Posttraumatiskt stressyndrom är krigarens onda skugga

Detta är fortsättningen på vårt tidigare reportage om PTSD – posttraumatiskt stressyndrom.   ”När tiden inte läker dina sår”

Sverige har nyligen gått över till yrkesförsvar, och svensk militär kommer i högre utsträckning än tidigare att delta i fredsframtvingande operationer i utlandet. Detta kommer att innebära ökad förekomst av ptsd-skadade soldater. De destruktiva effekterna av ptsd bland krigsveteraner i USA och Danmark vittnar om ett stort problem som tagit det civila samhället på sängen.

Nästan ett årtionde av konflikter i Irak och Afghanistan har satt djupa spår i USA:s armé (Afghanistankriget är nu det längsta i landets historia). Idag beräknas att minst en halv miljon soldater och officerare – kvinnor och män – lider av psykiska besvär till följd av sina traumatiserande erfarenheter, med ptsd som dominerande åkomma.

En av de stora bovarna bakom besvären tros vara de ständigt återkommande missionerna. En soldat anses egentligen behöva en viloperiod på 36 månader mellan skarpa utlandsmissioner, men den begränsade storleken på armén – och utformningen på dess uppdrag – har inneburit att man tvingats pressa organisationen till max, till och med över gränsen för vad den tål.

Upprepade missioner innebär högre risk En psykiatrisk undersökning av de amerikanska styrkorna visade att en av tio hade fått någon form av psykiska besvär efter en genomförd utlandsmission i ett konfliktområde. Detta ökade till en av fem efter två missioner och en av tre efter tre missioner. Många är nu inne på sin fjärde och vissa har gjort ännu fler.

Effekten av detta har inneburit en flodvåg av psykiskt skadade soldater som mer eller mindre lamslagit arméns underdimensionerade psykvårdsapparat. Personalen bryter ofta ihop under arbetsbördan. Då ska också läggas till att man beräknar att endast hälften av dem som behöver vård också söker hjälp.

Arméns problem med nyrekrytering har även gjort att standarden för vem som tillåts tjänstgöra sjunkit. En anonym arméterapeut har beskrivit sin frustration över att behöva lägga ner stor kraft på att behandla ”verkligen sjuka människor som aldrig borde ha fått arbeta inom det militära till att börja med”. Själva bristen på manskap är en av orsakerna till att många nu närmar sig ett halvdussin utlandsuppdrag. Problematiken har fortplantat sig i hela arméapparaten.

Man försöker nu stävja den destruktiva uppåtspiralen av mentala besvär bland soldaterna genom att medicinera manskapet, oftast med SSRI-preparat. Från 2007 till början av 2010 ökade förskrivningen av psykofarmaka med 75 procent.

Många som äter medicin är alltså i aktiv tjänstgöring, något som tidigare inte var tillåtet. Av goda skäl, kan man tycka. Lämpligheten i att låta en individ som är beväpnad till tänderna samtidigt ta preparat som ofta ger den medicinerade ett avtrubbat känsloliv känns minst sagt tveksam. Idag tar var femte amerikansk soldat i Afghanistan antidepressiv medicin.

Analysföretaget Rand Corporation och statliga Institute of Medicine har nyligen publicerat varsin forskningsstudie på SSRI-preparatens effektivitet på ptsd-besvär. Enligt Rand-studien var resultaten – även i de största kliniska testerna – ”blygsamma”. IoM:s konklusion var: ”bevismaterialet är otillräckligt för att kunna fastslå effektiviteten hos SSRI-preparat i behandling av ptsd.”

Självmordsepidemi i armén Det beräknas att soldater med ptsd löper sex gånger större risk att ta sina liv än soldater med andra psykiska besvär. Föga överraskande har också antalet amerikanska soldater som årligen begår självmord slagit nytt rekord sex år i följd.

På militärbasen Fort Campbell i Kentucky beordrades förra året ett akut tredagarsstopp för all verksamhet, så att alla kunde sätta sig ner och diskutera igenom den epidemiska ökningen av självmord bland basens personal.

