Ambulanser och bakkvällar

Där jag är uppväxt går alla till Glenns bilverkstad om bilen behöver fixas. Nya vinterdäck må vara billigare i Karlstad, men det är guld värt att ha en i grannskapet, som kommer när traktorn fryser när grusvägarna behöver plogas. Pappa plogar själv, det finns inga plogbilar som plogar vår väg.

Det finns fördelar med att betala lite mer, för att handla lokalt eller odla relationer med de som bor nära.

När jag åker från jobbet i stan undrar jag var alla jobbar? Och var bor alla? Bilköerna ringlar sig kilometerlånga. Vad händer om någon ambulans behöver fram, och till vilken sjukvård, undrar jag? Hur många barn har alla dessa, och var finns alla dagisplatser? Har Karlstad 100 000-anhängarna något svar på det? Förstås, det blir mer pengar i kommunens ficka – om alla får jobb som kommer.

En lösning på ”problemet” skulle kunna vara att importera folk utifrån. Då skulle ju Karlstad Airport räddas, de skulle få fulla plan, åtminstone åt ena hållet.

Men för att alla ska få jobb måste de ju kunna språket. Varför inte göra en syster till syster-aktion och ha bakkvällar med invandrarkvinnor? Annars är det mysigt att grilla utanför lägenheten. Men det är viktigt med grönytor att vistas på även för stadsbor. Barn ska veta var mjölken och äggen kommer ifrån, så jag är glad att djurparken på Mariebergsskogen får vara kvar. Djuren är trots allt det bästa med Mariebergsskogen tycker då jag! Det och att kunna bada på somrarna.

Där jag bor, på Våxnäs, är det grönt kring Himlabacken och motionsspåren i skogen. Det är med viss nervositet jag fick höra att man ska bygga ett antal nya hus kring mitt område.

Kommer det att flytta in en massa drägg som kommer förstöra husfriden, och var ska alla tillkommande bilar stå? Kommer jag ha sol på min balkong även i fortsättningen? Eller kommer det tvärtom bli fler butiker, och ett bättre, tryggare Våxnäs centrum med ett kvarvarande bibliotek?

Jag är uppväxt på bygden, med hundar, katt, kaniner, höns och ponny. Jag brukar säga att jag nog är av de tio procenten i Sverige som haft det bäst. Trots mobbing i skolan genom alla år. Det finns en stor fördel med bygden; man blir sedd! Nu har jag bott i Karlstad i mer än tio år och jag vet inte namnet på en enda i min trappuppgång. Det är hej och inte mer än så. Men, naturligtvis skulle jag kunna prova att knacka på och fråga om jag skulle kunna få låna en kopp kaffe?

Text: Maria Lundby Bohlin

Hip-hop musik i mitt liv

Arpad Bihary

Låt mig presentera vem jag är. Jag kallas för Arpad B. och jag har gjort Hip-hopmusik i drygt 10 år, framför allt som låtskrivare och rappare, men jag har även producerat den senaste tiden. Jag vill berätta om musiken, både generellt, och hur det påverkat mitt liv.

Hip-hopmusiken började under 1970-talet i de fattiga delarna av Bronx, New York, på kvarterskalas som var populära bland afrikanska amerikaner. Den har utvecklat mycket och idag är den en av de populäraste musikgenrerna i hela världen. Hip-Hopmusik är oftast en blandning av stiliserad rytmisk musik och en rimrik rytmisk blandning av prat och sång.

Den mest kände rapparen hette 2Pac, som var aktiv under 1990-talet. I dagsläget är artisten Drake mest populär. I åratal har Hip-hop gått genom jättemånga olika artister, producenter och trender; den har alltid förändrats på olika sätt. De flesta säger nog att glansperioden var 1990-talet, men det finns självklart olika uppfattningar om detta.

