Etikettarkiv: Kultur

20 år med Les Misérables

Foto: Mats Bäcker (pressfoto)
Les Misérables, foto: Mats Bäcker (pressfoto)

Det var 20 år sedan Wermland Opera senast satte upp Les Misérables. Då var Christer Nerfont ny i branschen och spelade en liten biroll. Han har utvecklats sen dess både som artist och person och spelar nu huvudrollen Jean Valjean.

Vad är, enligt dig, den största skillnaden mellan den nuvarande och den förra uppsättningen av Les Misérables?

– Produktionsmässigt är det tydligt. Det är en helt annan typ av ensemble, det är en mycket kunnigare ensemble när det gäller just vår genre. Produktionsteamet är mer drivet, mer konstnärligt på något sätt. Det känns mer relevant.

För min egen del så har jag mer erfarenhet som jag kan plöja ner och göra någonting som jag absolut inte hade kunnat göra för 20 år sedan. Det är väl egentligen den stora grejen, min egen personliga och konstnärliga utveckling under 20 års tid.

Du har hyllats för din roll som Jean Valjean. Hur känns det?

– Man får naturligtvis hålla sig ödmjuk inför det, det är fantastiskt att folk gillar det man gör. Det är såklart en del av drivkraften. Att man når ut till många och folk att förstår och uppskattar det man gör. Och det handlar ju lite grand om vem man är också. Därför gör det gott i själen när man läser positiva omdömen, men det gör också väldigt ont när det är tvärt om. Man får ta det för vad det är. Det är en subjektiv värdering av intrycken och det vet man ju själv när man går och ser någonting. Det handlar om ”hur vaknade jag, hur var resan, har jag ätit ordentligt, var det god mat”. Alla dagens aspekter, kanske veckans aspekter, vart man befinner sig i livet spelar in på upplevelsen. Man får hitta någon nyansläsning i det, känna efter lite grand och tänka; ”ok, är det över huvud taget rimligt att det är så fantastiskt, är det rimligt att det är så jävligt?”. Att det är den här rollen som blivit så positivt sedd är extra roligt eftersom det är en drömroll. Jag har plöjt ner ganska mycket svett och tårar i det här. Det har varit mycket grubblerier och det har kostat på.

Är du nöjd med din tolkning eller känner du att det finns något som du skulle kunna göra bättre?

– Det gör det absolut. Varje kväll så finns det någonting man kan göra bättre. Och jag tror att den dagen man känner att man inte kan det, så ska man nog lägga av den specifika rollen. Det finns inte perfekt framträdande. Det finns jättebra och superbra och toppklass men det perfekta där varje ton och allting sitter, den finns inte.

Det jag gjorde dåligt igår eller vad jag själv upplever inte fungerade kommer jag att fokusera på idag, vilket förmodligen gör att någonting annat kommer att bli lidande. Jag kan vara nöjd efter en föreställning men det är aldrig så att jag nöjer mig helt. Jag tror det är viktigt i alla typer av yrken, att man aldrig nöjer sig. Det ögonblick man gör det tror jag det är dags att titta på någonting annat.

Finns det några andra roller som du skulle vilja testa i Les Misérables?

– Les Misérables har väldigt många fina karaktärer. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig Herr Thénardier och hade jag haft tonerna och djupet i rösten så hade jag gärna gjort Javert också. Det är en väldigt fascinerande roll. Den kan vara väldigt mäktig om man fokuserar på att göra den sådan. Philip (som spelar Javert) har de förutsättningarna. Han har en stor röst och en stor person. Då blir det en mäktig man, en stor uppenbarelse. Hade jag gjort den rollen så hade jag fått tänka om. Det är så med Valjean också. Jag har fått gå en annan väg än den gängse bilden av honom utifrån mina fysiska förutsättningar.

Det handlar inte om styrka utan det handlar om att ha vinnarskalle och det är där gudstron finns. Javert och Valjean har två ingångar i gudstron. Javert har den straffande guden under tiden som Valjean har den förlåtande guden. Där någonstans så krockar de. Javert fattar inte vad som händer, så den karaktären skulle jag inte ha något emot att spela. Och kanske kan man göra det om 10 år när rösten satt sig lite ytterligare. Jag skulle kunna tänka mig att spela biskopen också, men då får jag vara i Björn Eduards (som spelar biskopen) ålder.

Christer Nerfont, foto: Sandra Thimfors
Christer Nerfont, foto: Sandra Thimfors

Skulle du kunna tänka dig att göra fler uppsättningar av Les Misérables?