Över hela USA har de typiska följdeffekterna på ptsd blommat ut i de städer som ligger intill landets militärbaser. Där rapporteras om ökad förekomst av generell brottslighet, familjerelaterat våld och missbruk. I Colorado Springs, Colorado, har man haft en dramatisk ökning av antalet mord, de flesta begångna av veteransoldater förlagda på den intilliggande militärbasen Fort Carson.

Under senare år har staden även fått uppleva en drastisk tillväxt av antalet självmord i förhållande till sin befolkningsstorlek, också detta har kunnat kopplas till Fort Carson.

Bittra danska erfarenheter Nu behöver man inte ta sig över Atlanten för att finna exempel på konsekvensen av ptsd. På andra sidan Öresund har effekterna av krigen i Irak och Afghanistan uppenbarats efter dansk medias rapportering om den sociala utslagningsprocess som pågår bland landets ptsd-drabbade soldater.

Mellan två- till tretusen veteraner beräknas bära på svåra psykiska skador.  Oförmögna att komma till rätta i samhället blir de isolerade i sina lägenheter, som många efter hand vräks ifrån eftersom de inte betalar hyran. De öppnar överhuvudtaget inte sin post.

Med tiden faller de ur systemet och hamnar på gatan där de sen fastnar i missbruk. Vissa har flytt livet i staden och dragit till skogs, där de överlever på bär och vilt.

Fackföreningen för det danska underofficersförbundet anser att antalet självmord och självmordsförsök – bland både aktiva och före detta soldater – ligger på en oroväckande hög nivå. De beräknar att var sjunde veteran är i behov av något slags stöd från samhället. Ett stöd de sällan eller aldrig erbjuds. Flera veteraner som avvisats när de sökt hjälp vid landets psykakutmottagningar har sett sig tvungna att begå brott för att kunna få vård.

När försvarsminister Gitte Lillelund Bech uttalade sig om den påstått dåliga stöttning staten och armén erbjöd veteranerna ansåg hon att psykiskt skadade soldater inte skulle visas någon särskild hänsyn. De fick allt lov att ställa sig i kön till landets psykmottagningar, precis som alla andra, fastslog hon. Och fann sig då ha fastnat med foten i dragspelet.

Det blev ett fasligt oväsen. Lillelund Bech var tvungen att be om ursäkt och göt sen olja på vågorna genom att meddela att hon tillsatt en utredning som ska leda till en förbättrad dansk veteranpolitik.

Nyligen öppnades två veteranhem för danska soldater, och ett tredje slår upp portarna i oktober eller november. Även om de är till för alla soldater är de främst tänkta att vara till gagn för de mest traumatiserade veteranerna.

Carl Bratved, verksamhetsansvarig vid veteranhemmet i Fredericia, tror inte att det civila samhället har förmåga att sätta sig in i de upplevelser som själsligen skadat soldaterna.

– Eftersom vi är ett land som inte varit i krig sen 1864 har det inte funnits ett erkännande av de trauman som sådant ger soldaterna, säger han.

Den danske filmaren Janus Metz hyllade krigsdokumentär Armadillo  (vinnare av stora kritikerpriset på filmfestivalen i Cannes) , som under ett halvår följde en grupp unga danska soldater i Afghanistan,  har dock fungerat som en ögonöppnare. Filmen chockade Danmark. Opinionen i landet svängde, från ett starkt stöd för danska trupper i Afghanistan till en vilja att få hem soldaterna. Krigets skitiga verklighet skildras rakt och osentimentalt, utan skyddsfilter.

Attitydförändring bland danska soldater Något som trots allt får ses som positivt är att det på senare tid blivit mer legitimt bland aktiva danska soldater att uppsöka psykologstöd. Machoattityden ”riktiga män behöver ingen hjälp” håller gradvis på att klinga av. Mellan 2007 och 2009 fyrdubblades besöken hos arméns psykologer. Ökningen går hand i hand med att kriget i Afghanistan blev mycket brutalare från 2007. Det har kommit ner på ett personligt plan, eftersom soldaterna numer får uppleva närstrid.

Ur svensk synvinkel är exemplet Danmark särskilt intressant på grund av att danskarna har det system med yrkesmilitär som Sverige nyss infört. Det som främst skiljer de svenska och danska Afghanistanmissionerna är att danskarnas uppdrag så här långt varit mycket tuffare. De danska styrkorna är förlagda till landets våldsdrabbade södra delar och är den utländska nation som lidit störst förluster i relation till sin folkmängd (32 döda).