Jag hörde Hip-hop först när jag var ungefär 10 år gammal och jag älskade den direkt, jag har lyssnat på genren sen dess. Vid slutet av gymnasiet började jag skriva egna texter och sen spelade jag in min första låt. Att skapa min egen musik blev mitt främsta intresse 2009, det är då jag började ta det seriöst, hade min första spelning och började göra låtar regelbundet.

Sen dess har jag släppt mer än 50 låtar på olika internetsidor och musiktjänster (i början på Myspace, sen YouTube och på Soundcloud och i dags läge även på Spotify, iTunes, Tidal, Deezer med flera). Jag har också uppträtt i Sverige, Ungern och Rumänien på olika ställen och evenemang. Min största spelning någonsin var i Karlstad på Kronoparkensdag 2015, då bland annat stora svenska artister som Molly Sandén och Dani M uppträdde samtidigt. Idag befinner jag mig på ett litet skivbolag som heter Import Music Group och är på gång att arbeta på mitt första projekt i skivbolaget.

Jag kommer fortsätta med vad jag gör, att skapa Hip-Hopmusik, det har blivit mitt liv. Jag hoppas bli känd, göra musik på heltid, turnera och skapa många nya låtar. Oavsett om det händer eller inte, är jag jätteglad att ha Hip-hop i mitt liv, för att jag kan uttrycka mina känslor och tankar på ett artistiskt sätt och sprida ett positivt budskap till de som lyssnar. Jag vill tacka alla som har stöttat min karriär hittills och alla som kommer att göra det i framtiden, det betyder mycket mer för mig än ni kan förstå.

Text: Arpad Bihary
Foto: Ylva Alsterlind

Arpads musik
Besök honom på Soundcloud för att lyssna på hans låtar: https://soundcloud.com/arpadbmusic

Hans hemsida hittar du på:
http://arpadb.com/

Gazing at butt cheeks

I understand that each generation has to create the world in its own image. That means that us old people can be seen as conservative. Especially with clothing. Yet I do think that this generation has something to consider. Why are you all showing your underwear?

Ok, I will leave the women alone. Women are often the centre of men staring. Is it possible that men stare because women are showing their underwear? Maybe. But if it is comfortable then wear it. The same with the niqab. I say, if it is comfortable then wear it. Men stare while the State tries to control women’s bodies.

It is time to stare at men’s clothing! If the State wants to tell women what they cannot wear then there should be restrictions on men’s clothing as well. Both because of cultural factors and gender. The State can decide what everyone should wear. Equality!

For equality we should stare at men as much as we do at women. In this case at least it is something I have personal experience with. I wear men’s clothing and I know what is comfortable. I also know what is not comfortable.

When I was growing up there was a stereotype of plumbers working under the kitchen sink. Clearly visible was half of their butt. The top half! It was a crack that never disappeared.

Today that crack is coming back. But not with tradesmen. Instead it is with normal boys walking down the street. It is now a fashion style to wear jeans that are two sizes too big. And no belt! This means that the top of the jeans are closer to the knee than the hips.

How is it possible to walk like that? Consider what happens when you run out of toilet paper. With pants around knees you must waddle like a penguin across the bathroom, into the hall and take a new roll out of the cupboard. And then go back.

This is not comfortable!

And yet boys today wear pants like this. With their pockets fully loaded with phone, house-keys, second phone, wallet, bike keys, tablet… As the list goes on the pants get lower. First the top of the underwear, then the lower butt, and finally the crack.

To preserve Swedish dignity the State must solve the problem of preventing visible butt crack. It is not pleasing to look at and it is not comfortable to walk in. As such the clothing is clearly an oppressive item that is designed to control men’s bodies.

Visible underwear on men is not part of our culture and the government must pass a law to prevent this clothing from being worn. If men’s ability to choose their own clothes is not controlled soon then the democratic society we live in will be lost.

Society and the government must stare at men’s underwear before it is too late!

