Villa vägen ut! Susanne

Den åttonde april besökte jag Arenan i Karlstad för att lyssna på Elisabeth Lindgren från Örebro. Hon var där för att berätta om sitt projekt, Villa vägen ut! Susanne, som hon har startat upp i centrala Örebro.

Elisabeth Lindgren driver tillsammans med sju andra tjejer ett socialt företag vilket har som mål att återintegrera kvinnor med missbruksproblem – och som blir misshandlade i hemmet – tillbaka till samhället.

På Villa vägen ut! Susannes hemsida kan man läsa följande: ”Till oss kommer du när du bestämt dig för att bryta med droger och kriminalitet. Hos oss gäller: Nolltolerans mot droger och alkohol. Drogfrihet dokumenteras genom urinprover. Hos oss får du möjlighet till personlig utveckling och hjälp till självhjälp. Här får du stöd att utveckla din plan för framtiden. Målet är att du går vidare med ett nytt socialt nätverk, arbete och en aktiv fritid.”

Under sin tid på Villa Susanne får kvinnor tillfälle att träna på det vardagsliv som de kanske tappat bort under sitt kriminella liv. Det är bra om man har arbete eller annan sysselsättning ordnad utanför Villa Susanne. I enstaka fall kan man dock erbjuda de boende arbetsträningsplatser.

Man erbjuder individanpassat stöd, hjälp till självhjälp, drogterapeut, kostrådgivning och en skräddarsydd utsluss med eftervård. Man går på NA-möten (eller motsvarande) ett par gånger i veckan. De har också möjlighet till fritidsaktiviteter och den som är mamma kan få stöd med att få en bättre kontakt med sina barn.

Villa vägen ut! Susanne är alltså en centralt belägen modern villa. Tanken med det är att kvinnorna ska leva som de flesta andra människor gör – bo där det händer något och inte leva ett skyddat liv ute på landet. Elisabeth berättar att de under den första tiden hade ett äldre, lite slitet hus. Men efter en tid fick en byggherre reda på att Elisabeth önskade sig en något nyare, något bättre fastighet. Så denne herre var så schyst att han byggde ett nytt hus åt det sociala företaget. De fick också en schyst deal med hyran. Är man en driven eldsjäl som Elisabeth verkar ingenting omöjligt.

Någon i publiken frågade om de hade haft några problem med gubbarna, de som tidigare misshandlat kvinnorna. Elisabeth svarade att det aldrig varit något problem runt Villa Susanne. De har aldrig vågat sig dit, för ofta är dessa herrar påtända, och då riskerar de ju att åka fast, detta eftersom huset ligger så centralt att det tar polisen max tre minuter att vara på plats. Elisabeth berättar att den enda incidenten de haft var när en äldre herre på cykel skrek att de var ett gäng horor.

– Blir det inte värre än så kan vi hantera det, säger hon.

Det jag tycker är fördelaktigt med detta projekt är att Elisabeth själv har ett förflutet som missbrukare. Hon har en spetskompetens som du inte kan få med att bara gå i skolan. Något som hon flera gånger betonar är att man inte driver något behandlingshem, utan tjejerna får komma dit fast de är påtända. De får komma dit och bara landa.

En önskan som Elisabeth hade var att man bara ska kunna komma dit, utan att man innan haft kontakt med någon myndighet. Hon önskade att Villa Susanne skulle kunna kontakta den relevanta myndigheten i efterhand, annars är risken stor att man tappar bort en massa personer. För utredningar hit och dit tar ofta för lång tid, och under den tiden kan mycket hända.
Sist men inte minst viktigt är att stället är bemannat hela dygnet. Alla som jobbar på Villa Susanne är tjejer, men Elisabeth säger att hon har en önskan att kunna få in en kille i verksamheten. Hur som haver så kan jag inte säga annat än att jag var mycket imponerad över Elisabeth Lindgrens föreläsning.

Text: Christer Adrian

Futuro

ASP Bladet har mött upp med Camilla Nykvist, projektledare på Futuro för att få en liten inblick i deras verksamhet.

Vad är Futuro? Futuro är ett tre-årigt projekt för ungdomar mellan 16 till 29 år med psykisk ohälsa och/eller social problematik som behöver stöttning för att komma ut i arbetslivet alternativt börja studera. Futuro drivs av Samordningsförbundet Samspelet som består av fyra parter: Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Landstinget samt kommunerna, Karlstad, Kristinehamn, Hammarö och Grums.

