Varje elev måste få känna sig trygg

Månadens debattskribent Christer Olsson anser att skolor måste bli bättre på att leva upp till sin vision om nolltolerans mot kränkande behandling och mobbing i skolvärlden. Trots fina lagtexter är verkligheten ibland allt annat än vacker.

Varje dag är det tiotusentals elever, som går till skolan fyllda av oro och ångest inför risken att bli retade, hotade, hånade och slagna. En del barn och ungdomar låtsas ibland vara sjuka, för att i varje fall slippa den rums- och tidsbundna mobbningen och kränkningen. Men även om de stannar hemma kommer de ändå inte undan den elektroniska, som sker i cyberrymden via sms, mms, e-post och på olika sociala medier.

Jag vill gärna slå fast, att det finns åtskilliga skolor som har framgång i arbetet mot mobbning och kränkning i den bemärkelsen, att de omedelbart agerar på ett bra sätt, när personal får signaler om, att något har hänt. Då hinner kränkningar aldrig etableras och utvecklas till mobbning. Skolor som inte bara pliktskyldigt har skrivit in skollagens krav på nolltolerans i sina likabehandlingsplaner – utan som lever med och i nolltolerans!

Men trots den nya skollagen som började gälla den 1 juli 2011, och som också innehåller både anmälnings- och handlingsplikt, så är arbetet mot mobbning och kränkning av elever på många skolor en katastrof.

I över fyra decennier har jag på olika sätt arbetat med dessa frågor. Med bland annat tjugo års erfarenhet av föreläsningar för personal inom skola och förskola, fritidshem och föreningar, förvaltningsanställda, politiker, samt för föräldrar och elever över hela Sverige.

Det är vanligtvis inte föräldrar och elever vid skolor där allt fungerar som det skall, som tar kontakt med mig. Det är förtvivlade elever och föräldrar som gör det.

Fortfarande finns det skolledare, lärare och annan skolpersonal, som är utrustade med skygglappar för ögonen och hörselproppar i öronen genom att hävda: ”På vår skola förekommer aldrig mobbning.” ”Här finns inga elever som kränker varandra.”

Sedan finns det vuxna i skolan, som ser mobbning och hör kränkningar, alltså ser och hör sanningen, men ändå förnekar den, genom att uttrycka plattityder som: ”Ungar har väl alltid bråkat och sagt dumma saker till varandra.” ”Den som ger sig in i leken ger, får leken tåla.”

Därigenom höjs också acceptansnivån. Och därför händer det också att ingen vuxen reagerar, när elever exempelvis skriker ”hora”, ”cp-idiot”, eller ”bögdjävel” i korridorerna, trots att de bevisligen hör okvädningsorden hagla. Armbågar i sidan, sparkar i ryggslutet, och kraftiga knuffar blir vardagsmat.

Elever fryser ut och isolerar andra elever, utan att någon i skolpersonalen opponerar sig och lägger sig i. Den ökade toleransnivån innebär givetvis också, att det blir svårare att upptäcka de elever, som ständigt mobbas och utsätts för grövre kränkningar.

När vi vuxna genom skolplikten ”tvingar” våra barn och ungdomar till minst nio år i skolan – förskoleklass och gymnasieskolan kallar jag, än så länge, för obligatoriskt frivilliga – så är det vuxenvärldens absoluta skyldighet, att alltid göra sitt yttersta för att inget barn eller någon ungdom skall kränkas, mobbas, eller på något annat sätt trakasseras.

Det är en grundläggande demokratisk rättighet för en elev, att få känna sig trygg i skolan och slippa bli utsatt för övergrepp och förnedrande behandling. Att inte på alla plan motarbeta mobbning och kränkning betyder ett tyst erkännande! Det är vuxenvärldens skamfläck!