– Absolut. Inte nästa vecka eller om ett år eller två års tid. Men om 10-15 år, absolut! Men nu räcker det ett tag.

Vid tillfället för vårt möte så är det bara några timmar kvar till föreställning 100 av Les Misérables och ytterligare 21 stycken står på schemat. Aldrig förr har Wermland Opera haft så många föreställningar i rad av en och samma produktion. Endast musikalen Evigt Ung har haft fler föreställningar. Då med imponerande 160 stycken, men de har varit uppdelade i flera omgångar med andra evenemang däremellan.

I skrivande stund är det bara 18 föreställningar kvar och platserna börjar sina så de som vill se Christer Nerfont spela i Les Misérables får skynda sig eller vänta i minst tio år till.

Text och foto: Sandra Thimfors

Kultur är positivt för hälsan

KulturRegion Skåne har sedan flera år tillbaka visat intresse för det som kallas för Kultur på recept. Genom forskning och med deltagare har man utvärderat en grupp människor i södra Sverige som fått tillgång till kulturinsatser för att stärka hälsan. Detta har visat sig ge positiva effekter.

Bakgrund
I Region Skåne har man undersökt och använt Kultur på recept i hälsobringande syfte, för att på så sätt ge stärkande, behandlande och rehabiliterande effekter för sjukskrivna. Man har tagit fram en arbetsmodell för hur kulturaktiviteter kan vara en del i en rehabiliteringsprocess med förhoppningen om att detta ska förkorta långtidssjukskrivningarna.

Bakgrunden var ett pilotprojekt som initierades av den förra regeringen. Det ersattes av ett nytt projekt som var ett samarbete mellan Region Skåne, Helsingborgs stad och FINSAM Helsingborg. Projektet pågick mellan januari 2012 och december 2014.

Mål och syfte
I utvärderingen ”Rapport från pilotprojektet Kultur på recept” från 2011 skriver Region Skåne så här:

”Grupprocesser kan, precis som kultur, frambringa fysiologiska reaktioner som bidrar till resurser för att förebygga sjukdom och att ta sig vidare, vilket rehabilitering handlar om.”.

Inom ramen för rehabiliteringen betonar Region Skåne att deltagarna ska vara i centrum. De menar också att en mångfald av olika aktiviteter är viktigt. Syftet var att erbjuda en stor grupp patienter i primärvården ett komplement eller ett alternativ till den traditionella medicinska vården.

Metod – så här gick det till
Det var 200 personer i Helsingborg som deltog i projektet. Målgruppen var personer med pågående eller hotande sjukskrivning och de som riskerade social isolering, psykisk ohälsa och utbredd smärta.

I projektet fick de recept på kulturaktiviteter, exempelvis utställningar, sång och musikupplevelser, eget skapande och kultur-och naturhistoriska vandringar. Under ledning av kunniga kulturpedagoger skedde möten där deltagarna tre gånger i veckan under tio veckor fick uppleva kultur. Upplevelserna kombinerades med samtal, frågeställningar och diskussioner.

Medicinsk utvärdering
I den medicinska utvärderingen ”Kultur på recept 2.0” har det bland annat gjorts en sammanställning av självrapporterad data, det vill säga uppgifter som deltagarna själva lämnat in. Dessa inlämningar har gjorts vid början av deltagandet i Kultur på recept, samt sex och tolv månader efter starten och vid slutet.

Huvudsakligen var det arbetsförmåga och hälsorelaterad livskvalitet som uppskattades och bedömdes av deltagarna själva. Resultaten som baserar sig på 123 deltagare visar på statistiskt säkerställda förbättringar över tid, både gällande arbetsförmåga, hälsorelaterad livskvalitet och funktion.

Även risken att utveckla långvariga besvär minskade till viss del, liksom graden av depressions- eller ångestproblematik.

Utvärdering Kultur på recept 2.0 april 2016
för att läsa hela rapporten.

Text: Sofia Jovannelli
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

En fängslande historia

666ASP Bladet har tittat närmare på Karlstads länsfängelse, och här är ett smakprov på hur en fängelsevistelse kunde se ut.

Behov av fängelser har funnits länge, och har existerat i olika former. Innan 1857 kunde fångar samsas på liten yta, ibland upp till 20-30 personer i samma cell. 1857 beslutade Sveriges Riksdag att fångar som dömts till fängelse eller straffarbete i minst två års tid skulle sitta av det som cellstraff, alltså att sitta ensam i sin cell utan kontakt med andra fångar.