Text: Kevin Anderson
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

Betydelsen av vackra ord

Vad betyder vackra ord och dikter för själen? Hur skulle världen se ut utan poesi och lyrik? Vad är egentligen en dikt? Det kan vara en beskrivning av något som berör, eller en glömd känsla från vårt gamla liv. Kanske är det ett utlopp för själen. Vad vore jag utan ordens poetiska flöde?

Många känner nog ofta igen sig i poesins rader, om de bara vill. Vissa texter är lätta att förstå, de handlar om klara budskap och känslor vi alla upplevt. Andra är underhållande; exempelvis limericken. Sen har vi mer diffusa texter. De som kräver ett tränat öga, förståelse och analys för att förstå och uppskatta. Dessa är de jag tycker bäst om, de visar upp poetens skicklighet med ord. De har ofta ett vackert flöde, fantasifulla beskrivningar och symbolik.

Det är när insikten av vad texterna handlar om som vi kan känna igen oss i djupet av dem. Poesi uttrycker känslor som vi annars inte kan beskriva, en frihet att få ner tankar på papper utan att behöva säga för mycket, bara det viktiga. De är som vackra ord som flödar ur oss.

LYRIKEN HJÄLPER MIG
Att jag funnit lyriken har hjälpt mig. Upplevelser och känslor jag annars skulle hållit kvar inombords, som drar ner mig i mörkret, har befriats av att jag kunnat uttrycka dem i dikt. Saker jag inte kunnat sätta ord på har andra diktare skrivit, och när jag läst dem har jag känt: ”ah det finns någon där ute som förstår.” Det hjälper en att hitta de rätta orden att beskriva våra innersta tankar.

På många sätt har det hjälpt mig att komma ut ur mitt skal som jag befunnit mig i under många år. Det är en lättnad att kunna skriva om problemen som hopar sig i livet. Men självfallet gäller det inte bara negativa saker i livet. En dikt kan bevara även vackra ögonblick i livet som man vill spara. Saker vi måste få ur oss innan vi spricker av upprymdhet. När man sedan läser dem målas bilden upp av den där dagen då man var som lyckligast, stunden då allt var perfekt, minnet av den underbart förtrollande soluppgången.

GRAMMATIKENS BEFRIARE
En enkel promenad på stranden kan bli ett nostalgiskt ögonblick med hjälp av lyriken. För att inte tala om allt positivt det tillför språket. Språket idag har mycket att tacka lyriken. För hade det inte varit för lyriken hade språket inte utvecklats till det vi har idag. Till skillnad från böcker och andra texter så är dikten grammatikens befriare. Visst finns det regler även i lyriken. Men de är inte huggna i sten. Allt hänger på hur du vill förmedla ditt budskap, på att hålla den rytm som ger dikten liv.

Tänk på det nästa gång du läser en dikt. Hur hade världen varit utan de stora diktarna? Hade du med ord kunnat beskriva känslan av kärlek med rättvisa? Eller hur förtvivlad du egentligen känner dig? Hur många nya ord och meningar har vi egentligen fått av författare som använt sig av lyrik i sina beskrivningar? Och vad hade musiken varit utan dessa rytmiska texter?

Detta är anledningen till att jag alltid kommer uppskatta diktandet, och använda det när jag rannsakar mig själv under mina svåra stunder. Jag kommer alltid vara djupt tacksam för denna konstform. Så tack till er alla underskattade poeter där ute. Fortsätt i er strävan, ni har fortfarande en publik där ute som uppskattar era verk. Och tack till alla unga sorgsna själar därute som satt ord på känslor som man annars inte kunnat beskriva. Fortsätt ert sökande efter svar, era rop efter förståelse. Och slutligen till er mer skämtsamma poeter där ute, ett gott skratt förlänger livet heter det ju, att kunna underhålla andra är lika viktigt som att kunna förstå andra.

Text: Anna Pettersson
Foto: Ellen Berner