Men våldsexponeringen mot svenskarna har varit på ständigt uppåtgående, särskilt under de senaste två åren, då talibanerna blivit mer aktiva över hela landet. Mellan 2008 och 2009 tredubblades attackerna mot den svenska ISAF-styrkan och under 2010 har attackerna ökat i både omfattning och allvarlighetsgrad.

De korthuggna och knastertorra kommentarer som Högkvarterets pressavdelning numera nästan dagligen publicerar på Försvarsmaktens hemsida – angående talibanattacker på svensk trupp – korrelerar dåligt med de märgfulla berättelser som soldater och officerare sporadiskt tillåts lämna till journalister, gällande sina stridsupplevelser.

Hemkomstverksamheten Svenska försvaret har de senaste åren arbetat på att utveckla och förbättra den så kallade hemkomstverksamheten. Det är ett program där varje återvändande medlem från en utlandsmission går igenom en screeningprocess (genomlysningsprocess) för att kunna identifiera risk för framtida psykisk ohälsa. Processen startar redan i insatsområdet när beteendevetare och psykologer från försvaret besöker gällande förband. Man ”sonderar terrängen” för att kunna anpassa stödet efter det hemkomna förbandets upplevelser i operationsområdet.

Väl hemflugna går samtliga igenom ett tredagarsprogram med individuella avlastningssamtal, läkarundersökning och föreläsningar om hur man bäst hanterar stressreaktioner. Tre psykologer arbetar uteslutande med uppföljning av medlemmar från utlandsmissioner, vid behov lånar man in psykologer från försvarets övriga verksamheter och i nödfall kan även utomstående psykologer kopplas in.

Försvarsmakten säger sig inte känna till några fall av ptsd bland dem som tidigare tjänstgjort i Afghanistan, kända fall härrör alla från äldre insatser. Försvarets uppföljningsansvar löper över fem år. Det har föreslagits att ansvarstiden borde förlängas, eftersom ptsd ofta  debuterar åratal efter det trauma som ligger till grund för besväret – latensperioder på femton år och uppåt förekommer. I exempelvis USA har armén ett livslångt hälsoansvar för sina veteraner.

Du sköna nya värld Att vi i framtiden kommer att få se ett tilltagande antal ptsd-skadade svenska soldater förefaller oundvikligt. Riksdagsman Allan Widman, Folkpartiets talesperson i försvarsfrågor, har under de senaste åren utrett frågan om det framtida stödet för våra krigsveteraner.

Denna utredning ligger till grund för den nya veteranlag som träder i kraft från 1 januari 2011. Enligt Widman stärker den nya lagstiftningen skyddet för veteranerna, men han hymlar heller inte om den nya verkligheten:

– Belastningen på soldaterna kommer att öka framöver och vi kommer att förlora fler soldater.

Fredrik Yllemo, personalspecialist på försvarets insatsstab, tror att Sverige har en dansk situation inom ett årtionde. Frågan är om det ens dröjer så länge.

Även om det ännu inte finns några kända svenska fall av veteraner som blivit skogseremiter har vi trots allt exempel på fenomenet inpå knutarna. I skogarna öster om Kongsvinger, nära norsk-värmländska gränsen, hade en liten grupp norska Afghanistanveteraner isolerat sig, och ägnade sig av okända skäl åt att gräva skyttegravar …

Text: Christer Jansson

Källor: Försvarsmakten, Dagens Nyheter, Expressen, Sydsvenska Dagbladet, TT, Jyllandsposten, Dagens Medicin, SkadePortalen, Framsyn (FOI), Svenska Dagbladet, Time Magazine och Nyhetsbyrån NTB.

När tiden inte läker dina sår – Del 1

I framtiden väntas svenska soldater drabbas av psykisk ohälsa i mycket högre utsträckning än tidigare. Orsaken är en kombination av att man infört ett slimmat yrkesförsvar samt regeringens ambition att öka det svenska försvarets insatser i utlandet. Effekten av detta kommer att bli att ett mindre antal tjänstepliktiga kommer att få göra upprepade missioner i farliga områden, vilket innebär ökad risk för bland annat PTSD – posttraumatiskt stressyndrom.