Futuro kom igång november 2008 och deltagarna började tas in i december 2008 så projektet har inte pågått så länge. Just nu är det 11 deltagare inne i projektet. Som mest kan Futuro ha 20 deltagare i projektet, där man så att säga jobbar aktivt med 10 stycken och där 10 kan vara ute på längre praktik osv. Att jobba aktivt med fler än tio deltagare känns inte aktuellt för då försvinner en del av syftet med projektet, att skapa en trygg relation till varje deltagare.

Hur många är ni som arbetar med projektet? Vi är från och med denna vecka två stycken som jobbar i projektet, jag som är projektledare och Sanna Andreasson som är jobbcoach.

Finns det några krav? För att komma med i Futuro måste man kunna se det som möjligt att deltagaren ska kunna komma ut i arbete eller börja studera inom ett år. Ett annat krav är att den av de fyra verksamheterna som har remitterat en deltagare hit, via en handläggare, ska själva ha uttömt sina resurser inom verksamheten innan de remitterar hit.

Hur fungerar det hela? Upplägget brukar vara som så att deltagaren kommer hit ca:1 gång per vecka för enskilda samtal, där jag och deltagaren mer eller mindre kartlägger deltagarens livssituation och därefter gemensamt planerar steg för steg mot arbete eller studier. Under dessa samtal kan vi t.ex. komma fram till att deltagaren behöver en arbetsförmågebedömning, samtalsterapi eller en utredning för att ta sig vidare. Tanken är också att när jag och deltagaren har gjort det s.k. ”grundjobbet” så blir det Sanna i större utsträckning som går in och jobbar med deltagaren för att ta fram passande praktikplatser till deltagaren osv. Det som är viktigt att komma ihåg är att deltagarna själva är aktiva och delaktiga i processen, det är deras framtid det handlar om, inte vår.

Förutom de enskilda samtalen så har vi stående gruppaktiviteter i form av så kallat ”öppet hus” som kan innehålla allt från diverse gruppövningar, till korvgrillning utomhus, spela spel som bidrar till allmänbildning samt föreläsningar då vi bjuder in någon speciell person. Vi har tex haft Thomas Andersson från ASP-bladet här som hade en föreläsning om ADHD, vilket var mycket uppskattat. Vi har även träning en gång i veckan där deltagarna även kan få rådgivning av en sjukgymnast under varje träningstillfälle.

Vad är målet med projektet? Målet är att 50% ska vara självförsörjande genom arbete eller studier inom ett år. Hittills är det en deltagare som har börjat studera, så för vissa kan det gå snabbare än ett år medan det kan ta drygt ett år för någon annan.
Hur trivs du på jobbet? Jag trivs väldigt bra. Jag har alltid velat jobba med människor, speciellt denna typ av målgrupp och i detta jobb får man vara kreativ och komma på nya sätt att jobba på. Man är inte så styrd i sättet att jobba på vilket jag gillar. Dessutom är jobbet både flexibelt och givande så jag är jättenöjd!
Vilken problematik ställs man inför? Varje individ som kommer hit är ju unik på sitt sätt och de har alla sina olika problem och svårigheter i form av psykisk ohälsa, social problematik eller kriminalitet.

Det kan vara en utmaning att t.ex. få en person att börja passa tider och komma hit på bestämda tider om det är något som personen tidigare misslyckats med i alla andra sammanhang. Man får även vara beredd på att ha olika typer av ”samtal”, det passar inte alla att sitta i en fåtölj och lätta på sitt hjärta, för vissa är det lättare att prata när man t.ex. är ute och går. Det gäller att vara beredd på att anpassa upplägget utifrån individens önskemål och behov.

Till sist: Jag tycker att det känns jättebra att ett projekt som Futuro har startats upp. Målgruppen är ju en ofta utsatt grupp och det känns bra att man kan erbjuda dessa personer ett samlat stöd från ett och samma ställe. Dessa personer har ju ofta ”bollats runt” mellan olika myndigheter eftersom ingen har haft ett helhetsansvar för personen, det slipper dem nu!

Text: Stefan Gustafsson

IFA’s föreläsningsserie om NPF – Steve Eriksson

IFA’s Föreläsningsserie om NPF är en grundläggande utbildningsserie om bla. ADHD, Asperger och Tourettes.  Föreläsningsserien startade i Oktober 2008 och är indelad i 4 gånger. Tidigare har de pratat om vad NPF är med betoning på ADHD där Kjell Modigh (professori i psykologi), Gert Andersson pratade om sitt liv med ADHD.  Neuropsykolog Lena Rehnström höll föredrag om vad aspergers syndrom är, och som sagt Steve Eriksson pratade om NPF – Missbruk – Kriminalitet.