Ingen elev skall behöva skriva, som i det här brevutdraget:

– ”Vad gjorde jag för fel? Varför var det bara mig de retade och slog? Jag hatade allt vad skolan hette och ville inte gå dit. Där fanns mina plågoandar. De flesta morgnar under flera år vaknade jag med ångest. Redan på lågstadiet fick jag problem med sömnen. Det gick så långt att jag började sängväta.
Det som har förundrat mig i alla år är, att ingen vuxen person, ingen lärare eller så, har sett vad som pågått. De kanske har sett det – men har inte velat göra något åt det! Det tycker jag är hemskt. Människors liv kan faktiskt gå till spillo.”

Den rektor som på sin skola – via sin personal – prioriterar någon annan uppgift före kampen mot våld, mobbning, kränkning och trakasserier och för vänskap och omsorg – är enligt min bergfasta uppfattning, inte bara på fel plats här livet. Han eller hon är också en riskfaktor när det gäller våra elevers fysiska och psykiska hälsa – trygghet och säkerhet – och bör snarast av huvudmannen fråntas sin skolledartjänst.

Detta arbete är inte en fråga om, vad man anser sig ha tid med, lust för, kunskap om eller resurser till. Det är en absolut skyldighet!

Text: Christer Olsson
psykolog, kurator och författare bland annat till boken:
”Verktyg mot mobbning och kränkning”
Foto: Privat

Dystymi – den okända sjukdomen

Dystymi är en förstämningssjukdom som enklast beskrivs som en mild men ständigt pågående depression. Orsaken till sjukdomen är okänd, men sannolikt ligger ett flertal verkande (och samverkande) faktorer bakom, så som kronisk stress, social isolering eller jobbiga uppväxtförhållanden. Människor kan leva i decennier med problemet, i värsta fall livet ut.

Personer med dystymi känner sig ofta otillräckliga, deras svaga självkänsla och dåliga självförtroende leder till låga förväntningar på vad tillvaron har att erbjuda. Sjukdomen debuterar ofta i tidiga år, då den gradvis kommer smygande och med tiden negativt påverkar både självbild och personlighetsutveckling. När dystymin bryter ut tidigt i livet tenderar både den drabbade såväl som omgivningen att tro att symtomen är individens naturliga personlighetsdrag, och svårmodet blir så normaliserat att man tror att det är så livet ska vara. Konsekvensen blir att diagnos och behandling fördröjs.

Tillvaron blir en kravfylld jämmerdal där de få existerande glädjeämnena näppeligen motiverar till en ljusare livssyn. Emellanåt kan man uppleva begränsade perioder av bättre humör, men ångesten kommer alltid tillbaka, det ständigt pyrande problemet hämmar dystymikerns förmåga att leva som man önskar.

Dubbel depression
Dystymi har stora likheter med egentlig depression och att skilja dem åt kan vara svårt. Den stora skillnaden ligger i att dystymin inte är lika förlamande, men även att den egentliga depressionen är av övergående natur.

Människor med dystymi kan även drabbas av så kallad dubbel depression, det är när sjukdomen djupnar till en egentlig depression – och det blir omöjligt att skilja sjukdomarna åt – när sedan depressionen avklingat finns dystymin fortfarande kvar. Även om dystymi traditionellt ansetts mindre allvarlig än egentlig depression kan ett ständigt pågående lidande ha svåra konsekvenser, obotad leder den bland annat till förhöjd självmordsrisk.

Liksom andra depressionssjukdomar som debuterar i unga år är dystymi kopplad till andra problem, exempelvis psykosomatiska besvär som huvudvärk och magont, dessutom kan så många som femton procent av dystymikerna ha ett alkohol- och narkotikamissbruk.

Social fobi vanligt bland dystymiker
Ångestsyndromet social fobi är vanligt bland dystymiker. De har svårt att finna sig till rätta, obekväma med sin omgivning orkar man aldrig slappna av och undviker helst att delta i sällskapslivet.

Undersökningar på denna grupp visar att även om man oftast har sociala relationer så investeras en stor del av energin åt arbete, vilket lämnar begränsat utrymme för ett socialt liv. På jobbet har man dock lätt för att spilla tid på oväsentliga småsaker, man är oflexibel och på grund av svårigheter att kunna prioritera växer berget av ärenden som ska utföras. Men det finns trots allt dystymiker som når framgång, men detta genom en kombination av självkritik och dåligt samvete, vilket man kompenserar med hårt arbete.