Posttraumatiskt stressyndrom är krigarens onda skugga

Sveriges försvarsmakt går just nu igenom en period av kraftig omorganisation. Den första juli gick det traditionella värnpliktsförsvaret i graven och framöver ska landet försvaras av kontraktsanställda soldater och officerare. En konsekvens av detta blir att utlandsstyrkan upphör. Det är den del av försvaret som ända sen 1948 skickat både svensk trupp och observatörer till olika fredsbevarande missioner världen över, oftast under FN-flagg. Tjänstgöring i utlandsstyrkan har alltid baserats på frivillighet, men från och med nu kommer all personal inom Försvarsmakten att ha internationell tjänstgöringsplikt.

Riksdagens och regeringens försvarsslogan har de senaste åren varit att vi ska bli smalare men vassare. Vi har lämnat invasionsförsvaret till förmån för det så kallade flexibla insatsförsvaret och har nu Nordens överlägset minsta försvarsmakt. Översättning: färre ska göra mer. Samma riksdag och regering vill dessutom att Sverige ska vara en aktivare aktör på den internationella scenen och kunna bistå med både fredsbevarande som fredsframtvingande militära styrkor. Sammantaget framkallar detta en bild av en framtida arbetsplats med stor arbetsbörda och hög press på personalen, inte minst på grund av arbetets natur.

Införandet av den internationella tjänsteplikten kommer också att innebära ökad press på de anhöriga. Väl medvetna om detta presenterade Försvarsmakten nyligen en ny strategi gällande arbetet gentemot anhöriga till personer på utlandsuppdrag. Försvaret ser ett förbättrat anhörigstöd som en viktig komponent i att kunna knyta till sig (och behålla) kompetent personal.

Officerskåren på krigsstigen
Efter en genomläsning av en nyligen genomförd attitydundersökning bland Sveriges yrkesofficerare inser man också att försvaret behöver all goodwill den kan få. 80 procent säger sig fundera på att byta yrke på grund av ilskan över införandet av den internationella tjänsteplikten. Yrkesofficerare är väl medvetna om att man ofta betalar ett högt pris för utlandstjänstgöring, inte bara genom de slitningar det innebär på familjelivet, utan också på grund av att man på nära håll kunnat bevittna negativa effekter på kollegor som gjort utlandstjänst.

Kritiker till värnpliktens avskaffande har också pekat på de rekryteringsproblem som uppkommit i länder som valt att införa modellen med kontraktssoldater. Den stora pool av olika kompetenser som tidigare kom försvaret till del genom värnpliktssystemet är nu borta. När man idag betonar att urvalsprocessen för de som vill tjänstgöra utomlands är grundlig – att endast lämpade kandidater skickas iväg – ska man komma ihåg att dessa kandidater varit handplockade ur värnpliktspoolen. Från och med nu kommer denna att krympa betydligt.
Många av de mest lämpade har tidigare kunnat välja att göra kanske både en eller två utlandsmissioner efter avslutad värnplikt. Nu kommer de inte ens att komma i kontakt med den militära världen. Dessa kommer istället att satsa på en civil utbildning som ger både bättre framtidsutsikter och högre lön. Försvaret kommer helt enkelt att få nöja sig med det utbud som finns till hands.

Mönstret i länder med kontraktssystemet har varit att de som satsar på en karriär inom det militära ofta kommer från socioekonomiskt svaga grupper, där förekomsten av redan etablerade psykiska störningar är vanligare än i högre socialgrupper. De har ofta svaga skolbetyg och ser en anställning inom armén som en bra möjlighet att slippa arbetslöshet. Om försvaret får svårt att fylla ut leden i utlandsmissionerna ökar risken för överutnyttjande av viss personal samt att olämpliga kandidater får tjänstekontrakt i de väpnade styrkorna.

PTSD – den själsliga kostnaden av krig
Försvarets beredskap inför en tuffare framtid är av största vikt, eftersom konsekvensen av traumatiserade soldater får starka effekter, inte bara på de enskilda veteranernas liv, utan även på deras familjer och på samhället i stort.