Karlstad hade också ett cellfängelse. Cellerna var placerade på så sätt, att om två celldörrar mitt emot varandra råkade vara öppna samtidigt, skulle fångarna i cellerna inte kunna se varandra. Detta gällde för de så kallade ljusa cellerna, med fönster, till skillnad från de mörka isoleringscellerna nere i källaren.

Dessa mörka celler gör skäl för namnet, eftersom de helt saknade belysning. De är inte så stora, och inte gjorda för att vara bekväma. Detta syns främst på den väggfasta träbänk som går längs ena väggen som fungerade som sovplats.

233Ordningsregler för cellfångar
Fångarna hade regler att förhålla sig till. Den som inte följde reglerna kunde vänta sig bestraffning. Exempel på regler var följande, taget ur Ordningsregler för cellfångar, skrivet 1906:

”Han skall iakttaga tystnad. Då han besökes, talar han ej högre än som behöfves för att blifva hörd. Då han är ensam får han hvarken tala, sjunga, hvissla, aldrig stampa i golfvet, knacka i vägg, dörr eller fönster eller göra annat buller; likaledes är honom förbjudet att genom tecken eller dylikt söka meddela sig med annan fånge, vare sig i eller utom cellen. Det är honom förbjudet att utan särskild tillåtelse innehafva penna eller att skrifva.”

Fängelset var i bruk mellan åren 1847-1968 och tillhör de få byggnader som klarade sig undan branden 1865. En av alla de som satt bakom lås här var Anders Lindbäck, även känd som Silbodalsprästen. Socknen Silbodal hade många fattiga och skulle hjälpa till att försörja 40 fattiga, något som i Lindbäcks ögon var alldeles för dyrt. Han försökte med hjälp av bestämmelser och förordningar minska belastningen på socknen, men han slutade inte där. 1864 blandade han arsenik i nattvardsvinet vid olika tillfällen.

Lindbäck dömdes till döden. Detta trots att han hävdade att morden utförts av barmhärtighet. Innan domen hann verkställas tog Lindbäck saken i egna händer och hängde sig i sin cell den 20:e november 1865.

Text och Foto: Jenny Sörlin

Tomtebloss & glädjekarameller

mindreJag hör mig själv på radion. I skrivande stund, hör jag min singel, The Humming Air, strömma ut ur radion som en surr-ealistisk dröm hämtad ur mitt förflutna. Jag ler och klappar mig själv på axeln. Just idag, här och nu, smakar livet sött som sockerbiten i den mörka koppen.

Jag har hört låten tusentals gånger. Jag borde vara ganska trött på den, vilket jag också är, men låten fungerar ändå som en glädjebägare för mig. Allt slit, de många timmarna och de sena nätterna. Jag blir glad när jag tänker på att det har betalat sig. Jag har skrivit musiken. Jag har själv rattat spakarna bakom hela produktionsledet, förutom den sista finputsningen som jag överlät till professionella ljudtekniker. Finputsningen kallas mastering och innebär att frekvenserna maximeras för att musiken ska uppträda på bästa sätt genom all världens olika högtalarsystem.

Jag har sedan på egen hand, genom mitt lilla skivbolag, släppt singeln. Och jag har på egen kraft, med små medel, även skött marknadsföringen. Min vattenstämpel flyter genom radions högtalare.

Belöningen
Att låten nu spelas i riksradion fungerar för mig som en kvittens på att jag har lyckats med något som jag långt tillbaka bestämde mig för att genomföra. Ett ljudbevis. Som en karamell att suga på när man vacklar i sin ambition och strävan. En brygga av ljus över trötta tankars avgrundsdjup. Ett litet tomtebloss som lyser upp i mörkret och gör livet surt för de där besvärliga gråtrollen som ständigt ränner omkring i vårt inre med målet att sprida mörker, lögner och dålig stämning. Ljus varde här!

Valet
Nu, och i liknande ögonblick, känner jag mig stolt över att jag lyssnar på mig själv, att jag tagit mig tiden att lyssna. Långt tillbaka fattade jag ett beslut. Ett avgörande val. Jag känner trygghet i det. Jag känner att jag valde rätt. Jag gör något som jag verkligen vill, kan och tror på. Detta känner jag, trots att vägen mestadels varit en otrampad, ringlande stig. Jag har hamnat på sidospår och irrat omkring. Trampat snett och ömsom skuttat och snubblat. Men jag har lärt mig massor längs vägen.