Siffran på antalet dystymiker i totalpopulationen varierar mellan fyra och tio procent, och sannolikheten att drabbas är dubbelt så stor för kvinnor som för män.

Diagnoskriterier
Diagnosen dystymi blir ställd när en vuxen individ uppvisat en kronisk nedstämdhet under minst två års tid (nedstämdhet under större delen av denna tvåårsperiod), dock utan att man har haft några akuta depressionsperioder, i kombination med minst två av följande sex symtom på nedstämdhet:

• Minskad eller ökad aptit
• Perioder av onormalt lite eller onormalt mycket sömn
• Brist på energi (svaghets- eller tröghetskänsla)
• Att man nedvärderar sig själv
• Obeslutsamhet eller koncentrationssvårigheter
• Hopplöshetskänslor

För barn och ungdomar räcker det med att uppvisa symtomen under ett års tid för att kunna ställa diagnos. Hos dessa är attribut som otålighet och retlighet utan någon egentlig nedstämdhet tecken på dystymi, och kallas då dysfori.

Orsaker
Orsakerna till att människor blir dystymiker är komplexa, men en otrygg barndomsmiljö är dock något som ofta bäddar för att människor inte klarar av att hantera kriser och motgångar i vuxenlivet.

Det finns även människor med vissa personlighetsdrag som löper större risk än andra att drabbas av dystymi och depressionsbesvär, dels personer med så kallad astenisk läggning, dels personer med pessimistisk läggning.

En asteniker är en blyg och osäker person som inte vågar hävda sig i sällskap med andra. I sitt arbete är de mycket noggranna men också stresskänsliga, vilket leder till att de lätt blir uttröttade och riskerar drabbas av utbrändhet. På grund av sin dåliga självkänsla vågar de inte ta initiativ av överdriven rädsla för misslyckanden och besvikelser. Deras blyghet leder till social isolering vilket givetvis ökar sannolikheten för att de utvecklar en depression.

Pessimisten är på kant med tillvaron. Ständigt missnöjd och irriterad över att människor i deras omgivning inte förstår deras behov.

Omvärlden tolkas alltid i negativa termer och man har svårt att njuta av livet, familjen och eventuella framgångar. Denna läggning är mycket utbredd bland de som lider av dystymi. Det finns även kemiska orsaker bakom dystymi och depression.

Under depressionstillstånd utsöndrar hypofysen mindre mängder av signalsubstansen serotonin, vilken spelar en stor roll för människans förmåga att uppleva välbefinnande.

Vid serotoninbrist blir man nedstämd, ångestfylld och lättirriterad.

Behandlingsformer
Dystymi behandlas för det mesta med SSRI-preparat (för att stimulera blodets serotoninhalt) i kombination med stödsamtal hos kurator eller, i de svårare fallen, kognitiv beteendeterapi (KBT) hos en psykolog.

Att enbart behandla med läkemedel har visat sig ge mindre god effekt vid dystymi, det är dock bättre att enbart medicinera än att endast gå i psykoterapi. För yngre patienter rekommenderas enbart psykologiska behandlingsformer. Behandlingstiden vid dystymi tar allt som oftast flera år.

Den okända sjukdomen
Ett stort problem för dystymiker är sjukdomens relativa anonymitet, de drabbade vet inte själva att de lider av en sjukdom, okunskapen finns även inom sjukvården, där man ofta misslyckas man med att identifiera grundorsaken till de hjälpsökandes besvär.

Primärvården behöver en utbildningsinsats för att kunna lära sig att upptäcka problemet i mötet med patienten, och dessutom kunna skilja på dystymi och andra förstämningsbesvär. Ökad kunskap är givetvis också nödvändig för att upptäcka och behandla sjukdomen i ett så tidigt skede som möjligt.