Posttraumatiskt stressyndrom – PTSD – är den psykiska åkomma som ofta drabbar soldater som varit med om omskakande upplevelser i krig. Begreppet föddes 1980, då man i USA kartlade de besvär av psykiska stridsreaktioner som amerikanska Vietnamveteraner led av. Man insåg att soldater i alla krig kan drabbas av ptsd och att medvetenhet om förekomsten av fenomenet har funnits även hos tidigare generationer. Under amerikanska inbördeskriget talade man om att soldater drabbats av nostalgi, och under första världskriget uppstod begreppet granatchock som beskrivning för typiska ptsd-besvär.

Det civila samhällets brist på förståelse har länge inneburit att många veteraner med ptsd lämnats vind för våg. Oförmögna att återintegreras i samhället leder deras problem till social isolering, hemlöshet, drogmissbruk, brottslighet – i Storbritannien är var tionde fängelsekund en krigsveteran – och självmord.

En av de effekter som sägs vara mest jobbig för de soldater som tjänstgjort i Afghanistan är att när de kommit hem hör de nästan aldrig talas om konflikten i media. Klyftan mellan deras uppoffringar och bristen på insikt hos det civila samhället för detta offer är svår att bära. De har riskerat livet, sett kamrater dö – men ingen bryr sig …

Svårigheten att återanpassa sig till ett samhälle som inte förstår dem gör att vissa drar ut på nya missioner, gång på gång, tills möjligheten att överbrygga livet i krig till livet där hemma försvinner; på militärslang kallas såna individer ”missionsvrak”.

Familjen betalar ett högt pris
Stigmatiserande samhällsattityder gentemot psykisk sjukdom i kombination med den förhärskande machokulturen inom det militära är effektiva hinder för många ptsd-drabbade soldater att våga räcka upp handen och erkänna att de har ett problem. Att ha psykiska besvär går helt enkelt inte ihop med soldaters självbild. Många är också oroliga för att de riskerar sin karriär om det kommer ut att de sökt psykvård, vilket hindrar dem från att ta steget.

Alternativet för dem som inte söker hjälp blir då att förtränga det jobbiga, sluta det inom sig. Med effekten att de blir tidsinställda bomber som kan explodera över minsta petitess. Och riskerar följaktligen att både fysiskt skada och/eller skrämma vettet ur sin omgivning. De som drabbas hårdast av ptsd-skadade veteraner är givetvis nära och kära. Familjer, fruar och flickvänner som tagit hand om hem och barn under en tjänstgöringsmission, och levt med en ständig oro över att behöva få ta emot dåliga nyheter, upplever ofta hur den man som återvänder inte längre är samma människa.

Yrkesmilitärer som kommit hem efter en utlandsinsats har ofta svårt att omedelbart återanpassa sig till vardagslunken, detta är varken ovanligt eller onaturligt. Efter att ha levat månader i streck i ett tillstånd av konstant larmberedskap, där man ständigt måste vara ”påkopplad” – alert, fokuserad – tar det tid att hitta ”av-knappen”. Det gäller för familjen, som både längtat och oroat sig, att inse att den återvändande behöver tid för reflektion och återhämtning. Många gånger går kommunikationen i dessa känsliga skeenden snett. Skilsmässor och brustna kärleksrelationer är legio bland krigsveteraner, vare sig de har ptsd eller inte.

Givetvis är det inte enbart män som drabbas av ptsd. Även kvinnor tjänstgör i konfliktområden och upplever ofta traumatiska situationer som ibland leder till ptsd, men män är av lätt insedda skäl i majoritet när det gäller antalet drabbade.

Text: Christer Jansson

FAKTA PTSD:

Diagnosen posttraumatiskt stressyndrom (PTSD – posttraumatic stress disorder) uppkom 1980 och är ett av få psykiatriska sjukdomstillstånd där den bakomliggande orsaken är känd. Den utlösande faktorn är en extremt traumatisk händelse där den drabbade upplever faktisk eller hotande död eller risk för allvarlig fysisk skada. Situationen präglas av intensiv rädsla, hjälplöshet och fasa.

