Livet som manodepressiv – Drabbad berättar om vardagen med bipolär sjukdom

Bipolär sjukdom kallas även manodepressiv sjukdom och innebär att man får återkommande sjukdomsperioder. Under de månaderna man är frisk fungerar man ofta som en helt normal människa. För att minska risken att åter bli sjuk bör man lära sig så mycket som möjligt om sjukdomen. Sjukdomen är ärftlig men det finns många orsaker till varför man blir manodepressiv, exempelvis vid stor yttre press.

Vid ett skov är serotonin, noradrenalin och dopamin förändrade i hjärnan. Man medicineras (under sjukhusvistelse) med stämningsstabiliserande läkemedel, såsom Risperdal, Zyprexa, Abilify och Seroquel. Man kan även äta medicinen i förebyggande syfte, som ofta visat sig fungera relativt bra.
En manisk period varar minst en vecka och symptomen är extrem eller ovanlig upprymdhet, pratsamhet och koncentrationssvårigheter. Manin kan vara psykotisk med vanföreställningar – ofta av storhetskaraktär – och vid de depressiva episoderna blir man nedstämd med låg självkänsla. Det är vanligt att sjukdomen leder till konsekvenser för ekonomi och relationer.

Bipolära livserfarenheter
Ingmari, 41år, beskriver nedan sina tankar och känslor för sjukdomen.
– Jag har bipolär sjukdom – manodepressivitet – som under de senaste åren kommit tillbaka allt oftare, vilket leder till att jag blir inlåst hos psykiatrin ett antal månader om året. Det är så himla trist att veta om detta när man är frisk i sin sjukdom, att ständigt gå omkring och vara rädd för att höra tysta röster, kontrollera att man inte har vanföreställning om barndomen eller den vuxna delen av livet. Det tar styggt på psyket, och ibland tänker jag så mycket att jag är tvungen att lugna mina nerver med en öl.
– Vart kommer allt ifrån? Vem är det som bestämmer att man ska bli sjuk igen? Hur kan en läkare veta att man åter kommer hamna i ett skov? Jag bara undrar … vad har man för framtidsutsikter då?

– Det är även dyrt ekonomiskt, att vara sjuk, då man får betala för både hyra och uppehälle under tiden man är inlagd på psyk. Jag kommer heller aldrig få egen bostad; nu hyr jag i andra hand. Verkligheten är att jag i framtiden kommer att bli inlåst på psyk större delen av året.
– Jag vet inte riktigt hur jag ska göra hädanefter, för jag har ingen lust att spendera min tid på psyk, utan vill vara hemma i min lägenhet. Det är fruktansvärt jobbigt att vara ute på stan efter en sådan här historia, därför har jag har sagt till personalen där jag bor, att de ska säga till mig att ta in på psyk om de märker att jag är på väg att bli sjuk.
– Samtidigt tänker jag att eftersom de flesta redan vet om att jag är sjuk ibland, vad är då meningen med att låsa in mig på psyket? när man från deras håll ändå kommer ihåg den första resan.  – Just nu får jag en medicin som heter Risperdal som ska hjälpa mig mot de tysta röster jag får ibland. Själv är jag helt emot den sortens medicin, eftersom jag när jag tar den förlorar jag helt lusten för att städa, tvätta, duscha och utföra någon form av fysisk aktivitet, dessutom upplever jag att det är lönlöst att ta medicinen, eftersom man ändå räknar med att jag kommer att återinsjukna.
– Jag har min egen lilla teori om hur jag ska hålla mig frisk, det är genom medicinering med Bensodiazepin. Detta tycker naturligtvis inte läkaren. Han bara poängterar att benzo är knark och skriver absolut inte ut sådana mediciner i onödan. Är det inte nödvändigt nu då? Är det inte bättre att jag håller mig frisk under livets gång med denna knarkmedicin än att jag återigen ska bli psykiskt sjuk?

Text: Jane Alsing

Dystymi – den okända sjukdomen

Dystymi är en förstämningssjukdom som enklast beskrivs som en mild men ständigt pågående depression. Orsaken till sjukdomen är okänd, men sannolikt ligger ett flertal verkande (och samverkande) faktorer bakom, så som kronisk stress, social isolering eller jobbiga uppväxtförhållanden. Människor kan leva i decennier med problemet, i värsta fall livet ut.

Personer med dystymi känner sig ofta otillräckliga, deras svaga självkänsla och dåliga självförtroende leder till låga förväntningar på vad tillvaron har att erbjuda. Sjukdomen debuterar ofta i tidiga år, då den gradvis kommer smygande och med tiden negativt påverkar både självbild och personlighetsutveckling. När dystymin bryter ut tidigt i livet tenderar både den drabbade såväl som omgivningen att tro att symtomen är individens naturliga personlighetsdrag, och svårmodet blir så normaliserat att man tror att det är så livet ska vara. Konsekvensen blir att diagnos och behandling fördröjs.

Tillvaron blir en kravfylld jämmerdal där de få existerande glädjeämnena näppeligen motiverar till en ljusare livssyn. Emellanåt kan man uppleva begränsade perioder av bättre humör, men ångesten kommer alltid tillbaka, det ständigt pyrande problemet hämmar dystymikerns förmåga att leva som man önskar.

