendeterapi (KBT), en behandlingsform som skördar stora framgångar så väl i Sverige som internationellt. Här ligger fokus på analys av sina egna tankar och känslor, vilket jag inte ser som något negativt i sig. Jag menar dock att det finns en risk i att använda sig för mycket av bara den vänstra hjärnhalvas specialiteter som bland annat är analys, logik och struktur. Jag vill framhäva betydelsen av den högra hjärnhalvans expertområden, så som kreativitet, fantasi och symboliskt tänkande.

Idag finns det flertalet alternativa terapiformer som fokuserar på estetiska verksamheter och färdigheter som domineras av den högra hjärnhalvan. Exempelvis finns bildterapi, dansterapi och olika skrivarkurser i poesi för personer med psykisk ohälsa. Det är dock sällan man hör talas om sådana aktiviteter, frågan är varför? Varför satsas det inte mer på estetiskt inriktade terapier?

Försök till att introducera kreativt skapande har gjorts på de psykiatriska vårdavdelningarna i Karlstad där man har ett gemensamt aktivitetsrum. Dit kan patienter komma för att till exempel måla, göra smycken eller virka. Informationen om detta är dock enligt uppgift ofta bristfällig. Aktivitetsrummet tycker jag ändå är ett bra initiativ, men det bör lyftas fram och utvecklas. Kanske kan det leda till fortsatt kreativt skapande efter utskrivningen?

Kultur på recept
Jag anser att Landstinget i Jönköping läns pilotprojekt med kultur på recept, utgör ett föredömligt exempel, när det kommer till att introducera kultur till personer med psykisk ohälsa. Enligt Vårdguiden får personer som fått sådana recept utskrivna, prova på varierande estetiska verksamheter i grupp och besöka olika kulturevenemang. Jag tycker projektet ska bli permanent och utvidgas till att gälla hela Sverige, det skulle vara ett sätt för psykiatrin att visa att man tycker att kultur och kreativitet är viktigt, något som jag vill mena att man misslyckats med hittills.

Kulturrådet listar på sin hemsida landsting som man anser är goda exempel på vårdgivare som använder kultur i sina behandlingar, Värmland finns inte med på listan. Jag tycker det är synd att man inte satsar mer på kultur med tanke på de positiva effekter det ger för patienterna. Kanske är det lättare att skriva ut ett piller, men ger det människor ett mer meningsfullt liv, bidrar det till mer skönhet i vardagen eller ökad självkänsla?

Text: Therese Nilsson
Foto: Kid Overgaard

Det kommer aldrig gå…

Jag tror de flesta känt någon gång att ”Det kommer aldrig gå, jag som är så höjdrädd!”, eller att man undviker öppna platser, hissar eller stora folkmängder för att försöka hålla ångesten i schack.

Kanske är det tvärtom? Att om man som höjdrädd ger sig tusan på att måla husväggen, eller utsätta sig för folk­mängder, i lagom doser, blir starkare av det? Att man stärks av att tilltala främmande människor, om än bara för att fråga vad klockan är, eller kanske inte åker den där flygresan till Island, men kanske tar en fika på flygplatsen, utan att åka någonstans, som en början?

Studier visar att det är mindre farligt att åka flygplan än att köra bil. Att flyga är för en flygrädd en mardröm, man kan ju inte hoppa av ett plan i luften, såsom man kan på tunnelbanan eller på bussen, men det går. Man kan låta bli att åka till platser som Island, dit det krävs att man åker flygplan, men kanske åka en helg till Stockholm med inrikesflyg, sova bra innan, ta en lugnande tablett och inte sitta vid fönstret om man kan välja.

PERSONLIGT
Undertecknad har nyligen varit på Kana­rieöarna, och där bjöds många situatio­ner; folktomma mörka gator där man kan bli rånad eller våldtagen, folkrika gator med ficktjuvar, restauranger med hög ljudnivå och stimmigt med folk. Det bjöds även på resor med buss högt upp i bergen, med stor buss och smala vägar med bara stup på ena sidan. Där finns även flygplatser där jag känner att jag ska bli arresterad i säkerhetskontrol­len och flygplan där varje ändrat motor­ljud tolkas som att en av motorerna lagt av så vi måste nödlanda i havet och blir uppätna av hajar… men jag åkte ändå!

ANPASSNING
Enligt KBT, Kognitiv beteendeterapi, kan man släcka ut fobier, helt eller delvis, genom att sakta närma sig det man är rädd för. Först kan man få se det skrivna ordet ”spindel” och tala om detta, sen en tecknad bild, därefter ett foto. Redan det skrämmer många med spindelfobi. Senare kan man få se en liten ofarlig spindel i en burk. Efter det kan man få träffa spindeln utan burken. Till slut kanske man kan klara av att hålla den i handen.

På samma sätt kan man göra med hund­rädsla. Se en bild på en hund, tala om känslorna, kanske hälsa på små valpar, för att till slut klappa en stor hund (må vara inte en aggressiv sådan). Tillsam­mans med hund-vett och etikett, som att man exempelvis aldrig skall klappa en hund utan att fråga ägaren först, och andra bra tips, kan det gå vägen.

ATT GÖRA SJÄLV
Det finns mycket att göra för oss som kanske inte har rena fobier, men som har småsaker att störa sig på. De som är hundrädda kan ju hälsa på i en familj där det finns en hund i en trygg miljö, de flesta har någon vän eller familj med hund eller andra djur. Man behöver inte rida om man är rädd för hästar, men man kan ringa till en ridskola, där är de flesta hästarna lugna, och fråga om man kan få gå genom stallet, kanske ge en morot till en häst utan att man nödvän­digtvis behöver röra vid hästen.

Man kan också, om man är mindre rädd, besöka terrarier, där det finns spindlar och ormar. Undertecknad är inte rädd för ormar, men när jag såg en puffader, i ett terrarium i Göteborg med världens giftigaste ormar, en kort tjock giftorm, kände jag mig inte särskilt tuff, även om det var glas emellan…

KUNSKAP GÖR SKILLNAD
Viktigast dock, för att känna sig trygg, är kunskap; springer man inte barfota på en åker på sommaren, så är sannolikhe­ten för att råka på en huggorm i Sverige väldigt liten. Dessutom så är det få som skadas allvarligt av huggormsbett, är man inte allergisk så behöver man till exempel inte åka in till sjukhus för motgift, men ring alltid Sjukvårdsrådgiv­ningen för att höra vad de säger!

Det finns också lugnande mediciner, men få behöver dem, ofta kan de ha motsatt effekt, alltså att man blir ång­estfylld när man inte kommit ihåg att ta dem, så de ska man ta med måtta. Bättre är KBT-terapi eller egenvård. Tänk logiskt; ser du en orm, gå åt andra hållet, ormar kommer inte efter dig, de blir sannolikt mer skrämda än du. Hur skulle du tänka, om det kom en tio meter hög människa, när du själv bara ligger på marken utan ben? Dessutom; träffar du på en hund, häst eller orm som du är rädd för, skriv upp det i en bok; ”Idag träffade jag en stor hund på gatan, jag blev rädd, men det gick bra!”
Lycka till!

Text och Illustration: Maria Lundby Bohlin