En ptsd-drabbad person återupplever ofta ett trauma i form av återkommande ångestframkallande minnesbilder, så kallade flashbacks. Även mardrömmar, vars innehåll associerar till den utlösande händelsen, är vanliga. Man uppvisar också ett undvikandebeteende som inte funnits tidigare, där man söker hålla sig borta från sånt som påminner om traumat. Sömn- och koncentrations-svårigheter samt en sjukligt stegrad uppmärksamhetsnivå är också vanliga ptsd-symptom.

För att kunna diagnostiseras med ptsd ska symptomen ha debuterat inom sex månader efter traumat. Det är dock vanligt med fördröjd symptomdebut, inte minst bland krigsveteraner. För dessa kan det ta åratal innan stressreaktionerna dyker upp. Bland krigsveteraner (eller i grupper med manlig dominans) är det mycket vanligt att man ”självmedicinerar” mot sina stressreaktioner, medelst alkohol och andra droger. Även impulsivt vålds-beteende är ett typiskt förekommande stressymptom hos veteraner.

Forskningsstudier har visat på förhöjd ptsd-risk för den med tidigare psykiska besvär. Lågutbildade individer med svag familjeanknytning är också överrepresenterade bland ptsd-drabbade. Det är viktigt att personer med syndromet kommer i behandling eftersom långtidseffekten av ptsd oroväckande ofta leder till självmord. Behandlingen utgörs oftast av en kombination av medicinering med SSRI-preparat och kognitiv beteendeterapi.

Läs mer i del 2 här

Eye Movement Desensitization and Reprocessing

EMDR skapades av Francine Shapiro, psykolog och forskare vid Mental Research Institute i Palo Alto, USA. Maj-Britt Björn-Persson, legitimerad psykolog vid Psykiatriska öppenvårdsmottagningen Karlstad berättar mer om Shapiro som av  en slump kom på denna teknik då hon under en höstpromenad funderade över ett problem.

Hon upptäckte att när hon lät ögonen vandra rytmiskt vandra fram och tillbaks i takt med sitt gående, kunde hon lättare hantera det problem som hon var upptagen av. Shapiro upptäckte på så vis den bilaterala stimuleringens förmåga att lösa upp de blockeringar som hindrade hennes förmåga att hantera problemet. Shapiro utvecklade den metod som kom att kallas EMDR. Kort innebär detta att man via ögonrörelserna ökar hjärnans aktivitet så att blockeringar löses upp och minnena blir mer tillgängliga för bearbetning samtidigt som de också länkas samman med våra övriga minnen till en sammanhängande minnesupplevelse. Vid alltför svåra upplevelser är det just denna integreringsprocess som blir satt ur spel så att det vi upplevt kodas in och lagras som splittrade minnesfragment hopkopplade med de känslor vi upplevde vid traumatillfället.

EMDR bygger på bilateral stimulering via rytmiska och alternerande rörelser eller ljud, som hjälper till att öka hjärnans aktivitet. Man kan likna det vid det som sker underdrömsömnen, den s k REM-sömnen. När vi drömmer ökar hjärnans aktivitet.  Drömstadiet tycks spela en stor roll i reorganisering och hoplänkning av våra minnen med de minnen vi redan har och som utgör vår livshistoria. Under EMDR-behandlingen är man avslappnat vaken men har fokus riktat mot sitt inre då man bearbetar de plågsamma och störande minnena.

Ibland är vi med om händelser som känslomässigt är så svåra och skrämmande att de överstiger vår förmåga att hantera dem, ex vis naturkatastrofer, svåra olyckor, krig och övergrepp. Människor kan då reagera med intensiv rädsla och hjälplöshet och med en känsla av handlingsförlamning så att de stelnar till och inte förmår göra någonting. Inte ens springa därifrån eller kämpa för sina liv som är våra vanliga överlevnadsstrategier.  Händelser som upplevs i ett chocktillstånd gör att uppmärksamheten splittras när vi klarar inte att vara mentalt närvarande i det som sker. Den traumatiska händelsen kodas därför in som minnesfragment och dyker upp i vårt medvetande som påträngande och plågsamma minnesglimtar utan sammanhang. Detta gör att vi inte kan minnas eller bearbeta på det sätt vi vanligtvis gör med andra minnen ur vår historia.