Valet. Jag måste lyssna till mitt inre, annars hör jag inte min egen röst. Och om jag inte lyssnar, så sviker jag mig själv. Vem kommer då att lyssna på vad jag har att säga? Vem kommer då att tro på det jag säger och gör?

Tändvätskan
Tro på dig själv och det du gör. Omfamna glädjebägaren. Häll tändvätska på din slumrande glöd och sug länge livets glädjekarameller. De innehåller inget socker, men dess sköna kickar finns där och du blir inte fet av dem. Så proppa i dig en hel påse emellanåt och ge dig själv duktigt med beröm, så fort tillfälle ges. Håll fast vid din dröm och dina mål. Det är bara du som vet vad du vill och varför. Du kan och du är begåvad. Ge inte upp. Ge aldrig upp! Belöningarna kommer. Tomteblossen är många.

Text: Ulf Puhls
Foto: Stefan Ek

Sol över Internationella kvinnodagen

SONY DSCPå Fröding arena vid Kronoparken firades Internationella kvinnodagen, genom olika aktiviteter. Det bjöds bland annat på en färgsprakande klädparad, dansuppvisning av Finska föreningen och en somalisk dans, utförd av både kvinnor och män. Mat inspirerad från olika kulturer såldes och en nyproducerad dokumentärfilm, som handlade om livet på Kronoparken visades.

Senare hölls även en föreläsning om könsstympning, som lämnade tittaren med många obesvarade frågor och tankar. Det var många besökare som kommit till Fröding Arena under Internationella kvinnodagen, denna soliga men blåsiga lördag.

Text och foto: Lotta Tammi

Vindens skugga – En sann läsupplevelse

vindens skuggaFör några år sedan kom boken ”Vindens skugga” av spanjoren Carlos Ruiz Zafón ut på svenska. Det märkliga är att den blev hyllad i media av en enig kritikerkår, samtidigt sålde den dåligt till allmänheten. Trots både billighetsupplaga och pocketutgåva, hittade den inte till den stora massan av bokälskare.

Det känns nästan lite ironiskt eftersom en lokal som heter ”De glömda böckernas gravkammare” spelar en väldigt stor roll i berättelsen som utspelar sig i Barcelona.

När berättelsen börjar är bokens jag, Daniel Sempere, nyss fyllda tio år. Han lever tillsammans med pappan som har ett antikvariat. Mamman har dött några år tidigare. I tioårspresent tar pappan med honom till ”De glömda böckernas gravkammare”, en plats han inte får avslöja för någon, inte ens sin bästa vän. Till slut går pappan med på att mamman också kan få veta hemligheten.

Det visar sig, att på en avsides bakgata till Las Ramblas, bakom en stadig dörr med skjutlucka gömmer sig en bokskatt. Det är som ett stort hav av böcker och bokhyllor i flera rum. Daniel går omkring, alldes stum av beundran inför alla böcker. Till slut hittar hans bok honom. Tanken är att han ska adoptera den, och om möjligt, lära sig den utantill så den inte faller i glömska.

Boken heter ”Vindens skugga” och är skriven av Julián Carax. Daniel blir helt förtrollad av boken och bestämmer sig för att läsa allt som Carax har skrivit. Det visar sig vara lättare sagt än gjort, eftersom bokförlaget inte finns kvar längre, deras boklager brann ner under mystiska omständigheter, så Daniels bok tycks vara den enda som finns kvar.

Pappan tar med honom till en kollega som kanske vet något om Carax. Det visar sig att kollegan bara vet lite grann om honom, men blir desto ivrigare när han får veta att det finns en kvarvarande bok av Carax. Han erbjuder Daniel 300, 400 och 500 pesetas för boken, men Daniel vägrar sälja den.

I boken får vi följa Daniel och hans jakt på Carax och hans böcker under några år, från ung pojke och till han blir vuxen. Zafón arbetar som manusförfattare i Hollywood och det märks tydligt. Det är spänning, romantik, olycklig kärlek, dramatik, svartsjuka, mord. Det låter säkert överdrivet, men den innehåller allt, och lite till.

Undertecknad läser väldigt mycket och det här är en av de absolut bästa böcker jag läst, alla kategorier! Rekommenderas varmt till alla som vill ha både läsäventyr och en -upplevelse!

Text: Liselotte Frejdig