Text: Christer Jansson

Årjäng lär av Karlstad

Socialpsykiatrin i Årjängs kommun har varit på utbildningsdagar här i Karlstad, dels för att lära sig mer men också för att få inspiration i sitt arbete.

ASP bladet träffade kursledare Inger Olsson, verksamhets-utvecklare inom avdelningen för socialpsykiatri, alkohol och narkotika samt gruppen från Årjäng.

Vilka är ni? – Vi som är här utgör socialpsykiatrin i Årjäng. Det innebär en kurator, en psykiatrisköterska och tre boendestödjare. Kuratorn jobbar heltid liksom psykiatrisköterskan och boendestödjarna arbetar tillsammans två och en halv heltid.

Hur kom det sig att ni anlitade just Karlstad? – Karlstad är ju en mycket större kommun än vad Årjäng är. I vår kommun är vi cirka 10 000 invånare och i Karlstad ligger väl invånarantalet på knappt 90 000, så resurserna är ju större i er kommun. Ni har också lyckats bygga upp en bra och väl fungerande verksamhet när det gäller socialpsykiatri. Därför tog vi kontakt med Inger Olsson och frågade henne om det var möjligt att anordna en utbildning för oss, vilket hon tackade ja till. Så Årjängs kommun betalar för den här utbildningen.

Vad har ni fått göra? – Vi har gjort studiebesök på Spegeln och Brillianten, där har vi fått idéer kring arbete och sysselsättning. Vi har fått veta hur ett så kallat socialt företag drivs. Inger har gjort en del övningar med oss, både värderingsövningar och övningar i samarbete. Dessutom har vi fått diskutera en hel del. Vi har också tittat på en del hjälpmedel.

Vad har varit positivt? Att få diskutera olika synfallsvinklar och perspektiv på bortaplan. I hemmamiljön är det lätt att man distraheras av annat och att man blir hemmablind. Vi hoppas kunna omvandla det vi har lärt oss så att det blir ”Årjängsmetoden”, ja, att vi anpassar våra lärdomar till vår verksamhet.

Vad ser ni som en utmaning efter dessa dagar? Att lära sig mer och att förkovra sig. Att omsätta vår kunskap och bryta ned den till mindre bitar, till vår nivå. Att utveckla samarbetet i vår grupp.

Vad händer nu? Vi känner oss inte färdiga med detta utan tänker oss en fortsättningsutbildning tillsammans med Inger Olsson lite längre fram.

Text: Karl-Peter Johansson

Invigning av Barnahus

– samordnade insatser för brottsutsatta barn

Den 29:e januari invigdes Barnahus i Värmland som är placerat i Karlstad. Under ett och samma tak möter barn som misstänks vara utsatta för övergrepp utredare och övrig personal i en trygg och anpassad miljö. Utredningarna är särskilt anpassade och barnet slipper slussas mellan myndigheter och förhöras vid flera tillfällen. Invigningstalade gjorde Staffan Janson, barnläkare och forskare, Monika Ekström (v), landstingsråd och ordförande i Folkhälso- och tandvårdsutskottet inom landstinget i Värmland samt Ingela Wretling (s), ordförande Arbetsmarknads- och socialnämnden i Karlstad.

På Barnahus finns specialister från de samverkande myndigheterna, åklagare, socialsekreterare, polis, läkare och kurator. Förhören hålls i en miljö som snarare påminner om ett hem än en kontorsmiljö. I anslutning till förhörsrummet finns ett medhörningsrum där åklagare, utredare och ombud förutom att lyssna på förhöret kan ställa frågor. Detta gör att barnet inte behöver upprepa sin berättelse i onödan.

Under perioden 2006-2008 har försöksverksamhet pågått i Umeå, Stockholm, Sundsvall, Göteborg, Linköping, och Malmö. En utvärdering gjord av forskare från rättssociologiska enheten och Lunds universitet visar på positiva effekter av Barnahus.

Barnahus i Värmland är ett samarbete mellan länets sexton kommuner, landstinget, polis och åklagare. Verksamheten är bemannad av två samordnare som är socialsekreterare med lång erfarenhet.