”Vi har en tendens att stänga av till sådant vi inte står ut med och det man inte står ut med kan man heller inte bearbeta för att lämna det bakom sig. Det som hålls borta från medvetandet har en tendens att leva sitt eget liv och börjar därmed spela oss spratt” säger Maj-Britt Björn-Persson, legitimerad psykolog vid Psykiatriska öppenvårdsmottagningen Karlstad.  Hon har utfört EMDR sedan hon gick grundkursen för fem år sedan och är certifierad EMDR-terapeut sedan snart två år tillbaks. I vårt dagliga liv använder vi hjärnan bl a för att räkna ut saker och för att hantera de påfrestningar vi möter i vardagen, för att reglera våra känslor och vår självuppfattning. Att utsättas för trauma sätter ofta denna förmåga ur spel. Samma hjärna som gör att vi kan överträffa oss själva, kan också spela oss spratt. Och det är det som sker då vi bär på ett obearbetat trauma. Hjärnan spelar oss alltså spratt så att vi börjar återuppleva traumat eller delar av det så fort vi stöter på något som påminner om traumat.

Det kan vara något vi ser eller hör, kanske en doft eller smak, som kopplas ihop med det trauma vi upplevde, även om traumat skedde för flera år sedan. Traumat aktiveras på så vis igen och återkommer i form av som nämnts skrämmande minnesglimtar. Kroppen blir anspänd med alltför hög stressnivå och våra sinnen blir överdrivet vaksamma och vi reagerar då lätt med rädsla och ångest samtidigt som vi får svårt att lugna oss. Vårt vanliga sätt att hantera tillvaron på blir alltså satt ur spel. Vanligt är också att man utvecklar negativa sätt att tänka om sig själv t ex ”det var mitt fel” eller ”jag är värdelös”. Negativa tankar påverkar vår tilltro till oss själva men också till andra människor liksom tron på världen som en trygg  plats att leva i. Har man blivit traumatiserad påverkar det alltså hela ens tillvaro.  ”Den som traumatiserats går i ständig beredskap för att något hemskt skall ske” berättar Maj-Britt och ger som exempel, att om man är rädd för ormar så är man oftast på helspänn när man går ut i skogen. En gren på marken kan utlösa en reaktion av rädsla innan vi förstått att det är en ofarlig gren. För den som är rädd för ormar kan det ta timmar att lugna ner sig. När man är i ett affekttillstånd klarar man heller inte att tänka klart och risken är stor att man feltolkar det man ser och hör. Ordet trauma kommer från grekiskan och betyder sår eller skada.  Världen över pågår en intensiv forskning kring hur trauma påverkar oss men också forskning för att hitta effektiva behandlingsformer och där EMDR är en metod bland andra.

Sättet som EMDR utövas på, sker genom att terapeuten som sitter mitt emot klienten, för sina fingrar fram och tillbaks på ett rytmiskt sätt och alternerande sätt. Klienten följer med sina ögon terapeutens fingerar. I stället för ögonrörelser kan man också använda sig av ljud eller lätta handklappningar som ges på samma rytmiska och alternerande sätt. Detta är grunddraget i den bilaterala stimuleringen som EMDR utgår från.

Ögonrörelserna görs långa eller korta beroende på vad man vill uppnå. De långa används i själva bearbetningen av minnesmaterialet och de korta används för att stärka klientens resurser och förmågor. Som terapeut har man ansvar för att klienten har tillräcklig förmåga att ta hand om det minnes- material som kommer upp. I annat fall tränas klienten i att använda färdigheter och självkontrolltekniker, så att förmågan att hantera det plågsamma ökar. När klienten uppnått tillräcklig stabilitet kan man genomföra EMDR-behandlingen. I behandlingen utgår man från den händelse klienten valt att bearbeta. Klienten får därför identifiera den mest störande bilden i denna händelse. Man kartlägger därefter i vilken grad klientens självkänsla påverkats negativt.