Dubbel depression
Dystymi har stora likheter med egentlig depression och att skilja dem åt kan vara svårt. Den stora skillnaden ligger i att dystymin inte är lika förlamande, men även att den egentliga depressionen är av övergående natur.

Människor med dystymi kan även drabbas av så kallad dubbel depression, det är när sjukdomen djupnar till en egentlig depression – och det blir omöjligt att skilja sjukdomarna åt – när sedan depressionen avklingat finns dystymin fortfarande kvar. Även om dystymi traditionellt ansetts mindre allvarlig än egentlig depression kan ett ständigt pågående lidande ha svåra konsekvenser, obotad leder den bland annat till förhöjd självmordsrisk.

Liksom andra depressionssjukdomar som debuterar i unga år är dystymi kopplad till andra problem, exempelvis psykosomatiska besvär som huvudvärk och magont, dessutom kan så många som femton procent av dystymikerna ha ett alkohol- och narkotikamissbruk.

Social fobi vanligt bland dystymiker
Ångestsyndromet social fobi är vanligt bland dystymiker. De har svårt att finna sig till rätta, obekväma med sin omgivning orkar man aldrig slappna av och undviker helst att delta i sällskapslivet.

Undersökningar på denna grupp visar att även om man oftast har sociala relationer så investeras en stor del av energin åt arbete, vilket lämnar begränsat utrymme för ett socialt liv. På jobbet har man dock lätt för att spilla tid på oväsentliga småsaker, man är oflexibel och på grund av svårigheter att kunna prioritera växer berget av ärenden som ska utföras. Men det finns trots allt dystymiker som når framgång, men detta genom en kombination av självkritik och dåligt samvete, vilket man kompenserar med hårt arbete.

Siffran på antalet dystymiker i totalpopulationen varierar mellan fyra och tio procent, och sannolikheten att drabbas är dubbelt så stor för kvinnor som för män.

Diagnoskriterier
Diagnosen dystymi blir ställd när en vuxen individ uppvisat en kronisk nedstämdhet under minst två års tid (nedstämdhet under större delen av denna tvåårsperiod), dock utan att man har haft några akuta depressionsperioder, i kombination med minst två av följande sex symtom på nedstämdhet:

• Minskad eller ökad aptit
• Perioder av onormalt lite eller onormalt mycket sömn
• Brist på energi (svaghets- eller tröghetskänsla)
• Att man nedvärderar sig själv
• Obeslutsamhet eller koncentrationssvårigheter
• Hopplöshetskänslor

För barn och ungdomar räcker det med att uppvisa symtomen under ett års tid för att kunna ställa diagnos. Hos dessa är attribut som otålighet och retlighet utan någon egentlig nedstämdhet tecken på dystymi, och kallas då dysfori.

Orsaker
Orsakerna till att människor blir dystymiker är komplexa, men en otrygg barndomsmiljö är dock något som ofta bäddar för att människor inte klarar av att hantera kriser och motgångar i vuxenlivet.

Det finns även människor med vissa personlighetsdrag som löper större risk än andra att drabbas av dystymi och depressionsbesvär, dels personer med så kallad astenisk läggning, dels personer med pessimistisk läggning.

En asteniker är en blyg och osäker person som inte vågar hävda sig i sällskap med andra. I sitt arbete är de mycket noggranna men också stresskänsliga, vilket leder till att de lätt blir uttröttade och riskerar drabbas av utbrändhet. På grund av sin dåliga självkänsla vågar de inte ta initiativ av överdriven rädsla för misslyckanden och besvikelser. Deras blyghet leder till social isolering vilket givetvis ökar sannolikheten för att de utvecklar en depression.

Pessimisten är på kant med tillvaron. Ständigt missnöjd och irriterad över att människor i deras omgivning inte förstår deras behov.

Omvärlden tolkas alltid i negativa termer och man har svårt att njuta av livet, familjen och eventuella framgångar. Denna läggning är mycket utbredd bland de som lider av dystymi. Det finns även kemiska orsaker bakom dystymi och depression.

Under depressionstillstånd utsöndrar hypofysen mindre mängder av signalsubstansen serotonin, vilken spelar en stor roll för människans förmåga att uppleva välbefinnande.

Vid serotoninbrist blir man nedstämd, ångestfylld och lättirriterad.

Behandlingsformer
Dystymi behandlas för det mesta med SSRI-preparat (för att stimulera blodets serotoninhalt) i kombination med stödsamtal hos kurator eller, i de svårare fallen, kognitiv beteendeterapi (KBT) hos en psykolog.

Att enbart behandla med läkemedel har visat sig ge mindre god effekt vid dystymi, det är dock bättre att enbart medicinera än att endast gå i psykoterapi. För yngre patienter rekommenderas enbart psykologiska behandlingsformer. Behandlingstiden vid dystymi tar allt som oftast flera år.

Den okända sjukdomen
Ett stort problem för dystymiker är sjukdomens relativa anonymitet, de drabbade vet inte själva att de lider av en sjukdom, okunskapen finns även inom sjukvården, där man ofta misslyckas man med att identifiera grundorsaken till de hjälpsökandes besvär.

Primärvården behöver en utbildningsinsats för att kunna lära sig att upptäcka problemet i mötet med patienten, och dessutom kunna skilja på dystymi och andra förstämningsbesvär. Ökad kunskap är givetvis också nödvändig för att upptäcka och behandla sjukdomen i ett så tidigt skede som möjligt.

Text: Christer Jansson