Klienten får även formulera ett negativt antagande om sig själv utifrån den bild som skall bearbetas t ex ”jag är värdelös”. Klienten får också utifrån en skala från noll till tio, skatta hur störande klienten upplever händelsen som skall bearbetas. Skattningen görs både före och efter själva bearbetningen. Skattningen är ett mått på om förändring skett eller inte skett efter en EMDR-omgång. Efter genomgång av den negativa påverkan ber man klienten också att formu-lera en positiv men realistisk tanke om sig själv t ex ”jag duger som jag är”. Även här skattar klienten hur pass sann denna tanke känns på en skala från ett till sju. I denna del i behandlingen förstärker man klientens tilltro till sig själv och sin förmåga att hantera det som är svårt.

”Innan jag startar själva behandlingen ber jag mina klienter att sitta skönt och avslappnat i stolen” uppger Maj-Britt ”och förhålla sig till de minnen, tankar eller bilder som dyker upp utan att värdera eller censurera det. Man låter det som kommer upp i medvetandet komma. Man kan likna det vid att man åker tåg och bara noterar det landskap som passerar förbi utan att bry sig mer än så.”  När alla förberedelser är gjorda startar man traumabearbetningen. Klienten uppmanas att hålla i medvetandet den störande bilden tillsammans med den negativa självtanken, de svåra känslorna och kroppsförnimmelserna. Terapeuten för därefter sina fingrar fram och tillbaks.

Ögonrörelserna upprepar man i korta moment där klienten efter varje moment får frågan om vad som dyker upp i medvetandet just då. Det som dyker upp bildar startpunkt för nästa moment med ögonrörelser. Så håller man på tills inget mer material kommer.  När inget mer kommer och blockeringarna lösts upp och minnena är både genomarbetade och integrerade med klientens övriga minnen, avslutar man denna fas i behandlingen. När händelsen nu inte längre besvärar klienten installerar man den positiva tanken med några korta ögonrörelser och som jag nämnt i syfte att ytterligare stärka klientens självkänsla och kompetens. EMDR-behandlingen kan bli både intensiv och genomgripande när klienten processar sina plågsamma minnen. Terapeuten förhåller sig så litet störande som möjligt och ger endast korta instruktioner för att hålla klientens processarbete igång. Under EMDR-behandlingen är det klienten som har kontroll över det som sker när klienten utsätter sig för de egna minnena och processar dem.

Klienten får efter EMDR-sessionen göra en avslappningsövning.  ”Det är ett stort inre arbete klienten har gjort,” och Maj-Britt säger att det inte är ovanligt att klienten efteråt kan bli väldigt trött. Hon avråder från att köra bil direkt utan man bör vänta minst en kvart. Hon ser helst att klienten heller inte dricker kaffe eller Coca-Cola eftersom de innehåller koffein (stimulantia) som kan trigga igång kroppen med hjärtklappning och hög puls.  Efter en genomförd EMDR-behandling kan det mycket väl hända att bearbetningen fortsätter där hemma och då bör det som kommer upp skrivas ner eller kommas ihåg för att tas upp vid nästa behandlingstillfälle. EMDR skall ses som ett komplement till den vanliga samtalsbehandlingen. Alla människor har inte nytta av EMDR och det kan bero på olika saker, inte minst kan klienten vara alltför rädd för de minnen som dyker upp.

”Mina klienter är förundrade över att de minns så mycket mer av den särskilda händelsen men framför allt att de upplever att minnena efter EMDR-behandlingen inte längre är så skrämmande och plågsamma för dem. Livet blir ju då också mer drägligt för dem.” Maj-Britt rekommenderar därför EMDR och tycker att det är en bra behandlingsmetod. Maj-Britt berättar också att EMDR-metoden också har prövats på barn, men ser något annorlunda ut eftersom barn inte klarar att sitta stilla så länge och dessutom tröttnar och tappar intresse snabbare, men EMDR kan ge samma positiva effekt som hos vuxna. Man utbildas i två steg till EMDR-terapeut. Första steget är en grundkurs varpå man lär sig tillämpa sina kunskaper. Efter att ha tillämpat kunskaperna och även dokumenterat dem kan man söka nästa steg som är en fördjupad och utvidgad kurs. Härefter kan man gå vidare och bli certifierad EMDR-terapeut genom att gå i handledning hos en EMDR-handledare. För att få behålla sin certifiering måste man tillämpa metoden och gå fortsatta kurser för att hålla sig förtrogen med området.

Text: Sofia Lagerkvist